Under hela min förhållandehistorik har jag kämpat med såren efter den grooming och de övergrepp jag var med om som ensam, osäker, naiv och sedan innan okysst 15-16-åring. Först förnekade jag och förstod inte varför jag inte ville vara fysisk med partners utöver kyssar, sedan kom insikten och jag började försöka bli "normal" med hjälp av trygga partners och 11 år efter övergreppen kändes det nästan bra. Jag kunde ha sex utan så mycket ångest och rädsla. Det kändes nästan lätt.

Efter att ha kämpat mig dit kom jag att möta en ny person som utsatte mig för sexuella övergrepp, känslomässig manipulation och otrohet. Det mest bisarra var att jag hela tiden trodde att han var mitt livs kärlek och var mer säker än någonsin tidigare på att det var rätt, mannen i mitt liv - hej å hå, samtidigt som jag hela tiden hade en krypande känsla av att något var fel. En känsla som växte sig starkare efterhand och till slut, efter många turer, ledde till att jag tog mig ur relationen. Något jag är väldigt glad för, men jag är orolig att den har satt alltför djupa spår. Han som utsatte mig pratade på ett liknande sätt om en av hans tidigare relationer.

Nu är det så att jag har träffat en ny partner och när jag inte är pirrande lycklig är jag livrädd och han blir förstås också skrämd av min rädsla och mitt bagage. I mötet med honom måste jag tampas med alla de här jobbiga känslorna. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Jag försöker ta det väldigt långsamt, men jag vet inte riktigt vad som är rätt och hur jag ska agera. Vad jag ska prata med honom om och vad jag ska hålla för mig själv eller prata med andra om. Jag vill inte tynga eller skrämma honom. Han är en raring och ganska ömtålig han med. Men han får mig att vilja flyga. Tillsammans har vi fått smaka på glittrande magi och hans närhet känns som inget annat. Jag tycker enormt mycket om honom och hoppas och drömmer om något fint och bra tillsammans.

När jag är med honom kan det vara fint och bra tills det dyker upp något som påminner mig om de tidigare destruktiva förhållandena. Då blir jag väldigt rädd och flyr in i mig själv och får svårt att kommunicera. Det skrämmer honom. Jag tror att det kanske är lite posttraumatisk stess. Samtidigt kan det ju vara att jag reagerar på varningssignaler, bara mycket starkare än normalt. Det kanske är samma sak, jag vet inte. Jag vill kunna lita på min intuition, som jag inte gjorde tillräckligt med den förra relationen. Men vad är vad?

Det finns flera områden vi skulle behöva prata om och reda ut. Sådant som skrämmer mig. Men det är så känsligt att prata om och jag vet inte om jag borde i det här läget. Samtidigt känns det svårt att umgås med en massa saker outredda. Jag vet inte alls hur jag ska handskas med situationen.

Jag undrar om han på vissa sätt är som de som behandlade mig illa och blir vettskrämd när jag ser tecken som pekar åt det hållet.

En sak som skrämmer mig är hans nära relation till sitt senaste ex. Det tog slut i vintras och de har förblivit vänner. Något som han är glad och stolt över och det vill jag inte missunna honom. Jag har tidigare, innan min senaste relation, varit synnerligen positivt inställd till att förbli eller återbli vänner med ex även om jag inte har haft fasligt mycket erfarenhet av det själv. Däremot har jag erfarenhet av polyamorösa, dock ej polysexuella, förhållanden och att navigera dem utan alltför mycket svartsjuka. Det var bara i de trygga förhållandena som jag ägnade mig åt polyamori. Han som var otrogen och utnyttjande insisterade på monogami, men jag kände hela tiden att det var något konstigt med hans ex. Vilket jag sedan fick bekräftat. Det var dubbelliv med mig och en annan flickvän (som han först höll hemlig och sen sa var hans ex) och otrohet mot oss båda med en tidigare flickvän han hållit på halster sedan de gjorde slut. Dessutom bröt han mitt förtroende i känsliga frågor med ett annat ex. Nu har jag följaktligen svårt att känna mig lugn med att min nya partner ser sitt mest nyliga ex som en av sina två bästa vänner och dessutom bor nästan grannar. Det känns djupt oroande, men jag har inte vågat ta upp det. Det känns som att det är ett minerat område att tala om.

Det mesta som skrämmer mig har dock med olika syn på sex att göra. Han verkar, förutom att han är mer intresserad av att respektera gränser, ha en syn på sex som påminner mer om de som skadade mig än om min egen eller tidigare bra partners syn på sex. Mer benägen att ägna sig åt tillfälligt sex, mindre kritisk till pornografi och prostitution. Han sa exakt samma replik jag fick höra från han som skadade mig senast, nämligen att "sex kan vara så många olika saker". Samtidigt är han feminist, eller säger sig vara åtminstone. Utöver min personliga sexualitet som inte är så många olika saker utan en privatsak mellan mig och mig själv eller mellan mig och långvariga partners som jag kan lita på, har jag enorma moraliska och feministiska problem med sexunderhållningsindustrin. Inte att det är fel i sig, för det tycker jag inte, däremot 99.9 procent av den i praktiken av olika anledningar. Tyvärr kommer exet in även här. Apropå ett jobbigt foto vi talade om, där han medverkade i en fest med tema horor och hallickar och poserade för kameran enligt temat, fick jag veta att hon brukade ta foton av den typen av sig själv och andra. Förutom bilden, som var skrämmande i sig, skrämde det mig mycket att han levt i en relation med någon som ägnade sig åt pornografiskt fotograferande och gör det knappast lättare att hantera det faktum att de är nära vänner.

Jag vill ge det här förhållandet en ärlig chans och inte låta det trasas sönder av såren från förr och jag vet att det innebär mycket arbete med mig själv och jag har sökt hjälp, men ännu inte fått någon. Tills dess försöker jag skriva mycket för att bearbeta allt och söka stöd och svar på nätet. Mina närmastes öron har jag nog tyvärr förbrukat för en tid framöver.

Är det någon som har några kloka tankar om hur jag kan handskas med situationen i allmänhet eller de två skrämmelserna jag tar upp? Kanske någon som har varit i en liknande sits. Jag vill så gärna kunna ta mig till en bra och trygg plats och vara den jag är när jag är trygg och välmående med min nya partner. Men hur gör jag när allt det här svåra kastar sig över mig just i och med mötet med honom? Eller är det så att de sexuella skrämmelserna är tecken på att vi är inkompatibla och att jag inte, som i mitt förra förhållande, bör strunta i dessa varningsklockor utan ge mig av innan jag är för djupt investerad? Jag vill inte ge mig av, jag är ju alldeles väldigt kär, men jag är rätt osäker och förvirrad också. Och väldigt rädd.