Skapa öppenhet, tolerans, acceptans, allt sånt där som främglinsfientliga och Anti-PK folk verkar hata. Sen tror jag att man aktivt, varje år måste lära ungdomarna hur man kan göra detta. Inte bara ha enstaka kampanjer osv.

T.ex hade vår skola en "kompis i skolan" och de var ju totalt värdelösa- de skulle finnas där för att "hänga med" i vad som hände i skolan och ja, så ingen skulle vara ensam. Tyckte de mest bara ville hänga i små gäng, vara coola (för de blev ju populära) och försökte komma innanför trosorna på de mer mogna tjejerna ;( De var säkert till hjälp på någon skola men inte på min, inte för mig- eller de jag kände där som blev mobbade eller utfrysta.

Grejen är ju den att folk verkar tro att det är att man ÄR annorlunda som gör att man blir mobbad. Det stämmer nog ibland, men jag tror det också är viktigt att visa att folk hanterar sådant olika- och att även de som mobbar oftast själva har problem- så man försöker stävja sådant.

Jag tror man kan minska mobbingen men aldrig helt bli av med den, tyvärr. Skolan är alldeles för kantig för det och lärarna har för mycket att göra för att kunna engagera sig i ALLA sina elever till 110%, vilket nätstan behövs för att man skulle kunna gå in tidigt och förhindra mobbingen. Min skola kunde ju inte hantera det alls, när jag väl försökte få lärare stöd så var jag ju överkänslig. För inte ens lärarna tyckte om mig, för jag var inte den där charmiga, duktiga, snälla tjejen.  Jag var okoncentrerad, lynnig och självständig, så då fick man ju skylla sig själv när alla andra tog sig rätten att "säga sanningen/sin åsikt" till mig." Vad ful du är

Vilka fula kläder du har-

Vet du om att din pappa är helt jävla dum i huvudet,

du är helt jävla dum i huvudet, håll käften! Jag sparkarihjäl dig".

Sånt där som kunde provoceras fram av att jag bara satt där i korridoren. Barn är inte snälla i den åldern, de luktar "svaghet" som vilket djur som helst. Folk som sticker ut på något sätt blir offer p.ga mobbaren väljer det, inte för att den som sticker ut förtjänar det- inte för att de som blir mobbade ska behöva anpassa sig för att passa in med alla andra.  

DE vuxna lärarna kunde inte förstå att min brist av fokus berodde på min AD(H)D, och att lynnigt beteende kunde bero på brist av sömn, massor med oro etc efter år av trakasserier och personliga påhopp. I början bryr man sig inte men om det ändå fortsätter så bryts man långsamt ned och till slut bryr sig inte ens de vuxna. 

Samma sak hände med en av mina vänner, hon försökt begå självmord men blev ändå ifrågasatt om sin situation i skolan - sedan blev HON förflyttad. Behandlad som en lögnare och brottsling. Eftersom min bror gått på exakt samma skola men ett decennium senare så har jag förstått att de inte förändrat tillvägagångsä'ttet mycket mer. Man ska bli blåslagen eller våldtagen på en toalett (Nej förresten, inte ens DET får folk att höja på blicken) innan man blir tagen på allvar.

Jag har väl tänkt en del på detta då jag blev mobbad under min skolgång. Det började i lågstadiet, fortsatte hela mellanstadiet och fortsatte när jag började högstadiet. Vi hade också "stödkamrater" i varje klass som skulle motverka mobbing men det fungerade inte i min skola.

Annars var det väl en hel del möten, men det fungerar inte att prata med en eller två personer när problemet ligger i allas inställning..inte bara de extrema mobbarna och inte heller mobboffrena.

Min lösning blev som många andra tjejers att skada mig själv. Efter ett tag vägrade jag gå till skolan, ingen kunde längre övertala mig. Jag vandrade runt i stan och åkte tunnelbana fram och tillbaka från slutstation till slutstation flera timmar om dagen för att fylla ut tiden då jag skulle befunnit mig i skolan.

Tillslut drog dom ut mig ur skolan helt och efter många månader hemma placerade de mig i en terapeutisk skola för tjejer med problem. Vid det här laget hade jag ju också fått problem så att komma till denna lilla skola som såg vem du var och som tog hand om dig var som att komma till himlen.

Jag tror tyvärr inte att man kan stoppa mobbning >___<
Kanske har jag blivit för skadad av mina erfarenheter men tyvärr tror jag att det är ett fenomen som alltid kommer att förekomma i skolan.

Jag tror att man skulle kunna minska mobbning genom mindre grupper barn i schyssta skolmiljöer med många engagerade lärare som lägger fokus på att upptäcka och förhindra mobbning innan det etableras. Fast det låter ju inte som något som kommer hända imorgon direkt..

Kommer spontant att tänka på "mean girls", en asrolig film om tjejers hackordning i high school. Där har dom tillslut gruppterapi med alla tjejer i skolans aula. Det kanske vore ngt?

Få saker gör mig så förbannad som mobbning. Samtidigt är det få saker som man känner sig så maktlös inför som just mobbning. Jag är alldeles för cynisk, eller kanske realistisk, för att ens våga hoppas på att vi någonsin kommer att komma till rätta med det. Rötägg som vill trycka ner andra kommer alltid att finnas, folk som inte kan eller orkar försvara sig kommer också alltid finnas, precis som alla de mittemellan som inte ser eller vill/vågar bry sig. Och det är ju inget som är isolerat till skolorna, det förekommer även inom vuxenvärlden på arbetsplatser t.ex.

Men ändå tycker jag att vi måste göra vad vi kan för att minska mobbningen så mycket det går. Alla som kan räddas undan ett sådant öde är värt mödan. Hur det skall gå till är däremot en helt annan fråga. Vi måste få fler människor måste börja bry sig på riktigt, bry sig i handling och inte bara i ord. Jag vet hur svårt det kan vara. Visst hände det att jag själv blev mobbad till och ifrån, men på något sätt var jag ganska bra på att göra mig "strömlinjeformad" nog för att undgå den värsta mobbningen, jag lyckades smälta in tillräckligt bra, alternativt så hade jag bara tur som klarade mig relativt hyggligt. Däremot har jag sett andra mobbats mera brutalt vid enskilda tillfällen. Jag önskar jag kunde säga att jag stått upp för de personerna när det hände, men det gjorde jag inte, jag var en i den tysta massan. Och det är väl där som mycket av problemet ligger, att alltför många ser på utan att göra något. Jag vet själv inte hur jag skulle reagera idag om jag konfronterades med mobbning, men jag hoppas att jag skulle reagera annorlunda än vad jag gjort tidigare.

Mindre klasser, fler lärare/fritidspedagoger, större gemenskapskänsla genom aktiviteter där alla måste vara med och hjälpa varandra, aktiviteter där alla måste träffa och prata med varandra, osv. Inte bara de första skoldagarna eller någon gång om året, utan regelbundet och genomgående.

Ingen påtvingad alla-får-vara-med-föreläsning eller "alla är lika mycket värda", för det är inte värt ett skit för ungar. Men att alla får lära känna alla åtminstone lite, och få samarbeta även med de man kanske inte gillar. 

Men sådant kostar pengar så det kan vi ju glömma 

Om alla som inte blir mobbade ingriper istället för att tyst se på eller titta bort/gå sin väg så skulle inte mobbarna ha lika lätt att fortsätta.

#5 tror inte alla alltid är medvetna om att det de gör är mobbing och liknande, sen är människor olika som individ och sen som grupp. :( Sen har gruppen lätt att gå över. Ta flickan som våldtogs på en skola och sedan blev utfryst från ett helt samhälle. När mediadrevet fick upp ögonen för det och hennes smärta gick fram och resten av Sverige tog flickans parti- så fick pojken som orsakade allt mordhot etc. Vilket inte är okej alls i mina ögon. I mina ögon är mobbaren ofta, ett typ av offer också, låter skumt men så var det iallafall på min skola men jag har insett det först i vuxen ålder.

Ledaren som triggar igång sådant är ju inte helt okej.

Jag tror inte man kan utrota mobbning helt och hållet. Det kommer alltid finnas de som försöker att trycka ner någon annan. däremot tror jag att man kan stoppa mobbning tidigt så att det inte blir ett problem. 

Jag tror inte att ansvaret helt och hållet ska ligga på skolan även om de naturligtvis har en stor del av ansvaret. Även föräldrar måste bli mer aktiva. Det enda som hjälper är att se till att ta tag i mobbningen redan från dag ett. Dels genom att faktiskt stoppa mobbningen och dels genom att ge både den som blivit utsatt och den som har mobbat hjälp. 

För att det ska funka krävs engagerad personal i skolan, att man lär barnen vad de ska göra om någon blir utsatt och att föräldrarna är engagerade i sina barn. 

När jag gick i 4 an så började det en ny kille i klassen. Han började reta mig (som det hette på den tiden). När jag kom hem så berättade jag det för min mamma. Även tre av mina kompisar hade berättat det för sina föräldrar som samma kväll ringde hem till mamma för att berätta det. Nästa dag så ringde mamma till skolan, ett par dagar senare anordnades det möte med alla föräldrar i klassen, lärare och skolsköterskan. Killen retade mig aldrig mer igen. 

Så jag tror att det viktigaste är att ta tag i det tidigt, att alltid ta det på allvar och att se till att kommunikationen mellan föräldrar, skola och specialister fungerar.

#7 ja gud ja, ibland undrar man hu vissa föräldrar uppfostrar sina barn.- som djur! De blir nästan stolta att deras barn är bäst på att armbåga sig fram med elakt beteende och beter sig som vargungar uppfödda av gorillor. Föräldern tittar stolt på, tacksam att DERAS Barn iallafall inte blir mobbade. Tror det är skillnaden mellan vettigt uppfostrade barn och de som blir mobbare -_- Föräldrar som bryr sig och inte enbart är rädd att sticka ut (för då kan ju barnet bli mobbat!). Ofta är det nog även familjeförhållandena som kan orsaka barnets beteende- Ilska, maktbegär, kontrollbehov osv- över andra, eftersom hemma är allt kaos eller föräldrarna bryr sig inte ett piss :< 

Tjejen som mobbaade mig väst under högstadiet berättade under gymnasietiden att hon varit avundsjuk på mig. Själv var hon mellanbarn och fick slava hemma och leka perfekt. Jag fick helt enkelt ta emot en hel del av hennes frustration i sådär 3 års tid. Men hon berättad eäven att hon upplevt sig mobbad av en annan tjej i vår skolklass, vilket jag inte alls varit medveten om (efterosm dne tjejen var elak mot alla :> ).

Jag tror faktiskt föräldrar i det här sammanhanget kan påverka mobbning mest. Elever lyssnar inte på sina lärare för de är "dumma i huvudet och töntiga". Men om föräldrar redan från att barna är små förklarar att alla är olika och att alla är lika värdefulla och att man ska vara rädd om varandra och se till att ingen mår dåligt. Ungefär så.

Och att lärare faktiskt bryr sig om de som blir mobbade istället för att ignorera problemet. För många blir det ju nästan värre då man hör av sig till lärare då de endast typ sitter och säger "ja det gjorde du fel, så du får be om ursäkt. - Nu kommer det inte hända igen"

Jag hade en lärare från typ sexårs till 6:an som jag tyckte illa om just pga att hon var så otroligt mesig och intetsägande! Dock så var jag lite av ett problem-barn som svor och hade dålig attityd mot lärarna. 

De som jag faktiskt respekterade mest var en lärare som var skämtsam men sträng och kastade en penna på en elev och bad honom hålla käften. Han var mest respekterad, älskad och ihågkommen 

Det som motverkar mobbning enligt mig är uppfostran från föräldrar och inte så töntiga lärare som bara ignorerar problemen.

Ja, just när det gäller barn tror jag att föräldrarna har ett mycket stort ansvar. Skolan har nog svårt att komma till rätta med enskilda mobbare om deras föräldrar inte engagerar sig eller ännu värre tar dem i försvar. Samtidigt får man intrycket att det görs alldeles för lite i skolorna.

Små klasser med fler lärare. Det är inte okej att ha, som vi hade på högstadiet, en mentor (då den andra var sjukskriven) på en klass med 30 elever där några av de värsta mobbarna gick.. Sedan kan inte alla gilla alla och dra jämnt. Det finns människor som jag inte skulle bli vän med oavsett hur liten klass vi varit så det är svårt att tvinga in personer i kompisgrupper som inte faller sig naturligt- däremot måste alla respektera varandra och inte medvetet frysa ut någon. Vi hade en liten grupp tjejer som ständigt var elaka mot varandra trots att de var vänner och faktiskt är vänner även idag. Jag har förstått att vissa saker jag sa under gymnasiet (till en av mina bästa vänner där) togs som en typ av elakhet/mobbning när jag själv trodde att jag var rolig och bara skojade om saker som jag inte trodde att hon skulle ta personligt. Jag kan ha en ganska grov humor och jag menar förstås aldrig något illa och kan sätta mig själv i samma skämt som jag sätter andra. Det jag inte visste var att denna tjej hade blivit mobbad tidigare och kunde därför inte urskilja om det jag sa var menat elakt eller på skoj. Nu senast hade jag en arbetskollega där både hon och jag hackade på varandra konstant och med glimten i ögat men vi gillade varandra och arbetade bra ihop, medan någon annan kanske hade blivit ledsen. På senare år har jag förstås lärt mig läsa av människor bättre så jag vet vart jag drar gränsen med mig själv och min humor. Att respektera varandra tycker jag är jätteviktigt och jag blir tex på gränsen till tårögd när jag hörde att min brorson (som då var ca 11-12 år) fick stryk i skolan pga att han gått emellan en kille som skulle slå ett par tjejer- han tyckte att det var bättre att han fick ta det än dom. Ett stort hjärta hos ett litet barn :)

#11 Beundransvärt av honom.

Min son blev brutalt mobbad i trean. Dvs grovt misshandlad - var och varannan dag. Satt i möte på möte med skolan, som aldrig såg något. 

Där fanns FRIENDS, Två i varje klass som skulle se till att ingen var utanför - och rastvakter. Och fältare.

INGEN såg någonting, ändå skedde de på varenda rast. Öppet. Friends för mig är BS. De har inte gjort någon skillnad, utan är bara något fint skolorna påstår att dem har. Samma med "klass-vän" eller vad det kallas. De var 2 av de populäraste i klassen som valdes - som inte brydde sig alls i några andra. Och vad ska en 8-9 åring kunna göra? Är lite väl stor ansvar på dem. De vågar ju inte ens skvallra om de ser något. 

Rastvakterna, ja de stod och skvallrade mitt på skolgården. Och detta var en skola med tre byggnader  - så eleverna var bakom byggnader. Alltså skulle rastvakterna spritt ut sig åtminstone - så kunde de sagt att de försökt. 

Fältaren är bara ett stort skämt, som brukar vara med i media då och då. Mår illa då jag ser henne. 

Jag fick skäll för mitt barn började måla teckningar med blod, vapen etc. Och för barnet "dagdrömde" på lektionerna (han våndades över kommande rast). Han uttryckte att han ville dö och försökte sticka en penna i magen på lektionstid. Och grät varje morgon jag fick tvinga honom till en helvetes-skola pga skolplikten. För att kolla honom då han kom hem varje dag efter nya märken att fota och anteckna.

Och det var mitt fel för han började rymma från skolan, så jag fick ägna timmar att leta efter honom - så jag fick blåsor under fötterna och svimmade av matbrist. 

Det hela slutade med att jag blev soc-anmäld. Vilket tragiskt nog är väldigt vanligt sa soc och barnpsykologen. För skolorna ska kunna skjuta iväg ansvaret. I anmälan stod att jag inte brydde mig och avbröt sökande. Det stod inte att jag hade varit ute i 3½ timme och letat överallt till fots. Att jag svimmade eller att jag valde att gå hem, för jag visste att han ALLTID kom hem 10 min efter han skulle ha slutat. För hemma är tryggt. Soc skrattade bara åt eländet och la ner det direkt. Och vi bytte skola, som 1/3 av klassen kom att göra inom nästkommande år. 

Jag har ingen fantastiskt lösning tyvärr, men av egen erfarenhet från min egen mobbning och mitt barns - så saknas det vuxna ute på rasterna numer. Och det saknas personal som tar problemen på allvar. Och föräldrautbildningar kanske skulle vara något. Många mobbare har det ju tyvärr tufft hemma.

#13 vilken hemsk skola :( Får jag fråga när detta hände (2000-ralet, 1900-talet? Det är ju hemskt att det får gå till sådär :(((((

#11 vilken fin gärning av din brorson, men hemskt att han fick stryk :(

# 14 Detta var för fyra år sedan.

#13 usch vilken fruktansvärd berättelse! Är ju inte klokt att skolan lyckades vända det till ditt fel.. Blir riktigt upprörd och kan inte annat än hålla med om att många skolor bedriver någon slags halvhjärtad "mot mobbning kampanj" som sällan funkar i praktiken.

I tonåren var jag själv mobbad ibland, men jag hade listen att kunna vända på saker och ting, eller helt enkelt flytta fokus från mig till något annat, med andra ord var jag en manipulativ liten jävul. Men även jag mobbade, kan väl inte annatän skylla på att jag fattade inte bättre helt enkelt tills jag fick det förklarat för mig. Men det var inte punkten, jag tillhörde gruppen i skolan som var värst på allt,  och det var några få specifika grabbar som alltid blev utsatt för diverse sattyg (i detta fall inte från mig och mina vänner). I alla fall hade vi en riktigt smart speciallärare i våran lilla klass. En dag hade han tröttnat på dessa övergrepp, killen hade fått näsbnet avslaget eller nåt, jag och min vän satt och skolkade som vanligt.

Läraren våra sökte upp oss och berättade vad som hänt, ung och kaxxig som vi var röck man väl på axlarna, sen kom bomben. Då han säger - Vad som än händer den killen (och pekar mot han med blödande näsa) så kommer jag att hålla er 2 som asnvariga, jag skiter i vem som gjort vad, ni får straffet. I efterhand kan man se att läraren har väl inte den makten eller rätten, men tro det eller ej, ingen rörde den killen under resten av högstadiet.

Jag tror inte på att man kan stoppa mobbingen tyvärr. Det är ju bara naturligt, i en hage med tre fuxar och en skimmel stöter fuxarna ofta bort skimmeln.

Däremot har mobbingen blivit värre genom åren. När jag gick i skolan var det glåpord och bli utkastad för trappor. När min bror började skolan var det allvarliga hot som gällde. En tjej skulle bli av med ögat om hon dök upp på deras gemensama fritidsaktivitet. De skulle helt enkelt låsa in henne i en källare och ta ut ögat med en gaffel.

En stor del kan jag tänka mig har med dagens samhälle att göra, att vi behöver egentligen inte foolk runt om oss. Förr i tiden sammarbetade man för att överleva, men jag tror att det var sällan någon verkligen var elak mot någon annan.

#18 ursäkta men är det "naturligt" för att "det sker även i naturen"? Samma fuxar och skimmlar skulle även betäcka sina döttrar utan att blinka så jag skulle akt amig att snegla på sidorna på "naturen" ^_^ på vad som är "naturligt". Men ja, mobbing är en komplex sak och det finns nog inte en enda universal lösning mot det. Men mobbing ligge ri vår natur lika mycket som att döda, och med det menar jag att en del människor dödar men det är långtifrån normen som alla människor kan tänka sig att göra.

Det var bara ett exempel, och jag har hittills inte varit med om en hingst som gått på några av sina närmaste släktingar. Däremot kaniner… Men i naturen så sorteras det som inte är livsdugligt ut, vilket det inte gör bland människor eftersom vi tar tillvara på livet och ska rädda det till varje pris (fast det är en helt annan diskussion).

Man trivs bäst med sina egna, så är det. Det som inte tillhör den egna svären är konstigt. Dessutom stärker mobbing gruppdynamiken

#20 Det handlar om att kunna bete sig. Man är vänlig och artig även mot de man inte gillar. Glåpord och knuffar är också elakt!

Stärker gruppdynamiken? Varför vill vi att en klass ska bestå av fem grupper som ignorerar varandra?

Det är föräldrar med din attytid som får barn som mobbar, aktivt eller passivt. Om inte barnen för inflytande från en annan part (vilket förstås är fullt möjligt). Det lär barnen att det är okej att ignorera/vara öppet elak mot andra, bara för att de är "annorlunda".

#20 jag vet inget om hästar men kan däremot säga att det finns en del personer som tror att naturen är så fiffig att man kan ha honor och hanar som är nära besläktade ihop för att de inte gör något med en så nära släkting.. Och hittills har jag sett och hört om både katter, hundar, illrar och andra djur som går på sina föräldrar/barn/syskon. Har svårt att tro att hästar skulle vara ett undantag. Vi kan inte se till våra tamdjur och påstå att det är naturens gång då de inte lever helt naturligt. För att inavel inte ska ske hos de vilda släktingarna hålls antingen könsmogna hanar nere så de inte får betäcka eller så jagas de bort från flocken. Detta är inget som kan ske i en bur/hage/i ett hem, då de inte har den möjligheten och då går könsdriften före allt annat. I urminnes tider har människan våldtagit, krigat, dödat och mobbat men det gör det inte mer rätt idag.

M obbing stärker inte gruppdynamiken :) Att prata skit och skvallra gör det, finns dtudier kring det- men "mobbing" är oftast lite (ganska mycket) mer än att folk skvallrar eller pratar lite om andra bakom deras ryggar. Om vi sen talar om naturen så tar #22 upp en bra poäng. Sen ser jag inte hur en art kan snegla på en annan för att avgöra vad som är naturligt- varför hästars mobbing skulle vara intressant eller aktuellt för VÅRT beteende är väl inte mer rätt än att hästar skulle börja snegla på hur kaniner gör? Och de gör ju enligt dig helt olika saker ute i naturen.

Mobboffer är inte alltid konstig, ofta handlar det inte ens om rang- Själv blev jag mobbad av en person jag skulle klassa som psykopat och den andra led av grova ätstörningar. Vad de hade gemensamt?  Inte mycket, men jag var tacksam att mobba helt enkelt. Det roliga är att jag aldrig blivit mobbad efter jag lämnade just de människorna bakom mig- inte för att jag är annorlunda, för jag anser att de var de sjuka individerna. JAg fungerar bra i grupp, jag blir fotast vän med folk, sällan ovän (även om det är svårt att tro utifrån min diskussionsbenägenhet här på forumet ;) )- så förklara för mig hur det blev en bättre dynamik i klassen för att "Lika barn leka bäst" av att 1-2 personer blir utfrysta från gemenskapen? :) Min systers klass, där blev ingen mobbad, de har återträffar, alla är väldigt olika vågar jag påstå- men där hatar man inte varandra. Men i hennes skolklass gick de in redan i mellanstadiet och delade klassen när den verkade "för vild". Det var ett klokt ingrepp, såhär i efterhand. 

"lika barn leka bäst". Jag märkte i en viss ålder att det nästintill var omöjligt att umgås i ojämna antal med mina tjejkompisar. Stört omöjligt. Då handlade det inte om indviden utan om antal. Alla tre flickor kunde komma överrens i skolan men när de skulle gå hem eller umgås på fritiden var det två och två och kom den tredje med var det som ett eftersläntrande tredje hjul.

Men om mobbing är så anturligt och bra för gruppen- samtidigt som "lika barn leka bäst" och mbobingen skulle vara någon anturlig selektion- förklara då varför jag t.ex inte blir mobbad i vuxen ålder? Eller varför vissa som inte blev mobbad i sin ungdom och fungerar socialt i övrigt- plötsligt kommer till en arbetsplats där de blir mobbade (Där atmosfären oftast beskrivs som jobbig för de flesta- utom "the top dog").

Vi lever inte längre i skogen på att jaga björn, just saying. Ska man fungera ihop så måste man stävja mobbing.