Hej! Jag vet inte om jag placerade tråden rätt, men jag får helt enkelt hoppas på det bästa.

Vet inte riktigt hur jag ska börja…
Men ett bra tag nu har jag kommit in i en period där mycket känns hopplöst.
Går andra året på gymnasiet, i en klass jag under första året trivdes riktigt bra i, men som jag nu glidit ifrån. Det är en enda person i klassen jag umgås med i skolan, och vi har blivit utfrysta, eller hur man ska säga.
När någon annan i klassen pratar med mig känns det som om de vill skada mig. Jag får en känsla av att de bara låtsas vara trevliga, "förhör" mig diskret för att de sedan ska kunna snacka skit när jag inte hör.
Mår väldigt dåligt av det här, så det mesta av tiden i skolan har jag gått tillbaks till gamla banor från högstadiet (då jag var mobbad, utfryst och väldigt, väldigt skygg). Om klassen sitter tillsammans i soffan utanför klassrummet undviker jag alltid att gå förbi, och om jag måste, så gör jag allt för att undvika deras blickar. Det känns som om man får knivar i ryggen, och att de tycker att jag är konstig. Ingen i klassen har sagt något otrevligt till mig, men de pratar helt enkelt inte med mig längre.
Någon säger mig  att jag ska undvika dem för mitt eget bästa.
Har börjat samtala med en liten röst i huvudet.
Jag får aldrig beröm, utan bara en massa skäll. Det blir långa samtal, om att jag är värdelös, borde ta livet av mig, och att jag inte duger till något.

Sitter vaken om nätterna och googlar på effektiva sätt att ta självmord, och jag har skrivit listor på vad jag kan göra för att se till att ingen längre skulle gilla mig, än mindre bry sig om mig. Jag vill inte dö om det lämnar någon som helst sorg efter sig. Men det känns ganska lockande för övrigt.
Klarar knapp av vardagliga saker i livet längre. 
Att stå i kö när man handlar, då känns det bara som att jag är i vägen, som om jag inte borde vara där. Eller att sitta i matsalen och äta. Det går 2 000 elever på min skola så det är en del folk som äter samtidigt. Jag vågar aldrig lyfta blicken från bordet.

Vill så gärna hitta nya vänner, men det känns som om det finns baktankar hos de som möjligtvis skulle kunna vara intresserade. Som om de vill göra mig illa egentligen.

Jag får inte träffa någon för mig själv, eller för den personen som tjatar hål i huvudet på mig. Känner mig verkligen patetisk, kan inte prata med någon nära person till mig om detta.
Antingen så tror de att jag överdriver, och ljuger. Eller så får jag ingen respons. Jag fungerar som så att det inte är värt att blotta sina inre tankar och problem om man inte vet hur personen reagerar. Sitter personen tyst, kan det vara antingen för att denne inte förstår, inte vet vad hen ska säga, eller helt enkelt inte bryr sig.

Jag litar inte så starkt på någon, så hoppas inte på för mycket. Därav detta långa, patetiska, desperata inlägg.

Är detta extremt dålig självkänsla?