Dina vänner vet nog inte riktigt hur de ska agera. Alla människor sörjer på sitt eget sätt, och det är de flesta medvetna om. Och därför vill man inte göra något fel, vilket resulterar i att man inte gör något alls.

2010 miste jag sex närstående på ett halvår. Mina vänner stod handfallna och visste inte alls vad de skulle säga tillslut. Jag förstår dem verkligen, för inte ens jag förstod innebörden av allting tillslut. Jag hade även lärare som ju borde stötta elever som inte visste vad de skulle säga när jag kom till skolan första dagen och sa att jag hade mist min mormor, kusin och gammelfarmor under sommaren. Och de visste ännu mindre vad de skulle säga när jag en månad efter sa att min farbror hade frontakrockat med en buss och avlidit. Och sen hände det dessutom två gånger till under den terminen. Tillslut nickade de bara för att visa att de förstått.

Döden är något vi gärna undviker att prata om. Och jag tycker faktiskt inte att man kan begära av vänner att de ska fråga när det gäller en så känslig sak. Visst kan man tycka att de kan fråga hur du mår, men de är kanske så obekväma i situationen att de inte förmår sig att göra det.

Jag vet själv inte hur man ska bete sig då någon väns nära går bort.
Jag säger också att ja beklagar och hör av mig ibland och kollar läget.

Som #1 säger så vet man inte riktigt hur man ska agera. Om man ska fråga och hur mycket om vad. Hur man ska stötta m.m.

Många känner sig obekväma om dem frågar rädda för att "tränga sig på" och råka säga något olämpligt och backar hellre lite istället för att bara klampa på och allt blir fel.

@1: Jag har varit tydlig med att de får fråga och att jag vill att de ska göra det. Jag ser annars ingen mening i att berätta om så pass svåra saker för personer som ska vara ens vänner om de sen ska komma undan med att det känns "obekvämt".

Såklart får man ha olika syn på vad man har sina vänner till men för mig är det ett svek att inte ställa upp mer. Jag kan förstå om ens vän själv nyligen förlorat någon och på grund av det tycker det känns svårt att prata men så är det inte i mitt fall.

Om man inte ska stödja varandra i svåra saker så handlar ju i så fall bara vänskapen om vänskap när man har roligt ihop och man kan prata om lättsamma saker.

Besvikelse och förväntningar hänger alltid ihop tänker jag. Har du för höga förväntningar?

Oberoende av folks ålder så tror jag man har lättare att prata om döden och sorg om man själv varit med om det och har egen erfarenhet. Dina 30-åriga kompisar kanske inte har så mycket egna erfarenheter och kanske inte riktigt förstår hur du har det och kanske är de osäkra på vad de ska säga?

Finns det ingen i din närhet som är lite äldre eller mer erfaren som du kan prata med istället?  Olika vänner kan passa olika bra i olika lägen kanske.

Man förväntar sig inte att få hjälp och respons på sina problem kring om sex och relationer från en 14 -årig oskuld.. och man kanske inte kan förvänta sig djupare stöd i sorgehantering från en 30-årig som alldrig upplevt något sånt själv?

@2: Ja, det är ju bra att höra av sig och så men för den som har sorg så ger inte kommentarer som "jag beklagar", "vad tråkigt" osv någonting alls. Återigen så har jag varit öppen med att jag vill att mina vänner frågar och det finns ju oändligt med frågor att ställa om man bara vill.

Hur gammal personen blev, hur det gick till, om begravningen var fin osv. Det behövs knappast någon vetenskap bakom, bara lite äkta medkänsla.

#4 Vadå komma undan? Känner dem sig inte bekväma med att prata om det är det klart att dem undviker det, precis som att jag inte vill prata om sex med mina föräldrar och därmed undviker det.

Klart man ska kunna prata om svårare saker vänner emellan med döden är svår för alla på olika sätt och man vet inte riktigt hur man ska stödja och finnas där för andra.

#6 för mig hjälper stödet "Jag beklagar". För mig låter det konstigt att du vill att dom ska fråga frågor om den döde och begravningen. För mig är det inget naturligt.

Så kanske är det bara så att dina vänner inte heller ser det som något passande. För mig finns det inte oändligt med frågor att ställa.

#4 Jag förstår hur du tänker, absolut, men även om du har sagt att du vill att de ska fråga så betyder inte det att de vill fråga. Det kan ju vara så att en del av dem har traumatiska händelser bakom sig, att någon närstående gått bort i en olycka eller att man som litet var med om dödsfall och inte fick det förklarat för sig på ett bra sätt. Just erfarenheter av döden bär vi lätt med oss, eftersom att det är ett så skrämmande ämne, även om erfarenheterna är från när man var fem år gammal. Eller att man helt enkelt inte har några erfarenheter och aldrig har hanterat ett dödsfall, och inte vet hur man själv vill bli bemött.

Jag tycker inte att man kan begära stöd av sina vänner när det gäller dödsfall, som sagt. Andra kriser som när man bryter upp ett förhållande eller förlorar jobbet är en sak, men just dödsfall är traumatiska på ett helt annat plan.

@5: Jag tycker definitivt inte att det är att ha för höga förväntningar att vänta sig mer än ett tamt beklagande när en närstående går bort.

Jag förstår att vissa kanske har svårare att relatera till döden men sorgen hos en annan person ser man ju. Man behöver inte ens vara speciellt kunnig eller erfaren för att erbjuda ett telefonsamtal, kanske att man åker hem till den vän som sörjer eller liknande.

Jag anser att det bara är dåliga undanflykter att slänga ur sig standardsvar på så pass sorliga saker. Som jag skrev innan, ungefär som att ens hamster dött och man beklagar lite grann sådär men vet att personen som upplevt det inte kommer att känna speciellt mycket.

Vet man inte exakt vad man ska säga så kan man ju alltid be den andra berätta. Svårt också att förstå hur en person i 30-års-åldern ska komma undan med att det är "svårt att veta vad man ska fråga".

Patetiskt skulle jag säga när det kring en begravning och liknande finns en mängd saker att fråga. Bara nåt enkelt som hur det såg ut i kyrkan eller likn, behövs inte några djupa kunskaper eller egna erfarenheter kring döden för det.

#10 Jag brukar be personer som är ledsna över något att höra av sig om det är något, med då får ju den drabbade höra av sig!

Jag förväntar mig inte mer stöd av mina vänner än "jag beklagar, hör av dig om du behöver prata". Då döden är ett känsligt ämne och man vet inte riktigt hur man ska agera. Hade någon frågat en massa om begravning m.m. hade jag nog tyckt att det varit lite intrång på privatlivet, beror dock på hur personen uttrycker sig.

Dessutom har man själv problem att tänka på och ta sig igenom och kan kanske inte lägga helt fokus på någon annan.

#10 Men om dina vänner inte är intresserade av att veta hur det såg ut?
Jag själv har aldrig varit intresserad av att veta sådant.

Du skriver tamt beklagande. När jag beklagar menar jag det.

Vad lustigt. Jag hade exakt motsatt problem när min far hastigt rycktes bort för ett halvår sen. Folk frågade ideligen hur det var och telefonen ringde jämt. Jag orkade bara inte svara på samma frågor om och om igen. Jag ville bara vara som vanligt och att folk inte skulle riva upp mina sår hela tiden.

Därför är jag själv väldigt försiktig att vara för "på" om en väns närstående går bort. Jag vet ju hur jag själv inte vill bli bemött.

Svår fråga, men jag kan förstå dina vänner. Man vet inte hur man ska agera. Jag som är 31 har inte förlorat ngn närstående förutom en del djur. Visserligen var det en personlig katastrof då jag fick ta bort min förra häst, men att förlora en nära människa vet jag inget om.

När jag förlorade hästen började jag gråta så fort jag tänkte på henne under flera månaders tid, om ngn frågade hur jag kände grät jag, om tanken kom upp oanmäld på lektioner grät jag osv. Men, inget hade kunnat göra det bättre. Vänner stöttade om  jag blev ledsen men de ville inte heller göra mig ledsen genom att fråga. Kände jag att jag behövde prata om det så tog jag upp det. Men jag skulle aldrig kräva av vänner att de tvingade sig på frågan. Jag är bara glad att folk inte gjort det så mycket.

Förväntar mig inte heller mer/ vill inte ha mer än "beklagar, ring om du behöver" och jag tror att många funkar så, man vill sörja ifred.

Samma sak med vänner som ex blivit lämnade. En av mina bästa vänners man kom hem en dag och sa att han ville skiljas, utan anledning, utan förvarning. Hon blev helt ställd och knäckt. Varit på psykakuten, fått antidepressiva, sömnpiller och gått i terapi för att komma över händelsen. Det vi gjort är att sagt att våra hem är öppna om hon inte klarar av att vara ensam, bett henne ringa direkt om hon har för mörka tankar, ordnat med flytthjälp då hon bad om det osv. Men, ALLT har varit på hennes initiativ. Hon har själv sagt att hon inte vill prata om det utom då hon tar upp det och då lyssnar vi, men vi är inte på henne utan respekterar hennes önskan om att ta allt i hennes takt och att hon får komma till oss. Så tror jag att många fungerar och ännu fler tror att det är det som önskas.

Jag tror helt enkelt att det är av omtanke folk inte tränger sig på och frågar.

Jag håller med de flesta här faktiskt.

Sedan kan jag tycka att det är ganska illa att inte ta de som beklagat din sorg på allvar.

Har du själv behov att att prata om begravningen, musiken, sorgen eller vad det nu kan vara så får du ta upp det själv. Jag tror dina vänner lyssnar.

@9: Det låter som om det vore vännerna det är synd om på något sätt för att de inte vill fråga. Visst kan det vara så som du skriver, att någon har en jobbig händelse själv bakom sig, men när samma beteende visar sig hos flera av dem man känner så är det knappast så för alla.

#16 Vad då samma beteende?

Dina vänner har beklagat din sorg. Kan man begära så mycket mer? Man får nog själv signalera att man behöver prata om det.

@8: Att säga "jag beklagar" eller liknande är bara ord för mig. Det kan man säga i farten via ett sms eller liknande utan att det betyder speciellt mycket.

Att visa stöd är att också lägga tid på det, att erbjuda ett samtal, att ägna en tanke på det, inte slänga ur sig enkla standardsvar. Att någon beklagar på ett sånt sätt kan jag tycka är ok om det är en ytlig bekant eller en kollega men inte en vän.

Det går här inte att säga att mina vänner inte ser det som passande eftersom jag just uttryckt att jag vill att de frågar och får ställa de frågor de har.

@12: Det är inte den som vän det handlar om i ett sånt här läge, det är den som sörjer. Om den vill ha lite stöd genom att få lite frågor, att folk faktiskt visar intresse och engagemang i vad som hänt så är det också så man som vän ska agera.

Om det nu varit så att någon uttryckt att han eller hon absolut inte vill prata om det för att de själva haft en jobbig upplevelse så respekterar jag såklart det. Men inte för att ens vänner tycker det är jobbigt, man ska väl ställa upp för ens vänner. Att det är jobbigt är inte något som helst försvar.

Sen menar inte jag att man ska ha tjugo frågor varje gång man ses men att det bara stannar vid ett "jag beklagar" är inte att vara varken delaktig eller en riktig vän som jag ser det.

Om dina vänner ser dig som delaktig genom att du skriver eller säger att du beklagar så funkar det ju för er men det är inte den situationen jag är i.

@13: Jag förstår din poäng med vänner som blir för på och frågar för mycket men motsatsen är ju heller inte bra. Man ska inte utgå från hur man själv vill bli bemött utan istället fråga ens vän som sörjer om man är osäker på just hur han eller hon vill bli bemött.

Att utgå från att en person inte vill ha några frågor eller själv undvika det för att man själv tycker det är jobbigt är bara vekt som jag ser det.

Helt krasst, varför skulle de ha frågor egentligen? Jag har inga frågor om vänners sorg… jag vill såklart veta hur de klarar sig, men jag vet att de mår dåligt. Jag har inga behov att prata om en begravning mer än kanske ett (och här menar jag ett tamt för att fylla eventuell tystnad) var det fint, men begravningar brukar vara fina. Finns inte så mycket att säga eller att fråga. Man kan bara finnas om den som sörjer själv vill ta upp ett samtal om saken.

@14: Om man inte vet hur man ska agera, varför då inte fråga istället? Som vän vill man väl göra sitt yttersta för att ens vänner ska må bra.

Det handlar ju inte om småbarn här som inte kan uttrycka sig eller formulera sig. Att utgå från att personer inte önskar sig mer än ett beklagande är inte att vara medkännande, det är att utgå från hur man själv vill ha det utan att veta hur ens vän känner det.

Det ni gjort för vännen som blev lämnad är sådana saker jag menar, att bjuda hem någon om han/hon vill prata, ordna med flytthjälp/hjälpa till med tjänster i allmänhet osv.

Sen får såklart det som sörjer ta erbjudandena, höra av sig och acceptera t ex flyttjälp eller vad det handlar om. Men stödet från ens vänner ska inte stanna i att beklaga på sms och sen tror personen i fråga att allt är bra och man ska bara umgås som vanligt utan att ens ta upp sorgen.

@17: Med samma beteende menar jag att det inte kan vara så att i stort sett alla man berättat för inte erbjuder mer stöd än ett beklagande pga de själva genomgår eller har genomgått något traumatiskt. Att någon kanske upplevt det så är möjligt men det går inte att förklara ett bristande stöd genom bara detta.

@21:Det finns väl mängder av saker att fråga, hur gammal personen blev, hur det gick till, hur jag mår nu efter begravningen, hur ens släktingar mår, vad som händer med lägenhet, saker, fråga om foton osv osv. Allt beroende på hur mycket den som sörjer vill berätta såklart men frågor finns det överallt.

Man ska återigen inte utgå ifrån sig själv utan ifrån den som sörjer. Man skapar inget förtroende för att den som sörjer sen ska vilja prata om det genom att bara beklaga eller säga "jag förstår" eller likn. Om man erbjuder sig att den som sörjer ska kunna ringa, hör av dig ikväll eller likn då visar man ju konkret att man förstår att den som sörjer behöver prata.

Sen ligger bollen hos den som sörjer. Om man då i ett sånt läge uttryckligen säger att man inte vill prata, då är det ju en sak. Men beslutet och valet om att prata och ge stöd eller inte ligger absolut inte hos vännerna till den som sörjer utan hos den som sörjer.

#22 Skillnaden är kanske att hon var mer eller mindre självmordsbenägen och hamnade på psykakuten. Hon klarade inte av att vara hemma och klarade inte av att bo kvar pga minnen. Men, allt började ju oxå med att vi sa "kära vännen, tänker på dig, ring så fort det är ngt och om du känner att du behöver prata" och hon tog erbjudandet.

Men, jag håller med dig om att erbjudandet om att finnas till hands borde vara uttalat. Dock tycker jag att det är för mycket att kräva att de ska fråga massor. Där vet folk inte vad de ska säga, oavsett ålder.

@25: Ok, ja det är ju en annan situation.

Jag har inte alls fått såna kommentarer som att de tänker på mig eller erbjuder sig att jag kan ringa dem. Det har bara varit korta svar på sms när jag berättat och när vi setts har de inte tagit upp det eller undrat hur jag mått.

Som du säger så ska ett stöd vara uttalat och som vän ska man mena att man kan ta tiden till att lyssna och ge stöd.Inte bara fortsätta som om inget hänt när man ses.

Tyvärr har vissa ingen eller dålig empatisk förmåga och tror att allmänt flams och trams gör att de inte behöver engagera sig på ett mer djupt plan. Detta trots att vi som sagt är i 30-års-åldern.

#20 Nej jag håller inte alls med dig. Jag tycker inte det är vekt av mig att inte fråga saker om den som dött, begravningen osv.

Jag säger kort och gott "jag beklaar sorgen, hör av dig om du vill och orkar prata" Sedan lägger jag mig inte i mer utan lämnar åt den drabbade att faktiskt tala om ifall den vill prata. Och skulle den höra av sig skulle jag givetvis låta den få prata av sig men jag skulle aldrig komma med frågor om de saker du tar upp i #24. Jag skulle givetvis fråga hur personen mår men inte fråga om foton om den döde, om övrig släkt, om lägenheten osv.

#26 då är jag med dig och håller med till fullo. Dock inte om frågor.

Sen kanske det inte är så att folk tror att de slipper engagera sig, det kan ju vara så att folk inte kan/ vet hur och därför tar en enkel utväg. Men, från dina tidigare trådar har det ju framkommit att ni inte har den närmaste av relationer och det här är väl isf ett resultat av det :(

Och sedan tycker jag det är fel att utgå ifrån att "jag förstår" och "jag beklagar sorgen" bara är standardfraser och bara ord.

Utgå istället ifrån att människor faktiskt menar de ord dom säger. Om jag inte skulle mena något med de orden skulle jag inte heller uttala dom

@27: Ja, det är ju helt ok att göra som du gör förutsatt att du vet att det också är vad din vän/vänner vill att du gör. Om de känner att de är hjälpta av ett beklagande t ex så är det ju såklart ok att det stannar vid det.

Många som har sorg upplever just detta att folk inte hör av sig, frågar inte osv. Man kan ju bara ställa frågan "varför"? Varför ska man bara lämna saken efter att en enda gång säga att personen kan höra av sig.

Jag menar inte att man gång på gång ska erbjuda detta eller fråga om saker och att den som sörjer sen ändå inte tar erbjudandet men att bry sig och fråga efter ser inte jag som en engångshändelse.

Man kan ju känna en sak efter en begravning, sen lite längre fram så är det för mig självklart att igen fråga hur man känner sig. Man kan ju knappast bry sig för mycket, varför bara begränsa sig till en gång och som du säger lämna det därefter. Förhoppningsvis tycker dina vänner likadant, att du ändå brytt dig men för min del är det inte att bry sig och ge stöd.

@28: Ja, precis det är enkelt att göra så och att välja det enkla är inte att verkligen fråga efter och bry sig om den som sörjer. Det är att själv ta en enkel väg för att man tycker det är obekvämt, något jag själv aldrig skulle göra när det gäller att ge stöd till vänner.

Visst kan relationen i sig spela roll men vissa saker har förändrats från då jag skrev andra inlägg och andra personer har kommit till osv så det beror inte enbart på det.

@29: Om du var i sorg tror jag inte att orden "jag förstår" eller "jag beklagar sorgen" i ett sms skulle hjälpa dig speciellt mycket. Vet inte om du förlorat någon närstående nu men det är knappast så att man sitter och läser ett sms med dessa ord och känner att "oj, vilket fint stöd mina vänner är".

Att beklaga är såklart en början men som man brukar säga så är handlingar större än ord och att då bjuda hem eller erbjuda sig att ringa är att handla och att ge ett aktivt stöd.

Sen kan det säkert vara så för vissa att man vill sörja själv och nöjer sig med ett beklagande i ett sms t ex men innan man utgår från att det är så ska en stödjande vän först förvissa sig om att det är så den sörjande vännen vill ha det.

#32 Ja jag har förlorat min pappa för ett halvår sen. trodde du läst #13

Jag fick inte en lugn stund. Folk ringde stup i ett. Ville komma och hälsa på osv. Jag ville bara vara ifred. Tillslut fick min sambo ta samtalen och hitta på att jag inte var hemma.

#Lonley2:

Jag förlorade min pappa 9 maj 2012 och jag mådde helt klart sämre än jag hade räknat med då vi har haft lite dålig kontakt under åren.

Däremot hade jag en resa planerad 3 dagar senare som jag valde att åka iväg på men det var rätt tufft för både mig och dem andra 7 som jag reste med. Jag åkte iväg till Krakow i Polen för att kolla på just koncentrationsläger och annat som handlade om 2 världskriget och just döden. Det hela gjorde det ju inte lättare direkt. I samma veva när jag var på semester så går min iller och dör innan jag hinner komma hem. Så det blir lite tårta på tårta med dödsfall. Jag bröt ihop totalt. Folk beklagade på Facebook men inte så många hörde av sig med ett samtal eller sms.

Däremot har jag aldrig sett det som något negativt i att mina vänner inte har frågat om hur begravningen var eller såna saker som du känner är viktiga. Men det är väl just att dem frågorna är viktiga för dig.

Jag valde däremot efter pappas begravning i juni att gå iväg och prata med en psykolog på vårdcentralen för att försöka reda ut mina tankar och känslor kring allt jag hade funderingar kring.

#31 ok, men det kan ju faktiskt vara en bra förklaring. De vänner jag verkligen skulle göra allt för när de behöver det är vänner som går många år tillbaka i livet. Hon jag nämde som exempel har varit en av mina närmaste vänner i 15 år och jag vet hur skör hon är. För henne skulle jag sätta mig i bilen och köra till mitt i natten om hon behövde mig, eller låta henne bo här i ett år om det behövdes.

Personer som är nya i mitt liv, ngt år eller så, skulle jag förmodligen inte släppa allt för och därför inte ge erbjudandet heller. Med undantag för någon kanske. Det kan helt enkelt vara så att ni inte hunnit lära känna varandra tillräckligt väl ännu och att de därför inte är redo för den typen av förtroenden.

Sedan beror det kanske okså på hur närstående den döde var. Är det en moster, syssling, eller någon gammal farmor så kanske alla inte har samma relationer till sina egna och tänker att sorgen kanske inte är "så stor"

Många gånger så relaterar man ju till sig själv.

Jag vill inte vara den som är den men min personliga uppfattning utefter dina tidigare trådar om de du kallar dina "vänner" så bör du lämna dina nuvarande vänner bakom dig och försöka hitta människor som är beredda att ge dig det du kräver och vars stöd/sätt att vara du kan uppskatta. Jag räknar tre trådar iallafall där du uttrycker ett missnöje med dina vänner, och då känner jag väl spontant att de kanske inte är rätt för dig?

@34: Ja, dels är det som du säger individuellt vilka frågor man tycker är viktiga, dels beror det på om ens vänner antingen väljer att gå utifrån sig själva och som i det här fallet till stor del inte bry sig eller om de faktiskt gör som jag beskrivit här, frågar efter hur en sörjande vän vill ha det.

Det de gjort är att svara kort på sms och kort höra mig berätta och i det att jag ändå öppnat mig och berättat sånt som är svåra saker så är det ett förtroende man lämnar. Man visar att man vänder sig till dem och att då inte alls få stöd på en motsvarande nivå är mycket tråkigt.

@36: Ja, det är säkert som du säger och mina vänner relaterar tydligen enbart till sig själva i hur de väljer att agera gentemot mig. Det är inte att vara speciellt empatisk eller omtänksam.

@37: Ja, jag kan både hålla med och inte. De jag nu umgås med kan jag ändå ha ett visst utbyte av men inte på ett djupare plan. Att ändå ha någon istället för ingen blir ju fallet, att man hänger ihop så länge det inte handlar om stöd, råd osv på ett djupare plan.

Sen väntar man ju sig att folk rent allmänt har någon form av empatisk sida. För egen del så behöver det inte vara en supernära vän för att jag lätt ska kunna säga att han eller hon gärna får slå en signal om personen behöver prata eller liknande.

Det är så att säga inte svårt för någon att lista ut att ett dödsfall är något jobbigt, det finns så att säga inte mycket andra tolkningar man kan göra och därmed borde det vara givet att engagera sig.

Och återigen, har man som vän aningar om att en sörjande person kanske inte vill ha frågor, då är det bättre att fråga hur personen väntar sig att det ska vara istället för att bara ignorera det som hänt.

#39 Jag tycker att du ska byta ut dina vänner.

Om jag mister en nära anhörig, då är det något väldigt personligt. inget jag vill dryfta med alla "vänner" utan i första hand med min man och min bror eller mamma och kanske någon enstaka riktigt nära vän. Att få ett litet kort eller mail eller en blomma från andra vänner känns alldeles lagomt för mig då, det visar att de tänkt på mig, vilket värmer mig och får mig att känna att jag inte är ensam och bortglömd.

När jag förlorade min farfar ville jag inte prata med någon om det , jag ville inte visa mig ledsen inför folk .. Var inte så stark att prata öppet om det . Skulle nog inte prata med någon ifall nån nära släkting dog igen ..

Det jag märkt är när mina kompisar mist sina vänner är att de blir sura om man frågar vad som hänt med personen .. Så jag kommer nog inte fråga någon i framtiden vad som hänt om någon dör :/ Sorgligt ..

Sen finns det folk som du TS som vill att folk ska fråga och vill kunna känna närhet från kompisarna . Jag är tvärtemot dig så jag hoppas du hittar någon i din kompiskrets att prata med :)

Jag skulle inte alls känna mig bekväm om mina vänner la sig i om jag mist en nära anhörig. Visst ett sms där dom beklagar sorgen går väl an, och att dom skriver att jag kan ringa om jag känner för.  Men sådana saker som dödsfall tar jag ju med riktigt nära personer, sambon, föräldrar, syskon.

@42: Ja, nu är det ju inte detta som är poängen egentligen, att man inte önskar prata med sina vänner utan att jag faktiskt önskar att det fanns vänner som just gjorde detta.

Det är väl bra att du känner att det dina vänner gör för dig är tillräckligt men det är inte det som frågan handlar om.

@43: Ja, du har ju all rätt att känna så och det är inte det jag menar heller, att alla ska gilla att få frågor om någons bortgång utan att man som riktig vän ska vara öppen för båda delarna. Dvs både kunna dra sig tillbaka och inte ställa några frågor men också kunna engagera sig och visa empati. Allt beroende på vem den som sörjer är.

@44: Säger samma sak till dig som till @42:

Nu är det ju inte detta som är poängen egentligen, att man inte önskar prata med sina vänner utan att jag faktiskt önskar att det fanns vänner som just gjorde detta.

Det är väl bra att du känner att det dina vänner gör för dig är tillräckligt men det är inte det som frågan handlar om.

#47 Nej jag menade inte med mitt inlägg att du skulle känna som jag.

Men dina vänner kanske känner lite så. att dom inte står dig tillräckligt nära för gå in djupare och prata om en sådan sak som dödsfall. Och missförstå mig inte. Jag menar inte att dom inte tycker du är en bra vän. Men dom kanske bara inte står dig så extremt nära som en del behöver göra för att känna sig bekväma att prata om en sådan sak.

@48: Ok, då förstår jag. Jag förstår dock inte riktigt vad anledningen skulle vara till att en person inte vill prata och ta upp saker kring ett dödsfall när jag uttryckligen sagt att jag vill att de frågar och att det är därför jag berättar för dem hur det ligger till?

Jag tolkar det som att dessa personer mest är intresserade av att hålla lite kontakt när allt är frid och fröjd och man kan prata om lättsamma saker. Att de egentligen inte alls bryr sig om en på ett mer djupt plan utan då hellre går vidare till andra vänner "utan problem" om man nu kan kalla sorg för ett problem.

#49 skon klämmer nog lite just runt frågorna. Du har sagt att du vill att de frågar, de har inga frågor. Det är nog få som har frågor. Om du har visat att det är så du vill prata om saken så lämnar det kanske inte utrymme för dem att låta dig prata av dig när det behövs. Just för att de inte har några frågor.

Om dom inte spontant ställer frågor som du önskar kanske du kan säga till dom att du är ledsen och behöver prata. Hur reagerar dom på det? Vänder dom dig  bara ryggen och är totalt oförstående till din sorg? Isåfall är det ju kanske bättre att bryta med dom om dom inte vill lyssna fast du uttryckligen sagt att du behöver prata om saken.

@50: Ja, riktigt så strikt har jag inte sagt det utan mer som att de inte behöver tänka att de inte får fråga kring det. Sen kvarstår det ju ändå att kunna t ex erbjuda en att man kan ringa om man behöver prata eller bara höra efter hur det känns nu när det gått ett tag. Möjligheterna är ju många utöver att bara beklaga och sen lägga locket på.

@51: Jag tycker väl att man inte ska behöva be om stöd. Jag har dessutom tagit upp dödsfallet själv vid flera tillfällen och det känns då mest som att jag ska behöva dra ur dem saker. Man ska ju inte behöva vända ut och in på sig för att folk kan höra efter hur det är osv.

Man kan inte vara så mycket tydligare, jag tycker att när jag själv berättat i flera sammanhang om det som hänt så är det också att signalera att man är öppen och vill prata. Att ens vänner sen inte hör efter mig trots detta tycker jag mest är att visa att de inte bryr sig.

Ett återkommande tema i dina trådar.
Dina vänner bryr sig inte nog om dig, ändå har du kvar dom?

#53  Återstår då att lägga dig på samma nivå som dina "vänner" Förbered dig på att du får inte mer stöd av dem än du hittills fått. Det blir lite ytligt snack om ditten och datten men inte på den nivå du önskar ha en djup vänskap. Det går ju som bekant inte att ändra på andras sätt att vara.

Jag tycker inte om att prata om sådant. Jag har JÄTTE SVÅRT att förstå och känna empati på det sättet, att beklaga och trösta vänner vid avlidna nära. Tyvärr. Jag håller mig helst undan och ja, i princip underviker alla frågor och sådant. Min väns morfar dog nyss, jag har inte frågat någonting om det. Vi har umgåtts som vanligt och hon har inte sagt ett ord om det heller. Har inte märkt på henne heller. Jag fick dessutom reda på det genom facebook. Hade varit en annan sak om det verkligen syntes att hon behövde prata om det eller så. Men eftersom att det inte märktes så glömdes det bort hos mig…

När min farmor dog pratade jag aldrig om det med mina vänner eller ens pojkvän. Åkte på begravning och inget ord om det mer. Aldrig fått någon tröst om det heller, kanske för att jag inte visat sorg för dom heller. Dålig på att visa sorg. Under 5 månader dog farmor, morfar och mormor… men inget jag berätta till mina vänner… just den perionden var dock även en jobbig tid i skolan och jag hade inte så många vänner.

@55: Ja, du har nog rätt i det tyvärr. Det svåra är ju bara känslan av att man öppnat sig för personer som sen mest verkar strunta i det man berättat. Hur man ska bete sig när man sen träffas och ser deras beteende som ett stort svek?

Antagligen så anser inte de att du är så nära vän med dem som du verkar anse att de är med dig.

Att säga att man beklagar till en bekant brukar räcka gott och väl, och de flesta menar det också när de säger det.

TS jag förstår inte riktigt din problematik. Jag menar. Okej du vill att dina kompisar skall fråga om din sorg. Och du tycker att deras beklaganden inte är nog. Men du kan väl i alla fall inse att alla är olika och att dina vänner kanske inte alls tänker som dig? Och dessutom så vart de ju tydligen dessutom bara ytliga vänner med mindre utbyte. Varför stör det dig så om du ändå vet att de inte uppfyller de krav du har för dina vänner? Du kan inte prata med dina släktingar eller så?

Jag tror det är svårt att få någon annan att förstå sin sorg, och själv kan jag tycka att ett beklagande eller ett kort räcker gott och väl. Jag vill inte riktigt ha mer än så för att jag vill inte riskera att dra uppmärksamheten från den avlidna till mig själv. För om det blir mer frågor om mig och annat så känns det mest som om jag vill sno uppmärksamhet. Om ni förstår hur jag menar.

Om min kompis haft ett nära dödsfall i familjen så hade jag självklart tröstat henne. Sen försökt få henne på bättre humör.

Jag har själv haft 3 vänner och bekanta som avlidit nu på ett år. Det har varit ganska så hårt men jag har nog inte fått så mkt frågor om det… Och det gör mig inte något. De vänner som visste har alla varit ett stöd på sitt egna sätt.. Om det sen varit en beklagande blick, kram, ett snällt ord, en undran hur nära vi stod varandra…. Ja det spelade ingen roll, de visade ju ändå att de tänkte på mig…. Man kan inte riktigt kräva mer.

Jag själv tycker för övrigt att det är fruktansvärt jobbigt att överhuvudtaget säga: Jag beklagar till någon med sorg, då det inte känns nog. Jag har även lite svårt att fatta andras sorg, då jag tror att andra reagerar starkare på sånt än vad jag gör. Empati är lite svårt för mig faktiskt. (Om det inte gäller min bästa vän, där är det inget problem)…

Jag känner dock inte att jag kan göra mer än att säga att jag är där, och att jag beklagar. Och att den drabbade kan ringa om den vill. Men å andra sidan gäller det alltid för mina vänner…

ofta vet man inte hur man ska bete sig och kan därför backa lite. Du får berätta för dem att du vill parata om det, dem kanske tror att du inte vill?