Vad gör man?
När man efter en väldigt lång tid i ett förhållande slutligen går isär. Anledningen är inte att känslorna är borta utan att man inte förstår varandra.
Man försöker prata och öppna sej men det blir ett steg fram och två tillbaka. Med ens slås hela ens liv i spillror och man har ingenting kvar, allt man har levat för försvinner med ens.
Det som var så otänkbart innan känns helt plötsligt välkomnande, så enkelt, en väg bort från alla misslyckande. Man kanske är kortsiktig, dum och ser inte möjligheterna, men är dom värda det, och hur mycket möjligheter finns där egentligen?
När man har jobbat ett halvt liv för att bygga upp något så blir det med en gång oöverkomligt att börja om från början.
Jag kanske är dum, men orken och viljan finns bara inte där längre.
Har du/ni provat att ta proffshjälp/samtalsterapi? Om inte så finns i alla fall én möjlighet. (ett försök till svar på din fråga om hur mycket möjligheter som finns). Fast det krävs såklart att båda vill göra sitt allra bästa. Om viljan som du skriver inte längre finns, då är det ju typ för sent att rädda relationen. Men det är inte för sent att förstå och det är inte för sent att lära sig av det som hänt.
Vill du komma ur detta som en klokare och bättre människa eller uppgiven och bitter?
Små barn med i bilden? Inte ovanligt att det blir så under småbarnsåren. Avsätt tid för att spendera tillsammans och återupptäck varandras livsmål och egenheter för de har nog förändrats. Håller också med om att det är nog bra ide att ta det till någon form av terapi med handledare.
Det är lättare att lockas av något enklare och vända ryggen till det som varit och söka efter något nytt, men det kommer nog gnaga väldigt länge om hur det hade varit om du hade valt den svårare och lite längre vägen till att försöka fixa problemet istället för att blunda. Det är ju bara du som vet vilka prioriteringar du har i livet och hur du vill att ditt liv ska bli, men ibland finns ingen utväg heller utan det enda sätt frammåt är att gå vidare och lämna det gamla bakom sig.