Jag vet inte vad detta handlar om men jag skriver så får vi se om någon känner igen sig. Jag har varit singel i 7 år och dom killarna jag har haft har varit samma typ killar inga trevliga killar med andra ord. Killar som jag tror har gjort att jag inte vågat ha ett förhållande på väldigt länge. Det sista sa "det är inget fel på dig när man tittar på dig men felet är när du öppnar munnen" många av er har förhoppningsvis sluppit höra det. Visst under åren har det funnits många killar som har varit intressanta men har man levt med dom killarna man har levt med så är självförtroendet när det gäller killar uselt. Idag är jag trettio och jobbar på en restaurang som köks biträde. Jag vill väldigt gärna träffa någon för man blir ju inte yngre precis:) Dom "dåliga killarna" jag träffade när jag började dejta ja visst det var pirrigt och då var jag en sådan som kunde fastna för en kille för att han kanske skrattade och jag har alltid haft lätt att prata med killar. Men vad det som har hänt nu det vet jag inte. Restaurangen där jag jobbar dom håller på att renovera bredvid och många av bygg arbetarna kommer och äter där jag jobbar. Har bara jobbat där i två månader och dom har varit där längre. Jag vet att detta är helt sjukt men en av arbetarna 30+ tror jag och ser bra ut inte världens snyggaste men han ler alltid och han har ögon som ja när han tittar på en och hejar ja då känns det som om han kan se rakt igenom mig. Men problemet som jag har som jag absolut aldrig haft med killar är att jag blir nervös. Visst hej kan jag säga men jag som alltid är social får tunghäfta när han tittar på mig. Vågar inte titta åt hans håll där han sitter eller om jag går runt och torka bordet så är det som om jag kan höra mitt egna hjärta banka när jag nästan är vid hans bord och det känns sjukt för jag vill kunna prata med honom som jag kan prata med andra. Men om han frågar något och jag ska svara så vågar jag inte kolla in i hans ögon för dom är ja fina, underbara och så har han alltid ett leende i hela ansiktet men jag blir rädd att han märker att jag är nervös. Jag fattar att jag är intresserad av honom men som jag blir av hans närhet har jag aldrig blivit och jag känner inte ens människan fast jag vet vad han heter. Sedan blir jag osäker igen för han har lätt att prata med alla och jag har kollegor som han pratar med eftersom han varit gäst här länge och en del av mina kollegor ser bättre ut än mig men som jag skrev jag är osäker. Är han inne i en kvart så kan det göra hela min dag. Så varför blir jag så med denna kille?? Jag har aldrig förut blivit så i en killes närhet..