Jag tycker att du bör prata med någon vuxen om hur du mår. Att du skär dig för att dämpa ångesten är inte bra!

Såg att du bara är 11 år. Det gör ont i mig att läsa det du skriver; du är bara ett barn och förtjänar att vara det i många år till.

Och angående den här tjejen, så tycker jag att du ska strunta i henne. Hon är inte värd din vänskap eller kärlek om hon beter sig så. Du är värd någon bättre!

Men det känns som om hon är mitt livs kärlek. Jag vet inte vad hon skulle göra om jag lämmmnade henne. Inte vad jag skulle göra häller.

Men snälla du strunta i den tjejen. du hade ju en tråd uppe förut om henne. Där hon också ignorerade dig, svarade inte på msn skrev du bl.a  där. Hon är inte värd dig.

Och sök hjälp för ditt självskadebetéende

Var är dina föräldrar? Tycker genast du ska visa din arm för dom!

Angående flickvännen så är det bäst att ta hand om dig själv innan du försöker dig på ett förhållande. Mår man inte bra med sig själv och skär sig, så har man en del att jobba med innan man kan släppa in andra helt och öppet.

Ja, du måste prata med en vuxen. För du mår uppenbarligen inte bra.
Och jag kan förstå att hon känns som din livs kärlek. MEN det är hon troligtvis inte. När du letar efter en tjej ska du ju leta efter någon som gör DIG glad. Inte någon som får dig att vilja skära dig. Då är hon inte värd att varken umgås eller vara tillsammans med. Men Sen tror jag faktiskt att hon kan ha glömt bort att ni skulle ses.

Och det ska du inte heller skära dig över. Det är mänskligt att fela och att glömma. Det gör alla människor ibland =) . Hon kanske inte vågade gå hem till dig? Eftersom du lade på i örat på henne så kanske hon trodde astt du var arg. Ingenting att bli helt förstörd över.

Det kommer finnas fler tjejer ska du se vännen =) Strunta i den här och leta efter en ny=)

Du är ett barn, du står i början av ditt liv. Hormoner börjar rusa i din kropp och du har ännu inte en vuxens erfarenhet. Jag önskar att du lyssnar till det råd du fick, sök stöd hos någon vuxen, så att  du blir stark i dig själv. Du klarar mer än du tror!

TS Jag förstår att du har starka känslor, och jag påstår inte att någon i din ålder inte kan ha det, men du är bara ett barn och besitter inte den mentala eller emotionella mognad som krävs för att hantera känslorna.

Alltså bör du nog vänta med parförhållanden tills du blivit mer säker i dig själv och kan hantera känslorna på ett bättre sätt. Just nu bör du bara koncentrera dig på att vara barn och ha det roligt!

Jag tycker absolut att du ska prata med någon vuxen. Om du tycker det är jobbigt att prata med föräldrarna så kan du alltid gå till ungdomsmottagningen eller prata med kuratorn på din skola, bara du pratar med NÅGON, för det här är allvarliga saker! Självskadebeteende är inget man ska ta lätt på!

Jag började skära mig när jag var i din ålder, och oftast blir det värre om man blandar in föräldrar.

Gå till skolsköterskan eller en kurator, och prata. Känns det jobbigt att blanda in föräldrar så kanske dom kan hjälpa dig på ett sätt.

Men om du vill det, så vore det ju bra om du pratar med dina föräldrar. Men vissa föräldrar (t.ex min mamma) ville bara skicka iväg mig. "Du behöver hjälp" hit och dit, hon ringde soc, bup, öppenvården och alla möjliga ställen. Men hon tog sig aldrig tid att fråga varför, eller hur jag mådde. Hoppas dina föräldrar är bättre än henne.

#8 Det är som som är ansvariga för oss som barn och hade mina inte fått veta om mig hade jag inte fått hjälp.

Jag förespråkar alltid att man tar hjälp av sina föräldrar om man kan. De förstår ofta mer än vi tror och kan hjälpa oss få kontakt med proffesionella.

Tråkigt att du inte kände att din mamma hjälpte.

#8 Kan tänka sig att din mor i ren omsorg, fick panik och ville agera. Det är högst mänskligt. Jag skulle säkert gjort detsamma, men givetvis är varför, viktigt, men just då känns det nog som om man måste rädda det som räddas kan.

Med ålder känner jag allt mer förståelse för det, i mina ögon tokiga ageranden från min mor, vilket varit sprunget ur kärlek och omtanke.

När man är elva år, behöver man vuxna som vägleder, men som även lyssnar.

#9 Samtidigt så är det många ungdomar som känner skuld för att de mår dåligt och om de kommer från trassliga hemförhållanden (nu har jag ingen aning om hur det är i TS fall) så kan det vara lättare att prata med någon utomstående till att börja med.

#9 Ja, vissa föräldrar är bra. Jag är glad att du fick den hjälp du behövde. Men min mamma var hemsk, och därför har vi inte längre kontakt. Ja, jag förespråkar också att man tar hjälp av sina föräldrar, om man kan.

Ja, tyvärr.. 

#10 Du känner inte min mamma, och tycker inte om att du tror att du vet hur hon tänkte heller. För du vet ingenting om min bakgrund och mitt liv jag haft med henne. Tokiga ageranden, ja.. Alla föräldrar är nog lite tokiga ibland, och alla gör ju misstag. Men min mamma har gjort för många misstag. Hon är hemsk, och idag hyser jag inte ett dugg positiva känslor för henne, trots att vi inte bott tillsammans på flera år.

#11 Håller med.

TS - Förlåt för OT.

# 13 Menade inget illa, bara en reflektion…då de flesta föräldrar vill sina barn väl. Vill inte att den här unga personen ska bli rädd för att ta stöd av sina nära.

Jag såg precis den här tråden på Misshandel iFokus:

http://misshandel.ifokus.se/discussions/5015232588f472682c0115ae-flytta

Tyvärr så tror jag inte att TS kan förvänta sig speciellt mycket hjälp eller stöd hemifrån. :( Lider verkligen med den här lilla tjejen som ska behöva ha det så här.

Efter att ha läst den tråden så får jag råda dig TS till att prata med en lärare,sjuksyster eller kurator på din skola! Visa dina blåmärken!

Nu förstår jag mer varför den här personen blir så viktig i ditt liv. Snälla du tänk igenom vem du skulle kunna prata med är det ngn ii skolan, någon annan? Be om hjälp!!

Det är så mycket skit i mitt liv. Vet inte vem jag ska prata med. Har äntligen efter månaders väntan fått en ny tid hoss min gammla psykolog. Mamma och pappa måste vara med första gången så. Det kommer ta ganska lång tid innan jag kan prata med honom.

# 17 håll ut, börja i en ända, du är ung och har gott om tid på dig att finna lösningar. Ta hand om dig!

Prata med henne om det! Varför hon glömde bort eran träff och vad hon känner för dig och förklara hur du känner dig.
Hoppas det löser sig. Försök att hitta andra saker att fokusera på i sådana situationer, du kanske har någon kompis eller vuxen du känner att du kan lita på och prata med istället för att dämpa ångesten geno att skära dig!

Någon som kan hjälpa mig och ta bort hela inlägget?