Jag lämnade min fästman i februari i år.. tog mitt pick och pack och flyttade hem till mamma mitt i natten.

Vi hade ingen kontakt (eller jo, för min post ville aldrig komma rätt och det var enda kontakten vi hade) och sen ville han försöka vara vän och jag med… det gick tills vi låg med varandra. Efter det insåg jag att känslor finns kvar från min sida och jag orkar inte träffa han mer. Vi har inte setts på en månad kanske och jag pratar inte med han mer.. jag kan bara inte. Jag blir totalt rubbad i sinnet när jag är med han. DÅ vill jag ha han tillbaka men sen när jag blir normal igen så VET jag att jag inte alls vill ha han tillbaka. Han är INTE rätt för mig och jag VET att han inte har eller kan ge mig vad jag behöver.

Så vän med ex? Ja, om det är SÄKERT till tusenmiljarder% att känslor inte finns längre. Annars är det rätt rubbat tror jag.

Varför tycker du att det skulle vara rubbat? Dock i mitt fall är det med 100% säkerhet att det finns känslor. Vi vill vara med varann, ha varann, bygga ett liv ihop. Men just nu kan vi inte vara ett par. Rubbat? Du får ursäkta om jag låter "grinig" när jag skriver. Jäkligt svårt att tolka tonfall i bara text. Jag intresserar mig väldigt mycket för andras tankegångar/sätt.

#2 Menade inget illa med det :) Menade rubbat som omöjligt typ..

Men ni kan inte vara tillsammans? Då kan ni alltid umgås som vänner och se vart det leder… alla relationer är ju annorlunda och alla behöver inte vara som mitt blev liksom.. det är ju bara bra om ni kan umgås som vänner och kanske utveckla det med tiden? Jag sa bara hur mitt fall var :).

Haha, då hajar jag! Och det håller jag med om. Han säger att han inte vill ha ett förhållande just nu förrän han känner sig redo. För att han, jag typ citerar, 'inte klarar av dem hänsynskraven'. Att han inte orkar någonting. Inte äns att ta hänsyn till sig själv. Ja tanken är väl lite så… Att vi ska umgås som polers. Och så får vi se vad som händer, om vi sen blir tillsammans eller om vi bara fortsätter som vänner. Vill inte göra några planer, utifall att det inte blir som vi tänkt oss. Så besparar vi oss åtminstone lite smärta.

#4 Bara det känns bra för dig/er så ingen går runt och mår dåligt över det liksom.. det är jobbigt!

Det han behöver är ju någon som finns där för honom, någon som lyssnar och stöttar. Samtidigt så behöver du kunna sätta upp gränser som ni inte går över, att en kram inte leder vidare till något annat osv. Känner du att du klarar det så ser jag inte varför det inte ska fungera. Med tiden kommer han att börja må bättre och då kan ni bygga upp erat förhållande igen.

Det viktigaste när det gäller dig själv är att du inte tappar bort dig själv och vad du vill i det här. Det är skillnad på att finnas där och stötta någon och att ge upp sig själv för någon annan. Börjar du må dåligt över situationen så  är det ett tecken på att du behöver lite mer avstånd till det hela.

Jag förstår inte det här med att man inte kan ha ett förhållande med någon som man påstår att man älskar när man mår dåligt. Det säger mig att dom rätta känslorna inte finns där.

Jag ska ju vara den min partner kan och vill stötta sig på när något hemskt händer. Inte att han ska göra slut! Känns helt enkelt som något inte stämmer när man gör slut i svåra tider. Men det är bara hur jag tänker.

Jag hade inte kunnat ställa upp som bara vän, i tron om att vi blir ett par igen, när det kanske i själva verket aldrig blir så igen. Jag hade inte vänt ryggen, men gjort klart att det antingen är så att man är ett par, eller så förblir vi vänner.

Ska man göra slut för att man mår dåligt kan det ju bli så fler gånger om man blir tillsammans igen, och det känns alldeles för osäkert för mig.

Mår man FÖR dåligt så kan ingen annan än en själv hjälpa en att må bättre även om det hjälper att ha vänner som finns där och stöttar. Ingen är en bra partner om man mår så som det verkar att han gör, så tycker det är strongt att han inser och är rättfram med det. Finns så stor risk att man förstör relationen eller bryter ner sin partner för att den vill hjälpa till och ger upp för mycket av sig själv.
Alltför många går in i en relation när de själva inte mår bra och därför OFTAST inte är bra för sin partner utan drar ner den, som vän kan du få lite distans till problematiken och han ser att det finns människor som ställer upp vad som än händer.
Orkar du vara hans vän så är det toppen men känns det för tungt nu kan ni alltid bli vänner när det inte känns så tungt och då ev. utveckla det till ett förhållande igen.
Alla känner olika, men personligen så skulle jag ge mitt liv för de jag älskar som mest och ser hellre att jag kan hjälpa dem att må bra även om det är på min bekostnad. Självfallet får inte priset bli för högt, men vart den gränsen går är tyvärr inte så lätt att se när man är mitt uppe i något, så ta dig en riktig funderare och känn efter och tänk ut olika scenarion så blir det nog lite lättare att få ett grepp om du klarar att vara hans vän eller inte…

Hoppas du kommer fram till ett beslut som passar dig bäst snart! Jobbigt att gå med dessa tankar..

#7 Relationer kostar energi. Till slut sätter psyket stopp och man sluter helt in sig i sig själv. Även om en partner försöker ge stöd och energi måste man fortfarande ha fattning att ta upp det för att det ska funka, och det gör det inte alltid:p

Med det menas är att du inte känner någonting för någon annan, någonting som händer mig när det blir för mycket emotionellt trauma. Spelar ingen roll vem du är eller så, alla får lika värde för tillfället tills jag kommer ut ur det själv. Visst kan du försöka hjälpa en att komma ut ur det, men det är någonting som nästan alltid kräver utbildning. Det är ju inte direkt att bara gå in och säga "ryck upp dig:p" men det vet jag att du vet:p

Det som finns absolut längst inne i varje människa och som är det absolut sista som faller är egot.

Men visst håller jag med om att jag inte skulle kunna "bara vara vän" med den personen(tillfälligt då alltså).

Hur TS ska lösa det här är att helt enkelt säga att man kommer förbli vänner, och ingen relationsdel, helt enkelt. Hur det sedan blir om 5-6 år eller så får tiden avgöra, men just nu ska du bry dig om dig själv och dina känslor.

#9 Alla blir inte på det viset då något hemskt händer. En del drar sig till sin partner, de sluter sig inte. Självklart tar det enegri, men den energin är jag beredd att lägga på min partner.

Mycket fina ord! Men hur tror ni att ni hade agerat, om ni satt i samma båt? Att vid 19års ålder förlora sin kära pappa, speciellt bara två veckor innan en av era mest betydelsefulla dagar i era liv? Ni måste ordna med begravning samtidigt som ni förbereder er inför studenten och framtid. Hela världen rasar… Ingenting känns längre verkligt eller viktigt. Man kan inte längre skilja på dröm och verklighet, det blir för jobbigt så ni stänger av allt. För det gör för ont för att känna någonting alls. Så kommer sommaren å vännerna har sommarlov, själv är du arbetslös men tar vara på den här sommaren tänkandes att det här kanske blir ditt sista "lov". Så du hänger på dina yngre vänner å festar å super som om det inte fanns något annat. Så kommer hösten, alla börjar skolan eller jobbar, och du sitter där helt själv utav jobb, pengar, säkerhet eller något att ens göra på dagarna. Du känner dig ensam på hela jorden, att du bara går omkring som en skugga. Anledningen till att du inte gör något är för att du mår rent ut sagt ruttet, rätt igenom. Känner inget hopp för ett jobb, eller något annat heller, för att alla andra gånger har du bara fått avvisningar. Kommentarer?

#10 Nej, jag vet. Och klart du är beredd att göra det! Ingenting sådant jag säger emot om. Men energin kan ta slut, helt. Ville bara beskriva en annan sida av det så du får en annan vinkel:)

Att "bara" vara vänner trotts att amn har mer kännslor än så är dömt att misslyckas och leder bara till att man gör sig själv eller den andra illa. Jag talar av erfarenhet. Att vara vänner innebär att man inte har någon rätt att förvänta sig mer än vänskap från den andra. Så vad händer om han, när han mår bättre, hittar en annan flickvän? Skulle du vara okej med det? Eller skulle det kännas som att du blev blåst på konfekten?

Att säga ja till att vara vänner innebär att säga ja till att vara vänner utan att förvänta sig att det kommer att leda till något mer. Det innebär också att du ska kunna vara hans vän, umgås och stötta honom samtidigt som du bearbetar och lägger ert förhållande bakom dig så att du så småningom kan gå vidare till en ny pojkvän. Skulle du kunna göra det?

För min del så insåg jag att så länga jag umgicks med mitt ex så skulle jag aldrig helt släppa taget om det vi hade. Jag var inte beredd att sattsa på något nytt, samtidigt som jag inte ville ha honom heller egentligen. Men med honom visste jag ju iaf vad jag fick, det okända är läskigt…

#13 Till nåt som inte hör till ämnet: med sitt ex känner man sig någorlunda trygg och jag tror att de flesta känner en bekvämlighet; det är svårt att öppna sig, finna tillit och ge tillit osv med någon ny än det är med någon som kan en helt utantill. Så var/är det för min del i alla fall.. nu har jag släppt det eftersom jag bara inte kan umgås med han mer eller prata med han, men det är ändå lika läskigt och obehagligt.

#11 Jag säger att jag redan varit på botten melann 14 års åldern till 22-23 årsåldern. Så jag vet allt vad det innebär, och jag drog mig inte bort från kärleken utan behövde den mer än någonsin. Och de känslorna jag hade då är ingenting jämfört med de jag har nu. Så oavsett hur dåligt jag kommer må kommer jag aldrig dra mig ifrån killen. Och jag hoppas han ställer upp om det behövs.

Kärlek handlar både om att finnas i bra stunder och om att finnas i de sämre. Det hör till livet och jag anser inte att man gör slut pga dåliga tider. Det är inte ett stabilt förhållande för mig.

#15 absolut, i nöd och lust, rightr ? Men finns det någon regel för vilken nöd? Jag har själv varit där nere… Och det är inte vackert nej. Under den tiden gjorde jag mycket hemska och sårande saker mot mina nära och kära, jag stötte bort dom totalt, försökte iprincip klippa banden med alla, för att jag inte orkade. Men dom höll hoppet uppe, kämpade för mig. Dom gav inte upp. Trots allt jag orsakat så stannade dom kvar och förlät mig. Jag hade också en pojkvän under den tiden, min första kärlek, som jag älskade mer än något annat! Honom utnyttjade jag till fullo, inte medvetet, men ändå. Satte honom i värsta tänkbara situationer man kan tänka sig i den åldern. Jag ville ha honom med mig varje vaket ögonblick. Försökte göra slut, för att jag inte ville förstöra det vi hade. Att vi kunde vara vänner, för att jag inte ville hindra honom från att bli lycklig med någon annan om han skulle träffa någon annan under tiden jag kommer på fötter . Trots att tanken var att vi skulle "försonas" när jag kommit tillbaka upp till ytan. MEN jag var alldeles för låst, förvirrad och egoistisk för att sätta ner foten och genföra det även fast ett flertal gånger försökte, för jag visste att i och med vårat avstånd på sju mil till varann skulle göra att det bara rann ut i sanden. Så det hela slutade med att han bröt med mig totalt och lämnade mig helt och hållet när jag mådde som sämst. Då var jag fjorton och han sexton. Idag är jag nitton precis som min nuvarande käresta. Jag vet hur det känns att bli lämnad i svåra tider och att bli sviken och lämnad av sin kära i mörka tider är nog bland det hårdaste som finns (och jag har varit med om en hel del, trots min unga ålder) men att ha blivit förlåten trots MINA svek är en välsignelse, undra hur det hade känts om man blivit det av den man älskar. Så vad tror ni?

#5
Tack, Wolfgrin! Det känns som vi tänker lite lika. Var rädd för att jag var ensam om att tänka i dom banorna, och att jag kanske ändå bara ursäktar mig och honom. Även fast jag helahela tiden rannsakar mina tankar och kommer fram till att jag faktiskt inte gör det, så blir jag ändå osäker när jag hör andras resonemang. :P :/

#16 För mig är det all nöd.

#13
Under dom där tre månaderna som vi inte hade någon kontakt hittade han en annan faktiskt… Det höll i knappt en och en halv månad. Han gjorde slut med henne och kom till mig. Berättade att han hela tiden försökt intala sig själv att han inte alls älskar mig att jag bara är jobbig osv osv, men att verkligheten tillslut hann ikapp. Han berättade att han, oavsätt vad det var, alltid tänkte på vad jag skulle tycka om vad han gjorde, om det så var färgen på tröjan hade på sig eller om han skulle dra ut och supa skallen i bitar. Att han hela tiden tänkte på mig, undrade vad jag gjorde etc etc.. tex, när jag träffade en ny kille så blev han "galen" av svartsjuka, men försökte hela tiden förtränga mig. Han sa att hela tiden när han var med den här tjejen så tänkte han på mig, och 'så ska det väl ändå inte vara' sa han.
Så jag/vi har redan gått igenom allt det där.
Vi har konstaterat, vi älskar varann, vill vara med varann, Kan inte se oss med någon annan än varann, hela det där köret. Men att det inte är rätt tillfälle för oss att vara ett "vi". Han ville ha kvar mig som vän, jag blev sårad och sa nej, Men tänkte till och nu ska vi vara vänner. Var det tänkt i alla fall. Vi har inga planer inför framtiden, att vi SKA bli ett par igen, utan tänker mer att det som sker det sker.
Självklart skulle jag bli förkrossad om han hittar någon ny, likväl skulle han bli brutalt sårad/ledsen om jag hitta en ny. Men det är i det här som jag är, eller försöker vara osjälvisk. Det är han som mår dåligt, självklart mår jag också dåligt över hans pappa, men man får använda sig av vågen. Det är inte jag som har förlorat min pappa.  Det är här kärleken kommer in: oavsätt hur jäkla smärtsamt det är för mig att se/uppleva, så så länge han mår bra, även om det är mig eller någon annan, så mår jag bra. Självklart vill jag helst att han ska vara lycklig med mig, men om det är någon annan han vill vara lycklig med så får det vara så.
För det enda jag först och främst önskar, det är att han ska vara lycklig. Resten har inte lika stor betydelse. 
Sen så tänker jag ju inte låta mig själv gå under, men jag låter inte honom drunkna först.
Villkorslöst, you know. (:

#18
Men vad är då 'all nöd'?

#20 Precis vad det låter som. Man finns där oavsett vad det gäller som en partner. Kvittar om det dåliga måendet handlar om dödsfall, sjukdom eller vad som helst.

Gör man slut för att man mår dåligt så är man nog inte rätt för varandra. Så känns det för mig.

#21
Absolut!
Men om vi säger så här då;
två personer i ett förhållande. Det händer något som gör att den ene blir djupt deprimerad. (vi kallar honomhenne för X). X älskar sin partner djupt, men vet att om dom har parrollerna så kommer det gå åt skogen. För att X vill kunna ge Y den värme och kärlek som Y förtjänar men känner att X inte klarar det just nu. Så för att rädda deras relation genom att tänka långsiktigt framåt, gör X slut. Så att X kan ta sig upp på fötter igen utan att infektera någonting ännu mer, för att sen kunna gå vidare tillsammans när X har börjat läka.
Y är ingen kirurg och vet inte hur man reparerar tex en svag hjärtklaff. Däremot vet hon hur man baddar rent sår.

Haha, Schysst gämförelse jag använde mig av där ;)

Fortfarande dåligt?

Ett bra förhållande klarar även en djup deppression. Säger inte att det är lätt, men nej, jag ser inte det som en anledning till att göra slut nej.

#23 Alla är olika starka i sig själv och orkar med olika mycket. Fint att du är så stark men döm inte de som inte klarar av att se sin partner må dåligt och ta ut sig själv för mycket pga en själv, att man mår så dåligt att man inte kan känna något för någon, kanske inte ens sig själv vissa dagar.. som man säger, man kan inte älska andra om man inte kan älska sig själv.

#24 Jag skriver utefter mig själv.

Förstår det, ville bara få dig att se att alla är olika och ge lite annat perspektiv då det verkade som du inte insåg det, men det blev kanske inte så bra uttryckt. Svårt att tolka undertoner i skriven taxt ibland så hoppas du inte tog illa upp, du menade säkert inte att dömma någon.