Jag gjorde slut med min kille för ca 1 månad sedan, vio hade då varit tillsammans 4 år.

För mig har det varit bra att inte prata med honom efter, då kommer alla känslorna tillbaka och man saknar honom ännu mer. För andra kan jag tänka mig att det är tvärtom att det är bra att prata med varandra och kanske reda ut saker.

Sen har det varit guld värt för mig att ha kompisar att prata med. Det gör det lättare att gå vidare. Vissa gånger när man själv förtränger varför man faktiskt gjorde slut och bara vill tillbaka till honom är det bra att de kan finnas där och påminna en innan man gör ngt dumt och ringer upp honom och försöker få tillbaka honom.

Kram Ylva

Det som hjälpte mig och fortfarande gör det i andra situationer, är att leva i nuet. Att inte ångra det som varit för mycket utan att se till vad jag behöver nu och vad jag behöver tänka på NU.

jag tror som du själv skriver, att du sörjer det som varit o att det inte blev som du ville.

jag bröt för ca 1år sedan upp från ett 4år långt förhållande, nu var min sambo långt ifrån jättesnäll, men vi hade ju ändå ett liv tillsammans o människan är ju ett vanedjur o vbänjer sej fort vid sin situation så jag accepterade det som var o levde det livet. Nu i efterhand känner jag att lämna honom är det absolut bästa jag gjort i hela mitt liv, för både min egen skull o personer i min närhet, men jag var oxå jättelessen i början o grät massor, för att jag var rädd för vad som skulle hända med mej, det ahde ju varit jag o han så länge…. men det gick över.. o det kommer det göra för dej oxå… För visst känner du att detta är rätt eller hur?.. så snart du kommer in i ditt egna liv o dina rutiner kommer att bli bra..

håller m #1, att det är bra o vara ifrån varann, för när man träffas kommer allt tillbaka, allt man gjort o allt man kännt, o då blir det jobbigt.

Försök tänkt på allt som ska bli nu, vad du ska göra m ditt liv.. inte vad du o han inte hann göra, lr vad ni aldrig mer kommer att göra. Det är du nu.. o det är du värd.. ingen ska behöva vara i en "dålig" relation..

Kram

Jag tycker du har fått jättebra svar här ovan, och att det är något att ta till sig.

Klart att det är jobbiga stunder, och det är också svårt att tvingas leva med det faktum att man är den som lämnar. Men att saker och ting blivit som de blev är inte endast ditt fel, det var ni två om.

Svårast är nog att du faktiskt måste förlåta dig själv innan du kan läka och gå vidare…

(Citerar Jonas Gardell även här)

För allt du hatar hos dig själv - förlåt dig själv
För allt du älskar hos dig själv - förlåt dig själv
För allt du skäms över.
För allt du är stolt över.
För allt du vill dölja.
För allt du vill visa upp.
För allt som inte blev som det skulle.
För allt du är.
För allt du ville vara.

Förlåt dig själv.

Tack för alla fina svar! Och tack för den fina dikten SharpMissy! det där med att förlåta sig själv är nog bland det svåraste som finns. När det gäller att döma sig själv är man sin värsta kritiker. Man dömmer hårt och skoningslöst. Dömmer saker som ingen annan ens skulle komma på tanken att säga något om!

Det är ju så här nu. Nu har han lagt in högsta växeln för att få mig att stanna. Han ska skriva  nåt brev till mig inatt sa han (jag ska jobba natt så jag är inte hemma). Jag sa till honom stannar jag så kommer vi att hamna i samma hjulspår igen, "Inte en chans" sa han. Men jag tror att om vi ska ha chansen att hitta gnistan igen så måste vi börja dejta, och då är det bra att bo på varsitt håll och få känna spänningen och förväntan igen. Om vi börjar dejta! Bara jag kommer till min lägenhet kanske jag kommer att tänka om. När jag analyserar mig själv (det ska ner till molekylnivå när jag sätter igång) så verkar det som om jag vill lämna bakdörren öppen om jag ångrar mig. Och det är ju lite fel. Och att jag är skiträdd att göra fel val!

Äh, som ni ser är jag mycket förvirrad just nu. Lika bra att jobba natt, när tankarna snurrar. Och är det mycket på jobb så hinner jag inte tänka alls och det skulle vara det bästa.

Ja vilken soppa! Nu har han lagt in en ännu högre växel för att övertala mig att stanna. Och jag försöker förklara att om vi ska ha en chans att återförenas behöver jag space och få vara för mig själv. Reda ut mina tankar, hitta vägen till passion och livet och mig själv. Men han tror att allt är över i så fall och kanske det, men vi kommer inte att hitta tillbaka om jag stannar. Men det känns bara hemskare och hemskare att flytta när han håller på så här. Tänk att stanna och slippa all ångest, men då försvinner nog livsgnistan lite tror jag. Jag tror honom att det skulle bli en föråndring, men jag är inte redo att kämpa för det.

ja herre gud, vad svårt detta blev. Tror nog att jag lämnar kärleken åt andra sedan, för är det så här jobbigt att lämna nån, så vill jag inte bli lämnad av någon. Så det blir nog till att sitta på glasberget, och titta. För nu har jag blivit rädd för att binda mig och hitta någon jag tycker om. Huga!

Det är inte alls konstigt på något sätt att det är jobbigt inför uppbrottet. Det ingår.

Hur man ska/kan hantera sitt ex beror ju på de individer som är inblandade, vilken typ av relation man har. Jag var en gång sambo med en kille som jag inte funkade att leva tillsammans med, men som jar är bra kompis med. Han och jag hjälpte varandra att "läka" efter separationen. Vi pratade och träffades ibland och det gjorde att vi båda kände oss som "bra människor". Det var okej.

En annan kille jag var tillsammans med var extremt "klängig" i stilen. Han gjorde sig löjligt snäll, försatte sig i offersituation och bad om att jag skulle tycka synd om honom - ungefär. Den killen gick det inte att ha kontakt med.

Jag är fortfarande bra kompis med den första killen, men har ingen om helst kontakt med den andra.

Åh Trazzel, du har det inte lätt. Det måste vara jättejobbigt för dem som lämnar, vars partner inte har stolthet alls utan vill övertala den andra att stanna.

Jag har svårt att förstå det här fenomenet. Om min man skulle säga till mig att han inte längre vill ha mig, så skulle jag inte tjata mig till en fortsatt relation. Jag har så mycket stolthet att ingen ska se mig kräla i stoftet.

Men du, kan du fråga ditt ex, vad han känner för värde i att veta att du skulle gå tillbaka till honom på grund av skuldkänslor, eller på grund av att du tycker synd om, eller på grund av att han har övertalat dig till det. Skulle han inte hellre vilja att du levde med honom av fri vilja?

Stå på dig. Välj att fokusera på det negativa med att stanna kvar/gå tillbaka. Du VILL ju verkligen det här. Jag tror förresten inte ett dugg på att du kommer fastna på något glasberg. Så det så!

#8 Har sagt till honom att det inte är rätt av mig att stanna kvar när jag inte har de rätta känslorna för honom. Men han tycker att det inte gör något att han kan vara kär för oss båda. Försökte säga att det inte fungerar på det viset. Men jag tror att han nog skulle vara ihop med mig fastän jag inte är kär i honom.

Alltså jag mår så j*vla dåligt över det här, så snart sk*ter jag i allt och stannar kvar. Lever i trygghet och på sparlåga resten av livet. Vet inte om jag kan leva med att jag har sårat honom spå fruktansvärt. Knäppt jag vet, men den psykiska biten knäcker mig snart. Tror inte att jag kommer upp på fötter igen, känns det som. Stannar jag blir iallafall en glad. Jag vet nu börjar jag prata "goja", men krafterna sinar. För tillfället känns det som en bra ide att svika sig själv för att inte svika någon annan.

Egentligen hur svag och patetisk kan en människa (jag) bli. Ni måste nog börja bli trött på mig på det här forumet vid det här laget, är rätt trött på mig själv.

#9 Stanna inte kvar för hans skull, det är varken ärligt mot honom eller dig själv!

Kanske kan ni hålla ihop det några månader till, men det funkar inte i längden om du inte vill. Och då får ni gå igenom samma sak en gång till.

Håller tummarna för dig att du vågar ta det rätta beslutet!

Kram

Det låter som om du behöver vara ifred ett tag, kanske ta en rejäl paus frn honom? Då menar jag att inte ha nån kontakt alls.

För det är ju tydligt att han inte förstår att i en relation ska båda vilja vara i den för att det ska funka. Man kan inte vara kär för båda, det är otroligt dåligt för honom i längden! Anser jag iallafall.

Jag tycker det verkar som att han försöker och lyckas ge dig dåligt samvete. Så himla hemskt är det inte at bryta upp från en relation, så att man ska behöva DÖ!

Alla har vi och kommer att bli sårade. Det måste vi lära oss att leva med.

#9 Jag håller helt med Zeretki här, han försöker och lyckas ge dig dåligt samvete. Och är DET kärlek??? Jag tycker han är nedrans egoistisk, som struntar i vad du känner, han kan vara kär för er båda???

Var finns du i allt det här? Tror han att det är en enmansföreställning??

Jag är inte alls trött på dig i det här forumet, det är, som sagt, därför vi är här. Jag önskar dock att du försöker vara stark i det här, det finns ingen annan människa som anklagar dig för att vara elak mot honom. Är det av ELAKHET man lämnar en relation??

Och, vidare, varför i hela fridens namn ska just HAN vara befriad från hjärtesorg här i världen?? Det är liksom en del av livet, man möts, man lämnar, man går vidare. Om han inte klarar av att gå vidare, så är det hans problem och inte ditt.

Snälla, snälla Trazzel stå på dig. Du VILL ju göra det här, kväv nu inte dig själv. Livet är för kort för sån här skit. Tänk på dig själv för ett tag…