Jag förstår verkligen ditt problem. är inte just de där frågorna som vi alla ställer oss eller jag ialf. Jag menar jag är ocxså 20 år och har snart varit tillsammans med min pojkvän i 5 år. Kommer vi alltid att vara tillsammans?? Kommer man aldrig mera få bli så dära riktgit pirrigt kär igen? Inte för att jag klagar på min relation men de är sådana frågor man undrar över. Och visst kommer det lockelser. Och visst kan man träffa någon som man tänker han skulle ja vilja ha som pojkvän..osv

Men jag tror att om man är lycklige med den man lever med så är det just där man ska vara och ingen annan stans, Men känner du att du verkligen inte vill längre så kommer du göra rätt i att gå.

Jag gjorde slut med min pojkvän för ca 1 år sedan. Då kände ja precis som dig. Jag älskade verkligen honom men de skanades något. Jag tänkte även på vad alla skulle säga, tycka och tänka. men det viktigaste är en själv. Hur egoistiskt det än kan låta så är det ju faktiskt dig allt handlar om. Du måste vara lycklig och du måste må bra.

Men om du nu vill lämna din pojkvän måste du flytta då?? Måste de bli tvär slut?? Eller vill du ta ett uppehåll?? Och bara för att man gör slut behöver det inte innebära att det är slutet på allt?? Kanske de kan bli ni igen, kankse inte?? Men hur som helst måste du göra det som känns rätt för dig.

Allt är inte rosenrött i ett förhållande…När pirret lagt sig kommer vardagen det gäller bara att ta vara på dom mysiga stunder man kan ha tillsammans..En sak är säker byter man ut sin partner upptäcker man snart att gräset va inte grönare på andra sidan …

Njae, jag tycker ni är rätt unga och har "bara" varit ihop 5 år. Jag tycker inte det är naturligt att ni redan nu tröttnat på varandra och om ni inte har sex så ser jag det som ett tecken på att nåt är fel.

Det vore skillnad om ni var 65 och inte hade så stor lust kvar men hade varit tillsammans i 30 år. Då kan man tala om att det är naturligt att inte ha så mycket sexuell lust kvar men då kan man ha många andra saker gemensamt som man inte vill förlora.

Sen finns det ju dom som gör slut efter 35 års relation också, för att dom inser att dom inte passar ihop längre.

Jag tror att man ska tänka efter om man är rädd för att vara ensam, om det är därför man stannar kvar i en relation som har blivit tråkig.

Man kan älska flera under hela sitt liv. Men man ska kunna leva tillsammans också och ha en BRA relation. Har man inte känslor så har man inte.

jag har varit i en liknande sits, jag tvekade så på oss, men kände att jag ville göra ett val, jag valde att stanna för jag visste så väl att det var det jag ville, och det är det jag vill.
vi har det kanonbra, och älskar varann massor.
självklart har man ju sina uppgångar och fall..

dock får jag skuldkänslor av nån anledning som jag inte kan komma på, jag började umgås mycket med en jobbarkompis och vi hade skitkul ihop, han var nog den första jag berättade för att jag tvekade på mitt förhållande, det var aldrig nått mellan oss, nej nej, men jag betedde mig rätt illa mot min pojkvän under den tiden eftersom jag mådde så dåligt och var så förvirrad, att jag än idag nästan ett år senare får fruktansvärda skuldkänslor, men för vad egentligen ?
vi har pratat om det och min pojkvän är helt införstådd och han förstår och tycker inte det är så farligt som jag får det att låta, jag kan vara en riktig dramaqueen och analyserar sönder saker och på så sätt ger jag ju mig själv problem….

förlåt nu kapade jag tråden lite..

och jag tror din sambo har rätt, att det är naturligt att man efter flera år hamnar i sånnahär svackor och att man kanske intresserar sig för nån annan, det tror jag alla känner nångång.
förstår att du är förvirrad…

Jag har varit i samma situation som dig. Varit ihop jättelänge med min kille men det har sakta men säkert börjat saknas något. Efter mycket funderande och ventilerande med vänner och här på forumet har jag tagit steget och gjort slut med min kille. Vi levde mera i ett kompisförhållande. Ingen glöd alls, inget sex eller närhet. De är som att bo ihop med sin bästa kompis. Och det är inget fel i det om man är nöjd så, menjag vill ha mer inte leva utan sex resten av livet. Det var ett svårt beslut att ta, men nu känns det rätt. Jag är också orlig för vad hans syskon och vära vänner och bekanta ska säga. Men man kan ju inte vara ihop med honom för deras skull heller. Vi pratade på jobbet igår och de hade varit på inspirations dag där någon hade sagt "Det viktigaste i livet är att vara lycklig". Och jag frågade mig själv skulle jag vara lycklig om jag stannade kvar, svaret är nej! Och självklar funderade jag som dig är det rätt, tänk om jag gör helt fel och ångrar mig. Men då får jag ta det då, för annars kommer det inte att bli nån förändring. Jag vet bara att jag vill ha mer i mitt liv än min ex kille kan ge mig!

Du kanske inte blev klokare av detta men det är lite hur det var för mig. Du är absolut inte ensammmen att ha dessa tankar. Vill du ventilera mera, så är du välkommen att skicka pm.

Kram, tänk efter vad du vill ha ut av ett förhållande, är du lycklig som du har det nu?

Tack för era inlägg!

När jag tänker på detta så känner jag ena dagen att jag vill stanna kvar, andradagen att jag vill flytta. Det som får mig att tänka att jag vill stanna är när jag ser framåt, på vår framtid tillsammans, vad vi hade kunnat få. Jag gör ofta så.. tänker framåt, planerar och så. Jag behöver leva mer i nuet. När jag lyckas med det känner jag istället att jag borde flytta. Jag tänker i dessa situationer mycket på den andra killen och vill träffa honom igen för att se om det bara var en engångsgrej eller inte sist vi sågs.

Jag har en pappa som genom hela sitt liv trodde att gräset var grönare på andra sidan. Han avslutade två äktenskap med barn inblandade för att han träffat andra. Han slutade som alkoholist och med brutna band till nära och kära. Jag är så rädd att jag är som han. Att jag bara "inbillar" mig att jag kan få det bättre med någon annan när jag egentligen har världens bästa pojkvän just nu.

Tänk om jag bara "hittar på" detta problem för att jag söker spänning i vardagen då denna har försvunnit. Hur vet man vad man vill?

Att inte vi har sex är nog mitt fel. Han vill nog gärna men vetatt jag inte är på så ahn försöker inte. Allt hänger på mig.. jag kan göra det bra, men av någon anledning gör jag inte allt för att få det så. Inte just nu.

*…och här kommer då den cyniska, luttrade och bittra människan in i debatten*

Om jag träffar ett par som är i tidiga tjugoårsåldern och jag får veta att de minsann varit ihop sedan de var 14 år, då tänker jag i mitt sinne "max två år till då".

Som de flesta vet så drabbas man av något som kallas "trettioårsklådan" och den kan komma mellan 25-30 års ålder. Kvinnor som levt i fasta förhållanden i många år, som har stagnerat. Mannen har förvandlats från en tonårsförälskelse till en numera mycket god vän, men inget mer än så.

Sen drömmer du som kvinna, om mannen som är 100% MAN. Han som får dig att känna dig som 100% kvinna, som SER dig, som berör dig. Han viskar i ditt öra, han får dig att vibrera och skaka i extas med sin mun, sina händer. Han, som inte på något sätt framkallar trygghetskänslor hos dig, däremot åtrå, extas och vild passion.

Vad jag undrar är - varför har man så bråttom som tonåring att låsa in sig i ett fast förhållande?? De bästa av era unga år går "förlorade" om ni inte tar igen detta senare. Våra morföräldrar var tvungna att gifta sig unga, att lämna boet. I dagens samhälle är vi inte det. Men unga söta flickor vill leva som ett medelålders par, i trygghet och förvissning.

Var är ER längtan till livet? Var är er passion för galenskap? Herregud, livet ska väl levas här och NU!? Tror ni inte att det finns en enda man till på denna jord, som ni kan falla för i framtiden?

Åh, tjejer. Ta chansen och prova nåt annat. Livet har så mycket i beredskap för er om ni bara vill ta för er!

*det livet inte ger mig, det tar jag själv*

Ja, man ska leva i nuet. Är det inte bra NU så är det inte bra. Ingen vet vad som händer om 10 år. Man kan faktiskt vara död då! OK, lite dramatiskt men olyckor händer ju. Därför ska man ta vara på varje dag och leva i nuet.

# 7 Jag både älskar och hatar ditt inlägg. Jag hatar det för det skrämmer mig som aldrig förr, och jag känner mig helt blottad för att du har SÅ rätt.
Samtidigt älskar jag det du skriver. Jag har en dröm och att leva så, att bara vara jag ett tag. Själv, träffa vem jag vill. Leva livet, nu. Vi lever verkligen som en tant och en gubbe jag och sambon. Innan gillade jag den trygghet, men nu.. Nu börjar nyfikenheten på annat att ta över.

Jag pratade med min mamma om detta för någon dag sedan, hon sa: Du har ju redan bestämt dig, varför fortsätta vela? Jag började direkt försvara mig genom att säga att jag inte alls har besämt mig. Jag vet inte om jag har det eller inte.. Jag behöver tid att komma fram till det. Att sakta börja förstå att han inte är den rätta är inte lätt när man trott det i flera år. Kanske är knäppt att tro det i min ålder, men jag ahr verkligen gjort det.

#9 Men du, Blinka. I en sak har du helt rätt. Din kille är "den rätta". Men det finns många som är "den rätta" för dig.

Jorden befolkas av, vad man hittills vet, cirka 5 miljarder människor. Cirka 51% av dessa är män. Alltså, utav tvåmiljarderfemhundrafemtiomiljoner av manligt kön så tror du att det bara finns en för dig?

Nej, jag ska inte ironisera dig och dina känslor. Men varför jag skrev mitt tidigare inlägg som du tyckte var så klockrent, beror naturligtvis på egen erfarenhet, i annat fall kan jag inte uttala mig.

Jag tror din mor är en klok och vis kvinna, som du bör lyssna på. Hon vet att du redan bestämt dig, även om du inte vet det själv än. Men bara att du börjat tänka tanken och att du börjat tvivla, är i sig självt ett beslut över att du inte vill leva ditt liv på det sätt som du gör. Men du har rätt även här, du måste komma fram till beslutet på egen hand, man kan inte fatta beslut utifrån vad någon annan tycker, tänker eller vill. Du ska aldrig handla i strid mot din egen natur. Läs gärna texten The invitation, som ligger bland Artiklarna.

Var sann mot dig själv, det är den enda som står dig riktigt nära, först då kan du också vara sann mot andra.

*varm kram*

#7 konstigt om din tonnårsförälskelse inte varade när du har den inställningen!!??

#11 Ja, hur menar du nu då?

Jag tror man skall ha några kraschade tonårsförälsker bakom sig. Man måste väl få kyssa några grodor på väg mot prinsen ;)

#11 Vilken inställning är det du syftar på i mitt inlägg?

Tror du jag har haft en negativ inställning redan som tonåring? Det slår dig inte alls att det kan vara något jag utvecklat av livets törnar? Jag är 35 år. När jag var 17 trodde jag att min kärlek var för alltid.

Förklara gärna hur du menar.

=)

#6 Du hittar inte på problemet, bara att du har börjat fundera på det visar på att något är fel. Skulle tro att det är försvarsmekanism som drar igång när man börjar tänka på hur det kan bli i framtiden, man planerar för framtiden, i ett försök att hitta det som är ganska bra i förhållandet. Men nöj dig inte med ganska bra, det har jag gjort alltför länge. Som vi trivs ju ihop och bråkar inte, han finns alltid där för mig, jag vet vad jag har men inte vad jag får, tänk om jag blir ensamme resten av livet, tänk om jag ångrar mig om jag gör slut, listan kan göras hur lång som helst på funderingar som kan dyka upp (kan påpeka att jag inte generaliserar, detta var vad som dök upp i mitt huvud)

Och visst du har världens bästa pojkvän just nu, men på vilket vis är han bäst och vad är det som gör att du älskar honom. Är det tryggheten? Det kanske finns någon ännu bättre därute.

Och att du är rädd att bli som din pappa tror jag inte är någon risk, bara genom att du är medveten om det gör att du kommer att undvika att bli som han. Det som är det bästa är att vi ine behöver bli som våra föräldrar, utan vi kan faktiskt göra ett medvetet val att inte bli somdem.

Det viktigaste i livet är att var lycklig! Är du lycklig? Du trivs med din pojkvän på nåt plan, men är du lycklig?

Tror man att gräset är grönare på andra sidan, har man vattnat för dåligt. :)

Jag tror så här: En person kan vara Den rätta, men det behöver inte betyda att det är rätt person vid ett givet tillfälle. Det räcker inte med att vara rätt personer, det måste vara rätt timing också.

Om man bara haft ett långt seriöst förhållande och startat det när man var rätt ung tror jag det är ofrånkomligt att börja fundera på hur det skulle vara att leva med någon helt annan.

När man haft ett par förhållande som varat i flera år tror jag man börjar omvärdera lite vad man tycker är Det viktigaste och vad man låter glida undan mer.

För min del uppskattar jag verkligen när vardagen fungerar bra i ett förhållande. Det är trots allt den största delen av ens liv. När jag var yngre var det väldigt viktigt att man var mer lika vad gäller intresse, musiksmak, attityd, etc. Men det är ändå inte det som gör att ett förhållande fungerar bra eller dåligt. Det är hur man klarar av vardagen som gör att man kan leva länge tillsammans och ändå vilja fortsätta med det.

Men att leva med någon man aldrig har sex eller närhet med känns också rätt meningslöst. Då kan man ju som ni skriver lika gärna vara vänner.

// Johan

Om jag träffar ett par som är i tidiga tjugoårsåldern och jag får veta att de minsann varit ihop sedan de var 14 år, då tänker jag i mitt sinne "max två år till då".

Nä jag menar bara att jag tycker att du har en negativ inställning. ja menar alla kanske inte vill springa runt och "leva livet" som du säger. Jag menar har man en realtion och är lycklig i den så varför göra slut?? Och ja menar vad är det som säger att chansen att ett förhållande vara eller inte har med åldern att göra??

Jag tror på kärleken. Och vem vet jag och min pojkvän kanske kommer leva resten av livet tillsammans?? Kanske inte. kanske de tar slut om nått år`? Kankse imorgon?? Men jag tror inte att det blir slut för att vi är för unga och inte vet vad vi vill??

Ni ställer många bra frågor i era inlägg som jag försöker besvara. Jag blir väldigt frustrerad när jag endast kommer fram till att jag inte vet.  Det där gröna gräset är nog det värsta, där har jag ingen aning om vad jag tycker. Visst, man kan vattna.. jag har vatten, jag vet var vattnet finns och hur jag skulle kunna göra för att vattna mitt gräs. Men av någon anledning gör jag det inte.

# 17 Smeagol, jag känner igen mig i din reaktion. Det är många som sagt så till mig: "Oj, vad länge ni varit tillsammans redan. Har du inte tröttnat? Känns han inte som en bror.. det brukar ju bli så."

När jag fått sådana kommentarer så har jag verkligen tagit åt mig av det och börjat fundera över om de har rätt. Att mitt förhållande håller på att ta slut nu bevisar dock ingenting. Det ÄR många som träffas tidigt som lever hela livet tillsammans, lyckliga. Bland annat min pojkväns föräldrar, och det påverkar hans syn på det. Han tror att ett förhållande ska vara såhär. Jag trodde att jag skulle leva med honom hela livet, älskade tryggehten, ville inte festa, ville bara vara med honom. Men nu har jag ändrat mig och det chockar även mig.

Om allting beror på att vi träffades när vi var så unga, eller om det hade blivit så här ändå vet ingen. Jag hoppas fortfarande och tror att kärlek kan vara ett helt liv, men kanske inte för oss.

#18 mkt bra sagt!! Håller verkligen med dig. Tycker att det är löjligt att det är onödigt att folk ska vara så nedlåtande. Som min mamma sa förr. Tycker ej att du ska binda dig när du är så ung. Men det har lixsom inte med saken att göra. ja menar är man tillsammans och har de bra varför ska man göra slut då?? Nä men jag gör slut med min pojkvän imorgon för de är ju lika bra eftersom de kommer aldrig att hålla ändå!!?? Så kan man ju ej tänka. leva livet och vara glad kan man göra även fast man har pojkvän!!!=)

#17 Men snälla Smeagol, du har ju missat hela poängen med mitt inlägg. Tror du på fullt allvar att jag var bitter, cynisk och luttrad (som jag skriver i mitt inlägg ovan) redan som tonåring??

Och nej, jag anser inte rent principiellt att man ska leva livet och dumpa sin pojkvän. Jag menar att med mycket stor sannolikhet kommer man till en punkt där man önskar sig något MER av livet än vad man har. Särskilt om man levt i ett parförhållande mellan 14 och 20 års ålder.

Men jag har full förståelse för att du inte förstår. Det gör du inte förrän du varit där själv. Och jag har själv aldrig varit  så klok som när jag var 22 år, jag visste precis allt om livet.

Idag är jag så pass gammal att jag insett hur lite jag vet…

Dessutom, jag är glad att du och din pojkvän är lyckliga tillsammans. Det önskar man alla i livet. Även om största flertalet går skilda vägar i mitten slutet av tjugoårsåldern, så behöver det inte hända ALLA. Det finns alltid undantag.

#20 ja men det är just det som jag snackar om. du tror att du vet så mycket pga din livs erfarenhet så tror du att alla kommer att gå samma öde till mötes. Men där har du fel!! Då vet du mindre än  mig fast du är äldre!! Det är så otroligt irriternade att bara för att du är äldre så tror du att du har svaren på allt att du vet allt!! Men var så god berätta mitt liv och hur de kommer att se ut!!?? Nu är vi verklighen inne på ämnet är vuxna trångsynta!!?? Svar ja!! tydligen!!?? Jag fattar lixsom inte problemet?? Varför måste du hävda dig själv och minsan visa att du vet hur livet är och hur det kommer att bli!!?? Jag vet mycket mer än du tror?? och kunskap har absolut inget med ålder att göra!! Min lillasyster skulle antagligen kunna veta mer än du gör?? Kärlek har inget med ålder att göra!! Men det verkar du inte se. Bara för att din förälskelse gick åt Hel vete!! Så betyder det inet att alla tonnårs förälskerser kommer att göra. Tycker det är väldigt synd att du ser ner på äktenskap som varat ifrån tonnåren!!! Fattar inte vad som är felet??? Bättre att vara kär och lycklig än att gå runt och tro massa saker!!!¨

J*vligt kär i min pojkvän som jag träffade när jag var 15 som jag ännu håller kär och kommer att göra i flera år framöver!!

synd om dig som inte lyckas hålla kvar din tonnårsförälskelse,,

Jag har ett problem som jag skrev om. Det är ett känsligt och svårt ämne för alla. Jag vill inte att det ska börja handla om vem som vet mest när det gäller det här, för det går inte att tävla i.

Man kan inte säga att alla tonårsförälskelser slutar med att man gör slut innan man fyller 30, men samtidigt kan man inte sticka under stolen att det är vanligt att det blir så. Det blev så för SharpMissy, antagligen blir det inte så för Smeagol.

Det känns väldigt skönt för mig att ha skrivit av mig här på forumet. Jag har försökt förstå poängen med alla era inlägg och just nu börjar jag faktiskt, sakta men säkert veta vad jag vill.

#21 Jag tror att du borde tänka efter VARFÖR du blir så provocerad av det somm SharpMissy skriver. Vi vet allesammans här att det är hennes åsikter hon skriver.

Du är välkommen att skriva DINA åsikter på samma sätt som JAG skriver om MINA åsikter.

Vem som har rätt? Det behöver inte finnas ett rätt eller fel. Vad ger DIG rätten att säga att SharpMissy har FEL?

Är det så att du tar åt dig omedvetet och du kan inte hantera dessa känslor? Skapar hennes ord ett kaos inom dig? Tänk efter varför. Vi kan ofta lära oss mycket av det som vi blir arga av.

Men framför allt tycker jag att du ska lugna ner dig lite. Du verkar hemskt upprörd och det är onödigt.

Alla får ha sina åsikter här inne och du behöver inte hålla med SharpMissy om det hon skriver, men du måste fortfarande hålla en trevlig ton till henne.

Respekt och artighet är saker som många har glömt bort…

#23 så sant men de är så lätt att reta upp sig på saker. Nä men de är lungt ja ska lägga ner. Och klart att man har olika åsikter om saker och ting. Jag vet inte men anledningen till att jag blir så upprörd är för att jag tro på kärleken och blir leddsen över att det finns dem som inte gör det. Det är väldigt synd. Och ingen vet allt, det är egentligen inte de det handla om heller. Jag tror att man kan lära sig ngt av alla människor, unga som gammla=)

#21 Kära Smeagol, jag förstår inte alls din upprörda ton. Jag kan heller inte förstå hur du missat att jag skrev att det inte behöver hända alla.

Jag säger precis som zeretki, det verkar vara en öm tå hos dig. Jag nedvärderar inte alls din kärlek och som jag skrev (nu upprepar jag det igen):

Dessutom, jag är glad att du och din pojkvän är lyckliga tillsammans. Det önskar man alla i livet. Även om största flertalet går skilda vägar i mitten slutet av tjugoårsåldern, så behöver det inte hända ALLA. Det finns alltid undantag.

Och i mitt forum förväntar jag mig att vi alla håller en god och trevlig ton mot varandra. Jag har ALDRIG varit nedlåtande i tonen mot någon, inte här, och inte på något annat ställe på Internet. Har du uppfattat mig annorlunda, så tror jag du har läst in mer i min text än vad som var avsikten när jag skrev den.

Nu får du begrava stridsyxan och hellre hoppa över de inlägg som du tycker irriterar dig för mycket. Vi är alla bara vanliga människor och ingen ska behöva bli aggressivt bemött även om man sitter bakom en datorskärm.

#25 det är lungt.

Det är väl meningen att man skall dela med sig av sina erfarenheter, oavsett hur gammal man är?

Detta är ingen tävling om vem som vet mest, det är väl informationsutbyte om varandras erfarenheter?

Mina erfarenheter är att tonårsförälskelser brukar gå över. Nu pratar jag inte bara om mina egna förälskelser utan om de i min omgivning som jag känner till också. Därmed inte sagt alla.

När studier är avklarade, man börjar jobba, flyttar ihop, kanske skaffar barn och är färdigetablerad så tar livet en annan vändning och ofta - poängterar mycket noga inte alltid men ofta - börjar man ifrågasätta sitt liv, komma underfund med att man inte levt ut sin "ungdomstid" och aldrig fått vara för sig själv och det ena ger det andra och så spricker det.

Eller så håller förälskelsen i sig, vilket ju bara är att gratulera. Tyvärr lutar statistiken dock åt det första alternativet.

Men naturligtvis ska man inte bryta ett förhållande där man älskar varandra för att man var unga när man träffades, det är det ingen som påstått.

Jag är dock benägen att hålla med Sharpmissy - jag flyttade ihop med min kille när jag nyss fyllt sjutton. Det höll i två år efter det. Hade jag levt om mitt liv idag hade jag aldrig flyttat ihop, utan bott själv först några år. Uppleva känslan av att få rå sig själv, bestämma allt själv, slippa ta hänsyn, komma och gå som man vill utan att någon undrar eller lägger sig i. Mitt problem var väl också att jag hela tiden snubblade över nya kärlekar som avlöste varandra.

Sanningen kom ikapp mig när jag var 25 och hade en son på två år. Resultatet blev då skilsmässa, varannan vecka med sonen, uteliv med tjejkompisarna varannan helg och allt annat som hör till. Det är inget drömliv det heller, även om det var kul just då.

Nu hittade vi tillbaka till varandra, sonens far och jag, efter två år, och är omgifta med varandra och har två barn till. Antagligen behövde jag få leva ut min svunna tonårsperiod på något vis, tror jag.

Jag har kommit fram till varför jag är så rädd för att bryta upp. Det handlar egentligen inte om min egen ensamhet, att såra honom eller själva förändringen. Det handlar om att jag är rädd att förlora honom. Hade man gjort slut för att man bråkade hela tiden eller för att någon av oss betett sig illa hade det nog varit lättare.

Han fyller den största och den viktigaste platsen i mitt liv. Han är Mr trygghet själv. Jag vill inte vara utan honom. Jag vill att vi ska kunna umgås som vänner, prata i telefon och hålla kontakten. Vad säger era erfarenheter om det? Går det?

Igår pratade vi en hel del jag och sambon. Han sa vissa saker som jag inte riktigt kan släppa, till exempel att han inte tror att man kan ha ett bättre förhållande utan att det alltid blir såhär efer några år. Han sa också att han tror att jag letar efter ett perfekt förhållande som inte finns. För honom verkar det vara OK att ha det så som vi har det nu.

En annan sak som slank ur honom var: "Som jag ser det så har vi aldrig haft det så som du vill ha det nu." Jag blev så paff, kanske har han rätt. Skillnaden är hur som helst att han är nöjd, Jag var nöjd, det VI hade var prefekt, nu har det föränrats.

#28 en orasak till att jag också var rädd att bryta upp är just att förlora honom som vän. Men jag tror och hoppas att vi kan bli vänner nån gång. Det är inte längre ett alternativ för mig att stanna kvar. Visst, han är tryggheten själv. Men för mig kan jag inte leva med enbart det, många kan det, men jag vill ha mer än bara trygghet. Kanske ångrar jag mig, men den smällen får jag ta då. Jag är inte lycklig som vi har haft det.

Att man letar efter det perfekt förhållandet, tror jag man gör omedvetet. Men det finns nog inga perfekta förhållanden (men vad vet jag). Det kanske är perfekt för honom, men inte är perfekt för dig. Jag vet nu att man måste kämpa för att hålla liv i sitt förhållande, så nästa gång ska det kämpas. Med någon som jag verkligen vill kämpa med, som jag trivs med som ger mig mer än bara trygghet. Missförstå mig inte, trygghet är viktigt, detta är enbart mitt val.

Har haft hjälp av Dr.Phil "Livsstrategier"

"Så länge du aldrig erkänner att ditt liv inte fungerar kan de helt enkelt, fortsätta så gott det går. Men så snart du erkänt att något inte fungerar tvingas du inse att du offrar dig själv för något du inte vill ha"

"Om du är rädd, erkänn det. Var ärlig, annars lurar du dig kankse på den bästa chansen du någonsin haft att komma ut från skuggsidan av ditt liv och få det du verkligen vill ha"

Du sa själv att du har varit nöjd, men nu har det förändrats. Det känns som om du vt vad du vill göra men är rädd. Han är nöjd, men inte du, du offrar det som du önskar, är du beredd att göra det?

Önskar dig verkligen all lycka till, vad du än väljer! det är inte  lätt att ta sådana här beslut

#27 verkar var många som blir förälskade unga och allt går så snabbt och sedan innan de vet ordet av det sitter de där och är gifta och har barn. Jag tror att det är bra att skynda långsamt. Och visste kommer det komma livskriser där man varken vet ut eller in? Men det är ju onödigt att gruva sig för den dagen..

Men när du var ung och flyttade ihop med din kille hur kände du då?? Trodde du att det skulle va ni för alltid?? När kom den totala vändningen?? Tror du att det var bara för att du band dig för tidigt som det tog slut?? Eller för att du kände att han inte var rätt partner?? Berodde det på att du fick barn?? (vet att de är många förhållanden som de brukar gå sämre för då). Du får gärna svara på mina frågor om du vill men de är inget måste. Hur såg ditt liv ut innan du träffade din kille?? Var du ute och festade och träffade killar??

Förlåt om jag tjatar om detta och ältar fram och tillbaka. Jag känner att jag mår bra av att skriva av mig, hoppas det är ok!

Det har hänt en del nu, vi har pratat och jag har sagt att jag vill flytta. Att jag letar lägenhet och tror det är bäst för båda. Min reaktion: tårar tårar tårar. Hans reaktion: tyst. Han var helt tyst väldigt länge. Efter en stund frågade han mig hur vi ska göra fram till flyttan. Jag kunde bara säga att jag inte vet. Och det är den känslan som nu finns i mig.

Jag vet inte om vi är ihop, eller inte ihop nu. Jag vet inte om jag kan bo här fram till flytten. Jag vet inte om jag tagit rätt beslut. Jag vet inte om jag älskar honom. Jag vet inte om jag kommer bli lyckligare utan honom. Jag vet inte ens vad han känner för han säger ingenting!

Nu har det jobbiga börjat. Nu känns det verkligen på riktigt och, hjälp vad håller jag på med? Lämnar jag den bästa man som finns?? eller gör jag mig själv en tjänst? Det känns som om två olika jag agerar och tänker vid olika tillfällen. Ge mig styrka, hjälp mig att ena mig själv!

#31 Jag tycker inte att du ska be om ursäkt för att du ältar detta fram och tillbaka, det är väl absolut en av anledningarna till att detta forum över huvud taget existerar. Känn dig fri att skriva hur mycket du känner och vill!

Jag förstår att du känner att du behöver stöd nu, och vi som är här inne kan stötta dig så gott vi kan. Däremot så kan jag säga att ingen vet om du har fattat rätt beslut eller inte, det brukar vara så att den känslan är något som växer fram i takt med att du blir starkare och står på egna ben. Jag skulle nog tro att du inom ett år kommer att säga till dig själv och andra, att du faktiskt fattade rätt beslut, även om det inte känns så nu.

Skulle det, å andra sidan, vara så att du efter ett år inser att du inte alls vill ha det så här, och ditt ex fortfarande vill leva tillsammans med dig, så är det ett beslut du måste ta där och då. Vad jag dock rekommenderar är att du ändå, under den här tiden som är framöver, inte håller på att vela fram och tillbaka. Jag vet flera som bryter upp som ändå inte kan bryta helt, där de fortsätter plåga sig själv och varandra med att försöka hålla liv i något som faktiskt inte fungerat under flera år. Då tror jag personligen att det vore bättre att ta ett riktigt break, en riktig paus, där man på varsitt håll kan komma fram till det man vill. Men återigen, alla är olika och gör som de själva tycker.

Jag hoppas ändå att allt löser sig till det som är bäst för dig.

*kram*

Blinka.. jag tror verkligen inte att du gör ett misstag. Du har ju uppenbarligen funderat väldigt mycket på det här och då är det ju inte helt bra för dig (även om din sambo tyckte ni hade det bra, men just nu är det ju inte han som viktig).

Det som kan hända är att du känner "wow, vad skönt att vara fri" (det kanske tar ett tag, men det kommer) eller så längtar du bara tillbaka till honom eftersom du insåg att det är där du vill vara. Hur som helst så var det ett bra beslut att vara ifrån honom och fundera och komma tillrätta med dig själv.

Du är klok och förnuftig, vad du än väljer så kommer det att bli rätt :)

Jag har helt missat den här tråden fast att den började för ett bra tag sedan.

Mycket har visst hänt sedan dess, men jag vill ändå flika in lite.

När jag var 18 år träffade jag en ett år yngre tjej. Det var min första stora kärlek. När hon 5 år sedan lämnade mig, trodde jag att livet var slut. Jag trodde på allvar inte att jag skulle kunna gå vidare på något sett.

Det tog ett år innan jag kom över henne. Eller kom över och kom över, jag tycker fortfarande hon är en kanonmänniska, även om vi inte har kontakt längre - mer än att vi ses på stan då och då.

Men det var då, efter ett år ungefär, som jag insåg att "så bra s om vi hade det", var en föreställning i min värld. Något som levt kvar, sedan våra första år - då vi verkligen hade det bra.

Nåväl, livet gick vidare. Jag träffade en annan tjej, en underbar tjej. Efter ett tag insåg jag (kanske drygt ett halvår), att det var rätt mycket jag saknade. Vi gjorde kul saker ihop när vi träffades (distansförhållande), men det var alltid med någon annan när vi var hos henne. Hennes arbetskamrater, familj eller något annat. Nästan aldrig ensamma. Väldigt lite sex. Lite närhet. Närhet är för mig väldigt viktigt i ett förhållande. Att man inte bara trivs med varandra, men även uppskattar varandra. Gör uppoffringar för varandra. Smek, mys. Närhet. Kel. Sex.

Jag vet - jag är inte lätt på den biten. Jag har en hel del krav vad gäller sex, vad gäller närhet. Men jag ger väldigt mycket också, kraven handlar inte bara om att få, utan även om att få ge. Det är inte alla som uppskattar det. En dag bestämde jag mig, måste prata med henne om det. Vi hade pratat en hel del om både närheten och det sexuella, "men det var inte så viktigt". Jag pratade mycket med vänner i hennes närhet, och de pratade om mig som "den perfekta mannen för henne, bra jobb, hennes familj tyckte om mitt yrkesval, osv osv". Det började mer och mer kännas som att hon valt mig för att jag kunde anses vara socialt accepterad bland hennes vänner osv, inte för att hon kanske älskade mig?

Jag tog upp det med henne och hon sade nästan rakt ut att närhet eller sex var inte speciellt viktigt. Det viktiga var att man var ett socialt etablerat par som gjorde saker med andra, och som trivdes ihop. Hmmm…. Ja - det är väl ingen överraskning för er att det tog slut där och då.

Vi är fortfarande vänner, pratas vid i telefon då och då och träffas även några gånger om året. Men en sak är säker.

Det var ett av mina bästa beslut i livet.

Jag vantrivdes inte med henne. Tvärtom, jättebra kompis. Men det är ju just det. Att med en person man är i relation med, som man älskar, så ger man mycket av sig själv. Det kan man göra som kompis också. Men det är vissa saker som tillkommer. Närhet. Kel. Sex. Intimitet.

Visst, som singel har jag inte mer sex än när jag var i ett förhållande - men - man kan inte leva kvar i ett par som kompisar bara för att man är bra kompisar. Det funkar inte, alla är vi värda mer än så. Eller i alla fall anser jag att jag är värd mer än så. Jag har haft ett kortare förhållande även efter det förhållandet, jag är 32 år idag och singel.

Visst, farmor och farfar tycker det är lite jobbigt, de börjar bli gamla och skröpliga och vill ju gärna ha barnbarn. Men det är ju mit liv, jag kan ju inte slänga mig in i något jag inte trivs med bara för att någon annan skall bli nöjd.

Blinka, jag känner dig inte och vet knappt vem du är. Men stå pp för DINA rättigheter. Dina rättigheter till en partner som du älskar, som du vill leva livet med. Njuta med - på alla sätt.

Du säger att det är ditt fel att ni inte har sex, "för han vill nog men jag släpper inte till" eller hur du formulerade det. Jag tror det är fel. Det är inte ens fel att två träter brukar man säga, och jag tror att det är inte ens fel att två inte vill ha sex.

Hade ni varit helt rätt för varandra, hade ni haft en bra kärleksrelation och inte bara vänskapsrelation så hade du (och han) förmodligen känt lust, åtrå, attraktion. Och då hade ni haft sex. Det är jag ganska övertygad om - hur var det i början? Gissar i alla fall att ni hade sex…

Sen är det väl självklart så, att i en relation går det upp och det går ner. Ibland är det bättre, ibland är det sämre. Men jag tror att den dagen man i en relation säger att "det är inget konstigt att vi inte känner lust och åtrå för varandra längre, det är inte konstigt att vi inte har sex eller tycker att det inte är lika bra länge, för alla relationer skall rinna ut på det sättet, man skall vänja sig vid att det skall vara så att man bara trivs med varandra". Den dagen är det nog hög tid att stanna upp och se om det finns någon mening med att kämpa, ändra rutinerna, för att få glöd i förhållandet igen. Eller om man skall säga "tack och hej", och gå åt skilda håll.

Jag tror Blinka, att du är på helt rätt spår. Det är rätt att separera, det tror jag. Men, jag vet också av erfarenhet att det är dubbla känslor. Du kommer säkert att ha kvällar där du gråter och ångrar dig - det har jag haft även i de relationer som jag valt att avsluta. Det har dock alltid när jag bollat det med vänner eller andra jag litar på, kommit fram till samma slutsats: Jag gjorde rätt.

Det är inget konstigt om man dels väljer att avsluta en relation, men samtidigt blir lite ledsen för det är ju ändå så att har man levt 4 år med någon, så betyder den personen mycket för en. Och har betytt. Och det kan inte förringas, det är fyra år av ditt liv, och massor av minnen. Minnen jag inte tycker man skall glömma bort, utan bära med sig. Man lär sig av vad man varit med om, och har efter varje kontakt med andra människor - oavsett på vilket plan - ännu lite mer med sig i sin livsryggsäck.

Jag säger LYCKA TILL Blinka, och "välkommen till ett nytt liv".

Sen får man väl inte glömma, så här i midsommartider och allt… en kram på dig också, så du får lite styrka. Du är stark, och du har en vilja - det har jag förstått av det du skrivit här. Det kommer man långt med. Ta vara på det.

mvh /Martin

Tack för ert stöd!

#34 Martin, tack! intressant att läsa om dina erfarenheter. Det hjälper mig verkligen att se det positivt.

Vi har nu gjort slut på riktigt. Vi är inte längre ett par utan försöker hitta en annan typ av relation som kan fungera mellan oss. Det känns faktiskt helt rätt!

Jag har träffat den andra killen som jag skrev om i första inlägget. Han som fick mig att börja fundera på vad jag vill ha och vad jag då hade. Oh hjälp.. nu när det är slut är det bannemej svårt att hålla fingrarna i styr från honom. Han får mig verkligen på snurr!

Jag har ju tänkt på honom under ganska lång tid nu men förut har det varit helt förbjudet. Nu är det inte det längre men jag känner mig lite "slampig" när jag så kort tid efter friskt flirtar med honom. Men det är ju vad jag vill!

Finns det någon gräns för när man kan börja dejta andra? Egentligen blir jag lite arg på mig själv att jag ens ställer denna fråga, med tanka på att det är mitt liv och jag gör som jag vill. Men av någon anledning känns det viktigt att veta hur andra uppfattar saker och ting.

Jag tänker ibland på om inte jag hade brutit upp från min ungdomskärlek, vad hade jag varit med om då…………ingen som vet.

Jag tror att det funnits mer av allt  ……………barn hund hus sommarstuga.  Det som finns nu "finns inte"  det är inget som någon ser. Alla mina resor och alla mina män……..alla mina vänner……….. märker NU att jag har fler vänner än dom som levt traditionellt. i gengäld har ju dom ofta en stor familj…..

Jag kan sägas en sak, hade jag inte träffat alla killar genom åren hade jag inte vetat att min man är den rätte…………..

 Jag är dålig på att skriva, det verkar flummigt, men detta är svårt, detta är väl livet…………….

(Ingen får ta illa vid sig, jag bara berättar hur jag känner, jag kritiserar ingen.)

#34 Fick mig att tänka på att alla passar inte ihop med varandra bara för att man gillar varann. :) Det är så mycket som behöver stämma ibland, och det är olika med alla människor. :)

#35 Ja du, om du VILL så varför ska du lyssna på hur andra gör? Skit i dom! :D Om du och han vill flirta el annat så gör det NU! :D

Jag måste bara berätta om min storesyster och hennes kille.
Dom träffades när dom var 14 år och dom har varit ihop sedan dess. Nu är dom 32 och bor i ett radhus och har två barn. Dom gifte sig nu i februari med.
Jag ville bara berätta att det faktiskt går att vara ihop hela livet även om man träffas som tonåringar. Varför göra slut med någon man trivs med för att eventuellt hitta någon bättre? Det tycker i alla fall jag verkar onödigt.