Just nu skulle jag hällre vara ensam än som nu ensam i tvåsamheten

#0. Det fattar inte jag heller. Jag vet Kvinnor som just lämnat ett förhållande och som snabbt är på jakt på dansgolvet flera ggr i veckan. Innan man återhämtat sig från det nyss avslutade kan man inte se klart, så då väljer man fel partner igen. Så går det runt, runt så hela tiden.

Att vara singel har inte bara nackdelar. Lär man sig att kunna vara ensam är chansen större att man snubblar över den rätte så småningom. Tror jag.

Sajberlena, jag tror att många är rädda för att vara ensamma med sig själva och att lära känna sig själva. Ungefär som att vissa måste göra nåt hela tiden, för blir det tyst och ensamt då måste man möta sig själv och sina inre demoner.

Jag är ju 33 ½ och ser månge relationer, äktenskap både utan och med barn, där paret har kommit över attraktionen och förälskelsen men inte vågar erkänna att de passar jävligt dåligt ihop, att de inte har nånting att tala om med varandra och därför hela tiden måste träffa andra par, och dessutom hela tiden måste tala om hur lyckliga de är. Seriöst, inget göpr mig så misstänksam som när någon konstant talar om hur lycklig man är. *skratt*

Och som ovanstående sa, hellre vara ensam själv än ensam i en relation. :)

Men det klart, är man över 30, singel och utan barn, så tror ju folk att det är nåt fel på en. :P Och jag vet själv hur man kan tänka ibland, att det kanske inte kommer nån bättre än han därborta. Kanske är det bara att acceptera att det är så livet är? Och sen minns jag att jag nog klarar mig själv i såna fall. ;)

Haha…jag känner så väl igen mig i denna berättelse. Skall skriva en bok om detta. Min jakt efter kärleken och bekräftelserna utifrån.

Det är allt de handlar om, att fylla det sårade tomrummet…det hål som vi egentligen behöver fylla själv med kärlek och att bekräfta oss själva i allt. Självkänslan.

Jag var beroende av nätdejting och lyckades ta mig ur det, enormt svårt att se när insikten inte fanns. Många sa det men jag förstod inte..

Jag lärde mig en hel del av detta, alla möten var lärorika för jag växte som människa av detta. Att lära mig att stanna upp, känna efter, se och lyssna inåt på mig själv. Precis så som freja säger var det. Det är då vi attraherar andra som är lika annars tar vi med oss samma beteende i nästa relation…

/G

Ja, jag undrar om det inte ligger mycket i det Freja säger - man är rädd för att behöva lära känna sig själv!

Om man blivit lämnad och mår dåligt, självförtroendet i botten och allt som hör till, så kan jag förstå att man söker bekräftelse där man kan hitta den. Man behöver den säkerligen, och dejtandet kan bli som en terapi för att må bättre.

Men jag som ser det hela utifrån ser ju bara att det blir värre! Kompisen med datordejtandet går på den ena minan efter den andra, men skakar på sig och så in i ringen igen… Sen sitter man här, med spillrorna, och försöker trösta och analysera! Otäckt.

Jag kan absolut förstå att man efter ett tag som ensamstående börjar längta efter ett nytt förhållande, seriöst och varaktigt, men när man umgåtts med någon i många år och sett en lugn, städad familjerelation växa upp med barn och hela baletten så blir den här desperationen och åldersnojan nästan patetisk för mig.

Blir man kär så blir man - jag tvivlar på att man kan uppfinna kärleken för att slippa vara ensam.

#4 Må vara att andra tror det, men så är det inte.

Jag är 32, singel och har inga barn. Har inte ens ngn tjej jag dejtar, så en relation känns rätt långt bort just nu. Men inte är det något fel på mig inte. Inte om jag själv för säga det i alla fall. Jag vet att andra har andra åsikter - men det får stå för dem

Allt sker omedvetet när jagandet efter män kommer in i bilden. Att bli medveten om detta är ju insikter som skall komma, det omedvetna skall komma upp till det medvetna. kan då göras i meditation men så långt tänker man inte när man är mitt uppe i "jagandet".

Allt har sina orsaker och det skall respekteras tycker jag…ha förståelse att de behöver detta för att läka sina sår. Vi är alla olika som individer.

/G

#7 

Men visst bemöts människor som kommit upp i din ålder och som inte har fast relation eller etablerat familjeliv med viss misstänksamhet?

"Va, har du inga barn? Hmmm. Inte ens partner??? Jösses! Skum typ".

Och jag, som aldrig har fördomar, alltid är öppen för allt och som aldrig dömer människor  utbrister det första jag gör till min kompis som precis dejtat en 38-årig singelman utan barn; VA, jamen passa dig, Vad är det för fel? på honom tro???

Bingo!

#7 #9  I mitt fall är många övertygade om att jag är lesbisk och inte vågar säga det. *skratt* Jag är feminist, har kort hår och älskar att ha byxor/jeans på mig. Är dessutom lite "pojkflickig" av mig, har alltid varit det.

Men i själva verket är jag rätt så straight. Jag vill bara ha en kille som förstår mig och respekterar mig och som är rolig att vara med. :) Tycker inte jag har så stora krav men ´tyvärr känns det som att man måste vara supermodell och lång, blond, snygg för att få en kille nuförtiden. ;P Och helst 18 år! :D

Det är sorgligt och tråkigt att människor är så patetiska och desperata att de måste ha en kärleksrelation till varje pris. Det är synd och skam att inte kunna lära sig stå på sina egna två ben, att möta sig själv, som Freja skriver.

Den ständiga jakten på ny partner på nätet eller elsewhere, måste vara oerhört tröttande för individen och jag har svårt att tänka mig att denna desperata lek kan leda till ett äkta förhållande. Men det händer säkert, förr eller senare.

När jag var singel ett par år så tycker jag väl att jag klarade rätt så bra att möta den inre individ som är jag. Jag har haft min tid av självrannsakan och av egna demoner. Man kan tänka sig att man går stärkt ur detta, men det är som med allt annat i livet, inget varar för evigt. Rätt vad där är, så finner man sig saknande, sörjande, liten och patetisk igen. Trots alla goda intentioner.

"När natten blir för kall och huden blir för het, är det lättare att falla än man tror" (citerar en text av Susanne Alfvengren).

När huden skriker efter beröring, när kudden är genomdränkt av tårar av ensamhet. När man har bitmärken på sina händer för man försökt kväva gråten. När man gråtit så djupt att man faktiskt kräktes. Då är man så låg, att minsta uppmärksamhet, minsta vackra ord man hör, är som manna från himlen. En drog, ett sug, man måste ha mer där det kom ifrån.

Tänk om man hade lyckats bli stark i sig själv, helt och hållet. Att därefter släppa in en man att stå vid sin sida, det borde ändå varit det ultimata.

"…och ingen kom så hel och ren till lyckans vardagssal,
som den som var med sig själv allen
en natt i skakande kval" (Dan Andersson)

Det är jobbigt att vara ensam. Man måste vara oerhört stark i sig själv. Att t ex komma hem på fredagskvällen och veta att ingen väntar på en, att ingen vill ha något mys-pys tillsammans med en… och vem saknar en om man inte skulle komma hem? Bara den känslan är fruktansvärd. Att alltid göra allting själv - planera semester själv… Avsaknaden av mänsklig värme och närhet….

Som tjej måste man skynda sig lite också, i min ålder (runt 40) känns det lite som att bäst-före-datum passerats. Killarna i min ålder letar efter betydligt yngre upplagor (tragiskt, men sant).

Nej, jag förstår mycket väl att dina väninnor känner sig desperata och slänger sig ut i krogen och nätdejting och allt vad det nu var.

Men nu är det inte bara negativt med att vara själv… det absolut värsta som finns är som #1 skrev att vara ensam i ett förhållande. Och man ska absolut inte ge sig in i ett nytt förhållande innan man har hittat sig själv och blivit stark i sig själv. Hur ont det än gör att vara själv - det går över.

Jag tror att rädslan för att vara ensam är det mest skrämmande. När man sen smakat på det så upptäcker man att man mår toppen! Men jag tror inte att det stannar där, när man varit singel ett tag och kommit över, bearbetat och avslutat sina kapitel vill man ändå ha tvåsamhet. Tror det ligger i vår natur.

Sen tror jag man kan vara singel för länge. Man blir bortskämd. Och detta kan ju försvåra sen när man har nån att kompromissa med.. Lagom är bäst som vanligt.

Kanske är så att man "kommit över" partnern i fråga redan innan man lämnat den och hungrat efter uteliv och dejter. Klart man tar för sig då!

Nu är jag sen på det här ämnet, jag vet, men som Saaba sa så kan vara singel för länge och dessutom så håller jag med de som sa att det blir lite kritiskt när man inte har barn när man kommer upp i ålder…Det är nog inte lika lätt att träffa någon i vuxen ålder heller, ungdomar träffar nya människor på ett annat sätt (iallafall var det så för mig) så jag förstår att man tar till nätdejting och satsar stenhårt på att hitta någon.