Vad jag vet så finns det inga genetiska grunder för sådant här. Utan det är sättet personerna (i detta fall barnen) hanterar det hela. Samma sak syns hos barn vars föräldrar varit alkoholister, en del går i föräldrarnas fotspår medans andra blir nykterister.

Huvudsaken är väll ändå hur din nuvarande är som person, inte vad hans far gjort? Dessutom var han ju relativt liten när detta skedde, i vissa fall inte ens född. Märker du att han blir våldsam eller kontrollerande så kanske det ligger något i det, men om inte så lär han väll vara som vem som helst, fast med en traumatisk barndom.

Jag förstår att de i din närhet är oroliga, men just nu finns det inget belägg för att vara det.

#0 Varför tycker du att det låter helt galet? Visst är sådant ärftligt. Det finns en anledning till varför man inte avlar på aggressiva hundar, bara för att ta ett simpelt exempel. Att din pojkväns pappa är en sådan fruktansvärd människa betyder dock inte att din kille är det eller kommer att bli det, och om han är så underbar som du upplever honom vara ska du självklart ge honom en chans. Man kan inte döma ett barn efter dess förälders brott.

Dock bör du självklart vara vaksam på sjuka beteenden som kan börja visa sig efterhand, men det gäller inte bara din nuvarande kille eller på grund av hans historia, utan alla människor. Det är sällan någon är elak mot sin nya partner på en gång, tvärtom brukar de vara gulliga, charmiga och uppvaktande ett bra tag innan deras rätta sida kommer fram.

#1 Det mesta är ärftligt, och det finns en ärftlig faktor gällande alkoholism också.

Nej. Miljö och uppväxt kan påverka, men hur det spelar ut vet man inte.

Det är lite som att titta på dom som växer upp med alkisar till föräldrar. Dom kan bli alkolister själva, eller ta helt avstånd från alkoholen.

Känns lite som om jag repeterar det som Afturelding säger, men hon har rätt så:p

Se inte han som hans far. Jag tror inte han vill bli sedd så.

#2 Det spelar ingen roll om man har aggressiva gener. Det handlar om vad du gör med din aggressivitet som spelar någon roll.

Människor är inte stöpta i en form och är sådana för alltid. Det är typ det första man får lära sig på en psykologi lektion.

När det kommer till alkolism finns det en gen som gör en mer känslig för beroenden, inte bara alkohol.

Jag är lite nyfiken på var ni har fått det ifrån att sådant inte är ärftligt?

#2 Angående alkolism så är det beroendepersonligheten du kan ärva. Vissa människor föds med större benägenheter att bli beroende. Men själva beteendet är inte genetiskt.

Och angående hundar så är det inte alls samma sak. Människan är en betydligt intelligentare varelse med större hjärna som kan processera saker på ett helt annat sätt. Människor är i mycket, mycket mindre grad påverkade av genetik än vad andra djur är. Man kan födas med belägg för psykopati utan att någonsin utveckla någon som helst empatistörning.

Och vad gäller våld så blev jag själv slagen som liten. Det är inte alls samma sak som vad som hänt familjen i TS inlägg, men det är också en sådan där sak som anses vara "genetisk". Men jag skulle aldrig någonsin slå ett barn, och inte en vuxen heller för den delen.

Visst föds vi med olika genetiska belägg för olika saker, men det är hur vi hanterar det och processerar det som sker omkring oss som är det viktiga.

(Sen beror det såklart på vilken gren av psykologin man hänger sig åt också. Psykologi är en diffus vetenskap som bara funnits i drygt 100 år, och vi kommer på att saker vi tidigare sett som sanning inte alls stämmer hela tiden. Psykologi är lite som politik, alla vill ha rätt men ingen vet vad som faktiskt är sanningen)

#4 Rent genetiskt så finns det bara vissa egenskaper som förs över. Miljö och uppväxt är annat.

Jag har fått det från min psykologi kurs.

Visst tror jag man har större chans att göra det som föräldrarna gör, eller så förstår man att det är fel och tar avstånd.

Om det vore ärftligt är det även en chans att det inte alls är så att han skulle ha en sådan "gen". Och du som påstår att det finns en sådan gen, får gärna länka till det.

#2 Tycker du har en fruktansvärd syn på människors egenskap att skapa sitt eget öde. Så som du säger så borde jag med min bakgrund snarare ta livet av mig än att vara den lyckliga tvåbarnsmamma jag är.

Göra liknelser mellan hundar och människor? Människan har väldigt mycket högre intelligens och kan lära sig handskas med sin problematik.

Och ett sådant beteende som TS skriver om är inte ärftligt, arv och miljö kan påverka, men om killen kan prata om det och har tagit tag i det så är den påverkan minimal. Har studerat detta i många år då jag jobbat med sexualbrottslingar.

Det finns inget genetiskt i ett sexmissbruk alls. Alkoholism har man däremot hittat ett samband mellan en viss gen och sjukdomen i fråga vilket inte betyder att man blir alkoholist för att man har den genen.

Geru och Afturelding:

Att föräldrar kan nedärva aggressivitet eller diverse annat betyder såklart inte att man ärver det - men man kan göra det. Större delen av min släkt har olika psykiska sjukdomar, störningar och besvär, och jag har själv två diagnoser och drag av ytterligare en. Särskilt två av mina syskon har också diverse problem och svårigheter. Det är inte bara en slump, det är arv.
Jag är inte särskilt sugen på att skriva alltför ingående om min familj och släkt, men att påstå att det inte finns någon ärftlighet vänder jag mig häftigt emot, med stöd av personal på psykiatrin och Stöd o Hab. Jag har dessutom sett samma sak inom andra familjer, så jag talar inte bara om min egen.

Människor är självklart också påverkade av genetik, vi är ärligt talat ganska sönderavlade, det är bara inte så många som verkar tänka på det. Vi är en väldigt sjuk art, både psykiskt och fysiskt.
Och ärligt talat.. Vi kanske är intelligenta, men det är ganska meningslöst att stoltsera med det när det ändå inte nödvändigtvis betyder att vi är smarta eller kloka, och när egenskaper som osjälviskhet, hänsyn och respekt är såpass både sällsynta och begränsade. Människan är girig och egoistisk, och vi hänfaller lätt till sådant som tilltalar, tillfredsställer och bekräftar oss. Om det inte vore så skulle nog det mesta vara frid och fröjd i världen, och det är det inte. Tyvärr.

Afturelding, att du inte skulle drömma om att slå ett barn är ju underbart, men det betyder tyvärr inte att alla låter bli. Alla människor är olika, eftersom vi är uppvuxna olika och har olika egenskaper. Vissa människor har lättare att till exempel bli aggressiva. Sedan spelar miljön förstås in. En människa som har lätt att bli aggressiv håller sig förmodligen lugn i en konstant lugn miljö utan någon press eller stress, utan att ifrågasättas och utan att utmanas på något sätt. Så fungerar dock inte samhället, även om vissa skulle behöva det. 

Ni får det att låta som att folk bara väljer hur de ska vara och sedan följer den mallen med fullständig kontroll. Till exempel just ilska (aggressivitet) gör en människa mindre intelligent än vad den är i vanliga fall, och ilska gör det svårare att tänka rationellt.

Ni verkar också ignorera det faktum att även om vi människor, till skillnad från hundar, kan tänka igenom det vi gör, så betyder det inte att vi alla kommer fram till samma sak. Det är ju sällan vi gör något som vi själva tycker är fel, och det finns faktiskt en hel del som gör saker de själva tycker är okej, som omgivningen tycker är fel. Som till exempel att slå eller utnyttja barn, eller för den skull mörda någon. Jag vet förstås inte säkert, men jag tror inte att det hör till vanligheterna med folk som mördar någon samtidigt som de tycker att det är fel, och utan att ha ett motiv som orsakade beteendet.
Vissa bryr sig helt enkelt inte om att följa lagar. Inte nödvändigtvis för att de inte har tänkt igenom det, utan för att de anser sig ha rätten att göra som de själva vill.

Och för att återgå till ämnet: En man som våldför sig på alla sina döttrar och mördar sin fru - och med all sannolikhet har utfört diverse andra hemskheter - nedärver också sina gener och sina egenskaper. Det är bara blåögt att inbilla sig något annat. Dock betyder det som sagt INTE att det slår igenom hos sonen som TS är tillsammans med. Föräldrar nedärver inte bara en enda egenskap till sina barn (tack och lov). ^^

Och för att förtydliga så menar jag alltså inte att han skulle nedärva en lust att utnyttja barn sexuellt, utan till exempel just en empatistörning eller dylikt. Det behöver inte ens nödvändigtvis vara något allvarligt. Även vi aspergare har ofta en mer eller mindre bristande förmåga till empati, det är nog ganska välkänt.

TheMiko:

Hur i all världen läser du?

1. "Skapa sitt eget öde"? För det första, missade du helt att jag inte på ett enda ställe skrev något om att killen TS frågade om skulle vara störd på något sätt? Tvärtom skrev jag att hon borde ge honom en chans och att man inte - nota bene: INTE - ska döma ett barn efter hur dess föräldrar är.

För det andra tycker jag inte alls om uttrycket ifråga. Har det fallit dig in att alla människor har olika begränsningar, och det finns helt enkelt vissa saker man inte kan göra något åt. Det är bara att acceptera. Tro mig, kunde jag bara välja själv så skulle jag genast sluta med mina tics där jag utan att vilja det gör illa mig själv. För tro mig, jag är döless på det knastrande ploppet som hörs i min nacke när jag gång på gång får en sträckning där som är allt annat än behaglig. Allt är inte möjligt och att "skapa sitt eget öde" har sina gränser.

2. Var läste du in något om att du borde ta livet av dig? Det hittade du på alldeles själv, så det får du stå för. Att någon borde dö av någon anledning har jag inte överhuvudtaget ens nämnt.

3. Människor må vara intelligentare än hundar, men man kan inte lära sig att handskas med sin problematik om man inte anser sig ha någon. Om du har jobbat med sexualbrottslingar borde du rimligtvis ha stött på personer som inte känner någon skuld för det de har gjort eller har någon empati för sina offer. 
Jag känner personer nära inpå som saknar förmågan att känna skuld eller ånger, som saknar empati, som manipulerar, ljuger, spelar på känslor, sårar, nedvärderar och misshandlar personerna i sin omgivning, för det enda sådana människor bryr sig om är sig själva. En sådan människa tycker inte att han eller hon har någon problematik, de tycker att det är andra som har problem. Själva är de felfria.

#8 Jag tror vi har gått runt varandra. Vi tycker egentligen samma sak tror jag. Jag menar bara att det är en relativt liten risk att TS partner kommer våldföra sig på sina barn om han inte visar några tecken på våldsamhet, bara för att hans far gjorde det.

Man ska alltid vara uppmärksam på sådana tendenser, oavsett vad personen har för familjebakgrund. Och sen ska man såklart vara införstådd i sin partners problematik i sådana här fall, för jag tror inte att man går igenom en sådan här sak utan att det lämnar några som helst spår.

Jag menar bara att det är lite väl drastiskt av folk i TS närvaro att be henom lämna sin partner för vad hans far gjort om inte partnern i fråga visar några tendenser och avfärda det med att "sådant är genetiskt". Det om något borde väll utlösa ett våldsamt beteende om inte annat.

Det är klart att vi ärver saker, men "vanlig" agressivitet och incestiösa tendenser är ju faktiskt ingen sjukdom, och påverkas snarare av kemiska ämnen i kroppen än rena gener. Sen föds man ju med olika halter av dessa, vilket är ärftligt. Men riktigt genetiskt är det inte.

#8 Damen, jag är en människa som är extremt aggressiv. Jag kan explodera direkt. Grejen är det att man lär sig hantera sig själv.

Människor har förmågan att styra hur vi reagerar på känslor. Det har inte djur. Därav kan man direkt säga att vi inte bara kan skylla på gener när vi blir förbannade eller så.

Att våldföra sig på barn betyder dock inte nödvändigtvis en empatistörning.

Ditt sätt att se på människor stämmer inte överrens med dagens psykologiforskning, så ursäkta, men jag tror på det som dom säger, inte det du säger.

Han kanske är en Luke Skywalker.

tycker det är att dra lite förhastade slutsatser genom att bara hänvisa till genetiken. vi har ingen aning om bakgrunden till varför TS pojkväns pappa var som han var. hans beteende kan precis lika gärna grunda sig i miljö. bern som utsatts för övergrepp som lite löper exempelvis en liten liten större risk att själv få en skev syn på sexualitet. miljö eller genetik.

TS jag tycker inte att du ska gå runt och vara misstänksam mot din partner. det skadar också. ska man gå runt och ha något i bakhuvudet är det också en misstro osm gnager. allt är inte genetik, så gör som precis alla andra gånger du förälskar dig och ta eventuella bekymmer om dom dyker upp. ska du gå omkring och ha detta i baktanken kommer du börja leta fel, och kanske i värsta fall börja hitta "avvikande beteenden" (som vi alla har).

man kan inte stirra sig blind på genetik. som sagt, allt är en salig blandning av miljö, arv, slump och gud vet allt. min sambo har mycket psykiska diagnoser på sin ena förälders sida, men ingen av barnen, vare sig sambon och hans syskon eller kusiner har några diagnoser. slump? ja, sannolikt. eller så finns där funktionella diagnoser.

Jag tror att beteende är ärftligt, men det märks också tidigt isåfall, det baserar jag på egna erfarenheter. Det behöver dock inte gälla för alla, också baserat på egna erfarenheter.

Alla människor är egna individer, vi formas under hela våra liv, vissa saker tar vi efter andra och andra saker gör vi inte. Att döma ut din pojkvän sådär utan vidare tycker jag är väldigt elakt av dina vänner. 

De som tar avstånd från din pojkvän med hänvisning till att hans fars egenskaper/beteenden nog gått vidare till honom, borde bli påminda om att han även haft en mamma att ärva egenskaper från.

Det finns både genetiskt arv och socialt arv och om det är det ena eller andra spelar kanske mindre roll i dethä'r fallet. Pappans otrevliga sidor behöver ju inte ha varit nåt genetiskt utan kan bero på saker han själv varit utsatt för och som vi inte känner till.

Jag är övertygad om att ett barn med denhär historian har större risk än någon med en trygg svenssonuppväxt att få någon sorts störning oavsett om det är genetiskt emmer beror på miljön. Men större risk betyder inte att det sker.  Om man ser sig omkring i familjer man känner så ser man nog i dom flesta fall att barn blir väldigt olika. Jag har en kompis som har 7 syskon, alla numera vuxna. Inte är dom särskild likadana!  Några liknar föräldrarna mycket i utseende eller beteendet, andra väldigt lite.

Den enda faran jag ser är att du är ihop med en kille som varit med om mycket hemskt i sitt liv- men framförallt verkar tvingas bära en typ av arvsskuld för sin pappas gärningar i samhället där ni bor- kanske läge att flytta???. Att "Hans pappa våldförde sig troligtvis på båda döttrarna där med." är ingen garanti bara för att fadern gjorde det med sina första syskon. Min spontana reaktion är nej, sånt här är inte genetiskt. Skulle kunna sträcka mig till att pedofili är en sexell läggning(men väldigt förbjuden) men jag vet inte om det är något man föds med eller utvecklas från en viss typ av uppväxt.

Tror på det #16 säger. Har själv en pedofil i min släkthistoria som enbart förgrep sig på EN av sina döttrar och även sitt barnbarn. Han hade dock otroligt jobbig uppväxt, blev föräldrarlös tidigt, slets bort från sina överlevande syskon och fick bo på ett hemskt fosterhem. han var ett monster men det var nog både "anlag" för det, tillsammans med vad "världen" gav honom.

Om du inte sett detta hos honom så ser jag ingen anlending att du ska lyssna på dina vänner, be dem vara tysta, tycker jag. Ibland uppfyller vi omgivningens förväntninga,r ibland stärker det oss att gå emot dem.

JAg vet killar som vuxit upp i alkoholistfamiljer och sågs som värsting i skolan men idag är lugna, fina svensson-pappor. De var starka, hört talas om makrosbarn? De kommer upp i de mest horribla, misära omgivningen men blir fullkomligt "normala". "pojken som kallades det" är kanske en bok att rekomendera, om du inte läst den.

#2 vet inte men fann din kommentar som jämför hundavel med människor som otroligt..osmaklig :) Hej rasbiologi 1930-tals Sverige. Jag skulle säga att det biologiska stärcker sig till att det avgör hur "känsliga"/mottagliga vi är. Det som avgör hur vi tar till oss trauma/hanterar den. Det finns en FARA i att folk får för sig att "äpplet faller inte långt från trädet-mentaliteten". Du låter precis som den där tjocka, fula fastern i Harry Potter som …ja just det, höll på med hundar och jämförde Harry med en dålig avkomma från en dålig tik.Förväntar man sig att en unge från en alkis kommer att balla ur, så blir det nog rätt möjligt så. Nu är ju TS pojkväns syskon lite allt möjligt.

TS  ett tips är kanske att inte berätta om din pojkväns mörka bakgrund för allt och alla, så han slipper att bli dömd utifrån sina föräldrars dumheter och kan leva på sina egna meriter.

Sen att man kan ärva ADHD t.ex som innebär följdsjukdomar och ökar risken för att t.ex bruka droger- är ett annat kapitel egentligen. ADHD-gen finns, men det är ju inte en "mental sjukdom" rent så, som gör att man misshandlar sin partner och kn*lllar sina döttrar. Tror man kan uppleva nedärvdheten för att det nog är rätt lätt att man tar efter beteende från närstående.

Men herregud vilket jävla bullshit, har inte läst kommentererna innan den här gången men nej det är inget du behöver vara orolig för.

Alltså kriminologer kan ju exempelvis se att många har ett visst ämne i hjärnan mer än andra och fler har ADHD etc. och den delen kan vara ärftlig. Men han kan lika gärna ha ärft mer av sin mammas gener?

Så nej känn av honom som person och tänk inte på vad hans pappa har gjort. Eller ja jo lite grann eftersom att miljön kan ha pårverkat honom. Men han kan ju lika gärna ha sagt det att fy fan ska aldrig bli som pappa eftersom han har sett hur hemskt det är?

Usch vilka helt ärligt idioter som har sagt något sådant. #18 skriver ut det hela så bra förresten.

Tack för en hel del bra synpunker :) Skönt att känna att det inte är jag som är naiv i detta fallet ;)

#17 När det gäller flytt osv så är det ingen fara. Hans pappa/monstret är död sedan några år tillbaka. kom ut ur fängelset efter 10 år och dog av ålder eller cancer eller liknande.. pojkvännen har inte brytt sig om att ta reda på varför.

Pojkvännen bor nära sina småsyskons fosterfamilj(själv växte han upp på barnhem med sin minsta syster som behövde extra hjälp) och omgås mycket med dem. De är jättegoa människor och har gett honom mycket stöd under hans uppväxt :)

Han nämnde en gång att han är orolig över att få en dotter eftersom han är livrädd för att bli som sin pappa, men han har säkert fått höra liknande tankar som de jag har berättat för om detta har sagt.

Självklart är det inget jag berättar för allt och alla. Tror inte att han hade velat det heller, bara mina närmaste som har undrat vad han föräldrar gör etc och jag är förbannat dålig på att hitta på saker/ljuga ;P men kännde att jag behövde fråga opartiska människor där vi båda kunde vara annonyma :)

Det du skriver om att han är livrädd för att få en dotter får mig att tänka att ifall ni vill skaffa barn i framtiden att han går o pratar med någon om detta, typ kurator för att prata ut om dessa tankar och bli av med dom.

#10 Ja, det är ju det jag själv skrev; Ge killen en chans, och döm honom inte på grund av att hans pappa är hemsk. Något annat sa jag aldrig. :)

#11 Jahaja herrn, jag applåderar din självbehärskning, men ber dig ha i åtanke att alla har olika mycket av den varan. Självklart går det att träna upp sig, och man blir bättre ju äldre man blir, men alla har en gräns och den sitter olika högt för olika människor. Att du kan hantera en viss mängd provokation betyder inte att alla har exakt samma mängd kontroll som du.

Vilket sätt att se på människor? Så som de är, eller vad menar du? Vi är nämligen väldigt självförhärligande också och vill ogärna befatta oss med några negativa uttryck, som att vi är egoistiska och giriga. Vi vill bekräftas, inte tillstå de fel och brister vi har. Jag kan bara beklaga om du tycker att det är jobbigt att erkänna att människan inte är en felfri, genomgod och alltigenom altruistisk varelse, men om du är så intresserad av psykologi som du påstår borde det vara ganska välkänt. Personligen är jag skeptisk till alla människor som försöker förneka att vi har gott om dåliga sidor. Jag har inget intresse av att sticka huvudet i sanden och låtsas att allt är bra, men önskar du göra det så kan du ju låta bli att diskutera ämnet.

#18 Vad originellt, en som tycker att det är osmakligt att jämföras med djur. Vi är djur, varken mer eller mindre, och det innebär, vare sig du tycker att det är osmakligt eller ej, att risken är större att något blir knas om man inte har "perfekta" föräldrar (något som självklart inte finns, men bara för sakens skull tar vi det som exempel), och istället föds av föräldrar med fysiska och psykiska sjukdomar/störningar.

Det är fånigt att dra upp Harrys hemska styvfaster. Jag tycker förvisso definitivt inte att alla människor bör reproducera sig eller lämpar sig som föräldrar, men jag tycker inte så bara för att jag ogillar en människa, utan för att jag tycker att det är onödigt och fel att det ska födas fram barn som ligger i en ännu större riskzon att bli fysiskt eller psykiskt sjuka än annars. Jag är inte särskilt förtjust i tanken på lidande, och tror inte att det är någon nyhet att människor som är fysiskt eller psykiskt sjuka både lider och orsakar andra lidande. Men visst, tycker du att det är finfint så får det stå för dig, men jag har inte den inställningen.

Jag förväntar mig inte att barn till en alkoholist ska balla ur, något sådant har jag aldrig sagt. Jag är själv ett sådant barn och har helt valt bort alkohol.

Vad gäller det du skrev i #19, så undrar jag egentligen vad folk läser in i det man skriver. Du fantiserar på något vis ihop alldeles egna historier, för jag har ALDRIG NÅGONSIN sagt eller ens antytt något så urdumt som att ADHD skulle innebära att någon "misshandlar sin partner och kn*llar sina döttrar". Någon sådan diagnos eller mental sjukdom finns överhuvudtaget inte, så det är taget ur tomma luften.

ADHD (eller Aspergers syndrom eller dylikt) är inte ett inlärt beteende, så var har du fått det ifrån? Personer med ADHD har avvikelser i hjärnan som neurotypiska ("normala") personer inte har, och det finns inga belägg för att en människas livssituation (uppfostran, familj, o s v) har något med det att göra. Däremot påverkar miljön naturligtvis hur allvarliga problem personen med ADHD får, men att säga att ADHD har att göra med att man tar efter beteenden från närstående är struntprat.

#21 Att din pojkvän har en sådan pappa betyder inte att han kommer att gå i hans fotspår och utföra samma brott, så det är ju förfärligt att han ska gå och oroa sig för det. Har han pratat med exempelvis någon kurator om sin uppväxt och om sin oro? Det är tacksamt och nyttigt att få prata med en som är utbildad för just sådant. :)

Att vi är DJUR säger jag inte emot, men HUNDAR är ett ANNAT djur, å jag antar att du stod för det orginella att tänka som på 1800-talet.

Själv har jag ADHD och depressioner men enligt din devis så ska jag inte få finnas för jag lider/skapar lidande :) Det bästa vore om mina föräldrar (som har bra gener) hade skippat att skaffa barn. Själv är jag glad över att få leva och saker tenderar att reda ut sig för många- handlar om stöd och tolerans, för att vara helt ärlig. Om jag omgivits av folk med din attityd så skulle jag nog mått ännu värre idag.

Man ska inte stirra sig blind på siffror och statistik. En rik förälder får inte garanterat bättre avkomma, inte heller får "störda" människor garanterat störd avkomma- riskerna ökar med några % men det är inte stora nog för att folk som du ska gå runt och predika hundavel som en förebild. Hundar låter sig styras på det viset, lycka till att försöka göra det med människor.

Men vill inte bråka om det, kändes bara smaklöst och inte speciellt "orignellt" då det är ett rätt gammalt och vanligt tankesätt genom historien. Den där arvssynden :P

För mig är detta nu utagerat, käner att jag inte mår rba av att diskutera detta vidare, lider mest med TS pojkvän som jag hoppas slipper bli dömd pga sina förfäders ogärningar.

Att skaffa barn är en alltigenom egoistisk handling, och jag tycker att man ska ge barn så goda förutsättningar som möjligt. Att "friska" föräldrar kan få sjuka barn och vice versa är förstås självklart, men man behöver ju inte göra det värre än det redan är om man redan vet med sig att det finns en massa risker. Många här verkar ju förespråka kontroll och att tänka på vad man gör, men det är tydligen "smaklöst" att tänka efter när det gäller något så viktigt som en ny människas väl och ve.

När jag läser det du skriver påminns jag om de som är emot aborter och preventivmedel, eftersom det innebär att man förvägrar någon livet. Stackars, stackars barn, som inte får födas och leva rullan, inte sant?  Jag tycker inte synd om något som inte finns.

Och min "attityd" är för övrigt just ett resultat av att jag bryr mig, men det verkar gå dig förbi.

Det är också bara "några %", som du uttrycker det, vad gäller risker om vi skulle prata inavel, men det är sällan majoriteten tycker att inavel är rätt för det.
Och jo, risken är alldeles tillräcklig - oavsett vilket av ovan nämnda ämnen - för att både jag och vilken annan människa som helst ska ha rätten att ifrågasätta och säga vad vi tycker är rätt och fel. Jag är långt ifrån dum, jag begriper att ämnet är kontroversiellt och att människor den övervägande delen av gångerna sätter sina egna behov och instinkter före ett ofött barns - men absolut, jag har ALL rätt i världen att tycka att just precis det är fel. Jag är betydligt mer brydd om ett oskyldigt eventuellt barns hälsa och välmående, än de potentiella föräldrarnas instinkt och lust att föra sina gener vidare.
Jag har aldrig pratat om att styra någon. Skriver du för att du tror att du kan diktera hur andra ska leva, eller framför du helt enkelt dina åsikter och argument när du skriver på forum eller pratar med folk IRL?

Jag beklagar att du mår dåligt av en diskussion på internet bara för att vi tycker olika. Om det känns bättre att se mig som Harrys elaka styvfaster så varsågod. ;) Men kom inte och säg att jag inte har rätt att uttrycka mig bara för att du inte håller med mig. Jag kan diskutera med dig och tycka att det du säger är strunt, men jag skulle inte säga åt dig att "sådana som du" inte har rätt eller anledning nog att "predika" dina åsikter.

Vill du för övrigt förenkla allt jag säger till att jag predikar "hundavel" bara för att jag skrev just hundar i mitt första inlägg - om vilket jag för övrigt skrev "för att ta ett simpelt exempel" - så fine. Att det bara var ett exempel för att förtydliga att vissa saker kan gå i arv (vilket trådskaparen uppenbarligen var skeptisk till) var tydligen alldeles uppåt väggarna i dina och en del andras ögon, men ändock lika sant. Skjut inte brevbäraren bara för att du ogillar beskedet. Jag kan inte rå för att man riskerar att ärva vissa saker.

Jag håller dock med dig gällande TS kille, men det verkar nu också vara det enda vi är överens om i den här diskussionen. :)

#26 Jag är inte emot abort :) Tänkte bara skriva det.

Att alla inte är lämpliga föräldrar håller jag också med, men jag tycker inte att man kan driva genetisk-avel på människor, det finner jag förkastligt.

"Och min "attityd" är för övrigt just ett resultat av att jag bryr mig"

Men de tär rent kränkande till de som är avkomma av "dåliga aveldjur" :P Väldigt omtänksamt av dig.

Klart jag mår dåligt när någon har en sådan unken åsikt, öven om sjukdom i en fmailj kan öka risken för avkomman men att dömma folk som skaffar barn för egoister. So whar, säg vad människan gör som inte är egoism, om  vi ska dra det till sin spets.

Antog att jag uppbar samma rättighet som dig att ha en åsikt. Jag dikterar inga vilkor, efteroms jag inte direkt kan hindra dig att ha dessa åsikter, kan jag? JAg är inte admin, had ejag varit det och bannat dig pga dessa inlägg så skulle jag missbrukat min rätt anser jag. Jag har, så vitt jag vet- inte framfört någon typ av hot eller liknande? Jag har inte ens bojkottat dig. Men ja, jag blev upprörd av det du sa, jag KAN bli upprörd av saker på nätet. JAg är inte helt blasé och detta beror inte enbart på att vi TYCKER olika, det beror på att det du tycker BERÖR mig, eftersom jag tillhör gruppen du anser inte ska få/ska föra sin avkomma vidare- jag är en ultraegoist- för jag SKA skaffa barn och jag kommer att bli en skitbra morsa.

Du säger samma saker osm Harrys elaka styvfaster. punkt :) Det betyder inte att  fastern i sig har fel men just hon är en rätt fin karikatyr på folk som yttrar sina åsikter av sådan art och iomed det ger barn en stämpel och begränsad värld. Detta stärker Harry men för en svagare individ skulle det kunna vara förödande och rent av vara det som driver dem till att bli just den som omgivningen förväntar sig att hen ska vara- ett ruttet äpple till sitt ruttna fmailjeträd.

JAg har inte problem med fakta, problemet är hur folk hanterar och svänger sig med den och "applicerar" den på människor (som är mer än nummer), utan insikt i hur det påverkar individen och det sociala, skapar fördomar etc.

Men nu har jag skrivit alldeles för mycket igen och känner ändå att jag inte kan framföra mina åsikter (och känslor) med ord just nu.

Bra att vi är överrens om något iallafall.

För det andra tycker jag inte alls om uttrycket ifråga. Har det fallit dig in att alla människor har olika begränsningar, och det finns helt enkelt vissa saker man inte kan göra något åt. Det är bara att acceptera.

Jag pratar om inlärda beteenden inte diagnoser som tex tics. Har själv ADHD + två diagnoser till som jag kämpar med dagligen. Det jag inte har är ett aggresivt beteende, våldstendenser, incestuiösa tankar vilket jag enligt ditt första inlägg borde ha ärvt i alla fall till viss del från min far. Och om jag tar med de beteende störningar som finns i min familj bakåt så borde jag vara den mest olyckliga person som finns. Och du fortsätter antyda att jag inte skulle ha fötts på grund av mina föräldrars dåliga gener och beteenden.

2. Var läste du in något om att du borde ta livet av dig? Det hittade du på alldeles själv, så det får du stå för. Att någon borde dö av någon anledning har jag inte överhuvudtaget ens nämnt.

Som jag läser ditt inlägg så är alla de beteende störningar min föräldrar har och deras föräldrar i sin tur ärftliga, då skulle jag lika gärna kunna ta livet av mig för om jag fått en enda av dem så vill jag verkligen inte vara vid liv.

Om du har jobbat med sexualbrottslingar borde du rimligtvis ha stött på personer som inte känner någon skuld för det de har gjort eller har någon empati för sina offer.

Självklart har jag träffat på dessa personer men det är inte det vi pratar om det är deras barn och om man ärver det beteendet. Konstigt nog har jag aldrig trots mitt jobb med sexualbrottslingar träffat på ett enda barn till dessa som på något sätt haft samma beteende, samma läggning, eller begått sexualbrott själva. Och då har jag säkert mött 500 dömda för sexualbrott och väldigt många av dem har barn.

Tänker inte diskutera detta mer för jag mår pest över att läsa tråden. JAG anser att din syn är förlegad och att man diskuterade på det viset när man tvångskastrerade människor för att man ansåg att de var för "sjuka" för att skaffa barn. Visst är det själviskt att skaffa barn i vissa lägen men det är också en rättighet som ingen kan ta ifrån en.

Är inte emot aborter heller för den delen, man ska själv få välja om man vill sätta barn till världen eller inte.

Om det hade varit frågan om en allvarlig genetisk sjukdom, då hade jag möjligen (knappt då) kunnat hänga med i diskussionen ovan. Men detta är ju något helt annat. Den problematik som ts killes pappa hade har jag alldrig hört talas om att den kan vara genetisk!  Så jag tycker det är rena vansinnet att fortsäta tråden på temat avel och genetik!!!!! MoaLs inlägg klarar jag inte ens att läsa hela, det är som tagit från Hitlertyskland.

Ts problematik handlar snarare om ifall upplevleser och trauman kan ha påverkat killens eget beteende.  Vad jag har förstått så har dom flesta sexualbrottslingar som utnyttjar barn själva varit utsatta.  I så fall är det snarare de som varit utsatta för sexuellt utnyttjande som barn som är riskpersoner som vuxna om upplevelserna inte bearbetas professionellt.

#27 Jag kan inte vara omtänksam mot alla. Djur och barn går före vuxna människors kränkta känslor. Särskilt som jag själv inte upplever det jag har skrivit som kränkande. Allt jag säger innefattar ju även mig och de människor jag älskar och bryr mig om. Exempelvis varken jag eller min sambo är lämpliga att "avlas" på, om du nu vill att vi ska uttrycka oss så. Det håller han fullständigt med om. Han brukar säga att han hoppas att jag aldrig någonsin ändrar mig vad gäller barn (jag är inte intresserad av att skaffa några), för att jag skulle bli en sådan urusel mamma. Jag tycker inte att det är förolämpande, det är sant. ^^ Som jag skrev tidigare till en annan medlem så är jag inte den som sticker huvudet i sanden. Jag är fullt medveten om såväl mina brister och fel som mina starka och positiva sidor. Att bli en bra mamma finns tyvärr inte bland mina goda sidor. :P

Som jag också har skrivit tidigare så finns det i princip ingenting som vi inte gör på grund av egoism. Jag tycker också att jag borde ha fått fram vid det här laget att jag helt enkelt tycker att man åtminstone borde tänka efter en aning innan man låter sina egna önskningar och begär gå ut över barn. 
Och bara för att du ska vara medveten om det så är jag fullt införstådd med att det inte finns någon felfri människa, vilket jag heller aldrig har påstått.

Att du ska bli en skitbra morsa låter ju toppen, men jag har heller inte yttrat mig om din förmåga som mamma. Hetsa inte upp dig över saker som jag inte har sagt. :)

Och nej, det gör jag faktiskt inte. Hon hävdar att om det är något fel på hyndan så blir det också något fel på valpen. Något sådant har jag aldrig påstått - tvärtom har jag hela diskussionen igenom sagt att man inte ALLS behöver bli på ett visst sätt bara för att ena eller båda föräldrarna är si eller så. Om jag, som du har fått för dig, skulle tycka som Harrys hemska styvfaster, så skulle jag inte skriva till TS att hon ska ge honom en chans. Jag skulle inte skriva att man inte ska döma ett barn efter dess föräldrars brott om jag var av samma åsikt som henne - för det är precis det hon gör; dömer valpen efter hyndan.

Fakta är fakta. Jag har inget större behov av att få den inlindad och jag är inte heller någon som lindar in det jag själv säger särskilt mycket. Det faller sig inte naturligt för mig.

#28 Ditt inlägg visar att du inte har förstått något av det jag har skrivit, det är så fullt av fel och missuppfattningar att jag inte ens orkar börja förklara det du inte har förstått. Du lyfter meningar ur deras sammanhang och skriver svar till dem som gäller något helt annat.

#29 Att tråden har spårat ur fullständigt är uppenbart, men liknelsen med Hitlertyskland får du gärna motivera. Om du inte vill ta det i tråden kan du gärna skicka ett PM, för jag är nyfiken.

Jag tycker inte att du ska oroa dig bara du slipper träffa hans pappa… Det hade varit en annan sak om han hade VUXIT UPP med sin pappa för då kan man "ta efter lite" eller så blir man raka motsatsen och vägrar bli ens lite lik ens förälder. Han var ju ändå bara 11 år så jag antar att han sluta träffa sin pappa? Man har inte såå mycket att gå på då. Jag känner en med en pappa som är alkoholist (som försöker sluta) och föredetta knarklangare som tagit det ena och det andra (utan beroende) - h*n dricker med måtta och har aldrig testat eller ens varit nyfiken på droger. Dennes mamma, syster och bror har testat droger och systern blev beroende medan brodern tog regelbundet på fest men har slutat helt. Så NEJ det är inte ärftligt tycker jag men man blir uppväxt och uppfostrad efter vad/hur föräldrarna tycker/gör och beter sig med ex droger. Dennes kusiner odlar och röker också på. Så ja det går mkt i släkten men det handlar om hur man ser på droger. Dennes andra syster och bror tar istället helt avstånd från det precis som h*n själv. pappan har varit i fängelse i mer än 10 år totalt och det betyder inte att h*n kommer hamna där. Herregud nej. Gud vad dömande.

#30 vad jag menar är att JAG varit ett BARN en gång i tidne och då skulle blivit otroligt KRÄNKT om någon sa sådär till mig. Du tror inte barn ahr ett medvetande? :) Barn om någo0t är otorligt känsliga för omgivningens åsikter och attityder.

#32 Jag kommer inte att behandla dig som ett barn bara för att du har varit ett. Jag förväntar mig att du ska kunna hantera det som skrivs på ett forum på ett annat sätt än ett litet barn.

Och inbillar du dig verkligen att jag säger till var och en att de är "avkomma till dåliga avelsdjur" som du själv uttryckte det? Bara för att säga det? Särskilt till barn? Sluta fantisera ihop en massa strunt.

Jag VET att barn inte är dumma. Jag vet också att barn ofta tål otroligt mycket mer än vad de flesta vuxna tror. Jag vet dessutom att barn tycker om att man är ärlig och rakt på sak gentemot dem - det finns en anledning till varför det är MIG mina halvsyskons mammor ringer till om mina syskon är oroliga eller mår dåligt och behöver prata med någon. MIG. För att jag är bra på att lugna dem, ge dem råd och ta ifrån dem eventuella skuldkänslor. Barn har ingen skuld i att vissa vuxna är dumma i huvudet.

Jag tror inte att du behöver vara orolig =) Men som någon annan här skrev så är det ju bra att hålla ögonen uppe ifall han börjar visa sidor som du inte riktigt gillar…

Jag tror det har mycket med det att göra att hur din kille ser på det hans far gjorde! Jag menar, barn som har varit med om att se sin far (eller mor eller någon annan) våldföra sig på någon KAN ge en bild åt barnet att det beteendet är helt okej…

Nu menar jag altså inte att din kille skulle tycka att sådant är okej men som sagt finns det sådana fall… Så jag tror det har mycket att göra me HUR din kille ser på det som hänt och vad han tycker om sin far…

Gud vilken hemsk historia!! :(

Jo, visst kan det vara genetiskt, beroende på vad det är som gjorde pappan så galen, men din pojkvän verkar ju inte alls ha ärvt något från sin far… Mycket är ju påverkat av miljö och personens inställning. Kanske vill han bli sin pappas raka motsats.

Jag tycker inte du ska oroa dig! Såklart om han skulle göra dig illa på något sätt så är det en annan sak. Men det gäller ju alla människor.

#21 Efter att ha läst igenom den väldigt långa diskussioner här så måste jag bara få inflika mina egna tankar också.

Min pojkvän har en väldigt störd familjerelation också med en mamma som missbrukade droger, misshandlade och vanvårdade barnen. Sen flyttade han till sin pappa som fortsatte den fysiska misshandeln och varken han eller hans plast-mamma tog till sig barnen emotionellt.

Och det som får mig att helt och hundra tro på att han aldrig någonsin kommer bli som varken den ena eller andra föräldern är just att han sagt "jag är rädd för att skaffa barn ifall jag blir som mina föräldrar…". Med det i bakhuvudet så tror jag att han kommer bli för slapp om något, för han kommer jobba så hårt för att inte vara för hård, för emotionellt distanstagande och hårdhänt. Det är 5 år sen vi träffades, men först nu börjar han tro på om han kanske kan bli en bra förälder efter att ha spenderat mycket tid med syskonbarnen och insett att han bara vill dem väl, inte skada dem.

#33 JAg förävntar mig itne att du ska tala till mig som ett barn- men jag kan relatera till de barn som möjligen sitter på forumet och läse,r så vitt jag vet har många unga människor tillgång av nätet och du har ju faktiskt svart på vitt uttryckt dina åsikter om saken- helt öppet, för vem som helst att läsa.

Barn tål mycket och de är inte dumma och såklart, ärlighet varar längst men vissa saker kan man hålla för sig själv eller välja att sprida dynga runt om sig.

Nåja, nu har jag sagt mitt.

TS: Vissa saker är tyvärr ärftligt, och vissa saker är inlärt. Det finns ingen säkerhet i att din pojkvänn skulle ha ärft något negativt från sin far varken genetiskt eller miljömässigt, men skulle så fallet vara så går det med träning säkerligen att hantera.

Alla människor föds med plus och minus i alla områden, men med hård träning går dessa att kontrollera och steg för steg ändra. I min familj går det tex många olika problematiker. Exempelvis dyslexi som jag, min ena bror och min mamma har i olika grad. Men med mycket trocklande och många småknep så kan man hantera det precis som med alla sina problem i livet bara man är villig att kämpa.

Jag har även asperger, precis som en av mina kusiner, och det har visat sig vara ungefär 80% ärftlighetschans på enligt de uppgifterna jag sett. Men detta betyder även att det är iaf 20% chans att ens barn INTE får dessa problemen. Och även om barnet skulle ärva ens asperger, betyder det inte att den triggas om man inte utsätts för ens problem. Som exempel, har man spindelfobi (benägenheten att utveckla fobier är även ärftligt enligt vissa studier) så kommer man inte lida av sin fobi om det inte finns spindlar i ens närhet.

Det jag vill komma till är att du borde ge din kille en chans, för det är alla människor värda, och försöka ha en väldigt öppen komunikation med honom. Känner han sig trygg kommer han säkert berätta mer om sig själv, om sina problem, farhågor och när han märker att saker börjar bli för jobbigt. Men sen ska man, precis som med vilken annan människa som helst, ha ett halvt öga öppet så att ser småtecken när de kommer. Dock skulle jag i din sitts tagit upp dessa med killen och inte på en gång hoppa till slutsatsen "f*ck han är som sin farsa, nu drar jag!".

Hoppas saker löser sig för er! Kan inte vara roligt för honom att alla ser honom som en tickande bomb, men människor är oroliga för sig själva och sina närståenden så det är tyvärr inte så ovanlig reaktion från folk…

#37 Mig tyckes det som att folk har problem med mina åsikter för att de lägger in sina egna fördomar och värderingar i dem - något som jag omöjligt kan ta ansvar för. Jag tycker helt enkelt inte att alla är lämpliga att skaffa barn, varken mer eller mindre - men en del väljer uppenbarligen att förvränga det till att jag tycker att barn till mindre lämpliga föräldrar bör ta livet av sig, eller helt enkelt får för sig att jag på något vis antyder att någondera part är sämre människor. 
Det är alltså påhittat = något som jag inte har sagt överhuvudtaget.

Jag lägger inte in någon sådan värdering i mina åsikter, det är därför jag inte själv tar illa vid mig om någon skulle tycka att jag skulle bli en olämplig mamma - särskilt inte om uttalandet grundar sig på att jag till exempel har gott om framförallt psykisk sjukdom i släkten, och själv har två diagnoser som i allra högsta grad skulle påverka mitt barns liv och välbefinnande.

Personligen ser jag ingen anledning att reagera särskilt starkt på det jag har skrivit, och definitivt ser jag ingen anledning till varför något barn skulle känna sig kränkt.

Jag har uppenbarligen högre krav på människor som har eller vill skaffa barn än vad många har, och det skäms jag absolut inte för. Jag anser inte att barn är en rättighet eller något som ska skaffas utan eftertanke. Jag är en djurmänniska, och bland inbitna djurälskare upprepas det gång på gång att djur inte är någon rättighet, just för att djur inte ska behöva fara illa bara för att någon person "vill ha". Jag anser inte att barn är mindre värda den omtanken.

Det är slöseri att slänga olika invektiv på mig, Gur4m1. Jag blir inte förolämpad av det du anser om mina åsikter, de står fast likafullt.

Däremot irriterar det mig att många tillskriver mig åsikter och synsätt som jag inte överhuvudtaget har gett uttryck för. Ni låter fantasin skena iväg och dömer mig sedan för saker jag inte ens har sagt, och ignorerar majoriteten av det jag faktiskt har skrivit.

#39 Grejen jag mest reagerar på är att du på ett väldigt bestämt vis verkar anse att det beteende man "föds" med alltid kommer vara där. Psykologin säger ju annorlunda om sådant, eller hur? Det enda du kan få är psykiska genetiska sjukdomar via det arvet, men resten går helt seriöst att arbeta bort.

Allt från kvinnomisshandel och aggressionsproblem till att vara rädd för spindlar. Allt det går att arbeta bort.

Hur man framför sin åsikt är dessutom extremt viktigt. Blir du misstolkad ofta så kanske man ska tänka på det? Jag får göra det väldigt ofta själv, så jag vet.

MEN AS och dyslexi är INTE samma sak som att man går och våldtar sina egna barn. Det är skillnad på päron och äpplen. AS är inget du kan bota, inte dyslexi, bara lära sig att underlätta och leva med.

Att ha AD_HD är ju inte alls samma sak som att lida av "svaga never" och får psykoser, eller bara helt enkelt vara uppvuxen i en sådan miljö att man på något sätt tror sig tycka det är okej att våldta sina döttrar (alternativt vara en psykopat).

Moa: JAg är också djurmänniska och jag förstår summan av det du försöker säga men jag tycker de tär lite som i nivå med att "jag vill inte ha barn för jag tycker inte att jag själv är lämplig för det" det räcker så. Inte "för människor med psykiska sjukdomar/etc i släkten är inte lämpkliga föräldrar/avelsdjur". För det är summan av det du framfört- att vissa är mindre/mer lämpade- baserat på förfäderna/historien/släkten bakåt.

Där håller jag inte med dig. Men det är väl bra för dig att du vet vad du vill och tar ansvar för det. Själv är jag inte riktig ti samma sits som dig, folk tycker att jag komer att bli en bra mor och min syster är en helt underbar mor- trots att vi kommer från fmailjeförhållanden liknande den TS beskriver- rent historiskt.

Jag är inte ute efter att ändra dina åsikter, utan ute efter att ändra ditt uttryckssät på sin höjd.- vad DU tycker är egenltigen helt din ensak och i sin ordning. Det är bara det att det även kan upplevas kränkande och ganska orättvist- hårt bedömt för andra i samma sits. Men skit samma.

(jag lyckades inte hålla mig borta!)

#40 "Grejen jag mest reagerar på är att du på ett väldigt bestämt vis verkar anse att det beteende man "föds" med alltid kommer vara där."

Var har jag givit uttryck för det?

#41 Jag tror inte att det är någon som har sagt att adhd/asperger/dyslexi/etc innebär att personen tycker att det är ok att våldta sina barn..

Jag har faktiskt åsikter som rör andra än mig själv. :) I de allra flesta fall ser jag ingen anledning att yttra mig, men jag tänker inte hålla tyst om något som jag tycker är så viktigt som barn och djur, bara för att passa in i mängden och stryka folk medhårs. Alla tycker inte likadant och alla är inte likadana. De som inte tycker likadant som majoriteten måste också få uttrycka sig, inte bara sitta där som om man bara till nåds får ha sin åsikt, bara man håller tyst om den. 

Folk yttrar sig hela tiden om människor, men nämner man något om lämplighet som förälder blir det ramaskri. Jag vet att det är ett känsligt ämne, men jag tycker också att det är viktigt att kunna prata om det.

Nåväl.. Vi har snott tråden alldeles för länge nu, och ärligt talat tror jag att det är lika bra att vi helt enkelt kommer överens om att vi inte är överens i den här frågan. Är det okej med dig? 

#42 Läs det du själv skrivit.

#42 absolut överrens.
Angående AS etc var de tinte riktat mot dig. Var någon annan som uttalade sig och jag fick intrycket av att denne räknade AS och ADHD /dyslexi etc som "mentalsjukdom" som är ärftliga. De tär ju ärftligt men jag skulle inte kalla det för mentalsjukdom, då det inte är en sjukdom man kan bota, det är helt enkelt ett tillstånd, lite som att födas vänsterhänt eller homosexuell. Att TS pappa var epdofil och gjorde incest mot sina barn vet vi inte varför men ingen av oss vet varför, men jag är rätt säker att det int eberodde på ärtliga saker såsom ADHD eller AS…ellöer dyslexi. Däremot kan ju en med AS kanske vara mer sårbar, i miljön, bli en större måltavla för att få mycke skit/dålig barndom/trauma osv eller ha föräldrar som inte kunde ge honom vad han behövde….yada yada. Yes. Over and out.

43 jag har läst det moa har skrivit och hittar ibgenting om det hon ber dig visa.

#43 Jag har redan läst det jag har skrivit, och håller inte med dig. Eftersom du påstår att jag "på ett väldigt bestämt vis verkar anse…" så vill jag veta om du kan peka ut var jag har givit uttryck för något dylikt.

#44 

#45 Märk väl att jag skriver "Verkar anse". Det är intrycket jag får av det hon skriver.

#46 Du jämför det hela med avel. Du säger att det är direkt ärftligt. Du påstår att man kan se samma sak på andra ställen.

Intrycket jag får av dig säger att du inte anser att människor är föränderliga, eftersom du pratar så mycket om ärftliga faktorer.

#48 Så för att jag jämför med avel och säger att det finns risker för ärftlighet av diverse olika saker, så ger jag dig intrycket av att jag anser människor vara oföränderliga från födsel till död? Tycker du att det verkar rimligt?

Jag hoppas att detta förtydligande upprättar ditt felaktiga intryck: 
Det finns ingen levande varelse - oavsett art - som är likadan hela livet igenom. Något sådant har jag aldrig sagt, aldrig tyckt, och aldrig tänkt.

#49 Det framstår som om du anser det, hur som, men eftersom du säger annat nu så tar jag ditt ord för det :)

Grejen är ju det att vissa saker du sagt är ärftliga är inte direkt ärftliga, utan mer miljöbetonade. Det är extremt viktigt att se skillnad på dom sakerna.

Du får kolla upp honom hur det utvecklar i vidare och med stöd. En del som upplever hemsk barndom betyder inte alltid att de utvecklar i samma väg som föräldrar. Det är aldrig deras fel utan föräldrar/övrigt. Hoppas det ordnar sig till slut.

Speciellt med tanke på att fadern inte funnit si pojkens liv, om jag förstått rätt och TS pojkvän dessutom uttryckt att han inte vill vara som sin far (förstrå det vidriga/hermska i faderns gärningar) så ser iallafall inte jag att det finns något att oroa sig för. De tär ingenting jag skulle gå och "vakta på", för DET är nog i sig ett recept att något förmodligne går åt helsike, förmodligen relationen.

Tack för alla svar. Känns bra att jag bara känner lite konstiga människor ;)

Var inte riktigt meningen att skapa en sådan diskussion där folk verkar vara mindre glada med varandra.. men men.. är väll det man har diskussionsforum till ;P

#53 Så blir det alltid:p

#44 Om du läser igen så skriver jag ingenstans att personer med AS, ADHD, fobier eller dyslexi våldtar sina barn. Jag skrev att de har en medfödd svårighet som, med träning, går att hantera precis som med alla andra problemen man kan ha. Det var en LIKNELSE, inte en förklaring till någons beteende.

Dock borde man sluta använda liknelser på det här forumet, då folk inte verkar förstå vad det går ut på Dålig erfarenhet jag har tyvärr…

otroligt dålig liknelse då vissa saker om man väl får det inte direkt kna tränas bort- man kan int eheller "träna bort " t.ex ADHD, men man lär sig oftast dölja det eller att medicinera sig- Alzheimers är väl en sådan sjukdom som man oftast kna dölja ett tag men förr eller senare BLIR man så sjuk att man inte kan kontrollera det- AS och ADHD är helt annat (såklart). Du vet det, jag vet det, alla vet inte det- jag lovar :) Därför ogillade jag hela konceptet med jämförelsen och jag anse rmgi ha samma rätt som andra att uttrycka det. Du tog tydligne illa vid dig av min kommentar, jag tog illa vid mig av din jämförelse.

#55 jag växte upp som vänsterhänt, en lärare försökte "omvända mig" och jag fick under uppväxten höra att det var ett "fel i hjärnan" och då kan jag inte ens tänka mig hur de tär att ha dyslexi, så det kändes bara viktigt att påtala skillnaderna, det var helt enketl en liknelse som gick mgi helt förbi för i min värld var dne så urdålig. Som att jämföra en homosexuell man med en hermafrodit…blir ju helt fel ändå.

#56 Jag skrev inte att det går att träna bort, utan att hantera. Är otroligt stor skillnad på de två. Och en problematik och en sjukdom är inte samma sak. Asperger är en problematik (eller en personlighet, som vissa säger ), Alzheimers en sjukdom.

Du får ursäkta om jag är elak nu, men det känns ärligt talat som att du bara vill hitta saker att bråka om i den här tråden. Du retar upp dig på enstaka ord, förvränger meningar och anklagar folk. Jag kan förstå att du blir bitter över saker du läser på internet, men folk kan även bli bitter på dig när du retas. För det är vad det känns som att du gör. Om du ska gnälla över andras ton och ordval, så bör du även tänka över dina egna. Jag vill be dig att du läser om hela diskutionen när du inte är lika bitter/arg/frustrerad/ledsen/vad du nu är, och ser att du inte är direkt vänlig. Inte bara mot mig… Som sagt, vill inte vara elak men måste få säga att jag inte tycker du är så trevlig i den här diskutionen.

Dock vill inte jag fortsätta i den här diskutionen längre, just pga hur du letar problem och fel, som inte finns, i det folk skriver. Man kan föra en otroligt givande diskution, utan att mucka gräl eller att klanka ner på folk… Ja, jag låter säkert jättebitter och surf*ttig nu men det är för att jag ärligt talat tycker att du är otrevlig just i den här tråden.

Hoppas inte detta skapar bitterhet mellan oss i framtiden, och att vi kan föra andra diskutioner längre fram, men jag tror inte någon tjänar på att bråka vidare här.

(Ja, jag är lite arg när jag svarar på detta…)

#58 Aspergers Syndrom är faktiskt en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. :)

#59 Som alla kuratorer, psykologer, läkare osv osv jag träffat förklarat som en problematik snarare än en sjukdom. En sjukdom har ett sjukdomsförlopp, man blir sämre eller bättre, medans Asperger är det den är. Man blir varken "sjukare" eller "friskare", men asperger går med träning att hantera. Jag går efter vad mina läkare och andra utbildade jag varit i kontakt med sagt då det för mig känns logiskt

Oavsett vad dina kontakter har sagt så är Aspergers Syndrom en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, alltså ingen sjukdom utan en funktionsnedsättning. Det är inte diskuterbart utan det är vad det klassas som.

Sedan är det inte heller alla som kan "hantera" det ens med träning. Men många kan klara av vardagen med rätt hjälp. Funktionsnedsättningen är oerhört individuell och man måste se till varje persons egna problematik för att kunna försöka underlätta vardagen för personen.

OM personerna du pratat med är utbildade har de definitivt redan berättat detta för dig :) Om inte så hittar man en massa informaion om funktionsnedsättningen på en snabb googling.

#61 Jag har den själv, vilket jag skrivit åvan, och ett av mina huvudintressen är just psykologi så har läst en hel del. Dock är psykologi inte ett område med konkret säkerställd information, utan folk har olika teorier. Därav att man får hitta den teorin som är logisk för en själv.

Träning är något man får fortsätta med hela livet, det är precis som när man tränar kroppen, och visst… Alla som tränar kroppen blir inte bodybuilders, då det inte är deras mål eller för att de tränar på fel sett. Jag ser på AS på samma sätt. Man måste hitta rätt sätt att träna på (bara det är otroligt svårt, jag vet det då jag själv inte bemästrat detta än…) och man måste hålla fast vid tränandet hela livet för att inte falla tillbaka… Sa aldrig att det är lätt att hantera sina problem, bara att det går.

Men nu kör jag med liknelser igen, vilket jag inte borde… Men gamla vanor är svåra att bryta.

Förstår inte riktigt. Vad är det du diskuterar?
Aspergers är ingen teori. Inte att det är en funktionsnedsättning heller.

Det går OFTA att hantera de svårigheter man kan ha med diagnosen. Dock inte alla, och definitvt inte alltid.

#27 Jag måste bara få säga en sak om att använda Harry Potter och hans elaka faster som exempel i den här debatten, för det säger ju emot dig själv. Fastern tror ju att HPs föräldrar är dåliga, alltså är han dålig. MEN nu är det ju så att Harrys pappa är riktigt duktig på Quiddich och det har Harry ärvt. Dessutom har han sin mammas ögon och godhet som han också ärvt. Alltså i detta fallet har fastern helt rätt, fast åt fel håll!

Jag tycker att Voldemort är ett mycket bättre exempel. När Voldemort dog fick Harry en del av hans själ, så han ärvde lite av Voldemort i sig. MEN genom sitt fria val att välja Gryffindor så valde han bort den delen av sig själv även om den var där.

Det jag tänker är då att även om något är ärvt, vilket det är en väldigt liten sannolikhet för, så kan han ändå välja bort den, vilket det verkar som att han har gjort. Så, strunt i vad de andra säger, TS

#64 jag tror inte på att Harry ÄRVT det från sin pappa :) Däremot att han kan uppleva stolthet att han också är bra på det, efterosm hans far var det. Att ärva ÖGONEN är inte riktigt samma sak som att ärva "godheten" (lol?). Men förstår din liknelse, men nu är ju Harry Potter i sig en barnbok och saker blir ganska förenklade. Jag tänkte på fastern för hennes attityd var hemsk och otroligt kränkande mot Harry :) Att man förväntade sig en sak av honom. Ja, jag tror itne det alltid är så lätt att "välja bort" om man väl ärvt någonting, men jag tror det är anturigt att vara orolig och ha tankar runt det- speciellt om folk har den där attityden runt omkring en. Om Ts fått höra sådant har säkerligen TS pojkvänn fått höra det av någon- någon gång under sin uppväxt och då kan man väl förstå att en oro och rädsla kan finnas där? Om han vucit upp helt utan kännedom om sin far så skulle det nog aldrig varit ett problem till att börja med. Men de tär bara vad jag tror, jag är vare sig psykolog eller läkare. Jag är bara allmänt äcklad när folk drar snacket om arv och att man ska akta sig och det blir en typ av arvsynd, om än en invecklad sådan.

#58 _JAg är helt okej med att sluta diskutera detta efteroms jag inte är ute efter att bråka eller sätta ord i folks mun. Jag gillar också liknelser men problemet är väl  att det är svårt att hänga med.

"Alzheimers är väl en sådan sjukdom som man oftast kna dölja ett tag men förr eller senare BLIR man så sjuk att man inte kan kontrollera det- AS och ADHD är helt annat (såklart)." Skrev jag, jag skrev inte att det är Alz=AS, ADHD etc. Vi kan ta bipolär sjukdom som exempel, hela vitsen avr att en rä just sjukdom den andre är mer ett tillstånd- som inte går att bota- utan som du säger "delvis lindra". Därför förstod jag itn e ens varöfr man tog upp dyslexii samband med TS hemska svärsfars tillstånd- då vare sig ADHD,, AS eller dyslexi eller dessa tillstånd har att göra med incest, sadism, misshandel eller våldäkt att göra- om man talar om ärftlighet, menar jag. Men känns soma tt vi talar över varandras huvuden och att "folk blir bittra av det jag skriver" så jag lägger ner så fort jag slutar känna att jag måste förklara mig ytterligare.

Jag är inte ute efter bråk, jag råkar känna mycket inför denna tråd och ogillar felaktigheten och ja, hela tankesättet att folk ärver dessa sinnessjukdomar så att en frisk man blir misstrodd- det är faktiskt ottäckt och att TS ens msåte ställa denna fråga  på ett forum visar ju hur människors syn kan vara negativa för TS pojkvän (menar INTE att ts gjort fel som ställer frågan här osv- ts har inte gjort något fel).

Det är alltås det du skrev i #38 som jag var kritisk mot ller snarare inte riktigt förstod sambanden med i dina jämförelser. Jag såg helt enkelt rött då det i smabandet med TRÅDEN verkade som att du liknade AD_HD/AS med "man som går berzerk i sin egen familj" och sedan jämför tränandet. Tyvärr i ett fall med incest och våldtäkt så vet man nog oftast inte det före det faktiskt sker, ADHD/AS är ju något du i princip föds med och framdagas med tiden, oavsett vad du gör.

Om jag hade varit Sajtvärd hade jag stoppat denhär tråden för ett tag sedan. Problemet som ts svärfar haft är  inte genetiskt, det är inte ADHD och Harry Potter är inte någon seriös referens!

#66 Vem har använt HP som referens? Och huruvida det är genetiskt eller inte vet vi ju inte, men det är ju inte helt uteslutet. Däremot är det ju inte bara för att det är genetiskt säkert att TS pojkvän har ärvt det, och även om han har ärvt det betyder det inte att det slår ut eller kommer ha någon effekt senare.

Harry Potter är en saga, ja, och jag jämförde en fiktiv person (som framställs som hemsk) med en som skrev här- inte som en källa för ärftliughet eller liknande :)

#67 jag, sen urartade det ;) Men jag har faktiskt funderat på det du skrev idag. Summan är att, efterosm man inte vet så finns ingen orsak att oroa sig, egentligen. För då går man väl i pinrcip bara och väntar.

#68 Ja precis så menar jag Vissa saker ÄR ärftliga, så är det ju, men miljö och personlig inställning spelar också väldigt stor roll så bara för att en gen finns där behöver den inte påverka ens liv.

Sen tycker jag inte att du heller använde HP som referens utan som en liknelse, precis som jag gjorde när jag nämnde Luke Skywalker.

Dethär är en mycket intressant diskussion som jag har följt ett tag nu (utan att själv lägga mig i.) Personligen håller jag med MoaL i mycket av det hon säger. Jag har för den delen faktiskt sagt till mina föräldrar att dom inte är några vidare bra "avelsdjur". Men då mer som ett skämt, som varken dom eller mina systrar har tagit illa vid sig av. (Dom skämtar gärna om det själv också.) Men jag tycker inte för den saken skull att man faktiskt ska hindra folk från att skaffa barn, utan det är ett val som man själv måste göra. (Själv väljer jag att inte skaffa barn.)

Men till saken. Jag kom att tänka på denhär diskussionen när jag läste det nyaste nummret av Illustrerad Vetenskap som damp ner i min brevlåda häromdagen. I avsnittet "Fråga oss" fanns det nämligen en intressant fråga med ett, enligt mig, väldigt intressant svar. Frågan är hurvida temperament är ärftligt, och svaret lyder:

"Talrika undersökningar har dokumenterat att gener kan förklara lite mer än hälften av skillnaderna i temperament, medan miljön förklarar resten. En spansk undersökning från maj 2010 visade att aggressivt och antisocialt beteende hos kriminella hängde nära ihop med mutationer i genen 5-HTT, som reglerar mängden serotonin i hjärnan. Serotonin dämpar bland annat tvånget att följa sina drifter med impulsiva reaktioner"

(Jag skulle gärna slänga in lite referenslänkar här. Men tidningens innehåll kommer inte upp på hemsidan fören nästa nummer kommit ut.)

Drifter är det ordet jag finner intressant här. Vi har alla drifter, men tydligen är det till viss del ärftligt hurvida vi väljer att följa dessa drifter eller inte. Därmed inte sagt att drifterna i sig är ärftliga. Jag menar, bara för att man kanske skulle ha svårt att motstå driften att begripa sig på sina barn och mörda sin fru betyder det ju inte att man faktiskt har den driften, så att säga.

ADHD Är ärftligt, som ett exmpel- många agressiva kriminella har just ADHD (betyder inte att alla med ADHD sitter i finkan dock).

Poängen är fortfarande att ingen av oss vet om TS kille har ärvt någonting, men folk utgår från att risken skulle vara stor- och att man ska vara "rädd" orolig/ för honom. Sen att du och Moa är helt okej med att era fmailjer inte är "avelsdugliga" är väl bra för er. Men där var ju Moa överrens, föränderlighet finns. Men nu står det alltså så att man kna ärva bristena v impulskontroll, det betyder att det är ärftligt för det låter som att en med ADHD (ex) kan vara just den här fadern åt TS pojkvän. ADHD är ärftligt (men en anturlig gen som funnits med människan väldigt länge- alltås inte en mutation som inte borde få fortgå).

Förstår inte riktigt vad ADHD har med saken att göra..? Fast jag förstår inte mycket av ditt inlägg över huvud taget, så…

Men jag utgår inte från nånting. Jag har inget sagt om TS pojkvän, och kommer inte heller göra det. Jag känner honom inte, och kan inte ens gissa vad han tänker och tycker, eller hur han skulle handla i en viss situation. Det enda jag kan säga på TS beskrivning är att han verkar vara en trevlig kille och att jag tycker att man inte ska gå runt och vara misstänksam mot honom när han ju varit väldigt öppen med något som många andra säkert skulle försöka dölja till varje pris.

Mitt inlägg handlar mer om den lite mer generella diskussionen som har blivit här i tråden. Om hurvida sådant beteende kan gå i arv eller inte. Och uppenbarligen kan det ju till viss del göra det.

Vad gäller ADHD och AS och allt vad alla dessa diagnoser heter så förstår jag inte varför det ska tjafsas så mycket om det, som vore det något dåligt. Jag har AS. Det har visserligen ställt till med en del i mitt liv, och jag hade kanske haft en bättre uppväxt utan det. Men fick jag välja, så skulle jag aldrig velat ha det på annat vis. Sen får folk kalla det för funktionsnedsättning eller sjukdom eller vad dom vill, för jag är inte sjuk och jag fungerar inte sämre än andra. Jag fungerar bara annorlunda, och det ser jag inga problem med om det skulle gått i arv. (Fast det kommer det ju som sagt var aldrig få chansen att göra.)

#72 Jag kallar det funktionsnedsättning eftersom det är just det det är. Inte för att nedvärdera eller liknande. :) Många med AS lever ett fullt fungerande liv.

Men det hör som sagt inte till diskussionen, var bara tungen att klargöra det då det kallades sjukdom och problematik längre upp.

#72 då är vi faktiskt till stor del överens, för jag står ju vid att ADHD är ärftligt, AS likaså- men det gör inte folk till "dåliga personer". Därför tycker jag itne heller att man ens behöver tänka tanken att en psykiskt instabil person som våldför sig på sin egen familj- måste nedärva något. Det är riktigt hemskt om man tänker så om människor, det tillför knappast någonting bra alls. Vi är många som skrivit här som har diagnoser. Jag skulle kalla det TS pojkväns far gör för sjukligt, men AS och ADHD eller t.ex dyslexi- är inte en sjukdom, utan som Hera säger det. Jag känner som dig, jag skulle inte heller vilja vara annorlunda än det jag föddes som även om det gjort livet svårare ibland. Men det har ju inte i sig gjort mig till en mördare eller våldtäktsman- jag tror miljön och det sociala påverkar oss otroligt mycket mer än "generna" när det kommer till att börja våldta och misshandla folk.

#74 Där håller jag inte med, jag tycker det är jätteviktigt att man tänker på att saker kan nedärvas! På samma sätt som sjukdomar är det bra att ha en bakgrund så att rätt diagnos kan ställas tidigt.

Ta empatistörningar tex. Det är 50% ärftligt och 50% miljö. Du kan ha en empatistörning utan att ha ärvt det men också ärva det utan att det slår ut. För att det inte ska slå ut hjälper korrekt behandling (inte medicinsk då) i tidig ålder oerhört.

Jag tycker det är bra att man vet vad som kan ligga i generna och tänker på det för att man ska kunna få rätt diagnos tidigt och på så sätt den hjälp som behövs. På det sättet kan man lära sig leva med något tidigt i stället för att det ligger under ytan för att slutligen slå igenom (då det också kan gå fel).

På det sättet tycker jag det är bra att TS pojkvän är medveten om vad som ligger bakom och kan ta aktiva val att INTE bli som sin far i sitt liv. Värre vore om en person inte visste alls varför vissa drifter bubblar upp till ytan och på så sätt inte får hjälp i tid.

#75 Det är bra att VETA sjukdomar. Nu är ju t.ex ADHD inte en sjukdom, ändock ärftlig och problem för många pga hur dagens moderna samhälle i Sverige ser ut. Hjärt och lungsjukdomar, cancer etc är ju skitbra att veta. Nu fungerar ju psyket lite annorlunda och det är bra att man innom fmailjen är medveten om förekomsten men när utomstående börjar tänka och bete sig som TS bekanta- som varnar henne för honom pga sin fars problematik (sen att alla barnen blivit olika + att mamman också räknas in i ekvationen). Jag tror miljön påverkar så pass mycket att ibland uppfyller vi omgivningens förväntningar/blir socialt tvingade till vissa kriminella handlingar/sämre beteende- mer än det genetiska arvet så snarare det sociala och miljön. Nu har ju TS pojkvän sluppit sin pappa större delen av sitt liv. Hoppas du förstår hur jag menar.

Nu handlar det inte ens om att tS och hennes man ska få barn, utan om hur TS pojkvän skulle göra OM de fick barn. Det kan ingen av oss veta, helt ärligt.

Men jag skulle aldrig säga "sådan far sådan son" :) Men det känns som att ingen här inne skulle göra så, har jag förstått.

Det jag fördömer är omgivningens fördömande, inte att TS och TS pojkvän är medvetna om fmailjeproblemen.