Juste förlåt glömde:

Eftersom han mis sköter skolan förlorar han studiebidrag och då han röker lånar han pengar av mig o visar ingen tacksamhet alls..

Svårt att ge ett bra tips. Men det låter som om du har fått bli hans mamma som tar hand om allt praktiskt.

Du kommer inte gilla det jag skriver nu, men om han redan vid 19 års ålder är spelberoende och inte verkar vilja göra någonting åt det bör du nog fundera över om du ska stanna kvar i den här relationen. Missköter han skolan kommer han inte att få ett arbete, och utan arbete har ni inga pengar att betala livets nödvändigheter med: hyra, mat, försäkringar. Vill du leva så resten av ditt liv? Vill du få barn med en person som inte har större ansvarskänsla?

Kan du få honom med till någon form av parterapi? Vill han inte satsa på er relation måste du lämna honom. Även om det känns svårt nu och du blir ledsen så blir det bättre på litet sikt. Du förtjänar ett annat liv med någon som satsar lika mycket på dig som du på honom.

tack jag frågade han om han skulle vara villig att gå på terapi med mig han sa nej, för han tror inte på terapi han tror inte att det kan hjälpa oss..  men han håller med om att vi håller på glider isär och att vi har det dåligt i förhållandet just nu.. men jag förstår inte om han menar, '' ja det är dåligt men jag kan leva såhär '' eller '' ja det är dåligt men vi kan fixa det''

Förlåt en medelålders och luttrad kvinna, men det är nog dessvärre så att han har ju alla fördelar i relationen så han kan säkert fortsätta att leva så här så länge du försörjer honom. Om han vore villig att försöka fixa till er relation skulle han åtminstone tillmötesgå din önskan om att han inte spelar så många timmar per dygn och att han ger även dig litet av sin tid.

ja så sant. jag tror jag lever i min dröm om att det ska bli bättre.. men jag vet inte om det någon sin skulle bli det mellan han o mig.. men jag är så fäst vid han o varje gång jag har försökt lämna han har det gjort för ont.. och jag tror att han tror att jag aldrig kommer kunna lämna honom så jag tror att det kan ha med hans beetede att göra.. men jag är nog för feg för at försöka med att göra slut o hoppas att han angagerar sig o försöker få tillbaka mig . för rädsslan av att förlora honom (som jag nog redan gjort) ärfruktandsvärd. det känns som han är min nu men inte helt.. visst han säger att han älskar mig men jag tror han älskar sin dator mer..

Det låter som att han är data-spelberoende!

Sålänge du ställer upp på det har han ingen anledning att ta tag i problemen. _han har ju inte så stora problem, han har flickvän, tak över huvudet och nån att låna pengar av och så sitt dataspel. Och trots att du inte tycker det är bra med så mycket spelande så finns du kvar för honom och vill ge honom mer tid och kärlek än han ens vill ha.

Han skulle behöva ta tag i sitt beroendeproblem och fixa sin utbildning eller jobb och ta ansvar för sin ekonomi.  För att fatta att han behöver ta tag i sitt problem behöver han erkänna/fatta att han har ett problem. Just nu har han "inget" problem, för du fixar till att allt funkar änddå trots hans beteende.

Så: sluta låna honom pengar. Säg ifrån att du inte tänker betala allt, att han måste ta sig i kragen och ha en inkomst, annars kan ni inte bo ihop. Man kan inte ha gemensamma kostnader ihop med en som är en latmask framför datorn och inte bidrar! Säg att om inte han tar tag i sin situation och minskar spelandet såpass att han kan sköta sin skola och relation, då får han bo själv med sin dator. Det behöver inte betyda att du ska göra slut, bara att han får bo för sig själv och sköta sin egen ekonomi.

Tror tyvärr det mer är missbruksbehandling än parterapi ni (han)behöver.

så rätt, tack så mycket bådekatthemsmatten och pyromanen :)

kommer täka mycket på det här..

Jag hade det så med mitt ex, det tog slut då jag inte orkade sköta allt medens han lekte.

jag undrar varför de gör det..

varför är det roligare att spela än att umgås och vissa uppskattning ..

det de gör är att förstöra för sig själva.

jag ger nog upp snart om det inte blir bättre..

synd att det tog slut men du förlorade inget på det , det var han som förlorade..

jag tror inte min kille skulle bry sig om jag försvann det är det som gör ont i mig och är min räddsla för jag är så ''blint'' kär i han och jag önskar att jag inte var det för det här sårar mig så mycket det gör ont att se han sitta vid sin dator.

jag kan lätt säga att jag är svartsjuk för det känns som att han älskar datorn mer än mig..

skönt att du tog dig ur det, hur mår du idag?

Jag har också varit med om liknande, vi bodde inte tillsammans utan jag bodde hemma och han i kollektiv med några vänner (jag är väldigt nära vän med två av dem). Jag kunde komma dit på kvällar/eftermiddagar när jag var ledig, och han kom knappt ut från sitt rum och hälsade - utan kunde sitta och spela i flera timmar medans jag satt och pratade med mina vänner. Inte för att det är tråkigt att snacka med dem, men han ansträngde sig verkligen inte för att umgås med mig. Ibland när jag gick hem för att sova, tex när han skulle jobba eller så dagen efter och var trött så kunde jag höra dagen efter av kompisar att han vart uppe flera timmar efter det och spelat.

Snackade mycket med en av hans närmsta vänner, som också spelar, precis innan vi gjorde slut (veckan efter nyår) som blev väldigt chockad över hans beteende, och han sa "Jag spelar ju för att jag inte har något annat att göra", men det gjorde inte mitt ex - det var många gånger han hellre spelade än umgicks med mig. Nu tog det slut för att vi kände att vi inte hade tillräckligt starka känslor för varandra, vi var helt enkelt inte rätt för varandra, men jag tror att hans spelande påverkade vårt förhållande negativt.

Testa läsa inne på beroenden i fokus. Det finns en grupp där för anhöriga och fler med liknande erfarenheter av spelberoende pojkvänner. Du kanske kan hitta nån som kommit ur problemen och som har tips?

Finns det inte en anhöriga iFokus också?

#9 Tack.^^ Jag var glad att dte tog slut! Bara kunna rå om sig själv utan att behöva bry sig om ett vuxen barn!

#10 hoppas allt löste sig för dig och hoppas du mår bättre. jag hoppas det kan funka mellan oss för det har varit så hör illa nu i ca 1år .. så vi har haft det riktigt bra..

#11 ska kolla det tack för tipset :)

#13 förstår det och skönt att höra att du har det bättre :)

Det kan funka mellan er men de är lite beroende på hur öppna ni är mot varandra. Om ni pratar med varandra och kommer fram till vad som är fel i förhållandet och vad ni ska göra för att lösa dom problemen så kan ni få ett fungerande och hälsosamt förhållande.

Kommunikation är otroligt viktigt i ett förhållande. Har han lätt att prata om sina känslor och problem?

#14 Det innebär att halva tiden ni varit tillsammans har det inte varit bra! Hur ska ni då få ett helt liv att fungera?

#15 Det är ju uppenbart att partnern inte ser att det finns någonting som behöver åtgärdas. Kommunicerar gör han ju inte heller. Med tanke på parets ungdom, knappt mer än barn, så är det nog bättre att kvinnan går vidare och finner en man inte en barnunge som ska sitta och spela spel hela tiden utan tanke på att man som vuxen har en skyldighet att försörja sig själv och att ta ett gemensamt ansvar för förhållande och boende.

Han låter precis som mitt ex, vi bodde dock inte til sammans, vilket jag är väldigt glad för. Han städade aldrig, han gjorde aldrig något han tyckte var tråkigt och ställde heller aldrig upp för mig. Bara spelade, jobbade eller sov.

Nu spelar jag också så vi kunde spela till sammans, men han ville spela mer än mig och visst blev det bråk. Dock vände han mitt "måste vi alltid spela? Kan vi inte snälla göra något annat?" till ungefär "Jag måste ju få umgås med mina vänner?! Och du är ju ändå mer och spelar!"
Eller så sa han bara att jag skulle komma på något, och allt jag föreslog var tråkigt och han kunde aldrig anstränga sig och komma på något själv.

Sånt funkar inte i längden, det är otroligt att du stått ut så länge. Speciellt eftersom du inte ens verkar spela själv.. Försök prata emd honom igen, på ritkigt. Att bara gå och hoppas på en förändrining är nog tyvärr lönlöst, han är ju uppenbarligen okej med hur ni har det. Ta ett snack med honom och få honom att förstå att det är allvar. Annars tycker jag du ska överväga att flytta, inte göra slut men flytta till att börja med.

jag spelar men det skjuka är

han lärde mig för att vi skulle spela tillsammans det börja med wow. vi spela ihop i ca 2månader sen slutade han för det var tråkigt .. (antar han mena att jag är dålig/ inte tillräkligt bra) sen sluta han spela wow då lärde han mig cs för jag bad han och det gick 3 veckor sen vad jag lika tråkig för det..

det ända han gör med mig är serier , och sex

visst han kan ta och följa mig till mina möten nån gång ibland.. men han älskar sin dator mer än mig.. han sluta med cs oxå och spelar diablo med sin kompis som är här nästan varje helg..

det som fick mig att tapa såmycket ork det är.

jag fylde 18år den 10 den här månaden på en torsdag, och vi friade den med min pappas sida och fredagen med min mammas sidag (normalt) men helgen sög.. han bjöd hit sin bästa vän, han låna ut mitt skrivbord, min data stol (jag satt på en hård och obelväm trästol och vid ett riktigt obevämt skrivbord) .. och inte nog med det blev jag igronerad och de lyssna på musik som lag länkar här :

http://www.youtube.com/watch?v=LlyOCiMZLN0

jag kände lixom mig inte älskad.. utstött. bort glöm listan är lång. fråna är : överreagerar jag? :s

Nu har jag inte läst allt, så om jag kommenterar ngt som ngn redan har skrivit ber jag om ursäkt för det.

Men, få killar (sorry grabbar - men jag är kille själv och vet hur det kan bli) kan hantera ett eget boende i den åldern. De (inte alla) är helt enkelt inte mogna eller har ngn "utbildning" i att sköta ett hem, för oftast har deras föräldrar gjort allt hemma åt dem som t ex matlagning och andra dagliga sysslor.

Risken är väl (som TS antagligen känner) att hon blir en "extra"-mamma, han ser inte det som behöver fixas eller tar för givet att sådant sköts autmagiskt på ngt vis.

Och att inte vilja gå i terapi är nog mest en mognadsfråga, alternativt att han inte förstår hur det funkar eller vad som sker. Terapi har för många en ganska diffus bild av ngt "hemskt" eller underligt.

precis men egentligen så är allt jag vill ha lite mer tid med honom för

jag går inte i skolan jag har inget jobb (mycket lång historia om varför) men jag känner att eftersom han går i skolan ska han inte behöva göra mer sker i hemet än vad jag gör men jag vill så klar ha lite hjälp men främst så vill jag att han ska visa mig att han bryr sig om mig och att han älskar mig som jag tvivlar på då jag kan gråta och må skit utan att han frågar varför eller om han frågar så säger han '' vi har redan prtat om det''

jag har nämnligen gjort en abort för hansfamilj inte trodde jag skulle vara en bra mamma osv.. så jag har en stor sorg o saknad men han verkar inte vilja bry sig eller hjälpa mig att koma över det..

det var över 1år sedan och jag mår lika dåligt och han blir värre och värre..

han spelar mer o mer..

jag börjar nojja om att han kanske vill ha någon annan, att jag inte duger.. osv.

jag vill verkligen ha han i mitt liv men jag vill att han visar att han vill vara i mitt liv för nu ser inte jag det längre..

Jag måste nog tyvärr säga att jag känner igen mig något enormt i det du skriver.

Hade en kille som jag var tillsammans med i 3,5 år och i början spelade han inte så mycket men ju längre vi var tillsammans desto mer satt han vid datorn. Han satt i stort sett all vaken tid vid datorn vilket var all tid utom när han jobbade. Vi bestämde att vi skulle se en film och 15 min in i filmen så gick han ifrån och började spela tv-spel. Sexlivet uteblev oxå och jag kände mig mer som hans mamma och städerska än flickvän.

Det slutade med att jag fick erkänna för mig själv att den här personen ville jag inte leva med.

Tyvärr gick jag snabbt in i ett nytt förhållande med en annan kille som spelade väldigt mycket tv-spel och dataspel. Så visan fortsatte i 3,5 år till.

Tyvärr har ingen av dem blivit något bättre sedan det tagit slut med dem. Det är som att dem inte vill erkänna sitt spelberoende.

Hoppas däremot att du kanske har en bättre pojkvän men av texten att dömma så verkar han inte vilja hitta tillbaka till dig.

#21 gu så tråkigt .. jag är rädd att du har rätt men jag vill inte tro det..
jag är ärligt talat rädd för att jag har slösat min tid på han men jag vill inte tro det egentligen..

men saningen är att jag måste öppna mina ögon men det gör så ont..

Jag har Borderline så jag fäster mig snabbt vid personner som nu min pojkvän och håller hårt och jag är livrädd för att vara ensam jag har inte sovit eller varit utan han på flera år bortsätt från en nåt här o där då o då jag kan inte sova mer än en dag.. jag tror jag är besatt/beroende av han.. jag är rädd för att lämna han för varje gång jag tänker på det känns det som mitt hjärta slits ut och går sönder..

men det värsta är att jag älskar han nog för mycket än för mitt eget bästa.. och han älskar nog mig för att det är tackvare mig han bor i eget och han slipper sin familj.. ibland känns det som han uttnyttjar mig..

för jag känner att han frågar mer om sex än vad han frågar om att umgås ..

och det gör mig så himmla ledsen ..

jag känner mig som en leksak..

men jag vill inte älska han som jag gör. jag vill kunna lämna om han inte skärper sig men jag är rädd..

kanske låter mesigt?..

Ni måste prata och du får ställa ett ultimatum- antingen försöker han göra något åt detta eller så får ni gå skilda vägar. Vill han inte försöka så kommer det inte ändra sig tyvärr och då kommer du få leva såhär så länge du stannar hos honom. Ge honom en ärlig chans att ändra sig, är han inte villig att göra det då måste du gå.

Jag hade samma problem med min sambo. Han var helt beroende och det gick åt helsicke med skolan. Vi pratade väldigt många gånger om hans spelberoende men det blev aldrig bättre, förrän nu i januari. Allt bottnade i dåligt självförtroende och han hade hamnat i en ond cirkel.

Jag fick honom att radera alla spel och nu börjar han ta itu med sitt liv igen. Jag är nu på utbyte och han får lära sig att ta hand om sig själv och det verkar gå förvånansvärt bra. Jag är riktigt stolt över honom och så glad över att jag inte gav upp.

Men det verkar dock vara en viss skillnad mellan din kille och min. Din verkar inte riktigt visa medkänsla eller ånger, men jag kan ju ha fel.

Jag ställde ett ultimatum åt min sambo. Antingen så tar han itu med sitt liv eller så sticker jag, för jag tänker inte slösa bort flera år av mitt liv på någon som inte ens bryr sig. Tack och lov så valde han det första alternativet.