Ett första inlägg på detta är t ex mångas reaktion och förutfattade meningar kring BDSM-lagda personer efter att boken 50 nyanser av honom att BDSM-sex/-relationer är en produkt av en trasig barndom eller uppväxt och att det alltså går att "bota eller komma över" med terapi och psykologhjälp. Och att BDSM-personer är sadister, förtryckande eller perversa.
I mina ögon är det en sexuelläggning som alla andra, dvs inget mer konstigt eller udda än att hetersosexuell eller homo-, bi- eller transsexuell.
Men denna läggning är inget du kan prata öppet om i samhället då det kan få allvarliga konsekvenser för den enskilde individen. Framförallt om man jobbar inom vård, skol och omsorg.

Kort svarat: okunskap, brist v egna preferenser. att man inte först¨år för man är inte sådan själv och sedan: rädsla :)

JAg mins min egen första reaktion när jag såg ett lesbiskt par kyssas när jag var liten. JAg blev upprörd. IDag kan jag inte minnaas varför eller bry mig mindre, Jag har också kysst tjejer. När jag var ung och oerfaren så såg jag nog bara något nytt som ingen pratat om och förklarat för mig, som satte min bild av "rätt" på sniskan och reaktionen blev ilska. Sen kände man "MÅSTE jag göra sådär om alla börjar göra så?" Då kom rädslan :D Sen insåg man ju…"alla är olika" ;) Det ÄR frivilligt.

50 nyanser av honom är väl rätt ny? Fördomar och sånt har ju alltid funnits. Det är som med prostiution; Hur många är emot det för att de känner med kvinnorna, eller för att de är rädda att det blir normaliserat och de själva/partners/släkt och vänner börjar gå och köpa sex? :)

Tror ALL media är bidragande orsak, precis som det var HELT sjukt att se på porr förr i tiden under 1900-talet. Idag ser jag det som självklart att alla (ja alla, alla som inte gör det är inte riktigt normala ;)) ) sitter hemma och glor porr på datorn ;) Polyamori, BDSM, homosexualitet har inte riktigt kommit in i finrummet ännu. Eller homosexualitet har väl börjat… men allt annat som är avvikande får man ju oftast se i snuskiga bakgator i någon "fri" stad där man framställs som både knarkade, grisknullare, rejvare, kriiminell,. pedofil och sadist.

T.ex mins jag att jag läste en underöskning som visade att en enormt STOR mängd Kvinnor fantiserade om att bli våldtagna. Det betyder inte att kvinnorna VILL bli våldtagna, men att det finns något i den fantasin som de tänder på, i sin egen värld, under sin egen kontroll. Jag har däremot aldrig hört Kvinnor prata om det högt :> någonsin. Det skulle ses som avvikande trots att det alltså inte är det.

Jag tror att det handlar mycket om att man är uppväxt med att det är mamma-pappa-barn, kärnfamilj och heteronorm. Även okunskap som #2 säger, det är inte så många som pratar om det eller är öppna med sin sexuella fantasier/behov. Det är lite tabu att prata om det helt enkelt.

Jag tycker generellt att det finns en tendens hos många att utgå från sig själva i alldeles för hög grad. Det gäller inte bara sexualitet. Jag har sett samma fenomen i vitt skilda frågor - allt från matvanor till att bli förälder. Man sätter sig själv i den andres position (men med sina egna tankar, känslor och preferenser) och resultatet blir helt obegripligt.

Som när någon säger att den har valt bort att ha barn, och någon annan som är förälder försöker tänka sig tillvaron utan sina barn, vilket fullt begripligt känns som ett svart hål. För när man väl HAR barn är det förstås otänkbart att förlora dem (och en katastrof för dem som gör det). Men det är ju inte deras liv det handlar om.

"Hur kan du ___, det skulle jag aldrig vilja göra?" frågar folk på fullt allvar. Som att det är helt obegripligt att andra människor kan tänka och känna annorlunda än jag. Och hotfullt, för en del. Jag antar att det är där skon klämmer, att det finns många människor som har behov av att leva i en värld där alla är och lever precis som de, och att konfronteras med sprickor i den bilden blir ett skrämmande hot mot deras världsbild.

Det finns mat som jag inte tycker om, det finns karriärer och livsstilar jag inte skulle vilja ha, det finns platser jag inte vill resa till, tv-program jag inte vill se, människor jag inte vill umgås med, upplevelser jag inte vill ha, sexuella handlingar jag inte vill utföra - men uppenbarligen finns det andra människor som finner nöje i de sakerna som jag själv helst avstår från. Ett problem blir det väl först om man t.ex. vill leva tillsammans med någon som vill leva på ett helt annat sätt, resa med någon som vill resa till en helt annan plats, ha sex med någon som vill göra det på ett helt annat sätt. Då kan det bli knepiga förhandlingar. Men vad andra gör utan att blanda in mig i det hela är mig fullständigt likgiltigt!

Men den inställningen har inte kommit självklart för mig. Jag kommer från en liten stad och utan någon särskilt frisinnad uppfostran, så jag har fått konfrontera mina fördomar och justera mina attityder under mitt vuxna liv. Det kan vara jobbigt, så en del väljer att inte göra det jobbet, och fortsätter därför vara fördomsfulla och rädda och få panik över att det finns människor som inte är och tänker precis som de själva.

Jag skulle säga att det man inte är van vid kommer att skapa någon känsla. 
Det är väl som allt annat där man har starka åsikter.
Har man åsikten att ett förhållande ska delas mellan två personer kan det vara svårt att förstå hur man vill dela med flera. 

Sen är det nog olika hur man hanterar det förstås.

#5 Sådant kna ju utvecklas med tiden :) Förståelsen, intryck, erfarenheter. Jag är fundersam över de som står fast vid sina övertygelser i 50-100 år utan att ruckas. Menar jag förstår monogami men även polyamori (eller hur det stavas), betyder inte att jag valt båda eller utför båda(blir ju lite svårt).  Någonstans unde rmina 32 år har jag ändrat min syn och fått större förtåelse för andras sätt att leva, samtidigt även slutat vara rädd att deras annorlunda sätt skulle påverka mig om jag inte vill det.

Lite som med främlingsfientlighet och allt prat om att vi förlorar vår kultur- vi förlorar inget som vi vill bevara (iomed att vi bevarar det för vi vill behålla det- och därmed utför det).

#6 Ohja :) Jag minns själv när jag antagligen i ett desperat försök inte ville stå utanför det "normala" i ännu en fråga höll med om att det kändes fel med homosexuella. Något jag ångrar förstås och har aldrig sett problemet med det egentligen. 

Angående det så kan jag inte fullt förstå känslan att vilja vara med flera, samtidigt som jag respekterar att det finns dom som vill leva så. Man måste inte alltid förstå :) 

Rädsla är nog ett stort problem. 

Nu vet jag inte hur det kommer bli i framtiden, men jag är inte exakt samma person som jag var för bara 6 år sen. Man samlar på sig erfarenhet, möter folk med olika åsikter. Jag har blivit starkare i mina egna åsikter istället för att följa det som alla andra tycker.
Och jag antar att det kommer fortsätta så. Man lär sig nya saker hela tiden.

Ja, att möta folk och åsikter och att även få chansen att testa sina egna känslor och övertygelser (och därmed även stärka eller förändra dem)^_^ mhm. Att flytta till ens törre stad och även börja vara på internet- där man plötsligt får tillgång av så många fler människor, har påverkat mig enormt, det känner jag speciellt när jag åker hem till min gamla hemstad (ok, by) och möter människorna som valt att stanna kvar, leva sina liv med samma människor de levt hela sina liv med, och har samma åsikter idag som på högstadiet/gymnasiet. Men jag accepterar de också :D det är jag som oftast får kommentarer om hur jag förändrats…

#8 Jo det påverkar säkert massor också :) 
I en liten by är det inte säkert det förändras så mycket.

Sen måste man nog vara öppen för förändring också. Så beror nog en del på hur man är som person.

Det är också intressant att se hur många personer som är så politiskt korrekta. Att de svarar så för att så bör det svaras.

Jag är fascinerad över hur många som t ex ville slänga ut partnern (i tråde ligga med andra, okej?) och verkligen slog bakut bara av att partnern hade lagt ett förslag.
Och som verkligen skulle ha gjort en elefant av en fjäder (nej, elefanter har inga fjädrar, men de är betydligt större än en höna :D).

Det verkar vara en rejäl moralpanik i dagens samhälle.

Det är som sagt väldigt många som förknippar BDSM (som exempel) som något farligt, något som är skadligt. Något sadister håller på med, och jag vet av egen erfarenhet att man får ganska nervösa leenden och konstiga blickar och folk som inte vet var de ska ta vägen.
Ibland blir de riktigt chockade.

Sen att det är väldigt många som är lagda åt någon del av bdsm-världens relations- och sexkonstallationer. Många många fler än vad folk tror.

Det togs också upp i den tråden jag hänvisade till att de flesta direkt skulle tro att partnern inte ville ha dom, inte tyckte de var tillräckliga m.m.
Det verkar som att i dagens samhälle är det ett ganska vedertaget synsätt att i en relation ska man hålla sig till en och därmed punkt. Det verkar vara ganska accepterat att ha en ganska svartsjuk och "ägande" inställning till sin partner och ens förhållande.
Är det bara jag som är konstig eller känns inte det igen?

#10 Fast att man skulle bli upprörd kanske har mer att göra med hur ens egna relation är. Kan ta jag och min sambo som exempel. Jag har problem med svartsjuka, vi har haft ett mindre problem som orsakat en större grund för min svartsjuka och han vet att det inte finns en chans i världen att jag skulle klara av en sån relation. OM han ändå skulle ge det som förslag så vore det ju inte konstigt om jag blir upprörd :P För då har han antingen missförstått hela mig, inte lyssnat eller inte respekterar det.

Jag upplever att svartsjuka inte är särskilt accepterat. Tycker snarare man ofta möts av en väldigt negativ attityd och det finns inte ofta någon förståelse förutom från de som själva drabbats av det någon gång. Oftast. (Och svartsjuka är inte heller något bra, ingen mår bra av det) 

För som du ser själv så tolkar man ju utifrån sina egna upplevelser och åsikter. De med motsatt åsikt tolkar på sitt sätt, och du tolkar dessa som att de har moralpanik.

Tror inte svartsjuka är det enda hindret fö att ha relationer med fler än en, fler sexuella förbindelser.  ÄR också inne på att samhällets syn påverkar (detta är ju vad vi växt upp med och därmed något naturligt för oss- men måste inte vara det för nästa generation eller nästa.

Sen har ju alla olika preferenser osv. Enklast tycker jag själv att ha en relation åt gången, men jag har haft….många…många…många relatione runder mina år. Jag förstår inte alls folk som enbart haft ett, hela sitt liv (so far). Jag har uppenbart inte klarat av att leva monogamt med endast en enda partner hela mitt liv. Helt stört omöjligt, därmeot att leva med en åt gången, det är en annan sak-

DETTa var dock också "helt befängt" i en svunnen tid. Att ha mer än en partner, såvida man inte blev änka/änkeman, var ju otänkbart för kanske 100 år sedan. På min mormors tid för knappt 50 år sedan var det nog så jobbigt för en gift kvinna att finna en ny relation som samhället som stort godkände.

Idag är Sverige det minst religiösa landet i världen. så för mig är religionen och rådande kultur en självklar katalysator för hur vi ser på och är i relationer. Idag ses det som fullkomligt normalt att ha flera relationer innan man gifter sig osv.

Sen skulle jag aldrig säga "människan är skapt för ditt men vi gör datt". Vill man bara ha en partner, go all in for it, vill man ha flera- just do it :)

Är det verkligen så att polyamorösitet och polysexualitet är så känsliga ämnen? Jag bara undrar

Jag lever inte så själv. Jag har bara sex med min fru men vi umgås med två andra par som talar öppet om att de är polyamorösa. Inte ser vi snett eller tycker att de är konstiga varelser för det. Det är ett fritt land vi lever i och så länge alla inblandade är överens om "spelreglerna" så är det väl bara att köra på.

Om min fru skulle föreslå att vi provar sex med andra skulle jag inte bli arg eller upprörd. Men förvånad skulle jag bli. Och det därför att vi pratat en del om detta och kommit överens om att vi trivs bäst med att ha vårt sexliv för oss själva. Att byta partner eller se på när den andra har sex med någon annan skulle få oss att må dåligt. Men för den sakens skull respekterar vi absolut de som tycker att detta är en bra krydda i sitt förhållande och ett sätt att piffa upp sexlivet.

jag kan ärligt säga att jag skulle bli otroligt upprörd om min sambo helt plötsligt ville ligga med andra. men det har ingenting att görma med att jag tycker att det är fel, utan för att jag inte är poly, och det vet minn sambo mycket väl om. han har också haft åsikten om att vi är monogama och lever i en monomag relation. jag personligen är väldigt monogam och har alltid varit, både med partners och med vänner. har haft svårt med många vänner och alltid tytt mig till en person åt gången i mina relationer. det handlar alltså inte om polygami i sak, utan om att jag uttryckligen sagt att det inte intresserar mig.

jag blev också lite trött på en kollega som hävdade med största beslutsamhet att alla Kvinnor är bi. jag har aldrig attraherats av tjejer. inte alls faktiskt. har aldrig fantiserat om Kvinnor eller drömt om det, men jag levde enligt den här killen i förnekelse. även i detta fall gällde det inte att jag tycker det är konstigt att vara bi, utan om att jag min tanke om mig själv inte stämmer enligt en person som faktiskt inte känner mig. otroligt irriterande!

i vrigt har jag vänner med alla möjliga former av läggningar och fetischer. dessa personer är de dom alltid har varit, oavsett om dom ligger med en kille eller tjej, eller både och i olika relationer. jag har vänner som gillar att få smisk, att ge smisk och självklart även de som föredrar en gammal hederlig missionär i all sin enkelhet i sovrummet med sin enda partner. även om jag nog anses passa som hand i handske inom normernas fyra väggar har jag saker jag gillar och drömmer om som vissa tycker är helt okej, och andra sjukt och något som måste komma ur som barndom, trotts att min barndom kanske är sveriges mest skyddade och oförstörda.

som sagt, det som skulle få mig att gå igång är om man vet att jag känner på ett visst sätt. att jag faktiskt inte skulle kunna tänka mig att bjuda in en till person i vårt gemensamma liv (om vi prata om min relation med min sambo) när vi faktiskt har suttit ner och diskuterat vart vi står i frågan och kommit till slutsatsen att polygami är inte för oss, och sedan vill man ändå gå förbi det och ha en öppen relation. den åsikten kan ju självklart ändras genom våra år ihop. vi kanske blir mer öppna om några år ihop när vi "tröttnat" och känner att det kan vara ett sätt att liva upp vår relation. men just nu är diskussionen tagen och beslut fattat. då skulle jag tycka att min partner går förbi min önskan.

sedan skulle jag självklart ta diskussionen. jag skullei nte slänga ut honom, men jag skulle inte ge med mig. jag skulle inte må bra av att leva i en polygam relation. så väl känner jag mig själv.

#13, ja då är ni ett av de trevligare paren :).

Dock är det ganska vanligt att folk inte vet var e ska ta vägen eller reagerar förvånat/chockerat om man berättar det öppet med vem som helst. Ja, vi är öppna om det med folk vi känner väl i våran umgängeskrets, där en del andra med samma tankar finns. MEN vi skulle t ex aldrig kunna vara öppna om det med våra föräldrar, då de aldrig skulle kunna förstå eller acceptera det.
Och jag tror inte särskilt många skulle vilja ha en bdsmlagd person (som är öppen med det) som lärare, dagispersonal eller på annat sätt att arbeta inom skola, vård och omsorg.

Tankarna börjar gå igång nu om det här är något jag är uppväxt med och som är inpräntat i min hjärna att vi ska vara monogama, jag vet inte riktigt?

Duvor är bara med en partner hela deras liv, när partnern dör sitter de ensamma och väntar på sin partner som aldrig återvänder.

Det verkar dock som att mycket av det monogama förhållandet i fågelriket har med överlevnad att göra.

Men jag kan väl komma fram till att mitt förhållande är spirituellt. Jag skulle må jätte dåligt av att veta att min partner hade sex med någon annan. Jag vill att han och jag ska vara en. Starka tillsammans och dela något som ingen annan kan dela med oss.

Jag har inte alls något emot dem som har ett polyamoröst förhållande, men jag själv skulle inte kunna ha det eftersom jag själv är monogam. Det är ungefär som att en starkt religös muslim och en ateist skulle få för sig att bli tillsammans, det tror inte jag skulle funka?

Känns som att det är lite religion över det hela. I vissa kulturer förekommer ju polygyni, män som gifter sig med många Kvinnor. Eller samlar på Kvinnor snarare…? För mig är det som sagt inte kärlek, inte av den äkta varan. Men trivs dem med det så ok! Vissa lever ju som singlar hela livet och trivs med det.

#14 haha känner igen det. Nu har jag ju testat med tjejer men kommit fram till att jag är 100% hetero, sexuellt och känslomässigt. JAg kna tycka att en tjej är snygg men det är en helt annan känsla än med män. Jag blir aldrig KÅT av en tjej, aldrig blivit roantiskt intresserad heller. Så ja, de tär väldigt provocerande när en dle missuppfattat och tror sig veta att alla Kvinnor är bi.

Det är mer ett påstående som stämmer bra med många män och kvinnors fantasier än vekrligheten. Sen kan jag absolut köpa att det finns fler bisexuella bland tjejer än bland män, men det är ju en helt annan sak. Tror tjejer upplevs som "bi" för att våra relationer ser annorlunda ut än många mäns.

Jag blir lika irriterad på de som starkt hävdar att mannen vill sprida sin säd och kvinnan är mer "sparsam: läs asexuell" och att därför ska en man ha många hustrur och en kvinna välja en man. Bullshit :P

#16 förutom att duvor är frutkansvärt avlägsna släktingar till oss människor och har en helt annan social struktur kan vi hänvisa till skator som också bildar par (efter ett år i stort umgänge) där de är monogama hela tiden, men om den ena partnern dör eller paret inte får barn ihop, så tar den andra en ny maka/make. Lejon har Flera hustrur, platyfiskhonan paras av många hanar…osv osv :>

Just polyamori är väl att man även har känslor för andra? Jag tycker inte sex är så mycket att tjaffsa runt men känslorna/relationen jag har, vill jag ha en åt gången och unik. Där blir jag lätt svartsjuk. Det är tanken på att snacka, mysa, förstroligheten efter sexet, bekräftelsen som ges åt kvinnan ;) som gör mig galen av svartsjuka, inte själva in och ut, djuriskt sex, delade orgasmer, förspel osv.

Därför finner jag det själv, så märkligt, när folk upplever sexet som något oförlåtligt svek om man gör det med någon annan, DET känns aboslut som något religionen skapat då jag tvivlar på att människor levde såhär "moraliskt" när det kommer till sex, i svunna tider.

Så för mig äär det stor skillnad på om en man sviker mgi med att ha en sexuell affär med en kollegoa/vän, eller en "fyllegrej" med en total främling som han knappt mins namnet på.

Sex är något fint i en relation mellan två personer, samtidig tär det så fult, smutsigt och skamligt.

#16 Det jag menar, alla djur är olika. Så är vår syn på polygami/monogami något medfött eller inpräntat? Eftersom att det finns så många varianter som förekommer i naturen så är ju detta ingenting som endast människan uppfunnit. Men människan är väl egentligen den enda som kan säga "Vi är monogama och ingen annan kan komma emellan oss" medan djur bara får finna sig i situationen eller aktivit jaga bort alla hot (fåglar). Så psykologin är ju annorlunda. Sedan handlar ju som sagt det mesta om överlevnad och avkommor i djurriket. Människor har en helt annan utgångspunkt.

Varför så många reagerar så starkt på icke-monogami/monosexualitet (t.ex. även nyss några inom centerns förslåg om att tillåta månggifte) tror jag är att monogamin ingår i "fundamentet" i våran kultur. Och om vi ifrågesätter en sån fundamental grej som sitter så djupt kulturellt så kan det kännas som att hela fundamentet blir instabilt. Även ens egen viktigaste trygghet kanske, den monogama partnern.  Därför är det mer skrämmande för medelsvensson med poly än att några som är bögar och kära ska få gifta sig också (som vi).

Ts frågade även om BDSM och det vill inte jag klumpa ihop med olika varianter av flera partners utan se som en separat fråga. Jag tänder då inte alls på BDSM utan tvärtom, totalt avtändas/småäcklas. Det är inget jag vill tänka på eller se.  Att de som gillar det ägnar sig åt det har jag självklart inget emot och skulle någon av mina vänner berätta att hen ägnar sig åt BDSM så skulle det inte ändra vårat vänskap, men jag vill inte höra mer om det. Och förstår inte varför det skulle vara viktigt att berätta för alla öppet t.ex. på en arbetsplats vad sorts sex man tycker om eller ägnar sig åt. Det är väl privat. Det har för mig med integritet att göra.  Jag vill helt enket inte veta vilken sorts sex alla ägnar sig åt, vänner, kollegor, dagisfröken o.s.v.

#17, kan också tänka mig att tanken med att alla tjejer är bi grundar sig i att det är med "okej" för tjejer att vara med andra tjejer. det är lite sexigt och erotiskt med tjejer som är med andra tjejer. killar som är med killar är lite mer sunkigt. se bara på porren, där girl on girl action säljer som smör, men "bögporren" är ju inte i närheten så stor.

jag har både tjejkompisar och killkompisar som är öppet gay. tycker det är underbart att de flesta av dessa lever i fantastiska relationer med underbara parters. att  partnern är av samma kön spelar ju ingen roll. nu har ju jag aldrig testat att vara med en tjej på något vis. eller jo, jag pussar vissa av mina närmare tjejkompisar på kinden när vi träffas. utver det har jag aldrig, även då tillfälle getts, varit ens lite nyfiken på att vara med en tjej, men jag har flera gånger blivit ifrågasatt om jag verkligen talar sanning. och det är ju också en, om än lite udda, generalisering som folk gör.

#21 mm :D Tror också det är "kulturen" som påverkar dne synen, och kulutren ha rju främst styrts av mannen och hans begär i samhället.

Jag har inte haft sex, har däremot grovhånglat med tjejer och bara tanken att göra mer (gå längre än till att klämma bröst och kyssas) äcklar mig. Sen vad andra gör är deras ensak, Tanken på sex mellan samkönade äcklar mig däremot inte, men JAG äcklas av tanken att själv ha _sex_ med en tjej :/.

Det viktiga är att man reflekterar och vågar utmana sina åsikter, känslor, ställningstaganden som sagt :) Jag äcklas av tanken att ha sex med tjejer men har slutat applicera det på andra ;) kan alltås kskilja på mit toch ditt sexliv. JAg är trygg i min egen sexualitet, vad jag vill och inte vill, därmed kan jag även göra val utan att säga saker som "Lesbiska ÄCKLAR mig". Som förvisso är sant men jag äcklas ju inte AV lesbiska, jag äcklas bara av tanken att SJÄLV utföra lesbiska…handlingar? :D För mig är det en stor skillnad som en del inte verkar snappa upp. Eftersom ingne tvingar mig att ha lebiskt sex mot min vilja finns det aldrig någon anlending att säga "lesbiskt sex äcklar mig" ^_^ Plötsligt blev världen en trevligare plats.

Ibland märker vi att vi tycker annorlunda än andra och vågar vi fråga oss varför så stärker vi oss själva. Jag skulle kämpa för homosexuellas rättigheter. Jag tycker alla ska känna så! ^_^ oavsett vad de själva känner inför samkönat sex för egen del, Skilja på jag och dem samtidigt som alla blir vi. Svårt. Egentligen inte. Detta kan ju appliceras på allt möjligt. BDSM, fotsex osv.

Men håller med Pyromanen, det känns inte livsviktigt att prata/gå ut med sin sexuella preferenser på sin arbetsplats, MEN ibland kan saker komma fram för folk är nyfikna, folk festar, folk försäger sig- då ska det banne mig finnas förståelse nog för att man inte ska frysa ut sin kollega.

#20 Ser inte heller varför man öpper ska berätta om vilken typ av sex man gillar. Det som sker i sängkammaren mellan mig och min partner är privat. Jag har inget behov av att basunera ut till folk vad vi gör eller inte gör.

Att en del människor har svårt för olika saker handlar väl mest om, precis som med annat, att det som är främmande är svårt att förstå och acceptera.

Man gillar ju olika saker, vi är alla egna personer med olika preferenser. Jag är fullt nöjd och lycklig med att bara ha min partner. Sen må det vara inlärt eller inte, jag vill ha det så.

Det måste ju inte vara just en arbetsplats. Då ja, man ska ju helst inte alls snacka sex och relationer på jobbet, oavsett läggning eller om man är hetero, monogam, relationsanarkist eller singel. Men ja, en del är mer öppna och frigjorda än andra. Och på afterworks, fester, kompisumgängen men också en hel del på communitys snackas det ganska brett om sex och sådant. Och på arbetsplatser har jag märkt att det faktiskt är ganska ofta det pratas sex och relationer bland kollegorna. Och när det förs på tal de avvikande relationslösningarna eller sexuella preferenserna brukar det bli spännt :D… Och det verkar vara så mycket mer accepterat att lägga sexanspelningar, kommentarer om helgen eller dylikt så länge de hamnar inom den mononorma eller heteronorma kulturens ramar. Dvs är det någon som är singel och dejtar mycket sexskämtar en del ganska öppet. Men då jag svarade på den singelns (och nära kollega, och vän) fråga vad vi gjort på en fest vi skulle och jag svarade att det var en BDSM-fest… då blev hon rätt förvånad och nästan lite skrämd. Så nej, det verkar inte vara lika för lika när det gäller acceptansen i dagens samhälle för folks olika sexuella läggningar. BDSM är ju faktiskt en sexuelläggning (även om BDSM är ett paraplybegrepp i sig). Tack vare boken 50 nyanser av honom framställs det ju fortfarande som något som är kommet och resultatet av trasig barndom och taskig uppväxt och som alltså går att omvändas från eller botas. Och jag har då rakt inte haft någon dålig uppväxt, absolut inte.

Jag vill inte höra ö.h.t om mina vänners eller bekantas läggning eller sexliv. Jag struntar väl i det. Dom får ha sex med vilka dom vill. I sitt förhållande, utanför sitt förhållande eller hålla på med piskor och annat. Men vad angår det mig? Oavsett om det är en heterosexuell supermonogam person som endast har sex med sin partner eller om det är en som har sex med alla möjliga förutom sin partner så skulle jag bli besvärad om den började berätta det för mig. Det ämnet är privat för mig.

"Vad tror ni det är som gör att så många reagerar så starkt när de möter någon med avvikande sexuella preferenser eller relationspreferenser, t ex polymänniskor, BDSM-lagda (ja, det är en sexuell läggning), relationsanarkister, fetischister m.m.?
I frågan jag relaterade till är det många reagerade ganska starkt på att TS-partner (fiktivt) föreslagit ett polysexuellt förhållande."

Men det här är ju två helt olika saker. I den tråden svarade de flesta på hur de skulle reagera på om just deras partner, i just deras förhållande, kom och föreslog att just de skulle göra olika saker.

Att möta någon med avvikande preferenser och förhålla sig hövligt och icke-dömande till dem är en helt annan sak än att förhålla sig till att ens egen partner vill introducera saker i ens förhållande som man kanske trodde att man var överens om inte var aktuella.

Om min man ville att vi skulle testa att vara med andra, eller BDSM, eller något annat som ingen av oss hittills visat intresse för skulle jag bli förvånad och konfunderad, och kanske lite störd. Om min kollega berättade något om hur och med vem hen gillar att ha sex skulle jag tycka att det var en smula gränslöst. Och nej, det skulle inte kännas mer ok om det handlade om monogamt heterosex. Vi diskuterar inte våra sexliv på mitt jobb. Men bortsett från det skulle det inte störa mig det minsta. Och om någon polysexuell person i min närhet skulle bjuda in mig att delta skulle jag tacka för komplimangen men tacka nej.

Jag tycker det blandas äpplen och päron här. Och inte på ett bra sätt som i fruktsallad!

Dock är det ju relationer det handlar om bägge två :). Bara en jättenära och en vardagligare.
I mina ögon ser det rätt överreagerande ut att vilja slänga ut vederbörande partner för ett förslag eller en fråga…. Ok att man kan börja fundera om personen verkligen tjatar och inte tagit nejet första gången.

Men det är ändå det faktum som kvarstår att de avvikande livsstilarna fortfarande ses som väldigt konstigt, udda och i vissa fall till och med farligt eller skadligt i samhället. Vilket är intressant med tanke på dagens "upplysta och tolleranta" samhälle vi vill ge sken av att vi har idag.

I just den tråden så såg jag senast en komemntar; sammanfattat kort; om att sådana människor med sådan läggning bör leva singel :P Så nej, inga äpplen och päron.

Om en man föreslår analsex eller trekant så får man sällan höra att killen ska kastas ut, men så är analsex och trekant mer normativt idag än för 50 år sedan. Då hade nog många karlar åkt ut med huvudet före. Fast under antiken var båda delarna mycket vanligt och uppskattat, även homosex. Så ja…

De som inte störs,s törs inte, frågan är varför det stör så många ändå. Att man inte själv vill delta förstår jag, men att man stör sig på att andra vill det, hotet mot ens egen bild av en relatio och hur många alltid talar om öppenhet, ärlighet som en grndläggande fundament i ett rba förhållande men plötsligt blir man utkastad om ens fråga/nyfikenhet är fel. Känns inte som en bra grund att man kastar ut sin partner/överreagerar. Så tänker jag. Had ejag en sådan partner skulle inte mycket bli sagt alls.

Jag kan inte svara för dem (hur många de nu var?) som sa att de omedelbart skulle kasta ut sin partner. Det skulle inte jag göra. Jag skulle som sagt bli förvånad och konfunderad, säga nej och utgå från att saken därmed var utagerad. Sen var det flera som sa att de skulle bli störda av själva frågan mot bakgrund av hur just deras relation ser ut, vad man har pratat om tidigare osv. Jag kan också i någon mån förstå den oro som skulle komma av att man tydligen inte känner sin partner så bra som man trodde att man gjorde.

Men jag tycker fortfarande det är stor skillnad mellan att absolut inte vilja ha något i sin egen relation och att inte kunna bemöta andra människor respektfullt för att de ägnar sig åt något man själv inte är intresserad av. Det finns inget som säger att alla som känner det förstnämnda inte skulle klara av det sistnämnda.

Som sagt så är det väl mkt av ett uttryck för vår kultur där både tradition och religion ingår. Sen tror jag svartsjuka spelar stor roll Ju mer svartsjuk man är lagd desto mer intolerant blir man i sådana frågor åtminstone när det gäller en själv.

Sen handlar det nog mkt om nyanser,dvs att kärlek eller att älska ngn är inte ett absolut ja eller nej fenomen utan här finns en gråskala och i den övre delen av skalan så kan man ha sex med de personerna men i den undre delen nöjer man sej med en puss eller kram.

Varför ska man överhuvudtaget vara tillsammans om man har sex med andra? Då kan man ju lika gärna kalla sig singel och ligga runt. Jag är inte ett dugg "rädd för trekant", jag vill helt enkelt inte ha någon eftersom att min partner är min! Det handlar inte om att man inte är äventyrlig, det handlar om känslor och jag skulle aldrig kunna ha trekant. Dessutom är jag rädd för sjukdomar och tanken att dessa människor säkert legat runt med hundra flera gör mig riktigt äcklad.

Och det här med att flera skulle kasta ut sin partner, det skulle jag förstå eftersom att man har en bild av sin partner där det bara är "du och jag", bilden går sedan plötsligt i kras när partnern föreslår trekant eller sex med andra. Det fina man trodde man hade tillsammans är som bortblåst, man trodde att man kände sin partner, men tydligen inte.

Det är väl därför det är ganska viktigt att prata om sånt i ett förhållande. Så man inte står där och bygger upp sin bild utifrån vad man själv föredrar. 

Man kan tycka ganska olika i frågan, men så länge det inte handlar om något måste hos partnern som vill mer så behöver det inte bli ett problem. 
Så kan man också komma överens hur frågan ska hanteras.

Varför blir man äcklad? PGa sjukdomar? Om de alla varit friska och använder skydd? :) Varför äcklas man av tanken utifrån antalet sexpartners?

#31 jag tycker inte att du är mindr eäventyrlig /har sämre sex/mindre spännande sex/sämre sexliv för att du vler en partner åt gången. Det är inte det saken handlar om. Det handlar om att folk vill ha olika. Jag har väldigt lätt för att bli kär och förälskad, har träffat folk som levt långa liv utan att känna så en enda gång. SEX definierar inte en relation, för många. Därför är det "inte lika bra att vara singel" bara för att man gillar att ha sex med andra- eller att man ÄLSKAR mer än en åt gången. Det viktiga är väl att där finns öppenhet, frihet och respekt? Och främst, att man är realistisk och inte ljuger för sig själv och andra. T.ex "okej vi har trekant då" för att göra partnerns nöjd, sen sitta och gnälla om vilket svin partnern var och hur förhållandet nu är förstört- som ett exempel. VET man vad man vill så ha det så.

Jag vill inte heller ha trekant. Jag skulle dock inte ta skada av att partnern är nyfiken på det, han är människa. Vil jag inte så sägr jag bara nej. Här låter det som att problemet är 1. Man ÄGEr sin partner, "han är min" , VI ska känna varandra in i minsta detalj, allt som överraskar och är nytt är farligt. 2. Åh herregud han kom med ett förslag osm jag inte vill leva upp till men de tär ju omöjligt! JAg är värdelös! skuld, hemskt, vår relation är härmed förstörd! :D Man säger nej. Eller loboterar sin partner så man kna avra säker på att perosnen man älskar aldrig mer kan tänka eller känna en unik sak utanför relationens ramar…. :P

Jag skulle kasta ut killen om jag kom hme och där ligger han med våra närmate vänner,e ller om han arrangerat en träff där alla plötlsigt klär av sig och förävntas få ha sex med mig och min partner , eller det som nog många är rädda för- att mannen sätter det som ett ultimatum, att han behöver detta för att vara nöjd i vår relation.:P Då blir man ju påtvingad.

JAg kan absolut köpa att man blir paff av att få ett sådant förslag mitt från det blå, men att kasta ut/dumpa/ända upp och ner på "allt som var vi" känns som en klockren överreaktion, snudd på kontrollbehov i nivå med galen, svartsjuk partner.

#33 antagligen äcklas man eftersom man ser sex so något fint och privat som man bra delar med kärleken. Då kan jag tänka mig att man finner det äckligt i tanken på flera sexpartners eftersom det då inte längre betyder lika mycket.

Men ingen ifrågesättar att man kan älska flera barn? Eller flera vänner. Varför betyder det mindre om man skulle ha två olika sexuella relationer samtidigt?  Har man en viss mängd kärlek och om det är två som man delar den med är den bara hälften så mycket värt för var av dessa två då?  Den logiken utgår från monogami som någons sorts naturlag och det kan man ju se av diverse andra kuturer att det inte är.

#35 Kärleken till barn är något helt annat.

Jag har aldrig älskat mer än en person på riktigt, och den personen är jag med nu. Och jag har aldrig varit intresserad av mer än en person åt gången.

Så jag tror att en del kan älska fler, medans andra inte kan.
Inget är mer rätt eller fel, däremot måste alla acceptera att det är olika för olika människor.

För mig är det helt naturligt att vilja vara bara med min partner i ett monogamt förhållande. Jag tycker att vi får ut så mycket mer av att vara bara vi än att blanda in andra. Det är så jag vill leva mitt liv och det har jag valt alldeles själv.

Om min partner då vill ha en relation som inkluderar andra skulle jag fundera på om han då inte ser det på samma sätt. Om han inte ser vad det är vi får ut av att vara bara vi två. Att då fundera på om en annan typ av relation skulle passa honom (men inte mig, så uppenbarligen inte tillsammans) är för mig naturligt. Det betyder naturligtvis inte att relationen tar slut med en gång som i förslag = dumpning. Det innebär bara att frågan är en stor sak som skulle komma från blå himmel från en person som tidigare sagt att han delade min vilja om att vara bara vi två. (Behöver jag ens säga att man i början rimligtvis reder hur båda vill ha det och enas om det? En sån sak tycker jag är ganska självklar.)

Jag förstår inte vad det är som är svårt att acceptera. Det handlar inte om någon onaturlig besatthet utan att två människor gått tillsammans och gjort ett aktivt val att vara tillsammans bara de två.

Men det är väl sak samma egentligen. Andra behöver inte förstå. De kan väl inbilla sig att det handlar om kontrollbehov eller nånting om de vill det och låta bli att acceptera att människor är annorlunda. Jag accepterar att folk gör vad de vill med sina relationer och i sänkammaren, även om jag inte alls förstår vissa saker. Det jag tyckte var lustigt med förra diskussionen var att den respekten inte alltid gick åt andra hållet.

Precis som Hera säger. Jag kan bara älska en åt gången, det kan man t.o.m. se i mönstret med mina vänner, jag har väldigt starka gränser för hur jag tycker om vissa mer än andra, men att älska, det kan jag bara ur göra med en person, och för mig ingår i kärleken sex. Som jag sa i ett annat inlägg, för mig är det spirituellt och heligt. Jag tror faktiskt inte jag är hjärntvättad, för det är precis såhär jag vill ha det och det betyder väldigt mycket för mig. Medan jag tycker spindlar är äckliga men inte vill tycka dem är äckliga (det är min mamma som fört över det på mig och jag är väldigt medveten om mig själv, hur jag vill vara och hur jag är). Jag hatar dessutom att bli rörd av flera människor.

Eftersom att jag har den här synen på kärlek så kommer jag aldrig kunna förstå eller tro att dem med flera partners eller som har sex med andra har en äkta kärlek för dessa människor eftersom att jag tror att den största kärleken bara kan delas med en. Men jag kunde dock inte bry mig mindre, jag rullar inte ögonen för människor som har sex med många personer, men ja, jag äcklas faktiskt just på grund av sjukdomar och "ohelighet". Det är bara så jag tycker. Så därför får människor gärna hålla sin sexuella sida för sig själv eller då med sin partner/partners…

Zorita; bra skrivet :)

Grejen är, att även ett monogamt förhållande förändras med tiden. Det man kom överrens och kändes självklart under starten kanske förändras efter några år. Utan att kärleken eller närheten förändras för den skull. Men jag har inga problem med att folk vill leva monogamt- eller med flera. Men jag är inte min partner bara för att vi är ett par.

Själsfränder betyder inte "enäggstvillingar med delad tankeverksamhet". Det betyder "respekt och att man kan förstå och prata med varandra". Så att en partner börjar ställa sådana frågor väcker såklart tankar men jag står själv fast vid att "jag skulle dumpa honom" som en överreaktion.

""ohelighet"" är ju minst lika kränkande som att kalla monogama för hjärntvättade :) Man måste inte förstå, räcker med respekt och tolerans tycker jag. Sex är för mig en djurisk drift medans kärlek (det jag ser som kärlek) är något som verkar vara ganska unikt för människor (tror jag, svårt at tbevisa) iomed vår självmedvetenhet.

Att säga att du inte tror att människor som älskar många inte har/upplever lika stor kärlek som du själv Qimsid är bara ignorant och högfärdigt tycker jag. I nivå med att påstå att monogama män aldrig kan bli lyckliga för att de går emot instinkten att så sin säd :P

Människor är så otroligt olika varandra, både i kultur men även hur vi är uppbyggda och fungerar ändå strävar vi alltid efter att kategorisera och söker tillhörighet.

För mig är sex spirituellt, förr i tiden (och säkert fortfarande på vissa ställen) så var samlag en del av religiösa och heliga riter.

#40 Men om man vill dumpa, det måste man få känna efter själv. Man kan bli så ledsen att man inte längre känner någon kärlek för sin partner längre om det varit väldigt, väldigt viktigt att det bara är dem två. Om man inte längre står på samma sida och inte kan komma överens kan det bli väldigt aktuellt att skiljas åt.

Är båda kära…båda är i en relation- en v parterna frågar/ger förslag på en sak (som man lika gärna kan utgå från att de aldrig rpatat om tiidgare) och dumpar man någon då, ja då skulle jag nog inte kalla det för kärlek av någon högre grad, helt seriöst :)

"kärlek övervinner allt" (innom viss rimlighet) ;)

#37 Man kan inte hävda att man valt något "alldeles själv" när man lever i en kultur där 99 % väljer exakt samma sak. Det är inte ett val.

Hade du fötts i en annan kultur hade du sannolikt valt precis som de 99 % väljer där.

Jag säger inte att du eller någon annan har valt fel, med jag tycker inte att man ska förringa den kulturella påverkan på vad som känns rätt. Det är bra att det känns rätt, men hade man vuxit upp någon annanstans så hade något helt annat känns precis lika rätt det med.

#44 Men ursäkta, vad fasen vet du om det?

#44 Men hur viktigt är det? Så länge man TRIVS med det liv man lever så är det väl oerhört oviktigt hurvida man lever så för att resten av befolkningen gör det eller för att man gått mot strömmen?

Man ändrar ju knappast personlighet bara för att du påpekar att det är inprentat hos oss.

#45 För att människan fungerar så. Vi gör precis som alla andra, hela tiden. Så hur just du kan avgöra att det är ditt eget val vore oerhört intressant att veta. Hur vet du att du inte skulle ha valt något annat om du växte upp i en annan kultur?

Du skulle seriöst få nobelpris om du kunde motivera hur du lyckats skilja dina personliga val från du väljer på grund av samhällets påverkan, för det är något den vetenskapliga psykolgiska forskningen ännu inte kunnat lista ut.

#46 Man ska i min mening alltid utmana sina övertygelser. Det ger ett annat perspektiv om man kan förstå att man skulle kunna vara och tycka helt andra saker, om man växte upp på en annan plats.

Jodå, ens värderingar och åsikter är starkt influerade av kultur och uppfostran, det går inte att komma ifrån. Mest influerade är vi som små barn, därefter börjar vi antingen bryta ner och bygga upp vår egen personlighet eller så behåller vi den samhället har skapat åt oss med vissa smärre ändringar åt olika håll för att vi ska kunna känna oss tillräckligt individuella och för att kunna hävda att vi är oss själva. Enkel psykologi, finns hur mycket som helst skrivet om det inom olika utvecklingsteorier, överlevnadsmekaniskmer bla.

#47 Men nu växte jag med flera upp här.
Jag ser ingen som helst anledning till att utmana min monogami. Varför?
Jag vet ju att det är såhär jag vill leva, att jag inte vill dela med mig av varken mig själv eller min  partner. Menar du att jag ska försöka känna annorlunda bara för att jag i en annan plats och tid kanske hade gillat något annat?

Jag tror inte någon här inne är så dum att de inte förstår att man kanske hade varit en annan person om man levt ett annat liv.

Och om vi nu gör precis som alla andra hela tiden, hur kommer det sig då att det finns dom som lever poly? Jo, vi blir egna personer. Jag har som vuxen valet att välja hur jag vill leva. Nu hnde det så att jag gillar monogami.

#47 Jag säger inte att jag valt helt oberoende av samhället. Jag säger att jag funderat för mig själv hur jag vill leva och reflekterat över hur de olika levnadssätten skulle påverka mig. Därutefter har jag gjort en bedömning om vilken livsstil som påverkar mig bäst och som jag trivs bäst i. Om det inte är ett val så är det ju heller inte ett val att gå emot samhället och leva med flera partners, så då förstår jag inte på vilket sätt detta är intressant överhuvudtaget.

Att reda ut varför varför kulturer skiljer sig åt och varför känns inte riktigt som det är något som går att reda ut här. En uppsats på universitet kanske?

#49 Jag tycker att man ska utmana sina övertygelser för att se om de bär eller brister, för personlig utvecklings skull. Och jag har ärligt talat ingen respekt för en persons övertygelser om de inte har ifrågasatt den själv heller.

Hur insiktsfull är en sådan människa? Nada. Sen måste man givetvis inte testa saker man faktiskt inte vill, och jag gör inte heller det, men då får man ju också erkänna sig snäppet mer insnöad.

#50 Jag tycker bara att det var intressant eftersom du påstod att du valt det alldeles själv och jag tror inte att någon väljer något alldeles själv. Däremot är det i större utsträckning ett val att göra något som inte alla andra gör, eftersom det är ett större steg att gå emot flocken.

#52 Jag tror det är oundvikligt att en människa aldrig funderar över sitt liv.

#52 Va så det är bara ett val att gå emot flocken, inte att gå med den? Vad är ett val med bara en valmöjlighet?

#53 De flesta funderar över livet, men sina övertygelser vill de inte rubba. Något som "känns rätt" behöver inte ifrågasättas, osv.

#54 Nä. Det sa jag inte.

Det är MER av ett val att gå emot flocken, eftersom det innebär att man tar ett steg i en annan riktning. Att gå med flocken kräver ingen tankeverksamhet alls.

Det är lika mycket val i båda fallen. Antingen väljer man det man själv mår bra av, oavsett hur mycket det går emot "flocken", eller så väljer man att må dåligt och gå med i flocken".

De flesta människor i min omgivning har haft många partners och ligger med många olika människor. Jag gör inte det utav eget val. Det går inte att "testa" poly när man vet att man valt mono.

Om du skulle vuxit upp bland hundar, StickyKitten, så skulle du inte ens kunna tala eller gå på två ben. Också hela ditt liv är uppbyggt av andra människor åsikter, tankar, alternativ och läror, oavsett hur annorlunda du tycker att du är och hur frisinnad du tycker dig tänka.

Men valmöjligheter gör oss till unika individer. Associationer och ta från lite här och var. Jag ifrågasätter allt i mitt liv, t.o.m. min sexualitet, men den har jag upptäckt.

# 56 Precis men det man mår bra av kan ju vara att gå med flocken.

# 55 Det är ju definitivt inte nödvändigt. Du kan ju inte anta att folk inte gjort ett val bara för att det råkar vara det "enkla" valet.

#58 Jag tänkte fortsätta med den tanken men det blev inte så.

55 det där är ju löjligt. Visst krävs det tankeverksamhet i alla val vi gör. Att valet råkar bli något som är vanligt gör det inte till ett mindre val.

#49:  Det finns några som lever som poly i Sverige 2013, trots rådande normer. Men det är mycket få och jag tror det är en mycket liten del av de som faktiskt skulle vilja det om det var lättare (inte möttes med så mycket fördomanden). Och massor av människor har alldig seriöst satt frågetecken vid om de själva är monogama eller inte. Det är så mycket norm att man utgår från man är det, och alla räknar med att man är det och sen kör man på det och gör så gott man kan. Nästan alla gör så vågar jag påstå.

Det faktum att mer än hälften av alla någon gång är otrogna tycker jag är ett tydligt tecken på att dendär monogamin inte är så himla starkt rotat biologiskt åtminstone.

Om man vill ha sex med andra, kan det vara så att ens partner inte lever upp till allt som man väntat sig?

Varför väljer så många att vara otrogna? Då är det väl bättre att från början säga att man vill ligga med andra? Norm är att ljuga och gå bakom ryggen förstår jag.

Otrohet är inget man direkt tillåter, ändå är det så många som håller på med det?

Det finns också dem som är trogna hela livet ut. Där är monogamin väldigt stark. Kanske inte i alla individer, men i dem som har det inom sig att bara dela sitt liv med en person och har funnit den rätta.

Det är jätte många personer som lever tillsammans som egentligen inte bör.

#62 Det finns säkert alla varianter. Men är man poly så handlar det ju just inte om att det är någon brist hos partnern utan att man helt oberoende av den ena relationen kan ha en eller fler relationer till.

Hur många av alla som är otrogna tror du visste det när de blev ihop med sin partner att de en gång i framtiden kommer vilja ligga med andra? Jag tror mycket få.

Tidigare generationer hade inte samma val. ekonomiska verkligheten och samhällets normer tillät inte skilsmässa annat än i extremfall. Att de höll ihop i salla sina dagar behöver därför inte betyda att de var mer monogama av natur, de var så jävla tvungna hänga ihop.

Hitta någon "Den rätta" är väl en bra början. Men "sen levde de lyckliga till sina dagars slut" finns inte. Om man lyckas fortsätta vara varandras rätta hänger till 99% på parternas kommunikationsförmågor.

Ja, det är jättemånga som lever ihop fast de inte mår bra av det. I åratal. Känner till ett felrtal exempel.  Det är väl om något exempel på mononormens negativa sidor.

Livet är bara ett tidsfördriv. I det långa loppet så lever och dör vi, inget är rätt, inget är fel och allt vi kan är bara inlärt, oavsett om man är poly eller mono. Det man själv väljer att vara och känner att man är, är det som känns mest rätt eftersom det är så man själv lever och har mest erfarenhet av. Liksom poly-människor aldrig kan förstå att man bara kan älska en person så kan mono-människorna aldrig förstå poly och deras kärlek för många personer.

Olika stammar, olika tankar och värderingar som det alltid har varit. Möjligtvis medfött och anlag för… who knows.

#64 då jag är monogam, dvs jag älskar bara en person, så förstår jag mycket väl hur de som bara älskar en person tänker. Jag var i tidagare förhållanden också bara med en åt gången.
Jag är samtidigt polysexuell, dvs jag och min fru har tillåtelse att ha andra sexpartners, så länge vi är ärliga om det.
I de tidigare förhållanden jag varit i har den andra partnern varit svartsjuk, otrogna själva eller kontrollerande och misstänksamma. Vilket jag har mycket svårt att stå ut med i en relation.

Men att påstå att polymänniskor inte känner "äkta" kärlek till sin primärpartner (ja det kallas så när man har en fast partner i sin relation), fast monogama personer självklart har "äkta" kärlek.
Då kan man ju börja undra vad kärlek egentligen är, om det bara är en kvalitetsstämpel på ett socialt accepterat förhållande så som det bör vara.

Dock förstår jag inte denna oacceptans eller eller intolerans eller oförståelse för dessa personers sexuella läggning (ja, det klassas som sexuell läggning, liksom de olika varianterna av sex inom paraplybegreppet BDSM-sex). Känner dessa intoleranta och oföerstående människor likadant inför homo- eller bisexuella personers relationer, läggning och kärlek?

Jag accepterar absolut att majoriteten av befolkning vill ha monogama och monosexuella förhållanden. Inget fel i det, inte alls.
Alla har vi olika preferenser ( ja det är ett klichéuttryck).
Dock verkar det helt ok att se ner på de relationellt och sexuellt avvikande personernas val av relation eller sexliv.

Se bara på all media där det målas upp som "sextortyrshus hittat i Norrland", "sexmonster", "hård och förnedrande sex" m.m när det pratas om t ex bdsm-sex i tidningar, eller så. Bara att se på kvällstidningarnas så kallade listor över "synder" folk gör m.m…sånt som ska sälja mycket.

Hur kommer det sig att dessa personer är något helt ok att se ner på? Någon måste ju uppenbarligen köpa detta och vara intresserad av att racka ner på det för att de ska säljas.

jag känner mig lite träffad av vissa inlägg, eftersom jag är monogam utan intresse för att utöka vår relaton med vare sig tillfälliga eller permanenta partners. jag är heller inte intresserad av personer av samma kön, även om jag inte testat. jag ser inget behov. precis som att jag skulle råda vem som helst som ställer frågan "min partner vill bjuda in en till/ta min oskuld/testa analsex men jag känner mig inte riktigt säker på att jag vill" att vänta tills det känns bra. varför göra saker som inte känns bra bara för att det skulle vara det enda sättet att verkligen veta?

jag har aldrig bjudit in andra i mina relationer. jag har funderat, eftersom jag generellt är en funderande typ som gillar att fråga mig själv saker, bpde om polygami och om jag skulle kunna tänka mig att vara med en tjej. i båda fallen är svaret för mig nej. men det är ju min personliga åsikt om mitt liv. är det här valet mindre värt för att jag inte valt att gå ut och testa? jag har, som sagt tidigare, inte ens testat att kyssa en tjej, ska jag ge mig ut och testa innan jag faktiskt for tillskriva mig själv stämpeln "heterosexuell" även om jag inte finner Kvinnor ens det minsta attraktiva på samma vis som män. jag är inte intresserad av Kvinnor och har aldrig varit. tanken på att bli kär i en tjej finns liksom inte.

samma sak med polygami. är mitt val mindre värt, och vad sjutton är det för ett samhälle som rankar livsval i någon "mer eller mindre riktigt val"-lista. alla mins val är väl i alldra högsta grad mitt livs viktigaste val? och ska vi tänka så finns det ju miljontals val i världen som är mer rätt, eftersom dom är större, än huruvida man ska leva monigamt eller ej.

att leva med min sambo är ett av mitt livs viktigaste val, även om det är i en monogam relation, med en helt vanlig kille i samma ålder. största skandalen är väl att han är 6 månader yngre och någon centimeter kortare än mig. att det valet skulle vara mindre värt eftersom jag följer normerna för vår del av världen, big deal! det som spelar roll är väl inte hur mycket man slår sig loss från samhället och går sin egen väg, utan hur man själv mår under processen?

självklart är det lättare för mig att tala öppet om min heterosexuela relation, precis som att det är lättare att prata öppet om sin homosexuella relation i förhållande till sin polygama relation. men gör det det senare valet till någon form av nirvana i en livsvalshierarki, och alla som inte gör den typen av stora val är kuvade inför samhällets normer, och lever i förnekelse?

varför inte bara enas kring tanken att de val vi gör i livet, litet eller stort, påverkar oss som individer. alla val vi gör är livsviktiga för oss, och så länge som våra val inte påverkar andra människor på ett negativt, kränkande eller i värsta fall livsfarligt vis, skit i vad andra gör! så länge som vi slipper ligga på vår dödsbädd och tänka "om jag bara hade gjort så" så ska väl ingen annan dömma dig, vare sig det handlar om att ditt val är udda eller för mainstream. hur jag väljer att leva mitt liv är det viktigaste som kommer att hända i mitt liv.

Senast i förrgår hade jag ett samtal med en nära vän angående att vilja ha barn eller inte. Och där ämnet kom upp att samhället idag nästan förväntar sig att Kvinnor ska vilja ha barn, men folk blir inte lika förvånade när en man inte vill ha barn. Men vill inte kvinnan ha det blir de nästan chockade.
Detta är ett nästan minst lika tabubelagt ämne som t ex BDSM-sex eller polyrelationer.
I samhällets normer så finns inte riktigt förståelsen för att en hel del Kvinnor vill leva i ett 24/7-förhållande, vill ha en gammeldags uppfostran, vill bli dominerade och i en hel del fall förnedrade eller till och med rejält smiskade/slagna, för att faktiskt bli "hela" i sig själv. Eller att en hel del män faktiskt vill ha samma sorts relation, både att vara i den givande och mottagande rollen.

Det är denna intolerans och sociala oacceptansen jag inte förstår mig på. Det anses diskriminerande att skämta om bögar och lesbiska eller på annat sätt förlöjliga dom, men andra sexuella eller samhälleliga avvikelser är helt ok.
Och då kallar vi oss i Sverige gärna för att vara väldigt jämställda och jämlika, men så är ju inte direkt fallet.

Hur vill en kvinna ha Gammeldags uppfostran? för mig är gammeldags uppfostran på barn …typ så som min farfar eller pappa blev uppfostrad och det innebär sadistiska bestraffningar, att inte få tänka själv och slag/aga. Eller menar du Tomteslakt att DU uppfostrar DIN kvinna? O.o

Här handlar de tnog mest om okunskap. Men jag är HELT emot all typ av aga mot barn -_- och självlkart även inför barnen.

Samhällsivern/antirasismivern blir lite väl ivrig ibland men det blir rätt på det stora hela. Kvinnor som vill vara hemmafruar är ändock idag en minoritet från förr, då kvinnan hade litet annat val än att anpassa sig. En kvinna idag får kanske argumentera för sig mnär hon väljer att bli hemmafru, slagen i en relation etc :O men hon kan ju aldrig bli FÖRBJUDEN :) Tror antivåldet handlar om den hårda kampen mot kvinnoförnedring i allmänhet.

Precis som med polu/monorelationer så ser man till sig själv och saker måste normaliseras. Preach the word, #67 :) Världen blir en bättre plats för dina barn. (enda som ifrågasatt min vilja (eller brristen av den) att skaffa barn är ett gäng danska killar i 20års åldern). Tycker synd om er som är omgivna av människor som ifrågasätter er om en sådan privat sak.

Kort och gott: Jag tror att folk reagerar så stark just för att det går emot deras moral/värderingar. Man behöver inte vara superreligiös eller gammeldags för det.

Både jag och min sambo är ateister och moderna, men har samma syn på polygami: NOT FOR US!

Vi tycker att om man älskar någon så har man inte behov av andra för att vara lycklig. Vi anser att om man skulle vilja vara med någon annan finns det ingen anledning att ens ha en relation, då kan man lika grna "vara på G" med alla man vill vara med. Varför ska man på papper vara med endast en person när man i praktiken är med flera?

På Dr. Phil sa en psykolog något väldigt passande "De som alltid letar efter något mer i en relation är inte lyckliga (i den)".

Nu har har inte läst allt, men mina tankar kring känsliga ämnen är att:

I vissa fall kan det kanske handla om att man kan tro det sättet man själv lever på är det rätta sättet för alla och har svårt att ha förståelse för att alla människor har ett eget rätt sätt att leva på.

Som jag ser det så är vi alla olika och väljer vårt eget sätt att leva på, och det sättet är det rätta för den personen. Polygam, monogam eller annat spelar väll ingen roll. Ibland i vissa fall blir det känsligt för att någon av parterna känner att ett annat levnads sätt tvingas på dem som dem inte gillar. Eller att andra anser att man lever fel då dem tycker att deras sätt att leva är det rätta.

Mja, alltså nej jag uppfostrar inte min fru, absolut inte. Men vi träffar ideligen en hel del Kvinnor inom vår umgängeskrets som faktiskt vill leva i en relation med gammeldags "uppfostran" (mellan de vuxna då förstås) där kvinnan är den underlägsna av parterna.
Bl.a. där mannen är den som bestämmer hemma, som sätter regler, bryts dessa är det någon typ av bestraffning som gäller m.m.. DOCK gör ju bägge upp vad som är tilltåtet eller inte som bestraffning.
Dessa relationer är ytterst sällan en envägsrelation.
Men det är inte så ovanligt som folk tror.
Ja, kvinnoförnedring är absolut förkastligt, men det så många i dagens samhälle bortser ifrån eller inte vill ser är att det faktiskt finns de (både män och Kvinnor i båda rollerna) som vill leva i sådana ömsesidiga relationerna.
Risken är stor att man i ssamhällets jämställdhets- och jämlikhetsiver riskerar att bli alldeles för blind och få tunnelseende. Detta för att man nog inte vill se att det finns frivilliga avvikelser från det man vill uppnå.

Och då verkar det bli väldigt populärt att hoppa på dessa avvikande grupper.
Se bara på fråga Olle dokumentärerna, där många av de olika "fetischerna" och olika sexuellt avvikande personerna mer eller mindre förlöjligas, för folks nöje.

Eller återigen, 50 nyanser av honom, där hans sexuella läggning framställs som något orsakat av en trasig barndom och som något fult och perverst.
Ja vad ger det för bild av en sexsuell läggning som inte som majoritetens? Jo att det är helt ok att anse att det är något som kan botas, något man kan bli fri ifrån.