Om jag är nedstämd blir min man "sympatinedstämd", fast värre än mig, det passar liksom bättre till hans person än till min att vara nerstämd och han faller in i det relativt lätt. Det är skitjobbigt när han blir sån, det är definitivt inget stöd eller hjälp.  Lyckligvis är jag väldigt sällan nerstämd och när jag är så försöker jag numera låta bli blanda in honom i det.

#1 Då är det lite som min. Min partner tar liksom över mina känslor nästan känns det som. Jag kan bli väldigt tom och fåordig när jag blir nedstämd. Fast han blir nästan arg… som att "sluta vara nedstämd! Jag vill inte det!", och sen blir han deprimerad och fåordig själv och då känner jag bara, aa, jag går och lägger mig så är vi i olika rum ett tag tills det går över.

Min man har varit helt fantastisk då jag varit sjuk.

Nu senast så hade jag en hjärntumör som opererades.

Han är som vanligt och peppar mig och behandlar mig inte speciellt bara för att jag har varit sjuk. Det är guld värt att få känna sig som vanligt med honom i närheten.

#3 Bra att han är stöttande! Men den här tråden handlade mera om psykisk nedstämdhet utan förbindelse till allvarliga sjukdomar eller händelser.

#4 Har man haft en elakartad hjärntumör så blir man ganska psykiskt nedstämd kan jag garantera

Det kommer ofta långt efter själva det kroppsliga sjuka.

Min pojkvän försöker förstå och försöker hjälpa men när jag är på dåligt humör eller mår allmänt dåligt (jag "lider" väldigt ofta av ganska djup depression) så blir jag ofta väldigt envis och arg och tar knappt emot någon som helst hjälp och det  finns sällan något som kan hjälpa mig.
Jag tror det gör min pojkvän mest frustrerad, att han är så pass hjälplös och inte riktigt förstår vad eller varför det är som gör att jag mår så.

Stör mig själv på det rätt mycket, för ibland vet jag inte ens själv..

Känner igen mig väldigt väl i #6 svar. Hon beskrev det på pricken.

HAft killar som "tar åt sig", blir arga (för de kan int ehantera det) eller ska börja pjoska och vägrar ge utrymme. Min nuvarande är mot det mer pjoskiga hållet, men har genom mångårig och hård träning, lärt sig att ge mig utrymme :P

Han brukar ordna med maten och lätta på kraven runt hushållsysslorna och umgänget. I början gav han mig bara skuldkänslor, då han kände att jag inte löängr eälskade honom- t.ex- baserat på att jag blev "dov" i mitt beteende, vilket var helt galet.

Vi bor inte ihop, men om jag hälsar på eller bor där någon natt så delar vi ju på att diska, kasta sopor osv. Han kramar mig och ställer inga krav men undviker pepptalks (där man ska lösa problemen- som jag inte gillar om jag inte bett om dem) men stöttar mig med att säga saker så jag vet att han respekterar, tolererar mig osv ändå. Det är skönt. Han hanterar mig rätt bra.

Det skönaste är att ibland då jag är på det humöret så låter han mig bo hos honom, men mer som en skugga i hans hem än någon han förväntar sig något av (jag behöver bara sällskapet, att veta att någon annan är där än "pojnkvännen med puss och gos"). Svårt att förklara. Men när man mår som sämst är det lite ottäckt att vara helt ensam i en lägenhet (även om jag har kattfan, men det är inte samma sak) samtidigt osm man inte riktigt orkar med det sociala och att underhålla någon annan eller direkt "umgås".

Nu mår jag så dåligt ytterst sällan, men när man varit tillsammans i flera år så har han fått gå igenom några riktigt jobbiga perioder med mig, stackarn! ;) Sen är min PMS inte av denna värld. Själv har jag haft turen att möta en väldigt stabil kille där jag sällan märker av några större förändirngar i sitt humör och när han är på "det humöret" så håller jag mig borta eller bär det tyngre lasset och det brukar han uppskatta.

Han ställer nog upp mer än vad han annars gör. Kramar mig lite extra samtidigt som han även kan ge mig det där extra utrymmet jag kanske behöver. Det är så olika hur jag själv reagerar, ibland vill jag bara vara honom så nära det bara går och ibland vill jag sitta för mig själv i ett hörn. Han försöker även prata med mig och försöker få mig att berätta vad som är "fel". Oftast vet jag inte vad det är som gjort mig nere men på något sätt lyckas han ändå alltid få något vettigt ur mig och hjälper mig upp igen.

Jag försöker muntra upp honom, likadant tvärtom. Alla har sina bra & dåliga dagar :)

Blandat, mitt intryck är att han är uppväxt med att man ska skärpa till sig och hålla masken om man mår dåligt psykiskt, det har nog inte funnits så mycket nedstämdhet som de har tagit hand om i hans familj. Man struntar i det och rycker upp sig. Jag har också fått känslan av att det är fult att ha någon psykisk åkomma (tex depression) för hans föräldrar. Är det något fysiskt så anses det däremot väldigt allvarligt.

Ibland är han jättegullig när jag är nedstämd. Ibland blir han lite irriterad/frustrerad.

Har inte direkt varit med om det ännu. Men jag tror han skulle vara tröstande. Hoppas det i alla fall :P

#11 Så var min pappa. Han förnekade att alla hans barn hade någon sjukdom för enligt honom var hans familj den friskaste, även från fysiska sjukdomar dock… trots att min bror har en mycket ovanlig autoimmun blodssjukdom och i princip alla hade nån typ av panikångest… Jaja. Vissa är bara så antar jag, men så länge det funkar mellan dig och din partner så är ju det allt som räknas! Jag hade nog inte klarat att vara med någon som blivit uppväxt att trycka undan sina psykiska problem, för jag har alltför mycket av sådant som måste handskas med :(

Min brukar köra med pepptalk vilket inte alls funkar! Han vill gärna lösa problemet och komma med förslag, trots att jag inte alls är mottaglig. Men sen när han förstår det kramar han och tar hand om mig.

Min kille brukar bli mer gullig av sig och försöka få mig på bättre humör. Ibland blir han dock själv påverkad av mitt humör och blir sur. Vissa gånger håller han sig på avstånd.

Så det varierar en hel del. Det enda som brukar fungera är då han håller ett visst avstånd så att jag får ta mig igenom det på egen hand som jag är van med.

han har jättesvårt att hantera det och tar det lätt personligt,

När jag är ledsen så brukar jag krypa upp i min sambos famn, så stryker han mig på kinden och håller om mig tills allt känns okej. <3

min pojkvän blir sur på mig för att jag är så tråkig mot honom när jag är sur över någonting. gnäller på att jag måste bli snällare och mysigare om det ska hålla osv. Men har jag en dålig dag vill jag inte mysa och jag är inte rolig då.

Ofta blir han arg, för han förstår inte och vet inte hur han ska hantera det och tar det personligt eller antar att "något har hänt". Ofta så börjar vi gräla för han kan inte acceptera att jag bara är ledsen och vill vara ifred. Ibland kan det bli bättre om jag får en kram, det brukar öppna tår-kranen så att känslorna tappas lite snabbare, men det är nog det sista han skulle tänka på att göra om jag mår dåligt utan anledning, utan det är utfrågning och gnäll som gäller tills vi bråkar och får utlopp för lite känslor på det viset.

Min pojkvän hanterar mina dåliga dagar väldigt bra! Eftersom jag är deprimerad ganska ofta så att jag inte vill ur sängen brukar min pojkvän hjälpa mig välja kläder på morgonen, för att han vet att jag genast blir piggare och gladre för resten av dagen om jag får pilla med kläder och känna mig fin. Så jag tror det är vad han försöker fokusera på, se till att jag kommer upp och fixa med kläderna, se till att rummen är ljus och rena. Jag har också märkt att han hela tiden ser till att vi äter mycket så jag får energi, han försöker få ut mig att gå varje dag också.

Sen brukar han också säga att han tycker om att ta hand om mig på mina dåliga dagar, mest för att han menar på att han får så mycket mer utav att göra mig gladre på en väldigt deprimerad dag än att själv sitta att tjura.

När jag mår dåligt pga värken så är han så snäll och tar hand om mig. Har depression med men visar aldrig det tyvärr =(. Hade varit skönt om han visste om det men jag vill inte oroa honom. Har haft det i så många år och han är mitt glädjeämne.

#20 Det var gulligt :)

#20 Håller med ovanstående, så himla gulligt! Blev lite avundsjuk nu!

Åh, vad skönt att läsa att det inte bara är jag och min sambo som faktiskt inte förstår varandras nedstämdhet! :)

Min sambo och jag är ganska olika. Han är en tänkare/grubblare och jag är en som snabbt vill ha resultat. Det är jättebra när man bygger IKEA-möbler men inte i en depp-situation, tydligen. :P

Min sambo blir arg. Men jag tror att jag inte har förmågan att visa att jag är ledsen/sårad/svag utan ger sken om att jag är sur istället. Antagligen retar vi upp varandra då.Det jag skulle behöva är faktiskt en problemlösare eller någon som säger "ta dig i kragen, människa!".

Eftersom jag själv vill ha ett problem löst så fort som möjligt gör jag så mot honom, vilket han inte vill. Han vill bara prata och bli tröstad.

Helt klart en krock som vi har men vi har pratat om det här väldigt mycket. Ändå skönt att veta att man inte är ensam. :)

hade en dålig dag igår, insåg att kaninen inte finns kvar många veckor till och det hanterade min pojkvän väldigt fint tycker jag. han försökte få mig på bättre humör och han pratade inte om det eftersom han vet att om jag vill prata om någonting jag är ledsen över så är det alltid jag som ska börja ta upp det. han vet att jag bara blir mer ledsen om han ska sitta och påminna mig om såna saker, så han låter mig prata om det om JAG vill. :) sedan att jag var lite tjurig och ledsen gjorde honom inget, han förstår mig nog. det är ju inte kul att veta att ens kanin är sämre igen och förmodligen lär avlivas.

MIn sambo brukar ofta komma med en bit godis eller något ätbart när jag är nere. Och det hjälper oftast då vi båda är väldigt känsliga för lågt blodsocker, haha.

Sedan blir jag tyvärr ofta konfliktsökande och aggresiv när jag är orolig och stressad men då brukar han vara hemskt bra på att förstå att det är något annat som ligger bakom och inte ta åt sig eller nappa på betet och bråka tillbaks. Jag brukar dock alltid be om ursäkt efteråt eller under tiden jag beter mig illa:P Han är bäst som orkar med mitt dumma beteende.