Finns inge sådan regel för mig. Jag kan bli spontant förälskad, eller bygga upp känslor över tid. Båda delarna fungerar utmärkt:p

Förstår precis hur du menar, varit med dom det själv :)

För mig är det nog det vanligaste att det tar ett tag att få ett djupare intresse. Jag har aldrig blivit kär vid första ögonkastet, eller ens första mötet, lite småförälskad möjligen, men inte mer. Däremot så kan man väl bli attraherad av vissa Kvinnor sådär vid första ögonkastet, men om man utvecklar djupare känslor eller ej beror på andra saker.

Jag kan oxå uppleva att jag känner attraktion för en person först efter ett tag. Jag funderar på om det är att jag faktiskt ser nya sidor rent fyfsikt eller om det är att dom fina inre egenskaperna personen har gör att dess yttre ser finare ut i mina ögen. Hmmm svårt att formulera det rätt.

Men jag kan även bli omdelbart attraherad av någon, det är inte så jättevanligt iofs.

Inre fina egenskaper är ofta svårare att lägga märke till direkt, men det kan ju hända. Beror ju på vilka egenskaper man attraheras av :)

Jag tror att det kan bero på ens egen livssituation också. Ibland fokuserar man bara på t ex karriären så när man tillåter sig själv att slappna av så börjar man lägga märke till andra saker, som den där vackra personen man kanske umgåtts med under en tid men bara sett för dennes kontributioner till arbetet (ens fokus).

Jag kan ganska ofta känna mig attraherad av människor vid första mötet men dessa känslor avtar rätt fort också, de långvariga relationer jag haft har uppstått från vänskap.

#5 Absolut. Just nu te.x. så undviker jag att tänka på sådant. Har skola att ta hand om:p

Mina känslor vid första mötet brukar inte vara speciellt starka. Jag brukar bygga upp, men det har hänt att jag blivit blixtförälskad med, och fått känslor på det viset med. Men det har bara hänt en eller två gånger, totalt.

#3 Det där funderar jag också på. Är det verkligen något fysiskt man upptäcker eller är det "bara" för att man börjar se personens inre skönhet som man även börjar uppskatta personens yttre? Jag vet inte heller riktigt, kanske en kombination?

#5 Ja, visst kan det vara så. Ibland är man för fokuserad på annat för att upptäcka det som är mitt framför näsan.

Mjaa mja…alla mina bra relationer har växt fram och är baserade med vänskap. MEd det säger jag itne att ingen passion och attraktion finns där- värt om. MEn är jag bekväm så tenderar jag att vara mer uthärdlig för den personen ;) + att jag inte lessnar lika fort.

MEn ja, jag har aldrig varit med en man som _jag_ inte funnit attraktiv. Men vad som är attraktivt har varierat- allt från otrolig intelligens till vackr ögon till magrutor :P Däremot aldrig fallit för en kille bara för att han är snäll (å andra sidan har jag heller aldrig fallit för en kille bara för att han är en skithög).

Dofter är viktiga för mig, de riktiga dofterna. Ibland är det lite som i superman. Mans skrattar åt det faktum att folk inte ser att det är samma person bara för ett par glasögon- men en ny frisyr eller helt andra kläder kan få en att "se" en person på ett helt nytt sätt.

Tror det oftast är att någon kanske får ett nytt självförtroende/ändrat förtroende/beteende eller tar mer plats eller att man plötsligt faktiskt lär känna personen? :D

En killkompis beskrev hur han helt plötsligt blev otroligt förälskad i en tjej som han gått me di något år utan att lägga märke till- när hon färgade och klippt sig. Det framhävde henne och det räckte för att väcka hans nyfikenhet för han blev fysiskt attraherad och när han lärde känna henne så märkte han också vilken fin tjej det var och blev tokförälskad. Kul sånt där.

Har jag väl börjat se en person som en vän har jag svårt att bli intresserad av samma person på ett sexuellt eller romantiskt plan. Så hittills har det varit för mig att antingen blir jag attraherad av någon direkt eller inte alls. Men finns bara attraktionen där så kan romantiska känslor utvecklas med tiden. Är mitt intresse inte besvarat så går det snart över till ren vänskap och då har jag också svårt att gå tillbaka till attraktionen även om den andra personen skulle bli intresserad med tiden.

Har dock hänt en gång att en gammal förälskelse som jag lagt bakom mig flera år tidigare blev väckt igen. Det var en häftig upplevelse då vi varit vänner så många år utan att någon av oss haft mer än vänskapliga känslor för varandra. Jag har aldrig tidigare gått från att vara vän med någon till att utveckla en romantisk relation. Det blev något mycket djupare och mer meningsfullt av det. Så det är jag gärna med om igen.

Jag har en kille på gång.. vi har velat fram och tillbaka, eller jag har men har bestämt mig för att ge det en chans i alla fall… vi träffades på en party-kryssning och det klickade på en gång. Han hade dock flickvän då men det tog slut och nu pratar vi ständigt..

Vissa har jag fallit för på en gång medan andra har jag behövt umgås med ofta för att få fram känslor..

Jag blir inte kär i en person bara genom att se personen.
måste lära känna personen osv först.
Däremot kan jag tycka att en person ser bra ut men det är en annan sak :D

Intressant att läsa om allas åsikter och upplevelser av detta!

#8 Ja, superman är en ganska bra liknelse. Det är märkligt hur en liten förändring kan göra så mycket för en persons framtoning. Jag har själv varit med om att någon tjej klippt eller färgat håret på ett annat sätt än tidigare och så plötsligt ser man personen på ett helt nytt sätt. Någon slags attraktion kanske finns där redan från början, men man tänker inte på det förrän man ser personen på det där nya sättet. Det kanske är lite ytligt, men vi kan ju inte alltid hjälpa hur vi reagerar på olika människor. Det är väl bra om man ibland upptäcker att den där personen man inte la märke till förut egentligen också är en person värd att lära känna. Och det behöver ju inte alltid vara utseendet som förändras, det kan också vara så att man bara upptäcker helt nya sidor i någons personlighet, eller att man ser någon växa som person.

Jag känner intresse direkt, eller så kommer det aldrig.

Det behöver inte vara i dejtingsammanhang alltså, jag hade lika gärna kunnat träffa personen i vilket konstigt sammanhang som helst.

Att jag helt plötsligt en dag skulle börja intressera mig för nån som har funnit där hela tiden - nä, det låter väldigt otroligt. Jag funkar inte så, eftersom jag länner av "potentialen" direkt. Mina vänner ser jag inte på med de ögonen; för mig är de ungefär lika ointressanta som min bror när det kommer till den sortens kärlek.

Tror att jag alltid känt intresse direkt hos dom jag blivit kär i. Har nog aldrig blivit kär i en kompis efter en längre tid.

#12 Om man är en tillräckligt god människokännare kanske man lägger märke till de där egenskaperna med en gång? ;) Eller åtminstone spåren av dem.

Intressant tråd iaf!

Jag har själv funderat på detta en hel del genom åren, och min erfarenhet härav är att män generellt sett fungerar mer såsom du skriver att du gör; jag har haft otaliga manliga vänner som utvecklat känslor för mig efter en tid, alltmedan jag själv förblivit oberörd.

# 15 Men som jag var inne på så kan ju en person växa också och då kanske i vissa avseenden bli en "bättre" person än tidigare. Kanske inte är så vanligt med så stora förändringar men jag tror att det händer. Eller menar du i första hand ren fysisk attraktion?

Funderar också på det här med att bli vän med någon man är attraherad av. Innebär det att attraktionen är "förstörd" för alltid eller? Jag tänker först och främst på er som menar att ni aldrig utvecklar känslor för en person efter att ni blivit vänner. Gäller det även personer ni känt er attraherade av innan? Vad beror det på i så fall (om man nu vet det vill säga)? Eller beror det på hur pass nära vänner man blir?

#16 Visst har jag blivit vän med personer jag varit attraherad av, men aldrig först blivit vän med någon och sedan plötsligt blivit attraherad.

Det här håller jag på att brottas med just nu. Tidigare så har jag kunnat tänka att även om det inte tände till direkt så var han ju trevlig så jag ser vad som händer…

Men så med min senaste pojkvän så var det kemi direkt på alla plan. Inga tvivel för fem öre.

Nu när jag känner att jag äntligen är redo för ett nytt förhållande så har jag väldigt lätt att avfärda en kille bara för att den där känslan inte finns där. Det är nästan som att jag vill inte "nöja mig" med att han "bara" är en trevlig kille utan jag vill verkligen ha den där kemin.

Men samtidigt så funderar jag på hur många killar jag måste träffa inann jag hittar en till där kemin stämmer. Tänk om en av alla de här killarna som jag avfärdar skulle passa mig perfekt om jag gav det lite tid. Så jag försöker skärpa mig, men det är verkligen inte lätt…

#16 För min del är det antingen eller. I de fall då jag börjat tänka på någon som enbart en vän, så kommer inte den där kemin att infinna sig (igen). Om det är en person jag har haft ihop det med och aldrig riktigt avfärdade, ja, då kan den "komma tillbaka" eftersom den ständigt varit närvarande och aldrig försvann helt.

Notera att jag hänvisar till det som "kemi". Ren fysisk attraktion är det således inte, även om sådana komponenter givetvis ingår. Det handlar snarare om att "klicka", både fysiskt och personlighetsmässigt. Man kanske ska kalla det för samhörighet ist?

Jag har alltid känt av attraktion direkt. Visst kan man uppskatta folk mer efter en tid och att man ser deras goda egenskaper och därigenom känna mer för dem. Men jag har aldrig blivit kär i någon som funnits i min närhet. Bara älskat de mer som vänner.

Jag är nog mer, gilla från början - eller gilla inte alls. Sånt blir djupare och mer meningsfullt, men det växer inte fram för min del.

Ok, jag håller med om att det skulle vara lite konstigt att plötsligt bli kär i någon som man känt länge men som man aldrig känt någon som helst attraktion till förut. Riktigt så har det nog aldrig blivit för mig heller. Men visst har det hänt att jag har blivit intresserad av tjejer som jag betraktat som kompisar ett tag.

Men låt säga att ni träffar någon och blir vän med den personen, möjligen finns där lite attraktion till en början men det slutar ändå med vänskap. Men ni kanske inte träffas särskilt ofta. Eller så kanske ni helt kommer ifrån varandra och träffas kanske inte på flera månader eller år. Förändrar det något? Jag tänker att det kanske är skillnad på folk som ingår i en regelbunden bekantskapskrets och folk som man kanske bara träffar någon gång emellanåt? Kan den gnista som ev. fanns från början överleva eller tändas på nytt i ett sådant scenario?

Ursäkta om det blir mycket nya frågeställningar fram och tillbaka, men det här ämnet var väldigt intressant att utforska

#18 Det där kan ju vara värt att fundera på! Måste det klicka med en gång eller får det ta lite tid och i så fall hur mycket? Svår fråga! Jag tycker personligen inte att allt behöver vara "perfekt" från början utan finns det ett litet intresse där är det helt klart värt att ge det lite tid och lära känna personen bättre. Däremot är det ju svårt om man inte känner något alls. Men bäst är det ju såklart när man känner att "kemin" bara stämmer sådär med en gång, så jag förstår mycket väl att du i först hand vill ha det så.