Om han älskar dig finns ingen anledning att vara orolig. Tala om hur du känner för honom det kan hjälpa en hel del. Mvh-Mandrakonian.

Jag har aldrig varit i din situation, men jag kan lätt föreställa mig att jag skulle reagera som du. Det är skitjobbigt, för man vill ju inte heller klaga och därmed förstöra ens partners upplevelse.

Jag tror att du i alla fall ska försöka sluta att känna dig skyldig över att du känner så här. Det är okej. Du är okej.

Jag har varit i din situation många gånger. Dels för att jag tidsvis själv jobbar utomlands, dels pga. att jag haft distansförhållande med min kille i många år pga. studier. Vi bodde då i olika städer i Sverige. För mig har det varit en mognadsfråga eller rättare sagt en fråga om min egen självkänsla och tilltro till livet och kärleken. Tidigare satte jag press på mig själv att jag kunde kontrollera vår kärlek och hans agerande genom att vara på min vakt, lyssna efter tecken osv. vilket bara resulterade i svartsjuka och oro. Med åren har jag mer och mer kommit till insikt om hur lite jag själv kan påverka vårt öde och att jag måste lita på att är det meningen att det är vi, så blir det vi. Det måste finnas utrymme att växa och utvecklas på egen hand inom en relation. Det motsatta ökar bara sannolikheten att det tar slut eftersom den andra parten känner sig instängd eller hämmad.

Om det är någon tröst har min egen kärlek till min sambo bara ökat under tiden jag haft utlandsuppdrag. Jag känner en sådan tacksamhet för att han litar på mig och stödjer mig i mitt jobb och "tillåter" mig att få utvecklas att min kärlek bara blivit starkare. Dessutom vet jag med mig att jag inte alls skulle ha samma behållning av min utlandsvistelse om jag vore singel, då skulle den vara förenad med en rastlöshet och en känsla av ensamhet. Nu kan jag istället möta människor med ett öppet sinne samtidigt som jag vet var jag har mitt hjärta.

Mitt råd till dig om du orkar är att försöka göra hans upplevelse lite till din egen. Hälsa på honom, läs på om Vietnam, intressera dig för hans vänner, titta på hans bilder, försök att sätta dig in i vad han upplever. Detta kommer leda till att ni känner en gemenskap och inte till att hans erfarenheter och vänner blir en barriär mellan er. Jag vet att det är lätt att stänga av och helst inte alls prata om det när man känner sig orolig, men försök och du ska se att det gör det lite lättare.

Ps. i mina mer svaga stunder brukar jag ställa mig frågan: Vad ökar sannolikheten att han är otrogen eller lämnar mig; att jag beteer mig som en svartsjuk bitch eller att jag intresserar mig för han liv och hans upplevelser. Svaret är rätt enkelt så det brukar vara det jag går på. Jag försöker alltså att samla ihop mig trots att det kan vara lite jobbigt ibland. Vi är ju alla människor.

Tack så mkt Grey för dina kloka ord Du har helt rätt i det du säger. Jag ska verkligen tänka till lite mera och anstränga mig mera för att bli delaktig i hans upplevelse istället för att bli ledsen, svartsjuk m.m. Det sätter ju givetvis mer press på vårt förhållande än om jag är mer öppen och glad. Tack så mkt även ni andra för era råd, det hjälper verkligen. Nu kommer sambon hem på söndag för att 8 dagar senare resa iväg i 6 v igen. Och under denna period ska jag verkligen ta till mig det ni skrivit och försöka få det hela att gå lite smidigare

Försöka göra vårt bästa är det enda vi kan göra! Samtidigt får vi inte vara för hårda mot oss själva, vi är bara människor. Det måste vara okej att vara ledsen och orolig ibland.

Det brukar hjälpa att tala om när det känns jobbigt. Typ - jag tycker det är fantastiskt roligt att du trivs i Vietnam, men när du berättar om alla dina nya vänner får jag bara en klump i magen och blir så himla orolig. På det sättet talar du om hur du känner samtidigt som du säger att du bryr dig om honom och är glad för hans skull.  

Skriv gärna om hur det går. Jag hoppas det känns lite bättre.