Det är säkert så att han känner sig pressad.

Speciellt om du också pratar om att du längtar efter att bli föräldrar. Om han inte är 25 år än så är det mycket möjligt att det är minst 10 år kvar innan han vill tänka på att skaffa barn, om han ens vill ha barn.

Men det är klart att man ska kunna prata om framtiden i ett förhållande. Ser han en framtid med dig? Eller vill han inte svara på det heller så låter det ju lite som att han tappat känslorna.

Jag håller med om att vid 25 borde han vilja flytta till eget boende. Har han ett jobb? Eller är det ekonomin som oroar honom och att han därför inte vill flytta?

Han är inte ens riktigt redo för att lämna mamma o pappa, så då dröjer det nog ett tag innan han är redo för nästa steg.  Jag tror han känner sig pressad och att det dessutom kan vara jobbigt att känna att man behöver säga nej om det gör någon ledsen man tycker om.

När jag var 18-22 och min dåvarande kille 3 år äldre pratade han ibland om att flytta ihop. Jag fick nästan kvävningskänslor vid tanken. inte för att jag inte hade massa känslor förhonom, men för att jag inte ALLS var redo för något sånt. Jag ville ju resa i världen, bo själv, festa, … Känna frihet.

Hej!
Tack för att ni skrev! Det är skönt att se olika perspektiv på saken. Han har fast anställning (heltidsjobb) så det är inga ekonomiska hinder för honom att flytta hemifrån. Kanske drar han sig för att prata om framtiden för att han inte känner sig redo än eller så har han kanske svårt att se en framtid med mig. Det är svårt att veta, men jag får väl försöka prata med honom och säga att han inte behöver känna sig stressad att flytta hemifrån även om jag gärna skulle vilja bo med honom.. Hm. Svårt. Kanske vill han också vara "fri" och festa som du skrev "pyromanen", jag vet inte om han på något sätt är rädd för att det inte ska funka mellan oss om vi flyttar ihop.. Jag vet inte riktigt.

Ha det bra!
Kramar

Tycker det är underligt att föräldrarna inte slängt ut honom ännu. Att bo kvar hemma vid den åldern när man har fast jobb är ju ren lathet!

Och han låter faktiskt omogen om han inte klarar av att prata om framtiden. Eller kan det vara så att han inte ser någon framtid men är för feg för att våga säga det?

Hej Hera!
Jadu, föräldrarna försöker väl få honom att flytta hemifrån men dom vet väl inte riktigt hur dom ska gå tillväga antar jag. Jag tror också det handlar om lathet till viss del, han får ju sina kläder tvättade av mamma, ibland får han sitt rum städat av sin mamma, han får mat serverad o.s.v… Jag vet inte om han kanske är väldigt omogen eller om det handlar om att han inte ser någon framtid med mig… Ska försöka fråga på något vis. Han har dock sagt att han faktiskt "inte vill växa upp" men samtidigt att han vill flytta ihop med mig. Men det händer ju liksom inget. Han bara bor hemma. Usch. Blir så ledsen :/ attans att man inte träffade någon mer mogen karl och blev kär i den personen.

Kram

ÄR många föräldrar idag som låter sina barn bo hemma trots att d ehar både jobb och partners. JAg skulle ta mitt pick och pack och sökamig vidare om du redna nu vet vad du vill ha och han inte ens kommit förbi steg 1 för att bli en vuxen, självständig individ. Problemet är främst att han inte ens kan diskutera sakern…prata om det.

ÄVen om man känner sig pressad och ogillar idén så borde man kunna samtala om det med sin partner som man varit tillsammans med i så många år. Jag önskar dig lycka till iallafall. Jag hade inte orkat med det. Men så är jag 30+ och skulle inte ens titta åt en man som fortfarande bor hemma… :) All lycka till dig!

#6 Du kan missa fina män om du väljer bort alla som bor hemma;)När jag träffade min sambo var han 34 och bodde med sin mor och syster. Han hade säsongsjobb på annan ort och något år tidigare brytit upp från ett sambo-förhållande. Nu bor vi ihop och han är verkligen ingen bortskämd omogen typ, tvärt om. Det var mer rent praktiska saker samt att han tycker mycker om sin familj som gjorde att de bodde ihop.

Till TS, jag tycker därför inte att det att han bor hemma är något problem i sig men som de andra sagt så är ju oviljan att ens prata om det ett stort problem. Jag tycker nog att du får stå på dig, kräv en diskussion om vart ni är på väg, berätta att du inte vill bestämma hur ni ska göra utan att du bara behöver veta hur han tänker.

Jag hade nog dragit öronen åt mig gällande att flytta ihop med en person som får sin tvätt fixad av mamma och inte har några som helst planer kring eget boende. Tror att det är väldigt lätt att han låter sambon överta mammans roll som städerska och så skulle inte jag vilja ha det i alla fall.

Jag är 21 och bor med min mor och syster, har haft eget boende förut dock, men jag fixar nästan allt här hemma och mamma städdar absolut inte mitt rum. Vi hjälps åt när det behövs dessutom, både praktiskt och ekonomiskt. Jag tror att man får se till personen själv mer än boendesituation, vissa (som jag) gillar att bo med familjen men jag skulle aldrig "utnyttja" (bättre ord?) dem på det viset.

Först och främst skulle han ju behöva bo själv för att se att tvätten inte viker in sig i garderoben på egen hand och att man får gå hungrig om man inte handlar.

Tycker att det låter som att han har hamnat i bekvämlighetszonen och trivs där för mycket för att ta tag i sitt liv, allt som innebär ansvar låter nog bara skitjobbigt.

Hej allihop!
Jag uppskattar verkligen det ni har skrivit och ska försöka ta till mig en del saker och jag ska FÖRSÖKA att återigen prata med den där bekväma hemmaboende-karln ;). Vad fasen. Någon gång kommer jag tröttna och söka mig vidare. Är så trött på att vänta på honom, fattar inte hur jag själv har orkat ibland. Ibland tänker jag att jag kanske borde ha gått ifrån honom för några år sedan och hittat en mer mogen karl :P

MEN det positiva är att han är med på att leta efter en lägenhet nu!! Jippie. Han tänker dock att han först ska bo där några månader och sen är jag välkommen att flytta dit, detta för att han ska hinna "växa upp" först och ta hand om sig själv, vilket är en bra idé :) Däremot är det inte så gott om lägenheter i denna stad så nästa fas blir väl att vänta på att hitta en lägenhet? Blää. Väntan väntan… Men "den som väntar på något gott väntar aldrig för länge". Eller? ;)

Kramar!

Kul att höra!

Att det är lite väntan behöver ju inte vara dåligt, snarare tvärtom så att han inte känner sig pressad utan hinner tänka genom det både en och två gånger och sedan gör det för att han verkligen vill. Att stressa in i något är ju sällan bra :)

Jag tycker det låter sunt att han vill bo ensam ett tag och lära sig ta hand om sig själv först. Själv skulle jag annars vara tveksam till att flytta ihop med någon som blivit så omhändertagen av sina föräldrar. Det kan vara svårt att riktigt överblicka hur mycket det är man måste göra i ett hem om man aldrig har behövt ta hela ansvaret. Och har man tagit hand om alltid ensam ett tag blir det en lättnad att sen flytta ihop med någon att dela jobbet med, istället för att det blir en besvikelse att sambon inte vill göra allt som mamma gjorde.

#7 Absolut, men då har din 34åring iallafall varit en sambo, bor med dme för att han helt enkelt gillar dem och idag gissar jag att ni kanske pratar om eller är sambosar själva? Ser ingen anlending att folk ska behöva bo ensamma, det trivs inte alla med. JAg var otydlig, men jag menar män, som helt enkelt inte vuxit upp. Han låter alldeles för bekväm i sin inrättning med att bo hemma hos sin curlande mor (jo, man blir curlad om morsan tvättar och lagar mat åt en i den åldern- såvida han int ebetalar henne för det med motsvarande arbetsuppgifter eller pengar. :( Så känner jag.

Hej!
Ja, jag tror han behöver tid på sig att växa upp. Hoppas dock att det inte tar alltför lång tid :P Men får se. Vill låta honom hinna ta eget ansvar så att jag inte blir hans "nya mamma". Det skulle vara fruktansvärt jobbigt, nej usch. Så får det inte bli! :)