Det är inte lätt att komma med råd. Alla förhållande är olika och det finns nog tyvärr inte några universiella lösningar. Att den här typen av problem uppstår under tiden man har småbarn är emellertid inte ovanligt. Vardagen med alla rutiner kan ibland upplevas alltför tristessartad vilket gör att gräset upplevs grönare på andra sidan…

Låter dock positivt att ni kan prata med varandra på ett vettigt sätt. Hade så inte varit fallet hade jag rekommenderat familjeterapi. Jag tycker inte man ska underskatta terapi eftersom det kan kännas lättare att uttrycka sina känslor när det finns en tredje part med. Man skärper sig något och tvingas formulera sina känslor tydligare än vad man kanske annars gör, vilket gör det lättare att förstå vari problemen ligger. Kanske något att överväga i alla fall. Er kärlek är ju värd att kämpa för!

I bland måste man dock ge varandra uttrymme och tid för eftertanke. Livet går upp och ner och det är inte alldeles enkelt när man lever tätt tillsammans, framförallt inte med barn, att förstå vad man känner och inte känner. Det är oerhört jobbigt att stå vid sidan av och vara den som väntar, men samtidigt är det inte någonting man kan göra för att påskynda den andres insikter. Det måste få ta den tid det tar. Jag tror dock det är viktigt att du är tydlig med vad du själv känner och inte dra sig undan och gömma dina känslor. Absolut inte påstridig, men ärlig och berättar för henne vad du känner och på vilket sätt du är beredd att kämpa för er kärlek. Då vet hon vad hon har att förhålla sig till.       

Handlar det om en form av panik där hon ställer sig frågan - blir det inte bättre än så här? Är detta allt? kan det räcka med att ge henne utrymme. Tala om vad du känner, att du älskar henne och vill leva med henne, men att du respekterar om hon behöver tid att fundera över hennes känslor och över livet. Bara känslan av att pressen minskar kan ibland göra att känslorna visar sig igen. Men som sagt det är jättesvårt att ge råd eftersom orsakerna kan vara så många och är så individuella. Lycka till! Jag hoppas det löser sig!

Jaa, Maverick. Vad kan man säga?

Jag vet att jag fick skäll för mina tidigare inlägg i ämnet långa-förhållanden-ungdom-trettioårsklåda-kris-skilsmässa. Det ni nu går igenom är något som händer det största flertalet människor. Tyvärr. Jag vet att det finns undantag, men jag är också realist.

Ni blev ihop när ni var ganska unga (jag dristar mig till att gissa att du är 30 år pga ditt nick) och ni har levt samman i många år. Det finns något som kallas för trettioårskris hos människan som fenomen, hos Kvinnor kallas den för trettioårsklådan. Man har förmåga att vara kåt, bara inte på den tråkiga karl man levt med i så många år. Man vill ha nyhetens behag, prova på något annat.

Ofta har man levt i ett förhållande där mannen kanske inte haft jättelätt för att visa sina känslor rent fysiskt. Vi Kvinnor vill ju gärna ha bekräftelse, och det så ofta som möjligt.

Man är cirka trettio. Man undrar vad livet gett en. Man ser sig i spegeln och funderar, blev det inte mer än så här?

Så är det också det här med tomheten. Själen skriker efter beröring, efter närvaro, efter NÅGOT vadsomhelst som kan gripa tag i en igen. Man har blivit en zombie, man lever inte längre, man bara existerar och man vet varken ut eller in. Svaren blir helt enkelt "jag vet inte" för man har inte en jävla aning om var, vad, hur eller varför. Det bara ÄR så här och inom en vrider sig själen som en mask i dödsplågor och gör man ingenting så vet man att man helt klart kommer att dö. Det är som att själen vill vidare, ett tvång, ett måste. En önskan om ett LIV. Något MER.

Kalla det jakten på kickar. Ont eller gott men man måste få känna att man LEVER igen.

Det är inte du, Maveric. Det är inte ditt fel att det blivit så här. Jag tror inte det är hennes fel heller. Hade hon önskat något hellre än att slippa känna som hon gör? Tror du inte hon helst hade velat att det hade fungerat, för eran lilla flickas skull? Men frågan är också, ska hon offra sig själv för erat barn, eller finns chansen att hon faktiskt kan se till att bli lycklig och även göra det bästa för sitt barn? Jag vet inte.  

Jag minns tomheten, paniken, avgrunden. När jag visste att jag höll på att tyna bort och dö inuti. Jag visste att jag var tvungen att blunda och hoppa nu, för när jag är femtiofem är det för sent.

Låt henne flytta. Älskar du henne räcker det om du bara finns där, att hon vet att hon kan lita på att du finns där. Hon måste göra det här, för sin egen skull. Kan hon vara så stark att hon vågar svika andra för att inte svika sig själv? Hon måste göra det här, ge henne utrymme att göra det. Det kan ta ett halvår, ett år, kanske två. Kanske blir det ni två igen, kanske inte. Men man kan tyvärr inte fånga kärleken i handen och hålla den kvar. Ju mer du krampaktigt håller fast, desto längre bort flyr den.

Vill du skriva mer är du välkommen att göra det, antingen här i forumet, eller maila. Jag tror att du har många frågor, och du vill försöka vända och vrida på saker för att förstå hur hon tänker och resonerar. Du har frågat henne, du får svaret att hon inte vet. Jag kan inte säga exakt vad hon tänker, men jag kan säga att jag känner så väl igen reaktionsmönstret, handlingarna, stilen. Jag har också fått perspektiv på min kris då den hände för åtta år sen, och idag kan jag lättare sätta ord på vad det var som egentligen hände.

*varma kramar*

//SharpMissy

sharpmissy@hotmail.com

Tack för era svar!

 Min sambo driver ett eget företag och har därför tillgång till en egen liten lokal en bit hemifrån! Vi bestämde igår att jag ska sova där i veckorna! Efter jobbet så ska jag komma hem och ta hand om dottern och fixa lite annat. När sen sambon kommer hem från sitt jobb, ca. 19.30, så har vi möjlighet att prata en stund och sen kör jag till det andra stället och sover där. Morgonen efter så kör jag därifrån direkt till jobbet. På helgerna så ska jag vara hemma som vanligt!

Vi tänkte prova det under nån vecka och se om det blir nån förändring! Hon vill ju vara själv och ta hand om sig själv, så jag tror att det här kan vara en bra lösning! För en lösning kan ju vara vilket som! Bara hon hämtar kraft att bestämma sig, så att jag vet vad jag ska göra och hur jag ska agera!

 Så nu hoppas jag bara att hon ger det den tiden och inte "flyr i panik" till första bästa lägenhet innan hon kännt efter hur detta funkar!

Jag återkommer och berättar hur allt går!

Tack igen!

# 3

Jag måste bara säga att jag tycker att du verkar vara en klok och ansvarsfull man. Du (ni) bör nog kanske ändå räkna med att det tar längre tid än en vecka för henne att komma underfund med sig själv.

Hej Perla!

Jag (och vi) är väl medvetna om detta, och jag är inställd på att ha det så här ett par veckor! Men märker vi då att något har förändrats till det bättre, även om det bara är lite, så vet vi ju lite mer om hur vi ska gå vidare!

Maveric77, jag känner igen mig själv i din berättelse och i mitt fall är det inte riktigt över än efter 4,5 år.

Jag måste säga att (som vanligt) har SharpMissy huvudet på spiken. Det är inte ditt fel att det blivit så här, det är helt normalt bara. Jag tycker att du har agerat helt rätt, börja inte tjafsa i onödan utan tänk på erat barn, men tänk även på dig själv. Du kan inte vänta hur länge som helst på att hon ska bestämma sig, förbered dig på att det kan vara kört och hon får stå sitt kast om du skulle råka träffa någon ny…

När mina egna barn var i din dotters ålder, så funderade jag på att separera, bara för att jag var så trött. med delad vårdnad skulle jag få sova ut åtminstone varannan vecka. Ni har haft en tuff tid i ert förhållande. Det är jobbigt att ha så små barn. Rollerna i familjen förändras när man går från att vara två till att vara tre och det blir inte mycket tid över på tu man hand. Sexlivet påverkas.

Har ni funderat på familjerådgivning? Det kanske är ett sätt att hitta tillbaka i sitt förhållande?

Din tjej kommer att vara tvungen att välja. Ibland är man tvungen att göra det. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar. Vad hon än väljer så kommer hennes val att ha fördelar och nackdelar…

Nu har ni ju hittat en tillfällig lösning i alla fall och jag hoppas att det kommer att ordna sig för er.