Bara för att man är släkt behöver man inte tycka om varann eller ens umgås. Jag träffar långt ifrån alla i min släkt, bara dom jag trivs med.

Jag tycker inte att du och din "hatmoster" behöver besöka eller ringa varann då ni ändå är så olika och inte kommer överens. Att leva ditt liv och undvika henne är nog bäst

Hm…jag har en liknande moster som alltid är glad och trevlig men samtidigt är värsta psychot. Jag skulle säga att du skite ri hennes störda kommentarer, försök låta bli att bli arg- tänk att kvinnan är STÖRD. När du är vuxen så slipper du henne (antog att du bor hemma).

Nej du kan inte tvinga dem att se det du ser, eftersom du har att göra med en psykopat och hon har gjort dig till en måltavla. Samtidigt …alltså…

Vet inte, kändes som att du inte var så gammal då men jag blev paff när du hotar din mor med självmord (pga at tmostern är ihärdig) när hon ligger för döden. Men du ser det som din mosters fel? Egoistiskt beteende i mina ögon, men förståerligt om du var ett barn då.

Vad jag funderar på är att ni helt enkelt inte har matchande perosnligheter. Jag och min moster kom inte alls överrens under min barndom/tonåren, men hon ÄLSKAR min syster. Jag och min moster var helt enkelt för lika varandra ;) JNu är jag inte en psykopat men jag säger vad jag tycker och det går inte riktig tihop för en som lever på att manipulera sig in i folks liv (bara det där att hon lurade isg in i ert hem- som visst, hon försökte ta ansvar för dig men hon anklagade dig för mishandel etc- försökte så split mellan dig och din mormor. Sjukt beteende).

Verkr soma tt du redna undviker din moster så gott du kan, så lär dig helt enkelt att hantera dina känslor runt hennes person. blir du tjurig, arg, upprörd och förlorar ditt goda humör när hon är omkring- på fest etc, så får hon bekräftelse, hon vinner :) Viktigt är också att denna kvinna inte är värd att begå självmord över. Det finns alltid alternativ och lösningar. Din släkt måste inte hata henne men det är bra att du berättar för dme avrför du och din moster inte kommer överrens.

#1 - Jag varken ringer eller besöker henne, det står ju i #0 att jag undviker henne så gott jag kan. Det är HON som envisas med det… Nu kan hon inte ringa mig för jag har bytt nummer.

#2 - Jag bor bara hemma under helgerna och min moster hälsar oftast på då och då på veckodagarna, så jag lyckas ju undvika henne en del. Ja, det var riktigt kasst av mig, men då var jag redan självmordsbenägen. Jag var 12 när det hela startade, och blir 18 nu… Man tycker ju att grälet borde ha dött ut vid det här laget, känns som jag gjort allt för att försöka få det att ta slut.

Jag säger också vad jag tycker, och min moster vet att jag inte gillar rasister, så hon har tagit tillfället i akt och berättat hur mycket hon ogillar utlänningar en hel del gånger till mig. Nej, min släkt får jättegärna älska henne och umgås hur mycket som helst med henne. Men då får de ha förståelse om ifall jag inte kommer också, vilket dem har. Jag brukar ignoera henne, och försöka ha trevligt med resten av familjen/släkten när vi väl träffas. Men så fort hon får ett tillfälle slänger hon någon kommentar till mig, vilket är riktigt frustrerande. Jag försöker hålla mig lugn tills hon gått, det är då utbrottet kommer. Jag tycker inte hon känns särskilt frisk som håller på såhär dock… Det värsta är nog att hon försöker vara trevlig mot mig framför släkten, typ "hur går det med kärleken?" och sådant. Men så fort vi är ensamma är hon otrevlig igen… Jag tror inte det har med våra personligheter att göra egentligen, för typ året innan vi började bråka så umgicks vi jättemycket och åkte på utflykter bla. Sedan har det bara gått ut för efter att hon lurade in sig i mitt hem…

Förvrigt har jag inte självmordstankar nu, och oavsett om jag hade det skulle jag inte ta livet av mig för hennes skull. Det är hon som inte kommer någonstans i livet genom att bete sig såhär, det är hon som inte har någon vänkrets och lyckas vända släkten mot henne mer och mer gradvis. Det är hon som är den värdelösa som hela tiden försöker att trycka ned mig men inte vågar stå för det inför resten av släkten.

Jag ville egentligen inte ha ut någonting av denna tråden, var bara så irriterad igår. 

Finns det ingen person som hon lyssnar på eller är det bara hon som existerar i hennes värld? I så fall kanske den personen kan prata med henne och få henne att förstå att hon gör dig illa.

Känner igen lite av det där fast min släkting inte ringer och besöker mig. Sedan jag varit liten har jag hatat en i min släkt. Hata är ett stakt ord men det är lite så jag känner. Har aldrig känt att jag åker dit för att besöka den här personen utan personen den levde tillsammans med. Varje gång vi sågs eller pratade skulle det vara dryga och elaka kommentarer det klarar jag mig utan.

Idag har vi ingen kontakt förutom vid begravningar, dop eller bröllop. Jag åker helst inte dit alls.

#3 hon låter som lite psyko :)

Att detta skedde när du var runt 12 å ni kome överrens innan, låter exakt som min moster och jag /och de tär en psykopat med enormt stort kontrollbehov.

att provocera någon är ett sätt att manipulera. Hon får dig ur balans,. tar fram dina sämre sidor etc.

Att detta skedde just då ebror nog mer på att du gick in i puberteten och blev annorlunda, dvs bortom hennes kontroll än pga just grejen runt din mamma. Saken kan ockås vara så att det var när detta skedde, en tabbe från ehnnes sida, så fick du "se henne" och nu är du en fiende. Vad jag märkt med dessa människor är att de tenderar att 2haka upp sig" på folk. Enda sättet att undslippa är att undvika. Det går inte som med "normala" människor, tala ut och stryka ett streck över det. I hennes värld är du boven, du har gjort någon missgärning/hon vet att er relation är trasig och hon straffar dig och njuter av att "plåga dig"/dvs provocera dig.

Så du kör helt rätt taktik, käfta inte med henne, ignorera bara.

#4 - Nej, jag tror inte hon skulle lyssna på någon. Det vore väl ifall min gudmor talade med henne, men jag känner inte att jag vill beblanda henne i det hela. Jag har redan pratat med min gudmor om det, och hon tycker jag ska "släppa grälet", dessutom vill hon nog inte lägga sig i heller.

#5 Jag vet inte om det handlar om att jag gick in i puberteten, för jag ogillade henne starkt som barn också. Kommer ihåg att jag aldrig ville hälsa på henne, men jag minns inte varför. Jag tyckte bara inte om henne, kanske kände på mig vilken kärring hon skulle bli redan som barn. Sedan var det 1-2 år då vi umgicks en del tillsammans med mormor, men sedan kom grälet som sagt… Jag vet inte vad det är med henne men jag har en till moster som är helt psycho så det kanske är något ärftligt.

Förstår verkligen inte vad hon vill ha ut av det här, helt meningslöst! Nej, att det inte går att lösa saker med henne har jag redan förstått. Gah, finns det inget annat sätt att bli av med henne än att bara ignoera henne? Jag kan inte tvinga mina syskon att inte bjuda henne på dopen men varje gång är jag på gränsen att inte dyka upp för att jag inte står ut med henne. Det är för jobbigt att vara i samma rum som henne även om vi inte pratar överhuvudtaget. Men jag älskar barnen för mycket för att inte dyka upp på något så stort som deras dop. Snart är de dags för yttligare ett dop av ett av syskonbarnen och jag överväger starkt att stanna hemma om min moster blir bjuden, samtidigt känner jag mig självisk som tvingar de att välja. Och denna gången stannar jag nog faktiskt hemma.