Om du bor hos pappa, hur långt är det då till den skolan du VILL gå? För ganska ofta funkar det faktiskt att pendla. KOlla upp möjligheten i alla fall! :)

Jag tycker självklart att du skall flytta till pappa. OCh din mamma verkar behöva hjälp. För i mina öron låter hon nästan som om hon håller på att trilla dit på alkohol. Jag har bott i en liknande situation, men jag tog mig ur den även om jag inte flyttade. Men jag tror du behöver flytta. Jag har tyvärr blivit utsatt med samma att mamma hittar olämplig kille. Alkis, spel, drogmissbrukare. Och det är inte kul!

Jag är/var så pass stark att jag kunde parera ut mammas kille bra (då det inte var mamma som var problemet) Och vi blev av med honom till slut (dock efter att han slagit sönder hela huset och kastat knivar efter mig).

I din ålder är det viktigt med stabilitet i hemmet. Vänner finns det alltid flera av. Och du kan ju dessutom snacka med dina gamla vänner per telefon eller internet. Om du har en bra relation med din far OCH styvmor, så flytta dit NU!

Det är i alla fall mitt råd! Ingen ska behöva känna sig så som du gör. Speciellt inte av sina föräldrar!

Lycka till! :)

Jag hade flyttat. Även om skolan närmare mamma verkar bättre så tror jag inte du får bra betyg där med tanke på hur hemmasituationen ser ut. Man behöver massor av stöttning hemifrån för att klara en gymnasieutbildning.

Och du är 15 du ska inte behöva fundera på ekonomi och sådant visst ska man som tonåring förstå att man inte kan få allt men inte ska du behöva oroa dig för sådant.

Hoppas att det löser sig på bästa sätt!

En stabil familj är jätteviktigt. Även om det blir en svacka och lite jobb med att byta skola och lära känna folk så tänker jag utifrån det du skrivit att det låter bäst hos pappan.  En fortsatt instabil hemmasituation hos din mamma kommer garanterat bli jobbig, innebära svackor, svårigheter att koncentrera sig på skolan i längden o.s.v. Så inte minst för din utbildning och betyg så är stabilitet viktigt.

En tredje möjlig lösning lite längre fram, som jag inte vet o  du funderat på är internat. Det finns naturbruksinriktade gymnasier med internat. Känner i alla fall ett sånt, där min dotters kompis går. De verkar ha väldans trevligt ihop, är uppe på mornorna och tar hand om djuren o så innan undervisningen börjar. Och eftersom nästan alla bor på skolan är man alldrig ensam.

Tack för att ni orkade läsa igenom!

#1 Skolan jag vill gå på ligger ungefär 1½-2 timmars pendling bort, vilket skulle bli 3-4 timmars pendling om dagen. För att få elevhem måste man bo minst 2 timmar ifrån, vilket jag i sånna fall inte skulle göra (majoriteten av bussarna går på ungefär 1½ timmar). Så det skulle ju bli mycket pendling, och så skulle jag inte kunna gör något på bussen då jag mår illa om jag läser, skriver och sånt.

Men jag tror ändå att du har rätt, och det lutar åt det hållet för min egen del också. Efter att ha skrivt texten så känns det också som mer fördelar att bo hos pappa än att bo hos mamma, plus att jag inte tror att jag kommer stå ut med mamma så mycket längre…

#2 Det har jag aldrig riktigt tänkt på, det där med stöttning, för jag har mer eller mindre fått sköta skolan själv (då mamma inte kan så mycket) helt och hållet…

Och nej, jag lärde mig redan för länge sedan att man inte kan få allt, jag har behövt spara till nästan allt jag vill ha och behövt köpa själv.. men oroa mig ska jag inte behöva göra nej…

#3 Som jag skrev så har jag inte tänkt på stöttning och så…

Men ja, internat/elevhem har jag redan tänkt på och vill faktiskt ha, så det är ju klart att man kan leta efter naturbruksgymnasier längre ifrån, men så långt har jag ändå inte riktigt tänkt faktiskt…

#4 Jag hade en timme och 50 minuter en väg till skolan hela gymnasiet, man vänjer sig väldigt fort och man kan alltid sova på bussen. Efter ett tag lär man även känna folk som åker samma buss så då kan man ju sitta och prata.

När jag läste din text tänkte jag också på dina betyg och hur de kommer att se ut om du är olycklig i din boendesituation, som de ovan säger så behöver man ju stöd och en bra omgivning för att orka.

Jag är väldigt blyg av mig, hatar att prata med nya människor och när jag började på gymnasiet så kände jag inte en enda en. Och det är det bästa jag någonsin gjort.

#5 Du låter så posetiv och det känns bra att hoppet inte är helt ute att man blir ensam när man börjar en ny skola :)
Att pendla skulle nog inte va några problem, men skulle nog ändå kännas bäst med elevhem/internat…

Fast är fortfarande kluven, så extremt kluven… jag vet inte vad jag ska göra :c Det lutar åt att flytta till pappa med enorma mängder och mina vänner stöttar mig i flyttningen också, men det är att jag vet att mamma kommer bli så extremt extremt krossad… och jag får alltid skuldkänslor när något sådant händer…

Flytta! Trygg familjesituation är guld värt, du ska inte ha dåligt samvete för din mamma, hon är den vuxna här och den som satt er i den här situationen. Det är hennes ansvar att anstränga sig och gör hon inte det ska du inte känna skuld.

#6 Om man kommer helt ensam till ett nytt ställe så tvingas man ju mer eller mindre att prata med nya människor och jag fick så många nya vänner som jag inte tror att jag hade fått om jag hade gått med någon jag känt länge. Det blir ju väldigt lätt att man bara är med den personen då och missar massor av fantastiska personer.
En annan sak är ju att man ibland växer ifrån sina vänner, eller tvärtom, och då kan det vara skönt med en möjlighet att träffa några som är på samma våglängd som en själv även om man inte behöver sluta umgås med sina gamla vänner för det.
På universitetet var jag också helt ensam, bara jag från min ort på vår linje. Min blyghet försvann på köpet, hade jag inte räknat med men det känns väldigt bra. Bara man vågar se mjöligheterna så finns de ju där, inser hur fånigt det låter men det är sant :)

Tycker att du ska kolla upp vad du har att välja på i internatväg, det finns ju lite överallt så tror att du kommer hitta något som passar :)

Anade att det ligger ett dåligt samvete och skaver, även om det känns hemskt så är det en situation där du måste tänka på dig själv och din framtid. Bara för att du flytta hem till din pappa så behöver du absolut inte förlora kontakten med din mamma. Förklara att du inte mår bra och att du vill testa att bo hos honom men att du gärna ses på helger och sånt. Detta är kanske precis vad din mamma behöver också, wake up call så att säga så att hon inser att något är väldigt fel hemma hos er.

#7 Jo.. jag börjar faktiskt inse att jag verkligen borde göra det..

#8 Det låter så underbart att bli av med sin blyghet… åh! Jag vill bli av med den nu, nu på en gång!

Men sen.. jag kan inte låta bli att känna skuldkänslor för henne även om det är hon som satt oss i denna situation… Tyvärr skulle det vara omöjligt att träffa mamma på helger då det är ungefär 40 mil mellan mina föräldrar och det tar ca. 8-10 timmar att pendla fram och tillbaka plus att en biljett till buss brukar vara ganska dyr. Men iaf så skulle jag nog inte förlora kontakten med henne helt - bara nästan (vi har inget bra sätt att komunicera på förutom öga mot öga)…
Plus så skulle hon vilja ha en förklaring över varför jag vill flytta…

Måste bara komma på hur jag ska berätta för henne när jag verkligen bestämt mig för om jag ska flytta… för just nu är jag fortfarande kluven, om än inte lika mycket som förut.

Flytta!

För att vara krass har dina betyg större chans att bli bra nog att du kan söka den utbildning du vill ha om du flyttar. Gymnasiet kräver mer pluggade o mer läsro, det verkar du inte kunna få hos din mor. Långa bussresor är inte skoj, men det är bra lästid. Med andra ord VINNER du på att ha lägre restid.

Dessutom, om din mor lämnar dig ensam på julafton, och ensam hemma på nätterna för att hon är packad, då är ert förhållande redan kört i botten. DU har inte ansvar att rädda henne, även om det känns så. Frågar hon om varför du vill flytta till din far är det bara att säga som det är. Att du inte mår bra i den sits ni är nu.

Ja, det låter hårt, men jag har varit i liknande läge, fast inte lika illa som ditt. Och jag hade ingen far som ville kännas vid mig, så jag hade inte den chansen. Jag hade iofs mormor o morfar som stöttade mig massor istället. Plus att min mor faktiskt redde ut sina problem innan de gick så långt som din mors har. Men det är inte du som ska rädda henne, lika lite som det var min plikt att rädda min mor. Jag kände det så (känner än, när morsan super till) men det är det inte.

Ta hand om dig, gumman!

#9 Ta chansen!

Det finns ju fortfarande lov att ses på, sen kanske ni kan lära er tillsammans att kommunicera över exempelvis Skype, det är ju inte helt samma som i verkligheten men ganska nära ändå. Och när ni väl ses så kan ni planera in roliga saker att göra tillsammans, det behöver inte alls kosta något, ni kan åka och bada om ni har strand i närheten, eller åka och campa, grilla i skogen. Börja bygga er relation på nytt :)

Om du tycker att det är jobbigt att ta upp det så kan du skriva ett brev till henne, det är oftast lättare att uttrycka sina känslor så och få fram vad man egentligen vill ha sagt. När man pratar öga mot öga så blir det lätt att man istället börjar skrika på varandra och ens åsikter och tankar drunkar i grälet.
Var beredd bara på att hon kanske blir arg när du berättar, kom bara ihåg att det inte är dig hon blir arg på utan mest troligt sig själv för att hon låtit det bli såhär.

Jag håller med ovanstående!

Under loven så kan du ju alltid åka hem till din mamma igen och träffa dina vänner osv  Tänk vad mycket extrakontakter du kommer få 

#10 Tyvärr så kan jag inte använda pendeltiden till studierna, då jag inte kan läsa och skriva i fordon (mår hemskt illa då). Har alltid varit åksjuk och var till och med tvungen att använda åksjukepiller när jag var yngre :/

#11 Ytterligare ett problem där.. morsan använder inte datorn för att kommunicera utan använder endast telefon…
Plus att jag (åtminstonde i nuläget) inte ens har lusten att återbygga vår relation. Skulle nog bli ett bra tag där vi förlorar kontakten nästan helt innan den tas upp igen, men det kanske är det som behövs?

Brev känns… bra… men på något sätt så opersonligt att uttrycka sig i text. Men då jag har lätt för att uttrycka mig i text så kanske det är brev jag borde köra på.

Men ni har så rätt… jag behöver flytta, för min egen skull!

Du är ås ung fortf så om du vill bli veteirnär, vilket kräver hårt jobb och bra skola/betyg så är fmailjeförhållanden jätteviktigt för att man ska orka med det + jag är rädd för att du kan råka illa ut. Din mamma låter/beter sig som en alkis själv :( Att välja sunkiga killar framför sitt eget barns behov…Det är illa.

Så flytta, flytta så fort du kan. MEn var redo på att du får förhållningsregler även i ditt nya hem, få lever så fritt osm du verkar ha fått göra med din mamma (regler är oftast omtanke). Tyckte faktiskt din "styvpappa" som du beskrev i början- angående läggtider på helger och städning varje vecka var bra regler. Såklart du tog det negativt men du tog knappast skada av det. Det är skönt att vara "fri" men det är viktigt och bra att kunna ta ansvar, vara delaktig och faktiskt få vara ett barn, och lita på att de äldre vet vad som är bra. Din mamma verkar inte kunna ta ansvar.

Flytta, det du förlorar i skolan/vänner tar du igen och sen går du den utbildning du vill. Vänner får du nya, även om du är blyg. De gamla kan du behålla även om ni inte kan ses lika ofta.

#14 Tyvärr så ligger hon på alkolist-gränsen ja. Hon har gjort det i flera år men när hon träffade honom blev hennes drickande så mycket värre.

Min föredetta "styvpappa" levde dock fortfarande kvar på 70-talat (har är 17 år äldre än mamma) och det kan även ha varit en hel del med det… Och lös kommer jag att vara om jag flyttar till pappa också, så på det sättet är jag faktiskt inte orolig: Jag mognade extremt tidigt och har därför varit väldigt lös från väldigt unga år, så därför mår jag inte bra av för många regler då det bland det värsta jag vet är att känna mig tvingad till något.

Men i alla fall.. varje dag som går lutar det hela tiden mer och mer åt att flytta till pappa och faktum är att jag är nästan 100% säker på att det är vad jag verkligen vill. Jag vill bara börja må bra och få ett värdigt liv! Hela mitt liv har nämligen varit mer eller mindre ett rent helvete :(

#13 Jag tror att en paus kan vara bra ja, så att du får det lite på avstånd och ni båda får egen tid att tänka.
Kommunikationen kommer nog lösa på ett eller annat sätt.

Tycker att du gör rätt om du flyttar :)

Hej! Har själv tagit den stora utmaningen och flytta bort från mitt hem till en gymnasie där jag bodde på internat.
Det var inte alls så jobbigt som jag trodde och som tur är så har du din pappa och en välkomnande forstermor som kommer att finnas för dig.

Så som läget är nu så låter inte din mamma bra alls för dig. Ingen underårig ska någonsin behöva bo under såna där förhållanden :/

Jag är en ganska instängd och smått osocial person som har svårt att ta kontakt med nya människor. Men faktiskt så lyckades jag lära känna flera jättetrevliga tjejer på skolan under tiden jag gick där. (Dock så var det en del annat som trasslade till mitt liv så jag fick retirera hem till familjen igen, men det är lite OT)

Du kommer att "våga" lära känna nya människor! Tror inte att det är många personer i din ålder som inte är ett dugg nervösa inför ett nytt möte.

#17 Jobbigt tror jag det inte skulle bli faktiskt, utan det skulle nog bli mer som en lättnad att komma härifrån. Att lära känna nya människor har jag faktiskt börjat tro att det inte kommer bli några problem där heller.

Så faktiskt så har jag mer eller mindre bestämt mig för att flytta! Ska bara få tag på pappa/min styvmor och berätta för dem innan jag sedan berättar för mamma om det hela.. Vill ha allt mer eller mindre bestämt innan jag berättar något för henne.

Det låter som ett bra beslut! Även om det blir lite krångligare så är det helt enkelt inte ok att leva med en mamma som beter sig som din.

Har du någon som kan stötta dig medan du planerar och genomför flytten, när du ska berätta för din mamma osv? Någon bra kompis, skolkuratorn, nån lärare eller så?

Ungdomsmottagningen brukar man också kunna gå till och prata även om andra saker än sånt som har med sex att göra!

#19 Jag har flertalet vänner som stöttar mig till 100% och det känns jätte bra. De vet hur jag kommer att göra och står bakom mig hela vägen, vilket känns extremt skönt.

Har även en del kontaker med vuxna sen sjuan, så folk som kan stötta mig har jag gott om :)

#20 Vad bra! Det kan ju kännas tufft att lämna en förälder som inte mår bra, även om det är hon som borde känna ansvar för dig och inte tvärtom. Det viktigaste är att du får lugn och ro och ett tryggt hem så att du kan fokusera på dina studier. Det låter bra att du ser det och har bestämt dig för att skaffa dig den hemmiljö du behöver.

Och på nåt sätt lär man alltid känna nya människor, särskilt när man går i skolan. Min bästa vän träffade jag första dagen på gymnasiet, när vi båda var nyinflyttade och inte kände en människa i hela stan, och vi stod en bit ifrån varann på skolgården och var lika livrädda!

#21 Det är precis så jag känner att jag behöver och ska göra!
Japp.. lära känna nya människor är dessutom oftast trevligt också, så det kommer säkert att gå bra.

Jag flyttade när jag var 18 år, till en helt ny stad i en helt annan del av Sverige, och det har jag inte ångrat en skeund. Var också blyg och så, men när man är i ett helt nytt sammanhang så blev i alla fall jag modigare och modigare, ingen visste ju vem jag var och hur jag var. Så jag försökte sakta men säkert ta mer och mer "första kontakter", och nu har jag inga som helst problem med att gå fram och prata med främmande personer. 

Sen tror jag som de andra att det skulle gynna dig att komma bort från din mamma ett tag. Att du mår bra hemma är det viktigaste och jag tror att du kan fokusera bättre på skolan om inte familjestiuationen tar fokus och energi från dig.

Ang. hur du ska berätta det. Jag sa bara till min mamma att "Mamma, jag flyttar i sommar". Hon tog det bra och så pratade vi mer om det när det hade sjunkit in.

Jag håller med ovanstående. Du behöver flytta för din egen skull. Jag förstår dina skuldkänslor, men du måste tänka på dig själv. Att du flyttar kanske dessutom kan fungera som ett uppvaknande för din mamma. Man kan ju hoppas i alla fall. Jag bodde också 1,5 h från skolan, det går. Men jag läste eller sov på bussen också och det hade du ju svårt för. Men gymnasiefrågan vart, kan egentligen vänta. Flytta för din egen skull.

Jag går på högskolan nu. Vart du går på gymnasiet är inte så viktigt. Vetrinärer behöver ha höga betyg ja, men det är gymnasiebetygen/högskoleprovet som är viktiga inte högstadiebetygen. Om du inte kommer in på den skolan du vill ha är ett tips att ringa och kolla ett par veckor in, för då brukar många ha hoppat av och då kan du snabbt byta till den. Eller be rektorn på den skolan kontakta dig om någon hoppar av/byter skola.  Sen har jag ingen koll på om det är natur eller naturbruk eller vad du behöver gå, men det löser sig!

Men så som du bor nu så oroar du dig bara och lever i en miljö som inte fungerar för dig. Ta steget och bo med din pappa. Allt det andra löser sig :)

Jag har ju beslutat mig för att flytta till min pappa. Dock har jag inte fått tag i varken honom eller min styvmor och jag har inte heller sagt något till mamma än angående mina tankar; har fortfarande inte riktigt vetat hur jag skulle berätta det för henne.

Men tror jag har kommit fram till att det blir att säga rakt ut till henne, typ: "Mamma, jag vill flytta till pappa". För det är det som verkar det allra enklaste och sen är det hon som får ta initiativ och fråga varför och så. Skulle egentligen behöva göra det nu medan jag har modet uppe, men hon är inte hemma så kan inte säga något, för i sms eller telefon vill jag inte säga det då det känns så opersonligt…

Det blev inte som jag tänkt mig, men nu är det över i alla fall…

Skrev en lapp och kastade till henne och när hon frågade varför fick hon läsa mitt första inlägga här då jag inte kunde prata ordentligt och på det sättet undvek jag dessutom en (högljud) konflikt som kunde ha uppstått. Vi pratade lite efteråt och ja sa som det var och det höll en god attityd.

Nu är det gjort iaf - ska bara prata med pappa om det också (bara han kan svara på facebook någon gång) så jag hoppas att det kommer gå bra nu då.
Är samtidigt så enormt lättad över att ha fått detta ur mig och det känns så oerhört skönt!

Vad skönt att det höll en god attityd och att det känns bra! Bara att fortsätta hoppas på det bästa nu!

#27 Det är precis vad jag gör just nu!

Och jag tänker allvarligt talat inte känna några skuldkänslor! Jag tänker inte, jag får inte! För en gångs skull ska jag tänka på mig själv och inte på alla andra! Jag måste prioritera mig själv också någon gång!

#28 Låter helt fantastiskt! You go girl!  

#29 Det är underbart också :)

Och har även fått kontakt med pappa nu också, och det är nu mer eller mindre fastställt att jag ska flytta - när det blir får vi dock se, men lär bli i sommar.
Men är så skönt att ha fått iordning på detta nu. Att jag till slut tog mig modet att prata om det och så.