Det tog sig bara naturligt skulle jag nog påstå. Vi bestämde det aldrig riktigt.

Jag trivdes inte hemma hos mina föräldrar och det blev dyrt att pendla för oss båda två. Dessutom hade vi varit tillsammans i drygt 4 år. Sambons lägenhet var bara på 29 kvm, så vi hittade en ny lägenhet och flyttade in båda två i augusti i fjol.

Jag flyttade faktiskt till Danmark för att bo med min pojkvän.  Det var bara 2 mån in i förhållandet (vi hade känt varandra i 4 månader totalt), så det var ju en liten chansning. Grejen var den att ingen av oss var intresserade i ett distansförhållande och då var det för mig att antingen flytta till Sundsvall och studera, eller flytta till Danmark och satsa på förhållandet.

Nu har jag bott här i 1,5 år och ångrar inte alls att vi flyttade ihop! Jag älskar min sambo så galet mycket och vi kan vara tillsammans 24/7 utan att ens bli det minsta irriterade på varandra. 

Det blev ganska naturligt för oss med. Han är dock 6 år äldre och jag var 17 när vi träffades, så han ville flytta ihop ganska så snabbt, vilket inte riktigt gick för att jag inte kände mig mogen för det. Så mycket var det väl han, men i alla fall vi bodde ju praktiskt taget hos varandra ändå (eller jag i hans lägenhet) så det blev ett väldigt naturligt steg på så sätt.

Han hade då lägenhet och jag kom från mina föräldrar så jag började med att flytta in lite halvt där. Men sedan sökte vi hela tiden en större, så då flyttade vi väl ihop "på riktigt" :)

Min sambo bodde hos mig ofta innan vi flyttade ihop eftersom jag bodde väldigt mycket närmare hans jobb (över en timmes skillnad). Sen bestämde vi oss båda för att flytta utomlands och då kom det ju av sig självt.

Vi bor inte ihop, men hoppas kunna flytta tillsammans i år någon gång.
Vet inte vem som tog upp det först.

Vi bodde ihop redan innan vi blev ett par, smög med det i ungefär en månad innan den närmaste umgängeskretsen fick veta nåt. Har bott i hop i ca 1,5 år nu och jag kan knappt tänka mig hur det vore att bo utan honom.

Jag hade pratat om det till och från i över ett halv år, att flytta till eget. En egen lägenhet. Men han vägrade, "bo i lägenhet?! aldrig!".

Sedan av en slump köpte han ett hus och jag flyttade naturligtvis in med han :) Han visste ju att jag ville. Så på något vis blev det naturligt för vi hade sovit ihop varje dag och jag bodde ett tag hos hans föräldrar.

här hände de bara naturlligt.. dåhan flyttade från annan stad till den jag bor i.. jag bodde hemma å fick då nyckel till honom å fick komma å gå som jag ville.men blev att jag mest var här så de föll sig naturligt att jag bytte aadress å stannade.. de mesta här är ju hans.. så skulle de visa sig att vi mot förmodan skulle gå ifrån varandra så kommer jag inte bråka om några saker osv.. vi vet de lilla jag tog hit å vad han hade å jag tänker inte vara tkurig med de utan tar mina grejer i såfall å drar=)

Jag minns inte riktigt vem av oss som först tog upp frågan om att flytta ihop. Men eftersom min mans lägenhet var mycket större än min lilla etta så blev det att vi var hos honom mest. Och det ledde till att jag tog hit fler och fler av mina saker. Till slut bestämde vi att jag skulle sälja min lägenhet och flytta in hos honom, och så blev det. Och det blev jättebra! Vi hade varit ihop 5-6 månader när vi officiellt blev sambos.

Vi flyttade ihop för att sambon blev varslad från jobbet och var tvungen att leta jobb i annan stad. Så vi började helt enkelt prata om hur vi skulle göra och jag hade ändå inget som höll mig kvar i hemstan så då flyttade vi 30 mil från familjen och ihop i en ny stad :)

Sambo 1. Jag ville flytta hemifrån och skulle få pappas hyrestrea. Killen hyrde i andra hand och behövde flytta. Föll sig naturligt.

Sambo 2. Gick fort att köpa en lägenhet tillsammans. Jag ville flytta ut ut trean som var för stor för mig ensam och ingen av oss ville bo där jag bott med förra killen.

Sambo 3. Jag hade inte råd då räntorna gick upp på lägenheten jag köpte med sambo 2 och killen bodde i ett rivningskontrakt. I samma veva köpte pappa en sommarstuga som han på skoj frågade om vi ville bo i. Ja sa vi.

Sambo 1. Vi väntade barn och hade innan bott 70 mil isär. Ville ha ett hem gemensamt när bäbisen kom, så då var det bara att börja leta. Det var gulligt torp med egen skog och odlingsmark som lockade.

Sambo 2 = akta maken. Han var väldigt mycket hos mig i mitt stora hus redan från början men hade sin lilla lägenhet i stan kvar ca 1,5 år. När han inte varit där på 3 månader började det kännas onödigt att betala hyra. Dessutom hade även vi fått gemensamt barn då och då känns det mest naturligt att bo ihop så då ssa han upp lägenheten, köpte in sig i huset (vi äger nu 50% var).

Det föll sig naturligt att jag flyttade in hos honom när jag ändå i princip jämt var där. Så efter att ha träffats i 4 månader så bodde jag där även på pappret.

Efter något år skaffade vi gemensam större lägenhet och efter ytterligare några år köpte vi hus och där bor vi nu.

Det föll sig naturligt eftersom vi bodde 56mil ifrån varann men jag tror att det var han som tog upp det först då han frågade mig vart jag ville bo i framtiden i Sthlm eller Östersund.
Jag flyttade först in hos honom men nu har vi flyttat till en annan lägenhet som vi har fått alla tapeter bytt i efter vår smak, så det känns verkligen som VÅRT hem :)

Ptja, min dåvaranda sambo/combo skulle flytta ut och jag bor i en 3a så min pojkvän undrade lite försiktigt om inte han kunde få flytta in hos mig och det fick han. Nu håller vi på att ändra lite så att det ska bli mer som hans place också eftersom den mesta inredningen tillhör mig. =)