Kan komplettera med att han anser att det tog slut för att jag inte gav honom tid, simple as that. Att hade han bara fått vara ensam ännu mer är det inte säkert vi hade hamnat här.

Så jag tyckte inte det var smart med en paus direkt efter han kommit hem, jag hade ju själv blivit jättesårad under hans resa och ville bara kommunicera och prata för att lösa allting, och nu kunde jag inte respektera pausen - så då tog det slut.

Hm…jag… alltså. Ni har alltå varit ett par sedan du var 17-18 någonting? Du är kanske mogen men han är 27 och ni verkar ha olika syn. Du pratar om röda rosor som "kärleksbekräftelse" och klagar på att han åker bort 10 dagar- och bara hör av sig på sms- (rätt söta sms tyckte jag själv, önska rmin kille skrev så ;) Det är nog som han säger- du har inte gett honom det utrymme han tydligen börjat känna att han vill ha och jag tror inte han bara pratar om utrymme rent tidsmässig för sig själv, utan att du söker/kräver ganska hög nivå av bekräftelse av "er". Där är ju folk olika, säger alltså inte att du gör fel eller ÄR fel, säger bara att jag nog är som din kille och blev helt matt när jag läste om…det du tycker är ett så stort problem. Jag förstår honom, bli inte arg på mig nu :) I början av en relation gör man sådant gladeligen men det blir rätt jobbigt med en sådan vardag där det blir KRAv och ett objekt man ständigt bråkar över om man är olika. Så de tär inte att han skulle "få va mer ensam" utan du skulle "bråkat mindre på honom- i samband när han var ensam" :) Vad är vitsen att få vara ensam och tjejen ändå aldrig blir nöjd? Det var inte pausen som gjorde att det tog slut mellan er, den saken kan jag garantera. Utifrån det lilla jag läst här var det snarare ett test som du inte klarade. Du fick rosor precis inna, VAD SÅRADE DIG när han åkte bort i tio dagar? Den biten förstår jag inte. Vi har vår generella syn på hur en relation ska se ut men ibland måste man backa en bit och se vad man gör. Han kunde kommunicerat bättre men var kanske på en plats där han försökt utan framgång, du var inte nöjd och kände dig osäker och försökte kommunicera men han är inte längre intresserad av det.

Beklagar att det tog slut, förstår att det måste kännas jättejobbigt. Men helt ärligt, ja det är en dålig stil att en partner inte kna ringa en enda gång- men jag skulle aldrig börja tjaffsa om det med personen.Man nämner det kanske, men de tär en rätt liten sak att bråka om. För att slippa sådant så brukar jag säga "ring om du har tid…" . För är man bortrest kan man som den som blir kva rhemma, tycka "ja men han bord eju sakna mig minst lika mycket som jag saknar honom"- jovisst, men knappast om ni bråkat en hel massa, och han har inkorgen full med klagande sms (?) anklagelser etc- och han ÄR bortrest, så han GÖR förhoppningsvis en massa saker. Det är en sak att vilja att någon hör av sig för att känna sig trygg med att perosnen är säker och trygg,men du verkar vilja höra av sig som en bekräftelse på er kärlek- och det är kanske där glappet är för stort mellan er. En sådan liten sak skapade bråk. Pausen gjorde inte så det tog slut mellan er.

Auf…men detta är vad jag läser av från din text. Vore ju toppen om ni hittade tillbaka till varandra men då måste det nog ske förändringar.

Kort sammanfattat; Du kvävde honom helt enkelt. Det är en klassiker, tyvärr. Jag har kvävt många relationer i mina dar. Beklagar!

"Det är HAN som varit mest säker på det. Jag har öppnat mitt hjärta varje dag, gråtit på telefon, gråtit då han kom hem och sagt ärlig hur mycket jag vill vara med honom. Han har inte kunnat ge det tillbaka. Det jag tyvärr känner på mig (det har varit lite såhär struligt 2 gånger innan, och varje gång har det blivit så) att han uppfört sig så otroligt känslokallt, elakt och missvisande mot mig så att det blivit sjukt dåligt. Han har varit riktigt envis om sin sak i några dagar, och sedan ångrar han sig. "

Just denna linje, det låter osm en hel del drama och ja, du söker rätt mycke bekräftelse och sådär betedde jag mig när jag var 18 år och min kille fick mig att känna mig osäker på vår relation av någon anledning. Om han inte anser att där finns något att oroa sig för så kanske du sjäv förstår att det blir…tröttsamt? Speciellt då ni varit ett par så länge, bor ihop. pratat om framtiden. Om ni ska fungera måste du nog ge honom mer utrymme att spela på. Samtidigt tror jag att de tär så att han blir känslokall för att kunna gneomföra detta, han har nog känslor för dig men de "dör" när man blir för trängd hela tiden. Han ska känna/tänka på dina känslor hela tiden annars blir det tydligen gråt och ifrågasättande (nu förenklar jag en hel del här). Han är nog inte själv helt perfekt, men det är nog rätt många där ute som blir "känslokalla" just för att det blir för känslosamt.

Mitt tipsför att bli ihop igen är att om du kan, att ni flyttar isär. Att man lättar på krav ovh förväntningar i relationen ett tag iallafall, bara lever här och nu och uppskattar varandras sällskap. Så som det ska vara, tycker jag ;) Ni fungerar inte så som det varit nu, han har redan slagit ifrån fler gånger och du har uppenbart inte tagit till dig problemet så pass mycket att du förändrat dig. Klart han ångrar sig efter nån vecka, det är så för alla, man gör slut, blir osäker, sen blir man säker…den blir man osäker.

Jag var tillsammans med mitt ex i nästan 7 år och han sportade med att lämna mig, ta mig tillbaka, lämna mig osv… Under dessa år lämnade han mig långt över 10 ggr och sedan ville ha mig tillbaka… Jag hade väldigt dåligt självförtroende då och gick ju tillbaka varje gång… Han ångrade sig alltid efter max 24h…

När han sedan sista gången lämnade mig kände jag att jag inte orkade mer, jag sa inte ett ord om att vi skulle reda upp det eller att vi skulle ge det en chans… Jag kände mig helt enkelt redo för att släppa taget och gå vidare!!

Jag råder dig TS att släppa taget, det gör ont men det gör mer ont att vara en dörrmatta för någon i nästan 7 år, skulle jag kunna gå tillbaka i tiden skulle jag gett fan i hela mannen redan första gången han lämnade mig!!

Så försök vara stark ifall han kommer och ångrar sig, det blir endå inte bättre…

Kramar

#4 För att svara på allt du skrivit kan jag bara säga att jag inte borde skriva ut såna här grejer. Självklart fick jag inte med allt och jag tror inte det handlar om att jag har ett extra stort bekräftelsebehov. Första året vi var tillsammans var det han som var obotligt svartsjuk, skulle höra av sig hela tiden, fick inte umgås med andra killar osv. Detta jobbade han bort och sedan har vi helt enkelt varit det paret som hörs av hela-tiden. Går han hem från skolan till oss, så ringer han för att prata med nån efter vägen. Går jag från ica på väg hem, kan jag ringa honom bara för att jag älskar att prata med honom.

Så tyvärr, det handlar inte om det. Surt att man ska ta så mycket för givet efter bara en text. I vår relation, och i våran värld hör man av sig. Och ja, så pass ofta. Det var 10 dagar han skulle vara borta, kom hem efter två veckor. Utan att känna för att ringa och säga att "tyvärr, jag kommer komma hem 4 dagar senare…" Nej, något sms fick duga. Kom ihåg nu att vi aldrig ens varit borta från varandra 3 dagar och att vi är det paret som alltid-hörs-av. Vi har bara varit det, spela roll vad normen är, både jag och han har varit sådana som hört av sig jämt. Av de jag pratat med och så som vi haft det innan är det INTE normalt att knappt höra av sig på den långa tid, speciellt när vi aldrig varit ifrån varann i mer än 3 dar typ.

Så ångrar återigen att jag skrev något, för både jag och A har diskuterat och vi vet båda att det inte handlar om något extra jobbigt, egoistisk bekräftelsebehov från min sida. Han har exakt samma bekräftelsebehov i motsatt situation och återigen, skulle inte skrivit. Vi har haft den relationen där vi är varandra inpå hela tiden, det är inte jag specifikt som varit det. Aldrig. Han har alltid varit mer kontaktbenägen på så vis än jag, därför var det sjukt svårt att ta.

Han hade inte rätt att bli en helt annan människa för att "jag var tjatig" för att jag ville ha ett telefonsamtal från honom. Han har innan begärt många, många, många fler samtal än jag om jag varit borta. Jag ska inte skylla mig själv för att jag varit tjatig och på, om det hjälper så hade han varit likadan om det varit i motsatt situation, och ja såklart det låter dåligt - men så hade vi den intima kontakten också. Jag kvävde honom inte, och om jan gjorde det, så skulle jag ha varit kvävd av honom för längesedan. Vi funkar inte så. Man kan inte anta så mycket som du gjorde efter den där texten. Med omdömen från människor som känt oss båda länge, föräldrar, släktingar med mer så har ingen tyckt att jag kvävt honom, utan möjligt ställningstagande.

Så återigen, döm inte så hårt. Var inte din mening, men tar åt mig ändå såklart då jag är i ett jobbigt känslomässigt tillstånd.

Dessutom ville jag ha tips, någon erfarenhet, något peppande. Tycker man ska vara lite försiktig med att ge allt annat än det i så fall. Det är slut, jag behöver inte få en kvävd-stämpel i pannan på mig. Var faktiskt det sista jag behövde, förlåt - men trodde på ett annat bemötande.

"du har uppenbart inte tagit till dig problemet så pass mycket att du förändrat dig" Hur kan man göra ett sånt uttlåtande? Just det här problemet har ALDRIG funnits förr. Aldrig! det har varit slut för HELT andra orsaker, bland annat hans hotande med att göra slut för att han varit så svartsjuk själv. Varför analysera som om man känner någon?

Blir riktigt besviken faktiskt…

Det är vad jag tolkat ur din första text, Din andra text ebrättar en het annan bild- MEN det är fortfarande DIN version- av att det är bra/var bra som det var. "ni" var ett par som höll mycke kontakt/ummigck mycket. Om killen inte är otrogen, (vilket jag skulle trott om du inte varit så säker på att han inte är det- som också är en tolkningsfråga) så tolkar jag det som att han blivit kvävd- jag var ganska tydlig med att du inte gör fel/ÄR fel. Sånt här händer. När det händer fattar man inget och reagera roftast på ett sätt som snarare förvärrar än förbättrar det. Jag var mycket osäker på att skriva det jag skrev till dig men jag har varit där du är. Jag ansåg att vi var det du beskriver i ditt andra inlägg också- Svarstjuk pojkvän, umgås mycket etc. Det handlar inte om han har "rättigheten" att gra som han gör, grejen är att nu är det gjort. Känslor styrs och poppar upp/dör av olika anledningar, är det så som du säger att ni umgåtts så intensivt under era 3 år… Jag tror dig att du inte menade att kväva och du är inte någon bov för det, man är två i en relation.

Du sa att han tagit upp problem och att ni gjort slut tidigare- som jag uppfattade det som- pga liknande omständigheter.

Pepp? Av någon erfaren?

Det suger, det kommer att göra ont men du kommer att möta någon ny när du är redo och du ska se till att möta en bra kille som inte behandlar dig såhär. Om ni hittar tillbaka till varandra så bör ni prata ut om vad ni ska göra för att förhindra att en sån här sak sker igen- vad orsakade det, för om det inte var pga att han känt sig kvävd förut- utan helt plötsligt- så låter det som en undanflykt och problemet kan lika gärna vara hos han själv. Han kanske inte jsälv egentligen vet.

Förlåt att jag gör dig besviken och jag ville inte att du skulle bli upprörd. Det du inte känner att det stämmer in, kan du ju helt enkelt bortse frånÅ Förstår inte problemet där.

#9 Jag förstår att det kan bli så, därför är det så svårt att förklara en sådan situation - så kan ju inte döma dig för att du försöker hjälpa. :)

Nej alltså han har fortfarande inte velat förklara varför han gjort som han gjort mer än att jag inte kunde låta honom vara när han ville vara själv (då han kom hem efter två veckor), kände mig då riktigt sviken av att han ville bli av med mig så fort han kommit hem och kunde tyvärr inte ge han ännu mer(?) tid eller hur man ska säga. Men tycker ändå inte att ett 3 år långt förhållande ska rasa på en sådan situation som uppstod medans han var borta. Det är ju inte riktigt äkta från hans håll då, kan jag tycka. Och innan han for var det verkligen BRA så det känns verkligen som att det är något mer än att han tyckte jag var lite jobbig under en resa. Herregud, sånt förstör väl inte ett så långt förhållande… Jag var ju inte manisk och hörde av mig 24/7. Ville bara verkligen förstå att jag behövde ett enda telefonsamtal, så sa jag till och med att jag skulle "låta honom vara ifred" under resan efter det. Men inte ens då. Det hade varit mycket bättre om han var öppen med sina känslor och att vi hade kunnat jobba på det tillsammans, vilket jag tycker att man gör - inte bara avskärmar sig från personen då man redan varit utan varandra i två veckor.

Så det måste finnas/funnits något mer som motade honom mot detta beslut… För det är en fis i rymden motför de "kriser" vi haft innan. Och om då det här, på den lilla tid det pågick, blev som världens kris för honom hade han behövt säga det till mig FÖR att det skulle fortsätta funka. Men nu ville han inte det mitt i allt, jobba på något eller prata med mig (vilket är det viktigaste i ett förhållande enligt mig, att prata) och då finns det ju tyvärr inget kvar jag kan göra då jag försökt med allt för att få han att tänka till en extra gång. Vi har ju gjort slut tidigare och båda ångrat oss förr.

Men vad bör jag göra nu? Lägga full fokus på att gå vidare utan att jag fick ett för mig godtagligt svar? Han verkar vara helt inställd på att gå vidare trots att det gått några dagar nu, och det ser jag som positivt för då kanske han inte kommer komma tillbaka och böna och be. Men det är just denna ovisshet varför han inte kunde förklara som plågar mig… Vi var ju tillsammans så länge, jag tycker inte jag förtjänade denna kallhet under sammanlagt 3 veckors tid där han i mina ögon blev någon helt annan. Förstår inte varför han inte kan förklara bättre, eller i alla fall erkänna att känslorna slocknade, nu när det ändå är över.

Tack för övriga tipsen i alla fall!

Du ska nog fokusera på ditt liv, "gå vidare" i dne mån att du lever och har annat att tänka på, vänja dig vid tanken, se frammåt- nu när frmatiden förändrats, vad ska du nu göra? Är det något nytt osm får plats i din tillvaro då? Något du avstått pga relationen(t.ex jobba utomlands, resa tillgran Canaria med tjejerna, sånt). Jag brukar planera saker och försöka umgås lite extra med mina vänner när jag nyss blivit dumpad, inte just bara för att prata ut, men även för att få annat att se fram emot, känna hopp för framtiden. Sen när du är redo, då du med säkerhet vet att han ocksågått vidare och menar allvar, då kan du också gå vidare lättare. Hur det än blir mellan er två så kan du säkert få ett bättre och mer gnoemtänkt svar i framtiden.

Kylan du upplever känner du kanske just för att han förmodligen gått och tänkt på detta bra mycket längre än han ger sken av och därför har han lättare att skärma sig- alternativt gör han så för att ens klara av att gneomföra det. Jag fick världens schock när mitt ex dumpade mig, trots att vi haft en del kriser. Men när det väl kom, menar, det skulle ju alltid vara vi- bara nån vecka innan hade han pratat om tt nu var det minsan dags att kolla fölrovningsringar och sätta datum. Men det visade sig att han hade funderat i flera månader på att dumpa mig men ville vara säker- just för att ja, man tycker faktiskt om någon väldigt mycket även om känslorna är slut. Kärleken kan finnas där men det räcker inte. Kalldusch. Så kylan kommer helt enkelt av att han är säker i sitt beslut, iallafall för stunden. 

Mitt ex kom tillbaka nån månad senare  och ville in i relationen igen men då hade jag gått vidare och det kändes bra, det är faktiskt det bästa jag gjort- att jag gick vidare utan honom. JAg tror du också kommer att må bättre även om det känns jättejobbigt och ovisst just nu. Även en som gör slut kan ha sina tvivel, ha dagar då de ångrar sig, sörja, känna skuld. Den som blir dumpad känner såklart förtvivlan och blir tagen på sängen men med lite avstånd från relationen inser man oftast att det var bäst att det tog slut, att man kanske inte hade det så bra som man borde ha haft.

#11 Jättebra sanningsrika ord! Det verkar ju som att du varit med om lite samma sak då? Just det med kylan i alla fall. Tycker att det är så himla orättvist när jag alltid, alltid, alltid gett och ger honom mina sanningar i allt. Skulle aldrig frysa ut honom såhär (tror jag) och istället ta upp med honom hur förändringar kan ske eller att jag helt enkelt vill gå skilda vägar - utan pauser, kyla, ignorerande och så. För allt det där har jag ju fått gå igenom nu och han ångrar verkligen ingenting. Inte än i alla fall.

Tror säkert på det där att känslorna kanske svalnat sedan länge då, eller åtminstone att han känt att det inte funkat så bra. För han sa visserligen då vi pratade ett tag innan det tog slut att han känt lite såhär i någon vecka innan han reste bort också, men DÅ förstår jag inte varför jag fick buketten med rosorna, att han gav mig ett litet "survival kit" med kakor och godis och sånt innan han for, massa sådana detaljer. Om han inte gjorde det för medlidelse eller att han ville ignorera att han själv kände att han började tappa lite? Jag vet inte, tycker det bara gör saken ännu värre i så fall. Om man ska börja fjäska för att man känner sig osäker/vill förhindra att göra någon sårad. Dessutom att han helt enkelt tycker att det är mitt fel att det tog slut. Jag kunde inte respektera hans egentid, och då tog det slut. Men hur själviskt är inte det, jag säger bara det… Okej om det kom efter att vi spenderat många ihärdiga veckor tillsammans, men nu var det ju direkt efter han kommit hem efter två veckor. inte shysst nånstans.

Men jättebra ord om att gå vidare och uppskatta att vara singel. Är inte så intresserad av att resa sådär och har tyvärr inte jobb och har bara en inkomst på typ 3000 i månaden… Så där brister en del som hade passat jättebra att göra nu. Men det blir säkert bättre, och det tar ju bara massa energi av mig om jag ska gå och oroa mig nu för hur jag ska reagera ifall han kommer tillbaka. Är ju inte ens säkert att han gör det!