Hade det inte varit för att jag träffade min barndomskärlek som numera är min sambo så hade jag fortfarande varit ensam. Tycker det är skönt och som du säger så har man mer krav på sig och man kan inte bara tänka på sig själv.

Nu är jag ingen som går ut, det är VÄLDIGT sällan och jag raggar desstu mindre. Men ibland när man är singel är ensamheten väldigt tråkig, då kan man sakna någon men oftast går det över relativt snabbt.

#1 Det är bara så skönt att få gå runt och vara oduschad  en dag till utan att någon bryr sig, äckligt men sant. Eller att man måste se fin och stilig ut.. inte gå runt i sunkiga mjukisbyxor och någon gammal tröja. Säkerligen är detta sånt man själv tänker men ändå?
Det lär komma med tiden men just nu ser jag ingen mening med pojkvän direkt :).

Fast jag och sambon går i sunkiga kläder i stort sett varje dag. Hon fixar till sig när hon ska ut, dock duschar hon varje dag, men det gör inte jag. Duschar bara varannan för att jag har så torr hud.

Jag tycker dock min sambo är som snyggast när hon är "natruell" utan smink och allt gojs ni tar på er.

För att vara lycklig.
Ha någon att dela livet med.
Ha en bästa vän att alltid kunna prata med
Vill inte leva ensam heller :)

Jag är med honom för att jag älskar honom. Jag är lycklig och mår bra tillsammans med honom.

Jag mår bra oavsett partner eller inte. Men, min kille är min bästa vän och jag har honom till att prata med, skratta med, hänga med då vi känner för det och ha sex med :) Tänker att har vi trivts med varandra i 6 år och fortfarande tänder på varandra så varför inte fortsätta att hänga ihop :) Det utesluter inte att jag kan skita i att duscha och gå runt och lukta häst om jag vill :)

JAg gillar singellivet…men jag har en familj med min partner :) Vi finns där för varandra, vi är väldigt nära vänner och han är den vars barn jag vill föda så småningom och han är dne jag är stolt över att dela bädd och köttbit varje kväll :P Jag blir glad av honom, vi måste inte alltid umgås men vi blir glada och mår bra av varandra. Sen är det väl kemi också. Ingen luktar så gott och ingens famn är så mysig att krypa in i.

Han är en utökning av min familj.

Sex…sex har jag min partner till :P

Är man lycklig finns det ju ingen anledning att skaffa en partner bara för att utan njuta av sin egen tid och liv. Däremot är det ju ganska mysigt att krypa upp i soffan med någon och se en bra film, någon att sparka löv med och framför allt att kasta snöboll på. Det är inte fullt lika kul att kasta snöboll på sig själv och pensionärerna i parken blir så elaka när de är måltavlan.

Sanningen är väl den att när man träffar någon man helt enkelt inte kan låta bli att vara med så tonas behovet för egen tid ner, men försvinner ju inte. En bra relation bygger på både egen tid och tillsammanstid, och är det en person man älskar så mår man bra över att göra de där små sakerna för denne som uppskattas såsom åka förbi med  en b&j när hon är ledsen. Dock kräver ju alla relationer av alla slag underhåll för att kunna fortsätta vara härliga och det är ju upp till en och bedöma om det är värt det.

Jag tror inte de flesta som har en partner hade något särskilt mål.

Man träffar någon helt enkelt som man blir väldigt kär i och är det då ömsesidigt så är lyckan fullkomlig

När man väl är ett par så kanske man kan sätta upp gemensamma mål men det är ju helt individuellt.

Tycker #9 skrev det väldigt bra.

Jag är med min partner för att jag tycker om honom så sjukt mycket, för att han gör mig ännu lyckligare än jag var innan och för att jag gör honom lycklig.

Jag vill vara med den jag älskar och vi har en familj ihop. Något jag aldrig skulle vilja ändra på. Jag får mycket ensam tid här hemma ändå så det räcker.

Sen måstre jag säga att det är så jäkla praktiskt att ha sambo, det måste ju iofs inte vara ett kärleksförhållande. Men det blir så mycket mindre hushållsarbete när man delar på det. Dessutom är det billigare och man har alltid sällskap.

Jag vill ha en partner för att jag vet att många av de roliga saker man kan göra själv blir extra roliga eller kanske "bara" extra mysiga om man gör dem tillsammans med någon. Sedan finns det också saker som inte alls är så roliga att göra själv men som plötsligt får en mening när man gör dem tillsammans. Men framförallt handlar det om att man träffar någon som man vill leva tillsammans med och sedan följer förhoppningsvis de där andra sakerna med.

Jag var verkligen nöjd som singel också (efter ett långt förhållande). Klarade mig fint själv och saknade ingenting. Planerade inte att skaffa någon i mitt liv heller.

Jag saknade ingenting, tills jag träffade min pojkvän - som var allt jag skulle komma att sakna.

Ens planer kan fort ändras när man faktiskt träffar den där personen som är så rätt. Jag trodde jag var en ensam-människa och skulle ha jätte svårt för att ändra mig, ifall jag träffade någon igen. Men så är inte fallet. Visst kan det vara skönt med lite egentid, men den minskades ner något enormt ganska direkt. Jag är nöjd av att få sitta i ena kanten av soffan och han i andra, som lite ensamtid. När vi sitter med varsin sak. Och så har vi lite olika hobbys.

Jag har inga som helst mål med min partner i den bemärkelsen. Jag skaffar inte pojkvän, för att åstadkomma något. Det var inte planerat, det bara hände. Och han gör mig lyckligare än vad jag trodde att jag redan var, eller någonsin skulle bli. Han är min familj nu.

Det mesta är roligare, när man kan dela det med någon.

Jag tycker också om att vara ensam, men för mig är det en otrolig trygghet att ha min sambo. Min uppväxt var väldigt trasslig och jag kände mig aldrig trygg hemma. Antar att om man ser det ur en ren psykologisk synvinkel så fyller han det tomrum som följt med mig sen barndomen. Istället för att vända mig till någon i min familj så har jag min sambo att prata med.

Och precis som #16 säger så var det inget jag planerade, det bara hände. Jag har inget mål, jag vill bara leva med honom.