Jag har ett obegripligt stort ego, så nej.

I vissa situationer ja, i andra nej men rent allmänt får jag säga ja :)

På vad? Det dagliga? Mitt utseende? Min stil? Min kärlek? Mitt sätt?

Jag har inget vidare behov av att bli bekräftad. Jag är den jag är och gör det jag gör, att jag mår bra av det är bekräftelse nog. Jag får nog mer bekräftelse av andra än jag behöver när jag tänker efter. Visst är det roligt att höra att man gjort något bra ibland, men så länge jag tycker att det är bra själv så behöver jag inte höra det från någon annan. Den bekräftelse jag behöver kommer från mig själv.

Njae, min pojkvän bekräftar mig ju varje dag för all del. Vet inte om jag behöver mycket mer än så, svår fråga…

Bekräftelse är trevligt :) Upplever att jag just nu får "nog" av det, både från vänner och partner. Haft perioder då jag inte fåttnog me dbekräftelse av min partner, men intellektuellt har jag ju förstått varför läget är så- men det blir ju känslomässigt jobbigt. :)

En ganska rolig fråga, har varit på botten som man så fint säger där ljuset kändes som en evighet bort men envis som jag är bestämde jag mej för att jag på egen hand skulle ta mej därifrån och att jag är min egen lyckas smed så att säga.
Det fungerade kanske lite för bra, är löjligt egenkär

Så jag är inte i samma behov av bekräftelse utifrån som normen kanske är, även fast jag är omringad av underbara människor där vi alla är duktiga på att visa uppskattning för både små och stora saker.

Undantaget är när jag håller på att bli sjuk för då blir jag som en fyraåring första dygnet där inget duger med något haha…

Inte nu längre men kanske mer när jag var ung.

Har levt på väldigt lite bekräftelse under många år, nästan ingen alls i vissa perioder. Mina enda källor till det idag är nog här på iFokus och Facebook. Men det ger mig inte tillräckligt mycket om jag skall vara ärlig. Jag känner att jag saknar bekräftelse i min vardag. Jag kan bli sådär löjligt glad bara av att någon jag känner ler och säger hej, eller att snabbköpskassörskan är lite extra trevlig eller nåt. Så jo, visst skulle jag vilja ha mer bekräftelse.

I min relation med min sambo känner jag mig bekräftad och älskad(utom dagarna när hormonerna förstör humöret) Samma sak med min familj.

Däremot är jag jätteosäker när jag umgås men bekanta, eller snarare vänners vänner. Jag har väldigt få egna vänner så när jag umgås med sambons vänner tex känner jag mig väldigt obekväm. Jag tror jag stör och är oönskad. Så där skulle det vara skönt att få bekräftelse på att jag inte är ivägen. Usch det ger en dålig känsla i kroppen bara att tänka på det, jag inser nu att jag fortfarande har väldigt dålig självkänsla på vissa områden:(

Ja, jag får det jag behöver. Längtar inte efter mer bekräftelse.

Jag får den bekräftelse jag behöver, dels av min man och dels från kompisar och kollegor. Har väl ett normalstort behov av bekräftelse vilket känns skönt.

Jag vet att jag behöver få bli bekräftad väldigt mycket och ofta i vardagen, varesig det gäller partner, vänner eller arbetskamrater. Inte sådär att dom ska säga hur duktig jag är, men jag måste iallafall få veta att jag finns.

Jag behöver inte alls få bekräftelse, så som jag personligen upplever det. Jag är så pass stark och nöjd med livet som det är och söker därmed inte efter något extra.

Killen min söker kanske efter lite mera bekräftelse vilket kan bero på att jag är så pass självständig som jag är. Så det finns för-och nackdelar med allt.

Min pojkvän ger mig bekräftelse dagligen, genom olika handlingar, ord etc. Och ja, det är tillräckligt. Mer behöver jag inte.

Att få bekräftelse är väl något man mår bra av. Och jag är glad att jag får uppmärksamheten jag behöver från min sambo. Och även från bra vänner och mor. Men att vara bekräftelsesökande i för stor mening, ser jag som dåligt.

Ja det gör jag. Känner mig bekräftad och älskad :D

Får ganska mycket, men hade nog egentligen "behövt" mer…

Enligt hemligheten så har man samma relationsmodell i sina relationer som man hade till sina föräldrar när man var yngre. Jag funderar om det kan vara så att den relationsmodellen kan förändras under årens lopp.

Tex om man träffar en kille som ignorerar än hela tiden, eller om man har kompisar som aldrig går att lita på. Kan det påverka sin relationsmodell och som på så vis påverkar hur man ser på sin kärleksrelation?

De nämner hela tiden att man har påverkats sedan man var barn.