Det där är ett uttryck som människor utan urskiljningsförmåga gillar att slänga ur sig. Om de själva drabbas så är det inte fullt lika kul. Kan man inte säga någonting vänligt är det bättre att hålla tyst. Undantaget är om någon frågar efter ens ärliga åsikt, men även då tycker jag man får fundera litet över hur man formulerar sig.

Ditt exempel med tröjan: Det går utmärkt att svara 'den klär dig jättebra'. Då har du inte ljugit om vad du själv tycker om tröjan, men du har heller inte sårat kompisen.

Alltså, jag håller med dig på det viet att det absolut kan vara oförskämt att vara ärlig. Men sen beror det ju mycket på sätt man säger det . 
Om min sambo skulle ha på sig en ful tröja så kan jag ju säga till honom att det inte är den vackraste tröjan han har utan att låta otrevlig eller så. Men sen är det ju så att min sambo är delvis färgblind så han blir bara nöjd om jag säger något. 

Men om vi tar vänner och så så skulle jag nog aldrig påpeka att de har fula kläder! De är dem själva som har valt att ha de kläderna på sig så de trivs nog i dem. Då skulle det verkligen vara oförskämt att påpeka att de har ful tröja. 

Alla har olika klädstil så det borde man inte kommentera. 
Men det är klart att man kan varaoförskämd genom att vara ärlig. Annars hade inte ordet "oförskämd" funnits.

Att kalla saker för ärlighet kan ofta bara vara ett sätt att försöka hävda att man inte är oförskämd och otrevlig :)

Jag följer det. Jag är ärlig, och frågar du efter min åsikt så får du den. Om du inte vill veta den - fråga inte. Det går åt bra och dåliga håll då, naturligtvis. Men jag lever ju under filosofin att ärlighet varar längst.

Det ska sägas att jag har stor förståelse för andra människor, så om jag inte gillar någonting säger jag det, men allt handlar ju om HUR man presenterar något^^ 

Jag förväntar mig exakt samma respons tillbaka.

Om jag tycker att mina vänner har fula kläder så säger jag naturligtvis inte det. Dom har ju sin stil och jag har min. Men om någon frågar mig rakt ut. "Tycker du den här tröjan är snygg?" så skulle jag kunna säga "Hade det varit jag hade jag valt en annan modell/färg (eller vad det nu är jag inte gillar) men vi har ju lite olika klädstil. Inget fel med det."

Min man kan jag säga lite mer rakt ut till att dom där jeansen tycker jag var fula. Likaså kan han säga motsvarande till mig utan att vi tar illa upp

Vad som uppfattas som ärligt/oförskämt är ju upp till den som hör det, inte den som säger det. "Skönheten ligger i betraktarens ögon" skulle ju kunna göras om till "Orden ligger i lyssnarens öron". Vad jag uppfattar som ärligt kan någon annan lika gärna tolka som oförskämt.

Frågar en kompis vad jag tycker om tröjan så säger jag vad jag tycker, tycker jag att den är ful så lindar jag dock in det lite snyggt genom att säga typ "inte riktigt min smak" eller liknande. Men att kasta ur sig att någon har en ful tröja utan att de bett om åsikten är oförskämt!

Jag tycker att det är en sak att be om en åsikt (tycker du min tröja är fin?) och få ett ärligt svar, och att få en "sanning" levererad ur tomma intet (förresten, vilken ful tröja du har!).

Min pojkvän har problem med det ibland. Han säger saker utan att tänka på hur de tas emot, och jag försöker förklara för honom hur man kan säga saker på ett snällare sätt. Inte roligt om man klär upp sig och han slänger ur sig "ska du verkligen ha på dig det där?". Jag menar, tycker han det är skitfult så kan man ju hellre säga "kan du inte ha på dig den andra tröjan, den är finare" t.ex.

På en direkt fråga är jag ärlig men har ingen bett om min åsikt går jag ju inte fram till folk och säger att dom har fula kläder. Då håller jag tyst

Jag är tyvärr så rädd för att såra folk att jag inte ens säger sanningen på en direkt fråga. Jag minns att en kompis köpt nya byxor en gång och hon visade stolt upp dom för mig och frågade vad jag tyckte. "Jättefina sa jag.

Men jag tyckte dom var fula. Men vill hon ha dom så ska hon ju ha dom och hon blir väl knappast gladare av att höra att jag inte gillar dom..

Det finns en annan aspekt också, personen i fråga kan ha Aspbergers i ngn utsträckning. Min erfarenhet (dejtade en tjej m det för flera år sen) är att de har ibland svårt med den sociala kontakten och säger precis vad de tycker, utan att mena ngt illa alls.

Och ibland kanske människor borde vara ärligare i sin kommunikation, men det gäller att veta när. Ibland bör man hålla tyst. :)

Att vara ärlig innebär inte att man måste säga högt det man tänker hela tiden!

Det finns även flera sätt att få sagt samma sak, som kan upplevas helt olika av mottagaren.  Det är lika viktigt att vara schysst/vänlig/respektfull som att vara ärlig.

På en direkt fråga om en tröja är snygg och jag inte tycker det, då skulle jag nog säga att jag är inte så förtjust i den eller att i mina ögon passar hen bättre i den gröna…

Jag säger inte att något är fult, om De frågar därimot vad jag tycker så är jag ärlig. För alla mina relationer är baserade på ärlighet. 

Har haft den diskussionen på Lunarstorms en kvinnoklubb en gång, och majoriteten Kvinnor skulle låta sina vänner gå runt "fula" (i för små kläder t ex) för att inte såra. Jag tycker det är mer sårande att låta sin vän gå runt som ett åkerspöke.

#13 ja det är ju en helt annan sak om det är för små kläder tex, men om det bara inte är den typen av kläder man gillar att ha själv så ser ja ingen anledning att man måste säga det. Typ min kompis hade köpt tights å jag tycker det är såå fult med tights skulle aldrig kunna ta på mig ett par, men om hon är jättenöjd över dom hon köpt så ser jag ingen anledning att förstöra den glädjen med att säga vad jag tycker

Håller väl med #8. :)

Jag säger det jag tycker, jag är ärlig. Men kanske inte på det dummaste sättet och vissa saker håller jag tyst om och jag påpekar inte om andras kläder osv.
Ex. en vän till mig säger att hon väger för lite (enligt bmi) och försöker gå upp i vikt genom att ÄTA (hon är inte alls så smal, alltså hon är smal men inte så smal att hon behöver gå upp i vikt på den vägen och typ dricka cola och äta oregelbundet på typ Statoil) och jag säger inte då "det behöver du väl fan inte!" som om hon skulle vara tjock (det är hon inte). Utan jag sa istället "men det kanske är i muskelmassa och inte "fett" - för jag väger också för lite enligt BMI men det är för jag har för lite muskler, klen och tränar aldrig, det gör inte hon heller. Och muskler väger mer än fett. Skulle jag gå upp i "normal vikt" skulle jag vara "mullig" (om mage iaf) men jag skulle där emot behöva öka muskelmassan.

Jag säger aldrig att någon har rätt bara för att vi är kompisar. Har dock en kompis som säger vad hon tycker utan att tänka sig för eller utan att förstå att det hon säger är onödigt och kanske taskigt. Ex. "men gud vilka små tuttar du har!" säger hon högt med kompisen bredvid (tittar på en bikinibild på tjejkompisen - som är väl medveten om hennes byst och som kanske t.o.m önskar att hon hade större) det är lite väl onödigt sagt. Eller om man börjar bli lite för dryg på fyllan "fan vad fjortis du är" - jo tack du själv kan vara likadan… alltså sådant säger jag inte för det är inte schysst. Har en annan gammal kompis som var värre, hon påpeka jämt saker som "vad fula skor du har, dom är för stor" eller "vilken hållning du har!" (står och fryser…) eller "chinos/byxorna ska sitta SÅDÄR inte så som du har!" (jag kan väl bära dom hur jag vill?) sådant liksom samtidigt ger hon även komplimanger men ibland blir hennes negativa åsikter jobbig…

Jag är smått ökänd bland mina vänner för min ärlighet men jag kör faktiskt med devisen: konstruktiv kritik om sådan skall ges, speciellt när det uppenbart är en smaksak :>

Jag växte upp med en självutnämnd sanningssägare i min skolklass och det var ett mindrehelvete (som att de tinte var jobbigt nog att vara tonåring). Hon gapade sina "ärliga" åsikter om allt möjligt precis hela tiden utan att förstå hur hon sårade folk (men nej, dne tjejen har inte AS). Det fick man ta, hon var ju ärlig, nästintill gudomlig i sina egna ögon. För ärligt är ju som vi vet ALLTID bra ;) Nej.

Jag kna förstå att folk med t.ex AS eller liknande, som tar saker ordagrant eller har svårt att urskilja när det är passande-är lite oförskämda utan att mena det så. Men är man medveten om att det man säger är oförskämt, att det man säger kan såra så tycker jag att man kanbörja hålla dessa subjektiva ärligheter för sig själva :P Men som Geru är inne på….frågar man ska man nog tåla svaret också. Jag tänker mer på folk som bara "utbrister" en massa ärlig, jävla gojja!