Jag har hela tiden fått höra att min pappa skulle vara alkolist och jag skulle följa hans fotspår. Det har jag hört unde rhela min uppväxt, även att han skulle vara en slö jäkel och taskig mot barnen. Jag har bara träffat min pappa 2 ggr och då i smyg, men jag minns det knappt för jag var så liten.

Nu för ungefär ett år sedan fick jag ett brev från en man som påstod sig vara min pappas frus son. Han bad någon av oss syskon att ta över pappas grav. Pga alla omständigheter men syskonen på pappas sida så avböjde vi (jag och min tvillingsyster). De hatar oss som pesten eftersom vi fick pengar när han dog.

Iaf! Vi träffade mannen eftersom vi frågade om vi fick se huset som min pappa och hans mamma bott i under alla år och han sa ja direkt.

Vi åkte dit och jag frågade honom hur mycket som helst, mycket kom han inte ihåg men han bekräftade att min pappa inte alls var en idiot, alkis m.m. Tvärtom, han var en arbetsam människa och väldigt omtyckt. Han har aldrig rört ett finger på varken sin fru eller någon av barnen..

Jag kan ärligt erkänna att jag grät floder när han berättade det, hela tiden under min uppväxt har jag fått höra att jag ska vara som han..

Det jag vill komma fram till…
Du kommer säkert få höra dumma saker om din pappa och farmor, det är nog naturligt om de inte har fått träffa honom. Sedan vet man ju inte om han kanske har varit dum mot de på något sätt?

Jag hade träffat henne och även din bror igen, fast det gör ont. Berätta hur du känner och hur du har växt upp.

Vill du inte träffa din bror så skit i det, men ge din syster en chans iaf.

Jag skulle chansat. Det kan inte bli värre än att ni inte klickar och då blir det som innan. Noll kontakt

Jag tänker på det här med din bror och hans upplevelser av er pappa och farmor. Nu vet jag ju inte vad det gällde men kan det inte vara så att ni har olika uppfattningar. Det är ju ändå en stor åldersskillnad.

Han kan ju ha upplevt er pappa som en dålig far och farmor som en dålig farmor medan du har helt andra erfarenheter.

Människor ändras och hans minne kanske är riktiga fast du känner personerna på ett helt annat sätt.

Bara en fundering.

Jag tänker i samma banor som bumbleboo. Sen kan ju både farmor och pappan ha betett sig annorlunda mot dem. Människor ändras ju också med tiden och det är väl allmänt känt att föräldrarna gör mest misstag med det äldsta barnet och sen lär de sig och beter sig annorlunda mot de yngre.

Så har det åtminstone varit i vår familj. Min pappa var världens sämsta pappa men han blev helt annorlunda då han skaffade en ny familj, nya barn.

Så det din bror sa behöver inte ha varit lögn alls. Lämnade din pappa den familjen för att skapa en ny familj, så förstår jag om det finns mycket agg där bakom.

Det där med farmor. Hon kanske betedde sig annorlunda gentemot honom. Det spelar ingen roll. Det är hans sanning och du har din sanning. Du har lyckligtvis fått se en annan sida och din syn på din farmor ska inte behöva ändras, bara för att hon kanske inte var lika snäll mot din halvbror.

Jag har hört mycket illa om min far genom tiderna. Men jag har ingen stark åsikt om honom fast jag har träffat honom ett par gånger. Jag har valt vad jag tar till mig och vad jag låter bli att ta till mig, för mitt eget välmåendes skull.

Nja sakerna han sa om pappa var inte saker ur hans perspektiv utan han sa att pappa hade suttit i fängelse under perioder för en del otrevliga saker. Vilket inte alls var sant.

Det han sa om farmor kan ha varit ur hans perspektiv, men med tanke på vad han sa om pappa så är jag inte beredd på att lita på honom.

#1 Mina syskon träffade min pappa ofta fram till det att han dog. De bodde till och med med honom och min mamma under perioder. Det var lite därför jag från början var öppen att träffa min bror. Jag fick aldrig chansen att lära känna min pappa så jag hoppades jag kunde lära känna honom genom min bror eller hur jag ska säga.

#3 Min pappa lämnade inte sin för en ny familj. Det var hans fru som lämnade honom och det tog nästan 10 år innan han träffade mamma. Men jag kan ju förstå att det inte är lätt att se ena sin förälder med någon annan.

Jag har 8 halvsyskon, men numera säger jag att jag bara har 3 eftersom att jag dragit mig ifrån, lämnat min pappa bakom mig och därmed också dem syskona på den sidan. Jag har alltid varit på "mammas sida" om man måste välja en sida. Det är dem syskonen som är mest lika mig. De är inte lika högljudda och stora i käft som mina syskon på pappas sida. Det är nog en gen sak. Fast jag skiljer mig rätt mycket från alla i hela mina släkt.

Troligtvis kommer din syster likna din bror på många vis eftersom dom vuxit upp tillsammans. Men det behöver verkligen inte betyda att mötet blir densamma. Dessutom sökte hon upp dig och verkar nyfiken.

Tycker inte det ska vara enbart er pappa som binder er ihop, bara syskonskapet. Ni känner varandra inte så väl… ni kan ju börja med att bara prata över datorn, se vad det är ni vill av varandra, vad ni vill veta, vad som är intressant. Då kommer du nog få en aning.

Folk kna ju faktiskt få olika upplevelser av samma personer. ÄR tråkigt att du avstått kontakt med din bror bara för att ni har olika erfarenheter av en och samma man, men förstår att din pappa blir lite "heligt" då du knappt känner honom.

Du är ju så mycket yngre än dem och de är dessutom barnen till din pappa, de mins nog honom på ett annat sätt än "vänner/släkt" runt omkring. Skulle foolk fråga om min far till hans släkt så skulle han ju vara så bra så, frågar nån mig så är han…..ja…nu är det snart jul så jag ska inte säga något elakt, frågar nån min 4 år yngre syster, som slapp att bli slagen av honom som liten, så är han nog ungefär världens bästa pappa. Så hur undviker vi att hamna i luven på varandra? Vi pratar helt enkelt inte om just de sakerna. :)

Att kunna vara oeniga är en del av att vara syskon. Det är väl därifrån man får "syskonkärlek" dvs att man älskar och hör ihop trots att man kan bråka och inte alltid är överrens om saker. Men ja, min syste rohc jag växte upp, jag kan inte ens fantisera hur det är att ha syskon som man inte vuxit upp med och dessutom är så mycket äldre. För att upprätta band måste man nog jobba på det och då kan man int ebacka för varenda litet msågrus på stigen.

Jag tycker att du ska acceptera din systers kontaktsökande och vara öppen, inte vara så känslig- säg ifrån om hon börjar prata o något som du upplever obehag men var accepterande- tolerant- att andra inte har samma upplevelser av personerna i ditt liv. Det äringen orsak att döma ut dem tycker jag själv :( Så…Nej, hur syskon blir är inte genetiskt, iallafall inte att två syskon på en mammas sida skulle vara mer lika än sina syskon på pappans sida :>
Och om din bror skulle vara lik din far så kanske inte di far var så jäkla trevlig han heller, om man diskuterar så.

Så ge din syster en chans. Fundera över varför du tvekar och varför du tog så illa vid dig då din bror sa allt det där om din släkt (som han faktiskt träffat/också känner). Vad är du rädd för med din syster?

Det där med fängelse, har du kollat upp det? De tär kanske så han misn det/vuxna sa åt honom- när din far egentligne var bortrest, rajrajade eller jobbade och var borta? Eller menar du att din bror är en sinnestörd mytoman som bara snackar skit om er döda far föär sitt höga nöjes skull? :> Kan ju vara så också.

Ingen i min yngre släkt visste om att min mormors pappa suttit i finkan :) Folk pratar oftast inte om sånt. När min mormor berättade det för sina yngre syskon och sina barn så blev hon inte trodd. Jag vet inte hur man kollar upp sådan info dock, men det borde kunna kollas upp då du är både nära anhörig och han är död.

Ja, klart du ska träffa henne! Vad har du att förlora? Är hon en bitch så behöver du aldrig mer träffa henne, är hon trevlig kanske du får en vän för livet =)

Jag hade också valt att träffa henne :)

#7: Ja jag har kollat upp det med både polisen och militären (pappa arbetade som pilot innom militären) och det finns inga dommar mot honom varken för det min bror sa eller för något annat. Varför min bror sa det han sa vet jag inte men det får mig att inte lita på honom eller vad jag ska säga.

Sedan så vet jag att varken min pappa eller farmor inte var perfekta på något sätt. Min pappa hade perioder då han var deprimerad och han hade svårt att komma över det faktum att min farmor och farfar inte hade berättat att han var adopterad för än han var ganska gammal. Min farmor var en gammalmodig kvinna och envis som en åsna. Jag vet att hon hade väldigt svårt att acceptera min mamma de första åren, inte för att hon inte gillade mamma utan mer för att hon inte gillade tanken på ett andra äktenskap. Men till slut så blev de riktigt bra vänner.

Vad jag menar är att jag inte på något sätt tror att någon av dem var ofelbar. Men på något sätt så är det i mina ögon fruktansvärt lågt att ljuga om personer som inte längre finns i livet och kan försvara sig.

Jag borde förmodligen inte dömma min syster efter min bror. De är ju helt skillda individer. Och jag vet rent logiskt att om inte annat så vore det skönt att få veta hur hon är. Men ändå så finns det en klump i magen av tvivel och oro. Men jag tror att jag ska försöka hålla kontakt med henne över datan ett tag så att jag kan få en känsla för henne.

#10 I see. Ja då kan ju kanske din syster sätta ljus på varför din bror ljugit om det där? Lycka till hur du nu väljer att göra det. Att testa låter som en bra idé, lycka till!

Jag tog mod till mig och träffade min syster, har precis kommit hem. Jag är väldigt glad över att jag gjorde det. Hon är inte alls som min bror utan vi kom väldigt bra överens och satt och pratade om allt och inget.

Tydligen så har inte hon heller något bra förhållande med vår bror. Han bär på mycket bitterhet enligt henne. Tydligen är jag inte den första som han har ljugit för om pappa och farmor.

Det känns så kul att helt plötsligt ha fått lite mer familj, jag har inte så många släktingar kvar. Nu har jag helt plötsligt fått en syster, hennes man och tre barn

#12 Åh, vad roligt att höra! Det är bra att våga ibland. :)

#12 - Du ser vad bra det kan bli =) Hoppas ni fortsätter träffas.

# 13: Ja ibland måste man vara lite modig, det gäller bara att komma ihåg det :)

#14: Ja det kommer vi absolut att göra, jag vill väldigt gärna träffa hennes barn, och sambo. Det roliga var hur mycket vi hade gemensamt, så många intressen vi delade. Så det kommer inte alls att dröja 18 år till nästa möte :)

Skötn att höra att det gick bra! :D