Jag tolkar det inte så, jag tolkar det som att man argumenterar för sin åsikt. I mina ögon är det inte samma sak som att försöka få alla andra att tycka så, utan man försöker förklara varför man själv tycker som man gör. Men det är ju alltid svårare när man inte är öga mot öga med personen man diskuterar med.

#1 Vad du beskriver förekommer absolut, men det är inte det jag menar när jag skriver som jag gör. :) Jag ser en klar skillnad på folk som argumenterar för sin åsikt och folk som vill att alla ska tycka som dem. Har du aldrig upplevt det jag talar om?

Det stämmer helt!!!! Se bara hur det är inom religionen! Fy vad otäckt. Om alla bara kan accepptera att en medmänniska har en annan uppfattning och låta dom ha det så skulle världen vara en mycket bättre plats..

Jodå, hjärntvättare finns det ju överallt ;) Tror nog de förlorar mest på det själva med sitt tjat.

Detta var ett intressant ämne!

Jag har själv, under senare år, funderat mycket på det här.

Vad som stör mig mest är när människor blir ovänner för att A inte reagerar, uppför sig eller tänker som B skulle ha gjort. "Så gör man ju inte" blir en norm för B för att så skulle inte B ha gjort. Men! VEM säger att B har rätt då? Att det är just DET som är det enda rätta? Och - kärnan i problematiken - med vilken rätt dömer B hur A resonerar?

Problemet är att de flesta av oss inte tar oss tid att kliva ut ur vårt eget tänkande och betrakta oss själva från utsidan ibland. Vi kan inte skapa en objektiv bild av oss själva, utan låser oss i vårt eget sätt att tänka, i våra egna åsikter och i våra egna reaktioner - därmed finns det ofta inga alternativ. Alla andra är idioter. Hur ska vi få "dom" att inse detta? Vi skäller och gapar, så fattar "dom" nog!… eller…?

Va, funkade inte det??? Men jösses, "dom" är ju dummare än jag trodde! Nä, sortera bort och säg upp bekantskapen!

Jag är inget undantag. I yngre år var jag likadan - tycker du så? Idiot. Fattaru väl att du inte kan tycka såååå???!! Nä, bort med den!

Som äldre, klokare och visar resonerar jag såhär; Jaha! Tycker du så? Intressant! Utveckla! Kanske kan jag få infallsvinklar jag inte tänkt på?

Men en sak har jag lärt mig på äldre dar! Jag tar mig inte rätten att skälla ut, bli förbannad eller döma andra för att de inte tycker, tänker eller agerar som jag.  Jag  inser att det finns fler sätt att resonera på än just mitt, och jag respekterar andras åsikter, även om mina är avvikande. Dessutom ifrågasätter jag alltid min egen reaktion innan jag uttrycker den - kan jag ha misstolkat? Är jag rätt person att tillrättavisa? Med vilken rätt gör jag det i så fall?

Jösses, jag borde ju ha gloria när jag läser vad jag skrivit…

*skrattar*

Jo, kanske borde man ha gloria när man blir äldre och klokare.

Men som Freja skriver så är det inte alldeles för ovanligt att stämningen blir hätsk på diverse fora på Internet, och förmodligen både elakare och syrligare just för att många känner sig skyddade bakom skärm och sladdar.

Hur fungerar jag då? Jag ska vara riktigt ärlig, jag bryr mig sällan tillräckligt mycket om andra människor för att skälla ut dem för sitt agerande. Däremot kan jag gå hem och få ur mig min ilska gentemot en lat och korkad arbetskamrat genom att beklaga mig för min man. Jag vet ju att jag inte kan få min arbetskamrat att ändra sig, han är ju som han är.

För övrigt anser jag mig inte ha RÄTT att tillrättavisa någon annan. Jag tänker som så att det skulle vara så oerhört pinsamt att bli utsatt för något sådant själv, så jag skulle inte vilja utsätta någon annan för det heller.

Jag brukar faktiskt inte irritera mig på folk rent generellt. Jag inser att vi alla är olika. De enda gånger jag blir riktigt ARG är när det är någons agerande som påverkar mig och mitt liv på något sätt. Till exempel att ha en arbetskamrat som försöker få mig att göra även hans arbetsuppgifter och därutöver vill han ta credit för de saker JAG gör. Det heter alltid att "vi" är ett så bra team och "vi" har ordnat ditten och datten. När jag vet att han inte ens gör det HAN har åtagit sig.

Vad som också gör mig arg är när personer i min omgivning hoppar på mig och skäller ut mig utan orsak. När jag vet att varje gest, varje ord och varje handling jag gör, registreras och baktalas när jag gått utanför dörren. Men detta är för mig enkelt att undvika, jag umgås inte med människor som gör på det här viset.

 På det stora hela ser jag mig själv som en förlåtande person. Som Freja skriver, man måste ju inte pådyvla andra sina egna åsikter.

För mig är det lite av same, same but different.

För det FINNS gränser även för mig i all min perfekta uppenbarelse. Den går ungefär där annan person behandlar mig orättvist, exempelvis tar credit för något bra som jag har presterat, anklagar mig för något jag inte gjort och som dömer mig ohörd.

DÅ dömer jag! Hårt och skoningslöst! Sen bidar jag min tid… Å hugger som en ormgrop kobror! Ujujuj…

#7 Ja det där sammanfattade du ju skitbra! Det är ju exakt de saker jag menar, som får mig att tända till på alla cylindrar. Sen är jag också slug som en Barracuda, jag lurpassar i skuggorna under vattnet. Och när hugget kommer, vet ingen vad som hände eller ens varifrån.

Hämnden avnjuts bäst kall.

*flinar*

#5 Ja, så har jag känt det också. Att jag vill ju verkligen övertyga någon om att de har FEL!! Men till slut har jag insett att ju mer jag skriker, desto tröttare blir jag och det leder ingen vart. :)

För varje människa måste hitta sin egen väg, det gäller allt tror jag. Jag kan bara bestämma vad som är rätt för mig.

Men detta är så typiskt, känner jag. Har stött på det när det gäller hunduppfostran och barnuppfostran. Berättelser om hur folk på stan talar om hur man ska göra med sin hund/barn.

Samma med viktnedgång. ALLA andra vet bättre än man själv hur man ska göra.

Och nu pratar jag inte om goda råd, utan folk som helt enkelt intre tror att man kan tänka själv, eller snarare inte LÅTER dig tänka själv. De vill kontrollera dig och ditt liv! Nog har ni någon sådan person i erat liv också? En mamma eller pappa? Eller vän, partner?

Jag tror att man borde lära sig att leva sitt eget liv och förändra sig själv istället för andra. Åtminstone är det min "livsläxa" här i livet, att jag ska fokusera på att lära MIG saker, inte på att lära andra vad som är rätt. :)

#9

Huvudet på spiken!

Barn- och hunduppfostran, bantning och träning, renovering och ombyggnation…

Så många självutnämnda experter men ack - alla på olika sätt. Och just, som du säger, så handlar det inte om "du skulle kanske kunna göra såhär" utan "va??? SÅ kan du väl inte göra heller, du SKA göra såhär, för det vet jag och gör du inte så är du ju korkad".

Många har så fruktansvärt svårt att inse att visst, deras sätt fungerar kanske också, men det kan finnas andra sätt att uppnå lika bra resultat! Och varför ska alltid alternativen dömas ut som urkassa och förklastliga?

Har kompisar som kämpat med viktnedgång t ex. Den ena säger si, och idiotförklarar den andre som gör så istället. Båda går ner i vikt men på olika sätt. Då menar jag att båda sätten är väl helt ok? Är det något man måste bli ovänner och ryka ihop om?

Och just det här med att fullkomligt döma ut det ena för att man hittar något annat! Varför då?

Undra på att världen ser ut som den gör, säger jag bara…

#10 Absolut! Själv har jag hittat min metod som jag går ner i vikt av och mår jättebra. Ingen i min familj eller närhet tror på den men de ser ju att jag går ner.

Jag har sagt till dem, att det vore bra om de respekterade att det är MITT val och inte deras, så tänker inte jag tala om för dem hur DE ska göra. :) Och det funkar till en viss del, faktiskt. Jag missionerar inte till dem om de inte frågar och de försöker att vara tysta med sina åsikter. :)

Jag har också sett detta fenomen. Det finns inget som retar mig så som att folk ska tala om för mig hur saker och ting ska vara, efter hur de tycker.

På mitt jobb exempelvis är det ett ständigt tjafs om en tjej som förutom sin tjänst på 92% också jobbar extra på en vårdcental någon gång då och då och ibland tar hon semester från mitt jobb för att kunna göra det. Hon trivs inte och försöker att hitta en väg att få ett annat jobb. Men det är ett himla liv på mina arbetskamrater som till och med varit nere hos chefen och talat om att hon har två jobb.

Jag å andra sidan har inte lagt mig i, jag anser att det är upp till den här tjejen att få göra som HON vill i denna frågan.Hon har helt enkelt rätt att få välja om hon vill byta jobb eller vara kvar själv. Jag tänker inte tala om för henne hur det ska vara, det vet hon bäst själv!

Det har jag också talat om för henne och jag försöker att stötta henne i hennes beslut istället.