Har ni pratat om saken? Så att ni vet vart den andre står i frågan?

Hur gamla är ni?

Hej!
Ja jag har tagit upp många gånger att jag vill ha barn men han svarar inte eller typ suckar eller gör nåt annat. En gång frågade jag honom direkt bara "När vill du ha barn?" och då svarade han "Hur fan ska jag veta det?!".. Suck. Vi är i 20-25-års åldern.

Bor ni ihop?

20-25 är väldigt ungt är inte så att ni måste ha bråttom för att det snart är för sent, och killar är ofta inte speciellt mogna skaffa barn i den åldern och det är inte bra tvinga nån som inte är mogen att bli förälder, speciellt inte för barnet som får 1förälder som kanske inte är mogen eller vill vara förälder (är vanligt förhållanden spricker, för den som inte vill vara förälder flyr lätt + känner sig nog överkörd när man inte fått vara delaktig i beslutet utan nån bestämt eåt en eller tvingat till sig genom ultimatum). Är inte bara sig själv man ska tänka på när man skaffar barn utan detta är ett livslångt åtagande man pratar om. Man måste tänka på vad barnet mår bäst av, barn går alltid före ens egna önskningar så kommer ni fram till att det inte är bra för barnet få åtminstone en förälder som definitivt inte är intresserad av att bli förälder just nu får man nog acceptera det för det ofödda barnets bästa, eller så får du helt enkelt hitta nån ny partner som kanske är äldre och mer redo bli pappa.

Det känns som att ni måste prata om det lite mer.

Måla upp en bild för er själva och varandra. Vart vill du vara i livet om 5 år? Var ser du dig om 10 år?

Var vill han vara om 5 år? Om 10 år?

Om han viftar bort det säg att du menar allvar och du vill att han försöker.

Jag och sambon blev gravida efter att vi varit tillsammans i 7 år och jag hade väntat på honom som sa att han skulle känna sig redo runt 30 trodde han. Jag ville inte vänta så länge, det visste han. Sen kom han en dag och hade ändrat sig och det var han som tyckte att NU är det verkligen läge!

Nu har vi varit tillsammans i 9 år och har ett barn på drygt 1,5 och längtar efter fler barn. Vi är 23år och 26år gamla idag.

Har ni vänner som har barn? Umgås med barn, då kanske han blir lite sugen iaf? Min kille har aldrig varit nyfiken på barn men han var på någon familje fest och där var det barn. Han kom hem senare och sa att han tyckte att det var så roligt med barn och han verkar längta efter barn. MEN pusha honom inte.. ta det som det kommer! Sånt kan man inte tvinga fram för då blir det inte bra! Lev livet som det är just nu, låt han mogna eftersom.. Jag vet hur jobbigt det är, vill själv ha barn och längtar enormt mycket efter att ha hus, barn och bara vara en fin stor familj. Men som sagt det kommer, man ska inte skynda sig på något utan ta det lite pö om pö. Ett barn är inte bara pluttinuttit utan det krävs mycket hårt arbete och stort ansvar, barnet är i centrum. Och om din kille inte alls är redo för sånt så ha lite tålamod, för skaffar ni barn och han inte alls är med på det från början så blir det nog inte bra!

Min åsikt :)

Du skriver du inte vill lämna honom. Då får du respektera att han inte är redo för barn, hus mm och att det kanske kan dröja länge innan han eventuellt vill det. Vänja dig vid tanken: Det är inte alltid man kan få precis vad man önskar sig.

Försöka uppfylla andra drömmar du har först kanske? så inte så mycket av ditt fokus ligger på barn/husdrömmen.

säger som pyromanen.

Hej!
Jag har försökt att fokusera/tänka på annat än barn och istället bl.a. på mina högskolestudier som jag har just nu, det funkar oftast men inte i lugnare perioder i skolan. Jag beräknas vara färdigutbildad nu i vår. Jag och min kille bor inte tillsammans fastän jag har sagt måånga gånger att jag vill flytta ihop med honom. Han styr vårt förhållande genom att inte göra något alls, d v s han bor fortfarande hemma hos sina föräldrar och visar inget intresse för att flytta hemifrån medan jag flyttade hemifrån för några år sedan och jag har alltid varit väldigt självständig.. Han har fast jobb sedan ca 2 år tillbaka. Jag har i flera år bara drömt, hoppats och haft inre böner om att han ska mogna och vilja flytta ihop, ha barn men jag har bara stått o stampat på samma ställe hela tiden… Jag börjar nästan tappa hoppet :( Vill bara gråta… Vill inte lämna honom. Han har börjat visa lite smått intresse på sistone för att flytta ihop, men det är bara jag som letar efter gemensam lägenhet. Jag känner mig så ensam i mitt förhållande. Men det du skrev "Tina-A" var jättebra, jag ska försöka höra med honom vad hans drömmar/tankar är om framtiden, om 5-10 år framåt o.s.v.

Jag kommer från en väldigt trasig familj och har tagit hand om en sjuk mor under min uppväxt och jag tror därför att en egen familj är prio ett för mig och är sååå otroligt viktigt för mig. Men försöker som sagt fokusera på annat men det är svårt… Ibland är jag rädd att jag ska dö/vara med om en olycka innan jag får uppleva att ha en egen familj bara för att jag har längtat och drömt om det så länge… :/

Att veta när man vill ha barn före man vill ha det kan ju vara ganska svårt.
Jag har själv träffat en kille som ville ha barn inom en ganska snar framtid, ja kunde tänka sej dej direkt.
Så som tidigare råd; prata med varandra - på riktigt, om framtidsplanering.
Jag lämnade relationen för att vi hade så olika tankar om tidsramen för familjebildning..

Hej Veronica, tack för att du skrev. Ska tänka på det och prata mer. Kram!

På mig verkar du inte speciellt mogen, det verkar mer som att du vill binda upp dig med ansvar igen.

Ja jag har läst dina tidigare trådar/inlägg.

Du behöver bli självständig/vuxen på egen hand. Att tvinga en annan person att bli förälder är aldrig bra, vare sig för barnet eller relationen. Din kille behöver flytta hemmifrån o ta ansvar för sig själv innan han är mogen för att flytta ihop med dig/någon innan han skaffar sig barn.

# 10

Du kan inte hela ditt förflutna genom att skaffa barn, du måste hela dig själv först, för barnets skull!

mvh

Jag ber om ursäkt om det här låter okänsligt men jag blev fundersam och vill bara fråga lite hur du har tänkt.

Jag har nämligen läst dina tidigare inlägg och om jag vore du så skulle jag fundera väldigt noga och länge på det där. Du har en psykiskt sjuk mamma, schizofreni? Det är en sjukdom som ärftlig, med andra ord kan du själv få det eller så kan dina framtida barn få den sjukdomen. Har du tänkt över alla risker?

Risken är förstås inte väldigt stor men den finns där och jag undrar om du ens har tänkt över det här. Är det något du vill eventuellt överföra till dina barn? Är det här något som din pojkvän också kanske har tänkt på?

Jag personligen skulle ställa mig tveksam till att skaffa barn om min pojkväns mamma hade schizofreni. Jag vet av en person som lider av svår schizofreni och det verkar väldigt jobbigt och något jag absolut inte skulle vilja överföra till mina barn.

#14 Det där tycker jag är en hemskt onödig fråga som vi verkligen inte har någonting alls med att göra!

Hej! Jag själv tycker att jag är mogen och redo för barn, har god hand om barn då jag ska bli förskollärare. Jag har länge kämpat hårt med skolan för att se till så att jag har en bra utbildning och jobb först - innan jag skaffar barn. Jag sparar pengar och snålar mycket i nuet för framtidens skull.

Det du Devya har skrivit om schizofreni är att en STOR del av mitt liv präglas inför just rädslan att bli psykiskt sjuk själv. Så att jag inte skulle ha tänkt på det och att jag inte tänkt på att jag skulle kunna överföra det till mina egna barn finns inte på kartan. Anledningen till att jag möjligtvis har så "bråttom" att få barn är för att jag vet att livet plötsligt kan ta slut, jag vet att jag kanske kan drabbas av sjukdomar eller att någon i min familj kanske drabbas av det och det är därför jag är så OTROLIGT driven att kämpa mig framåt med skolan och allt vad det innebär för att tidigt kunna bilda en familj och uppleva det liv jag alltid har drömt om. Jag har inga andra drömmar direkt än att ha en egen familj, det är min högsta dröm. Och jag skulle vilja uppleva den drömmen innan/om jag ev. skulle bli sjuk.

Jag har också gått hos kuratorer, i KBT-terapi och hos en psykolog. Jag står nu på kö till en ny psykolog, så jag jobbar och kämpar som tusan med mig själv för att få det liv jag önskar.. Det är bara trist att ingen ser hur jag kämpar, längtar och jobbar för att få det jag vill… :/

Och det du skrivit "vallhund" om att jag måste bli vuxen och självständig först stämmer inte riktigt. Med min ena frånvarande förälder och med den andra föräldern psykiskt sjuk så har jag fått växa upp mycket tidigt, snabbt. Så att jag inte är självständig finns det inte tal om.

Däremot har jag snackat lite med min kille och han vill först flytta hemifrån till en egen lägenhet och bo där några månader för att lära sig att sköta sig själv först innan jag flyttar in. Och det tycker jag är en god idé :) Jag ligger ju trots allt några år framför honom då jag bott hemifrån länge.

Kramar

#14 Jag vet inte rikigt hur kunnig du är inom psykologi men när man talar om schizofreni likt beroendeproblematik, fetma etc ligger frågan på vad som är miljöbetingat eller faktiskt genetiskt samt benägenhet att utveckla mot att utvekla.
Hur skulle det se ut i praktiken om vi begränsade fortplantningen till enbart de med "supergener"? Hur skulle vi lösa det rent praktiskt med exempelvis att lokalisera alla recessiva gener? Vem bestämmer vad som är godkänt material och vilka som ska få föröka sej?
Hur mycket skulle vi begränsa vår genpool? Har vi ens en tillräckligt stor "frisk" genpool?
Högt blodtryck, bröstcancer, psoriasis, allergier osv - vad är inte okej enligt dej?

Jag har adhd, vilket enligt utredning är miljöbetingat - vilket du inte skulle kunna veta om jag inte sagt det nu för att jag tycker det är relevant för diskussionen. Får jag din tillåtelse att skaffa barn? Tror du mitt hypotetiska barn också får adhd? Tror du att jag inte kan ta hand om mitt hypotetiska barn?

# 17

Du har fått växa upp för fort, du har aldrig haft tiden att själv få vara barn. Hopppas att du diskuterat igenom detta med din barnlängtan ordentligt med din terapeut.

Att du har så brottom med att skaffa familj skulle kunna bero på att du vill skapa den perfekta familjen som du själv aldrig fått uppleva, som jag tolkar det skulle du behöva bearbeta den sorgen innan du är mogen för att bilda familj.

#15 Möjligtvis, men jag blev lite fundersam och eftersom hon har varit öppen om att skriva om det tidigare så tänkte jag att hon inte har något emot att skriva om det heller.

Så angående det att vi inte har något att göra med det? Visst men då borde hon inte heller ha skrivit något om det om hon skulle vilja hålla det borta från forumet. Så på det viset resonerade jag. Jag menade inte att vara okänslig utan jag blev endast fundersam över om hon hade tänkt kring den saken eftersom hon verkade så desperat efter att ha barn.

#18 Min poäng var bara om hon har funderat noga igenom det hela.  Jag sa inte att hon borde inte få skaffa barn, jag skrev bara att jag själv skulle inte skaffa barn om jag hade något sådant. Min syster har massor med fysiska problem och hennes man har en massa andra fysiska och psykiska problem som gör att de verkligen inte vill skaffa barn. Därför kom jag in på ämnet. Det är sällan människor funderar på sådana här saker men man funderar kanske ännu mer på det om det gäller psykiska problem.

Som jag sa, det är ju inte ens säkert att hon eller hennes barn får schizofreni. Chansen är ändå inte så väldigt hög. Men då den finns där borde man överväga det ännu mer och ha en partner som man verkligen litar på. Det är något alla borde fundera på innan man ens skaffar barn, inte bara de som har något sorts fysiskt eller psykiskt problem.

#16 Det viktigaste är ju att du själv känner att du är mogen. Det blir lite en annan sak efter att ha hört att du har faktiskt tänkt på saken. Det var enda orsaken till att jag frågade.

Om det finns en risk att du råkar ut för en sjukdom eller om det är så att du skulle plötsligt vara med om en olycka är det ju viktigt att dina barn har någon i sitt liv som de kan lita på. Det här gäller förstås ALLA som funderar på att ha barn, inte bara du. Därför är det viktigt att du kan lita på din partner. Om han inte kan tänka sig att skaffa barn just nu så är han inte förstås inte redo och du kan inte göra något för att få honom att bli redo. Om du därför skulle kunna tänka dig att lämna honom är kanske han inte den rätta för dig?

Det här är bara något som du kan avgöra. Om han inte ens kan diskutera med dig om saken så tycker jag det är bra att du funderar på själva förhållandet och hur ni har det. Det är så otroligt viktigt att kunna kommunicera med varandra, speciellt då man väl får barn. Försök lös det problemet först och sen ser ni var ni står.