Tror det är ett ganska vanligt "fenomen" det här med att man dras till fel killar och inte alls är intresserad av de snälla, inte på rätt sätt i alla fall.

Saknar du ett förhållande? Förståd inte riktigt eftersom du säger att du blivit bekväm med din ensamhet.

Var träffar du killar? Känner du stress bara för att du inte känner att du haft ett riktigt bra förhållande? 30 är inte gammalt.

Men om du verkligen saknar att ha ett förhållande kan jag tänka mig att det är jobbigt.

#1 Förstår att det inte framgår så tydligt, inlägget hoppar lite fram och tillbaka.

Ibland (ofta) saknar jag ett förhållande. Men jag tror att det är det att jag inte är ute efter ett förhållande där man sitter fast i höften just nu. Jag vill kunna ha min egen tid, men samtidigt tillhöra någon, träffas några gånger i veckan kanske….Spendera några nätter tillsammans… Det jag menar är att jag vill vara exklusiv, inte ett öppet förhållande eller så, men samtidigt ha tid för mig själv. De jag träffat har inte kunnat ge mig ens det… de vill bara träffas någon gång ibland och inte binda upp sig.

Jag träffar killar överallt, det är det som är så konstigt. På jobbet, på uteställen, genom vänner… men, jag har blivit så kräsen med att en kille måste kunna väga upp till min egentid… att det ska kännas värt att tiden med honom ska kunna ersätta min egentid, värt att satsa på… Men gud vad konstigt det låter, hoppas någon förstår vad jag menar.

Jag hatar dejter, att träffas och fika eller liknande. Det känns så krystat och jobbigt. Därför känns det bättre för mig att inte genomgå det, och det berättar jag för killen. Men sen när det väl kommer till att ses, kolla på film eller liknande, så, när dagen närmar sig, så drar jag mig ur. Konstiga ursäkter. Och killen i fråga är en grym person, som skulle bli en underbar pojkvän, men jag drar mig ändå ur. Jag ger dem inte ens en chans…..

Vad är jag rädd för?

Det kanske ändras när jag väl träffar rätt person?

#2 Du kanske är rädd för att hitta någon du tycker om, för att du inte vet hur du ska göra då. Du är rädd för att öppna upp dig kanske, för att tappa kontrollen över det liv du har nu, där du slipper att bry dig om någon annan.

Har inga direkta tips att ge, men du måste nog stå emot när du vill dra dig ur. Tvinga dig till att gå.

Nu när jag tänker efter så är jag ganska så charmig, i brist på bättre ord, flörtig?, så de kanske tror att jag bara är intresserad av en sak?

För de killar som jag träffat har i slutändan bara sagt att de är intresserade av ett kk-förhållande eller mysförhållande(med tanke på att det inte bara gått ut på sex).

Missförstå mig inte nu! Jag träffar bara en kille åt gången, menar mer att jag kanske ger ut vibbar om att jag är en sexuell och framåt tjej och så tror de att jag också bara är intresserad av något flyktigt när så inte varit fallet.

Det kan ha att göra med att mina föräldrar väldigt sällan pratat känslor med mig. Vi säger inte att vi älskar varandra eller liknande utan det är en kram på sin höjd.

Därför har jag ibland svårt att uttrycka mig…

Den enda kille som är återkommande i mitt liv är den jag faktiskt öppnat mig för och berättat vad jag känner, då han sårat mig… han har fått veta mina innersta tankar, men han är lika som mig, svårt att prata känslor.. så vi vet aldrig riktigt hur vi ska förhålla oss till varandra…

Shit när jag läste ditt inlägg var det som om jag skrivit det för några veckor sen. Jag drogs till fel killar o levde ett destruktivt liv o när jag gav upp ( orkade inte mer) så hittade jag min kille o tänka sig hsn e inte alls farlig o inte den typen jag brukar falla för o han e värd att ge upp min egentid för. Så slappna av o försök ta dig bort från de som sårar för destu fler som sårar dig destu svårare är det för den rätte killen att komma innanför dina murar

kan det inte vara så att du skulle behöva en kille där du känner att du kan prata om dina känslor med då'? att kunna öppna sig för någon handlar ju mycket om att känna sig trygg med den personen, att känna ett förtroende, sånt kan ju ta tid att bygga upp.

du trivs med din ensam tid, kanske för att du känner dig mest trygg med dig sj? o har svårt o släppa taget om den tryggheten det innebär o va ensam?

när du drar dig ur i sista sekunden, då skippar du att ta en risk o fortsätter på den linje där du känner dig trygg?

så är det för mig många ggr, det o sen kan man ju inte bli sårad när man inte öppnar upp sig eller tar risker, men man går miste om mycket samtidigt

jag har också varit ensam för länge och man lär sig bli trygg i det tyvärr…snart 7 år har jag varit singel och innan har jag varit tillsammans med "farliga" killar som har utsatt mig för det ena eller andra så det är samtidigt inte så konstigt att jag varit singel och fortfarande är singel…men jag har gjort en del under dessa år och idag känner jag att det är läge att träffa någon:)

har precis fyllt 30