Så här tycker/känner jag när jag läser detta.

1. Se till att inte göra saker som du mår dåligt av, det blir inte bättre av det. Bryt helt med din mamma men samtidigt kan du tala om för henne att "Om du gör si och så, då kan vi har kontakt igen".
2. Vet din mamma verkligen om att hennes sambo var på dig? Vad jag menar är, lyssnar hon verkligen på det örat?
3. Hur är din kontakt med din pappa? Det kan vara skönt att ha en bra kontakt med en nära släkting, kolla var du kan få den.
4. Se till att ingen kränker dig, det är ditt välbefinnande vi pratar om. Hur ska du orka/kunna skapa en egen familj (om du vill ha det) om du inte känner att du må bra.

Om du känner att du inte orkar ta till dig allt, försök att ta till dig följande:

Du ÄR värd att må bra. Stå på dig!

Men gumman! :( Stå på dig… ´Vet hur förödande det kan vara med svek från de närmsta, även om jag inte alls varit med om något lika allvarligt…

Hemskt att din mamma tar mannens sida… Fattar om du vill bryta med henne då… Det är liksom oförlåtligt!

 Men du är en underbar människa!  Glöm inte det!

#1 Tack för svar. 

1. Jag har sagt till henne massor av gånger tyvärr men för mig krävs det lite att hon faktiskt inte är med honom då jag känner att det visar på nåt sätt att jag accepterar att han är med i bilden om jag låter henne ha kontakt med mig när hon är tillsammans med honom. Framförallt då jag sagt detta sedan jag var 16… då pratar hon med mig som ett barn och säger att hon lever sitt liv som vuxen och väljer själv.. 

2. Vet inte hur man kan missa när ens dotter säger att någon tafsat på en. Men hon får ju ursäkta uttrycket "ligga och pengar" där så hon vill nog inte lyssna och säger då att "det är ju din åsikt elin, ingen annans" 

3. Pappa och jag har blivit väldigt mycket tajtare men jag kan ju inte kasta över allt på honom då jag vet att han mår dåligt av att jag är ledsen och så. hans nya och jag är också rätt tajta och det känns bra, men jao jag vill ju inte "gnälla" hos dom. 

4. Ibland känns det som jag kränker mig själv och jag inte vet hur jag ska ta mig ur det. min rättspatos är så himla stor… och jag har funderat på samma sak.. =/ I dagsläget känner jag att jag behöver en pojkvän men det är ju lätt sagt liksom. 

Tack så mycket.. det är vad jag försöker.. men ibland blir man trött på att alltid "kriga"  =/

1. Ok hon väljer själv, hon väljer alltså att vara med honom istället för att vara med sitt egna kött och blod. Se till att valet är hennes, inte ditt dvs du måste stå på dig, det är tufft och jobbigt, men du måste faktiskt tänka på dig själv i första hand.

2. Tyvärr måste jag säga att jag tycker att du ska bryta helt med henne. Jag tror att det vore för er bådas bästa.

3. Det handlar inte om att alltid kasta övr saker. Men om ni har en bra relation (du, din pappa och hans nya). Utnyttja det utan att kasta över det jobbiga. Se till att visa dem att du bryr dig och att du tycker om dem. Det är skönt att få höra att någon bryr sig utan att man ber om det.

4. Att hitta en partner är inte alltid så lätt, det är mycke som ska klaffa. Men att ha sanna, nära vänner kan göra underverk det också.

Jag förstår vad du pratar om, har inte haft det fullt som du, men inte så långt ifrån. Idag är min mamma död, men i slutet hade vi en okej relation. Min pappa är allt för mig och jag kan verkligen kalla mig för pappas-flicka utan att må dåligt av det. Jag har en man och en underbar familj. Så det kommer, det är "bara" att ge det tid.

Du ska inte behöva kriga. Se till att du mår bra i alla lägen och saker kommer att lösa sig.

Du är viktig.

#2 Tack Gillian.. det är ju inte vad folk ser på mig direkt förutom när det rinner över. Jag är ju så glad och positiv jämt.. Du är också bra! 

#3 

1 Så känner jag med men i nästa andetag är det då mitt fel att hon inte får träffa mig då jag sagt "ultimatumet" Så det känns som oavsett så är det "mitt fel" 

2 försökt så jäkla många gånger. så tar det några månader och hon hör av sig igen… och jag är för snäll och svarar och så sårar hon mig IGEN.. Bara väntar på att hon ska gifta sig…

3… Jo det är ju det men sen vet jag att jag inte har så många andra att vända mig till när det är skit för morsan hört av sig och då får dom det ändå.. men jag försöker vara noga att säga att jag uppskattar dom. 

4. Sant. fasen vad klok du känns XD Men det är sjukt irriterande när man behöver någon som är "bara ens" och den inte behöver stå på massa sidor utan bara är noga med att man mår bra och det inte finns någon sån. 

Jo jag har några få riktigt nära och dom är det bästa :) 

Varför tror du det blev okej i slutet? Det är också en grej jag får höra "jag är snart 50, jag kanske dör imorgon, är det då så här du vill att jag ska dö?" 

Krigandet är på många plan. Att saker runt mig ska vara "rätt" och att jag måste kriga för att stå upp för mig själv och få vara mig själv. Ibland vill jag inte och istället hellre joina den stora massan. När jag egentligen tror bara vill vara lite "hippie" och allmänt harmonisk. 

Tack. Just nu är du väldigt viktig!

#5

Jag tror att det är väldigt jobbigt för din pappa att få höra vilket röt ägg hans ex är. Så därför skulle jag i ditt fall verkligen se till att du vill ha honom hos dig, visa honom att du är hans lilla tjej ibland genom att visa att du behöver honom.

Nog kan jag verka klok, men som sagt, jag har nästan varit i dina skor…

Min mamma hade brsötcanser och det var inte den som gjorde att vi fick kontakt igen. Men ca 5 år innan hon gick bort så började hon fatta att jag har min vilja och mina tankar om hur jag vill leva mitt liv och uppfostra mina barn. Hon accepterade detta men ändå var vår relation krystad då jag och hennes nya man hade en personkemi som inte stämde överrens. Jag hatade honom och han hatade mig. Men när han och jag "kom på" detta så blev saker och ting lite enklare. Men min mamma stod alltid på hans sida. Jag var inte där när hon dog pga att HAN aldrig berättade det. Jag vet inte än idag (10 år senare) om jag hade varit det, men jag hade velat ha valet.

Det finns en gammal klycha som faktisk är sann.

När du vaknar på morgonen ställer du dig framför speglen och säger högt till dig själv: "Jag vill, Jag kan, Jag ska". Saken är att det faktiskt hjälper. Du kan lägga till vad du vill, men se till att det är saker som du verkligen vill höra någon annan säga. Men i slut ändan så får du höra det av den som du mest behöver höra det från. Vi är alla så självkritiska och dömmer oss själva så lätt.

#6 Klart jag behöver pappa, han hjälper mig med allt jag behöver i min nya lägenhet trots att det är 15 mil mellan oss och jag kan ringa om det är nåt men är det kärleksproblem slussar han till sin nya för i hans värld duger tydligen ingen egentligen åt mig 😛

oj okej… Hennes tycker dock tydligen väldigt mycket om mig och vill hjälpa ekonomiskt osv.. men jag hatar ju honom… så mycket jag orkar hata, oftast tänker jag inte alls på dom. Tar inte emot någon hjälp från dom och sedan sätta mig i någon tacksamhetsskuld. Hur hemskt är det att tänka att man aldrig kommer få vissa grejer som är ens egna för hon är med honom? och att när hon sen dör kommer jag inte heller få det som är "mitt"? Jo för hon tog upp det med döden så har jag fastnat lite där nu… 

jag som inte ens kollar mig i spegeln på morgonen för jag inte vill få hjärtinfarkt 😉 Nee men okej jag får försöka med det. Har funderat på att skriva fina lappar man kan sätta här och var som jag kan läsa.

Det är en sann klassiker, ingen duger åt en mans dotter. 😛

Oj, detta är nästan otäckt för mig, nästan som att läsa mina egna tankar från den tiden jag hatade att min mamma var med Honom.

Det jag framför allt kan säga som jag vet att du behöver höra (läsa) är att, allt kommer att ordna sig. Jag vet att det inte känns så nu, men jag lovar, saker och ting kommer att bli bättre.

Jag bor i småland, bor du i närheten eller i samma destrikt så kan vi träffas, eller om du bara vill ha kontakt med någon utanför som förstår så är du välkommen att PMa så kan vi "träffas så".

Jag VET hur det känns att ha en familjemedlem som inte bryr sig och hur förnedrande det känns. Men jag lovar, det blir bättre.

Eller hur! Men det får en att känna sig lite sessa ^^ 

Ordna sig hur? jag vill ju inte acceptera dom två? Det känns som världens nederlag om det "ordnar sig" i bemärkelsen att jag "ger med mig" 

Jag bor i Borås jag. :) PM:ar nästa gång jag flippar XD känner jag min morsa rätt lär det inte dröja så länge till tyvärr. 

Det känns ju konstigt på nåt sätt… men man skaffar på nåt sätt surrogatmammor runt om på stan känner jag… eftersom hon inte bryr sig får jag folk runt om mig som kanske inte ens känner mig att bry sig, typ lärare, personal på vårdcentralen, grannar mm. Hade du på samma sätt?

Med att det ordnar sig menar jag inte att det är du som ge dig. Jag menar att du kommer att känna dig mindre stressad när hon tar kontakt med dig och du kommer inte må lika dåligt som du gör nu. Och kanske, men bara kanske kommer hon att acceptera detta och låta dig vara.

Okej. det lät som en mycket bättre "det ordnar sig" än vad alla andra har för mening i "det ordnar sig" XD

Har inte läst mer än det första nu..

Var själv i liknande situation till för ett par år sedan, då jag fick min chans att skära av alla band. 

Och jag vet att det är väldigt svårt att leva i en relation som alltid sker med känslomässig utpressning. Dvs som Du skriver att Du mår dåligt utan kontakt, men också med kontakt.

Mitt råd är att försöka finna någon annan vuxen som kan ta över den rollen hon skulle ha. Inte som "mamma", men någon klok - som Du kan känna Dig trygg med att prata om allt i livet. Som kan vara ett mentalt stöd. Har man någon, så har man inte lika stort behov av "mamma" och det känns lättare att inte ha henne. Och att stå på sig i sitt beslut. Då du blir äldre så kommer Du förmodligen ha goda vänner som Du känt länge, som Du kan bolla tankar med. 

Sedan tar det tid. Det är en stor sorg att inte ha sina föräldrar som borde vara dem två som ska älska villkorslöst och ställa upp. Finns nog ingen större sorg. 

Ta Din tid, gärna med psykolog och red ut alla tankar - och ge Dig tid att växa som vuxen, som tar egna beslut. Och stolt kan stå för dem. Utan en "mamma" som ska tycka och tänka om allt. 

Då du är läkt och är stark i dig själv - Då kan det vara dags att sitta ner med Din mor och berätta hur hon fått dig att må. Går det inte att diskutera utan höga röster och kanske våld - skriv ett brev. Det kan Du börja med nu föresten. Men posta det inte, utan skriv för Din egen skull - så Du får sagt allt Du vill.

#12

får försöka hitta nån kloking… bor i en stad där jag känner väldigt få i nuläget men jag har mitt vattenhål i min mediala utvecklingskurs där jag känner att jag får balans… Jag känner ju att jag klarar mig själv men att det är sorgligt att hon ska vara som hon är. 

*väntar på att bli gammal* 😉

Jag snackade med en kurator i början av höstterminen men hon var en sån där som inte förstår varför jag är så arg… lite som morsan. Och det funkar inte då… Efter att ha blivit ljugen rakt upp i ansiktet i 20 år och sen toppar vi med lite "flytta ihop med ett äckel" så är det väldigt svårt att inte bli upprörd och sårad som dotter. Men eftersom det är min "mamma" och blodsband är så viktiga så tvingar folk mig nästan att ha kontakt med henne. 

JAg har försökt många gånger att förklara för henne så pedagogiskt och lugnt som möjligt varför hon inte får träffa mig, jag inte vill att hon hör av sig och så vidare… hon lyssnar inte och då har jag inte ens varit arg utan förklarat rakt upp och ner…. Hon har psykopatiska drag det vet jag och är ju uppenbarligen sjuk men det är så sorgligt allt och då känns det som jag aldrig kan ha det där snacket med henne på ett normalt sätt😕

Just att hon var otrogen är mellan henne och din pappa, det är inte riktigt din ensak att vara arg över (tycker jag) men svårt att bestämma över. MEn det där med pojkvännen osv låter riktigt illa :/ Jag sa upp bekantskapen med min far när han gjorde en sak som var …för hemskt i mina ögon. Idag har vi en mycket bättre relation, märkligt nog. Jag fick flytta över hela Sverige och bryta kontakten en tid för att det skulle gå igenom.

En kurator ska inte "förstå" någonting, de ska se saker från ett annat håll och ge andra vinklar och låta en prata ut. Varken de eller psykologer får betalt för att hålla med en. Ville bara få det sagt. Eftersom din mamma väljer "äcklet" (Kan det absolut inte bara ha varit ett missförstånd?) och ni inte verkade h en speciellt bra relation innan otroheten och separationen så ser jag inte varför du tvingar dig själv att vara arg, hata och ändå vilja umgås med henne för att ni är ju släkt. Alltihop verkar bara göra dig illa, du har blivit orättvist behandlad och är djupt sårad men kommer tyvärr, nog aldrig få den tröst och bekräftelse som du skulle ebhöva få från din mor. :(((( Om hon är osm du beskriver så har du ganska rätt, man kan snacka, hon kan hålla med, lova saker, eller förvränga saker, vända folk emot dig eller med dig, men förändra sig och vara pålitlig? Mje.

Jag tycker synd om dig, man önskar ju alla en god relation med sin närmaste familj men jag skulle råda dig att försöka vända ryggen åt allt detta, fokusera på att ha ett eget, bra liv, med din far och vänner.

#14 grejen med otroheten är att hon ljugit om det för mig hela livet och det är väll det jag är mest arg på … jag ser inte hur man kan själv vara otrogen och samtidigt säga att det är det värsta man kan göra, vidrigt och skamligt. 

Det vet jag men ska man verkligen sitta och säga till någon som kommer och behöver prata att "men du det är väll ändå inte så farligt med din mamma och hon är ändå just din mamma och har därför rätt att veta vad som händer i ditt liv och ha kontakt med dig, hur ska du göra sen när du får barn? ska du då hindra dom från att träffa sin mormor?" Jao det skulle jag för mina barn skulle inte må bättre av att ha en lögnaktig människa i sina liv. 

Och nej det är inget missförstånd om han då inte har allvarliga svårigheter med vart människor har sina rumpor och hur man tar i olika människor. men Smeker han alla han möter på rumpan så ja då är det ett missförstånd men absolut inte okej för det. 

jag vill inte umgås med henne men andra lägger på mig att jag ska ha dåligt samvete för jag inte gör det och därför blir jag ledsen. Hela grejen är ledsam, att jag knappt har minnen av henne från min uppväxt och att de minnen jag har är att hon försöker ta livet av mig eller svikit mig på ett eller annat sätt. 

mm jag försöker, det är tyvärr inte så lätt när vi med dagens teknik har möjligheter som hon använder.. (ringa, messa osv) Men 99% av tiden jag inte hört av henne eller behövt prata om henne är jag glad och mår bra. det är klart man ibland är ledsen över situationen men det är inte som den kvävande situation att vara i kontakt med henne.

Fast otrohet är vidrigt och skamligt för många, klart hon ljög för dig för hon ville dig bättre än så? :) PRecis som min mamma inte uppmuntrade mig att röka, snarare motsatsen för att hon själv rökt sen hon var tonåring. När jag var tonåring tyckte jag att hon hycklade, idag är jag bara så otroligt tacksam att hon ändå uppfostrade migpå det viset-är det inte bra att hon ändå försökte lära dig lite moral och respekt i en relation, trots att hon själv inte klarade av att leva upp till det? :) Men det var din far hon svek, det var honom hon gjorde illa. Men jag förstår att schocken måste ha slagit till hårt, hon blev en annan person i en handvädning för dig, när en sådan sak uppdagas. Men det var inte dig hon svek, det var din far.

Jag skulle gå till en annan kurator som inte är sådär färgad. Klart du kan hindra dina barn att träffa en mormor om du inte själv har en relation me dhenne- hur ska du då kunna lita på att lämna dina barn med henne? Att få vara mormor är ingen rättighet -_- Däremot måste du tänka på det, dina barn kommer inte ha en mormor, vad det innebär för dem.

Han strök dig över rumpan? Greppade den inte? För jag har ofta råkat stryka folk över rumpan  :S och det är aldrig sexuellt. Däremot om de lixom greppar den….uäh. Lite osm grejen med torsten Flink när han råkade lägga armen runt Derwani och handne for över rumpan. blev ramaskri men jag kände mest "meh vadårå? Det där var väl inget". Samtidigt har jag svårt att förstå hur en förälder kan åsidosätta sin dotter på det viset, när du fortfarande bodde hemma. Våldet osv är oacceptabelt, anser jag.

Blockera henne nummer? :) Det ska nog gå på något sätt, och sen- svara aldrig! Bästa och enda sättet att stänga en psykopat från sitt liv är att ignorera dem.

#16 Sveket mot mig ligger ju i att hon målat upp sig som en helt annan person än den hon är. Du visste att din mamma rökte eller hur? och det var inget hon undanhöll och ljög om i 16 år att hon gjorde? Min morsa hade fram till detta uppdagats aldrig ens haft sex med någon annan än min pappa. 🤔

Det finns nog andra Kvinnor i mitt liv mina framtida barn kan ha som mormor. jag själv har inte haft mer än min styvmorfar då alla andra vart döda… så jäkla illa gick det inte med mig 😉

det är lite skillnad på att stryka av misstag och smeka. Och hur kan en person jämt hamna där med handen på en? Samt som jag brukar be om ursäkt om jag skulle hamna med handen på rumpan på nån jag inte är helt hundra på att det är ok med.