Det låter som att han är en väldigt bra kille, frågan är om han är rätt för just dig.

Kan du se dig själv med honom om, låt säga, 2 år?

Verkar som att ni är tillsammans med varandra för att det är bekvämt. :/

Ibland har man olika syner också på vad som är romantiskt, och det kan göra att det blir ansträngningar på förhållandet. Jag är nog igentligen en rätt icke romantisk person i andras ögon, för att jag inte vet hur jag ska svara på vissa 'inbjudningar' osv. Brukar tolka fel eller helt enkelt inte se det, med andra ord jag har svårt med att förstå kropps språk. Min syster surade på min lite då jag hade fått ett fint sms av min pojkvän och jag visste inte hur man skulle svara på det, jag skrev nåt i stil med 'tack'.

Min uppfattning av romantik är väl mer att vara tillsammans och göra saker, jag älskar att sitta framför tvn med ett spännande spel, eller vid datorn och spela coop.

Romantik ska inte behöva vara den klassiska bilden där man får rosor, choklad, och levande ljus. Det är vad du gör den till, för mig betyder romantik ' kärleksfull atmosfär '. Och det kan man skapa närsomhelst och varsomhelst, enda som krävs är vad man känner för varandra.

Jag tycker du ska prata med din kille om hur du känner, precis som du har gjort här. Tycker ditt inlägg verkar öppet och ärligt, och därmed passar som en bra punkt för dig att formulera dig för honom.

Sedan känn dig inte tvingad att vara inaktiv, GÖR allt du vill med honom! Du kan ju faktis få honom att bli inspirerad till att göra något? om inte annat så har du bidragit till att skapa den atmosfär du önskar att dela med dig till honom . Det enda du gör annars är ju att bestraffa dig själv, genom att hindra dig från att göra något du innerst inne vill . Han kan ju vara som jag, att han är blind på hur man gör i sådana sociala situationer. Då handlar det ju inte om att han inte gillar dig eller att han inte vill dela sitt liv med dig, han har helt enkelt inte verktygen för att berätta det för dig.

Jag kan se mig med honom om 2 år. Just för att jag trivs så bra i hans sällskap. Jag tvivlar ju dock på att vi har "avancerat" på något vis om saker och ting är som de har varit.

Han är väldigt gullig och mysig av sig när jag är nere över någonting. Bra på att trösta. Men när jag är glad eller bara som jag brukar vara så är han inte alls sådan. Han måste ju ha uppfattningen om vad som gör mig glad och vad jag behöver när han ger mig det när jag är ledsen?

Jag har pratat om honom om detta ett par gånger. Sagt att jag önskar att han var lite gulligare med mig. Sagt att jag tycker det är viktigt att överraska varandra då och då och prata om sina känslor för att relationen ska hålla länge. Varit tydlig med att det är det jag vill, att den ska hålla länge alltså. Jag menade även på att om jag tänker fina saker om honom så säger jag det ibland rakt ut för att jag vill att han ska veta vad jag känner. Han har svarat att han håller med mig och att han ska tänka mer på att nämna de fina saker om mig som han tänker på. Men något sådant har jag inte hört än.

Jag gör såklart fortfarande saker för honom men jag lägger inte ner överdrivet med förberedelser längre.. Visar att jag tänker på honom, köper med hans favoritsaker till honom när jag ändå har varit på stan. Skriver en godmorgonlapp till honom på kvällen ibland. Småsaker bara. Ibland säger han att det var gulligt gjort och ibland är det som att han inte märker det.

Vi har väl haft ett par samtal om detta. Han kommer alltid fram till att han vill visa mig mer känslor för att han vet att det gör mig glad. Men sen händer det ingenting. 

När vi blev tillsammans hade vi i princip ingen nykärsperiod alls, en vecka max. Vi gick rakt in i någon form av bekväm funktionalitet. Är det problemet? Kan man isåfall gå tillbaka på något vis?

Är jag helt galen när jag tror att han egentligen inte vill vara med mig?

Varken jag eller min sambo är nog särskilt romantiska av oss. Nu vet jag egentligen inte exakt hur man ska vara för att räknas som romantisk. Men vi ger inte blommor eller presenter till varann om det inte är "vår" dag eller att nån fyller år. Och definitivt inte "onödiga" prylar. Utan vi köper mer något gemensamt när vi känner för det.

Om du känner att du älskar honom kan du väl säga det först. Han kanske precis som du går och väntar att du ska säga det före.

Det du säger om att du har stora visioner om familj och barn framöver. Har du talat om det för honom? Eller är det bara något du går och tänker  tyst för dig själv? Annars pratar man ju om sådant. Eller vi hade iaf gjort det efter 1,5 år. Fråga hur han känner i den frågan.

Nu vet jag inte hur gamla ni är. Ni kanske kan vänta många år än med att skaffa eventuella barn

#4 

Det verkar kanske som att jag hängt upp mig lite på presenter och tända ljus. Det är bara exempel. Är van vid det från andra förhållanden. De var dock skitkillar men de var bra på att få en att känna sig som en prinsessa med jämna mellanrum.

Jag vill bara ha någonting. Ett sött sms någongång. En kyss appropå ingenting. Vill känna mig speciell.

Jag har pratat om barn ibland. Att jag längtar efter ett hus eller en bostadsrätt att få renovera. Han har sagt att "Jag längtar verkligen inte efter att ha en gräsmatta att sköta". Många av våra vänner har barn och jag är inte van vid barn alls. Men ibland har han sagt att jag varit jättebra med något av barnen när vi har hälsat på. Vad det betyder vet jag inte. Han har även sagt att "Jag tänker inte skaffa barn innan jag själv har slutat känna mig som ett".
Jag vill inte ha barn nu, jag tycker det är viktigt att man varit tillsammans väldigt länge först. Om 3-4 år tror jag att jag kommer vilja ha barn. Jag tror att han skulle bli en bra förälder eftersom att han är lugn och stabil. Men man vill ju gärna känna sig älskad av pappan till sina barn med..

Han flyttade nyligen och alla hans vänner trodde att jag skulle flytta med. Han skrattade bara och menade på att "Nej det är bara jag som ska flytta dit". Har frågat honom när han tror att det är aktuellt för oss att kanske bo ihop. Sagt att det är något jag längtar efter. 
Har bara fått väldigt flytande svar, som att "Det kan vi säkert göra någon gång i framtiden". 

Vi bor 5 mil ifrån varandra just nu pga våra sysselsättningar. Träffas dock oftast alltid på helgerna och ibland någon gång i veckan. Jag känner dock att jag tycker det börjar bli dags att planera. Men jag får alltid så flummiga svar när jag försöker fiska vart han står. Frågar jag rakt ut i vissa frågor säger han att han inte vet och att han inte tycker att man ska planera utan grunder.

Kanske ska tillägga att han är runt 25 och att jag är lite yngre.

Hur vet man om det finns en framtid? Han är ju en toppenkille. Men jag vet inte vart jag har människan. När jag frågar rakt ut säger han alltid "Men det förstår du väl att jag vill vara med dig? Varför skulle jag annars vilja träffa dig?"

Jag tror inte att framtid är satt i sten. Lätt att den ändras från dag till dag.

Man kanske tänker en sak vill en och gör en annan. Man får väl se sina tankar och drömmar skiljt från det man kan göra…

# 6

Håller helt med. Det hade dock varit roligt om man någongång kunde prata om framtiden och kanske komma överens om att båda vill bo på landet om 10 år, eller något.

Eller att inte alls komma överens om sånt. Men bara känna att båda två kan se en framtid tillsammans och nämna något som man vill ha i sitt gemensamma liv.

Eftersom jag är osäker på hur han står i allt och han inte är särskilt "gullig" mot mig, så hade bara ett sånt litet uttalande om någonting han vill med mig i framtiden gjort mig så oerhört lycklig.

Jag är ju helt galen i karln.

Finns den tanken hos dig så kanske ni delar den också? Jag vet inte men det brukar nog vara gemensamt av sig själv liksom…Om gud vill..

Man måste inte vara lika varandra till sättet. Tycker man om varandra så lär man sig oftast att tolka den andres signaler.

Jag och min man är väldigt olika.

Jag vet en gång när han arbetade utomlands och jag skickade ett långt SMS att jag längtade osv. Han svarade kort och koncist "Dito"

Men jag bryr mig inte. Han är mitt allt och jag skulle inte vilja ändra på honom.

I början så var det lite värre. Då grälade vi en hel del innan vi lärt känna varandras olikheter och accepterat dem.

Det finns ju tyvärr en hel del människor, män som Kvinnor som har fastnat i det här tänkandet att det ska vara romantiskt. Fina middagar och vin samt tända ljus.

Jag tycker inte att sådant där är så värst viktigt alls. Men sen på andra sidan är jag inte speciellt romantiskt lagd. Min pojkvän är dock raka motsatsen till mig och har kommit med blommor till min förra arbetsplats och det skedde kanske fem ggr på två år. Sen kom han även med subway mat ett par ggr då han visste att jag inte skulle hinna skaffa mig lunch. Det ansåg jag vara så gulligt och omtänksamt.

Nu då jag studerar så har han kommit med både mat och efterätt till skolan då han vet att jag oftast skippar lunch. Han kan även många ggr massera mig efter en lång skoldag osv.

Trots alla de här underbara gesterna så är jag usel på att ge något tillbaka. En gång köpte jag biljetter till Les Miserables för jag visste att han älskade sådant men tyvärr är jag dålig på att komma ihåg att ge något tillbaka. Likaväl älskar han mig och jag honom.

Det jag försöker säga är att det betyder ju inte att man älskar sin partner mindre bara för att man inte kommer ihåg att göra fina gester tillbaka. Det betyder bara att man kkanske inte är så pass romantisk. I mitt fall handlar det oftast om glömska och dumhet. Men jag försöker att se till att ha det rent och fint hemma istället vilket uppskattas av min partner. :)

Så snälla, fastna inte för något så dumt som romantiska gester om du annars tycker om honom. Sen är det en annan sak om ni inte kan kommunicera ordentligt med varandra. Sådant tar tid att jobba med.

Hej igen !

Tänker, att romantik är väl sådant som uppstår spontant och inget man kan eller lär sig. Innehåller väl mer än fina blommor gester och saker. Kanske är det stämmningen som är viktigare? Atmosfär främst och miljön/sammanhanget/humöret.

#5  "Är van vid det från andra förhållanden. De var dock skitkillar men de var bra på att få en att känna sig som en prinsessa med jämna mellanrum."

Just det. Skitkillar har övat in det och satt det i system för att luras…

Iofs finns det undantag, men de är få och ofta är de blåögda, som lever lite drömmande, men män i allmänhet brukar vara dåliga på att prata om känslor och vara det du kallar romantiska.

Om en man säger "Jag älskar dig" lätt - spring därifrån  Det är nästan säkert en skitkille, som bara gör det för att luras. (Men efter en bra man har sagt det en gång, säger EN DEL det enklare efter det.)

#TS "Dock säger han att han vill att jag ska finnas i hans liv i framtiden."

Det är STORT för att vara man  

"Ska även tillägga att han är fruktansvärt snäll och ofta ställer upp för mig."

"Han är väldigt gullig och mysig av sig när jag är nere över någonting. Bra på att trösta."

DET är att visa känslor för de flesta män. Skitkillarna säger "Jag älskar dig" för det är mycket enklare än att ställa upp, som din kille gör. Du verkar ha hittat en bra kille, så varför klagar du?  

Fast jag tycker att många män borde krama sina tjejer mer.

Tack för alla svar. 

Jag håller med om många saker som skrivs. Att man inte ska fastna i det där romantikträsket och att romantik borde komma spontant.

Stämningen mellan oss är väl bra. Vi kommer bra överens. Oftast när vi umgås slötittar vi på tv, det kan väl bli lite tråkigt i längden ibland. Sen spelar vi spel på olika håll. Vi har väldigt olika spelsmak så det är ju ganska tråkigt att vi aldrig gör det tillsammans. Vi försöker hitta något hela tiden som båda kan tycka är kul men det är inte så lätt.

Han säger som sagt "aldrig" fina saker till mig. Det är bara att jag är snäll och söt. Jag behöver nog lite mer bekräftelse, vad gör man åt det? Är det också en romantikgrej? För så har jag aldrig tänkt på det förut.

Han har ju inte sagt de magiska orden än heller. Förstår att det kan ta hur lång tid som helst innan man vågar säga sånt. Men borde man inte älska sin partner när man hållt i hop i 1,5 år? 
Jag vet att jag kan säga det först. Men jag står för alla såna grejer. Oftast säger jag något fint så får jag ett "Du med" tillbaka eller så skämtar han bara som svar. "Du är så fin, vad glad jag är över att du finns i mitt liv" "Ja, det hoppas jag!". Hade han bara tagit initiativ att "säga någonting först" hade det känts bättre. Det är därför jag väntar..

Det låter kanske hur löjligt som helst. Men det hade lugnat mig oerhört om han kunde ta ett nytt steg för oss, så att det inte bara är jag.

Jag måste, som jag nämnde i mitt första inlägg snart ta beslut om vilken ort jag ska bo på. Jag är så osäker på hans känslor. 
Detta vet han om, jag sa att snart måste jag börja fundera på detta och när jag väl ska bestämma mig måste både du och jag vara säkra på var du står i det hela. Jag sa även att han måste tänka ut hur han vill att det ska vara i framtiden med oss.

Denna diskussionen tog jag upp för någon månad sen. Han har dock fortfarande inte sagt ett ord om det. Borde inte han vara orolig att jag snart kanske hamnar ännu längre ifrån honom? 

Om jag skulle göra valet idag mellan orten han bor på och en annan så vet jag inte vad jag hade valt. Jag är väldigt karriärsorienterad av mig och tror nog att jag skulle välja det jobb jag gillar mest även om det innebär att jag flyttar 40 mil ifrån honom. Samtidigt är jag en hopplös romantiker så om vi hade haft världens bästa relation så hade han gått före det mesta. 

Distans skulle inte fungera alls mellan oss. Det tär på mig som det är nu med 5 mil. Han hatar att prata i telefon och skickar i princip bara "Ok" "Ja" och "Nej" i sina sms. Jag behöver mer kontakt än så..

Hur gör man? Jag vet inte var jag har honom. Har nämnt det för honom flera gånger så han vet ju om det. Men inte öppnar han sina känslor för det. Det stannar där; snäll, söt och jag tycker om dig. Och det får jag oftast höra i samband med att han tröstar mig lite efter en dålig dag.

#12

Ditt inlägg lugnade mig lite.

Jag kanske bara är van vid killar som känner att de måste luras. Att det är därför jag vill ha så mycket.

Men varför är det så svårt att bara säga vad man känner även när man är en bra kille då? Det måste inte vara enhörningar, regnbågar och hjärtballonger.. Jag vill ju verkligen bara veta vad han tänker.

Det är så frustrerande.

#14 Vissa har helt enkelt inte så lätt för att uttrycka hur de känner sig. Han kanske inte tycker om att prata om hans tankar och känslor och jag vet att det finns flera som är som honom.

Min syster verkar vara precis som din kille. Som tur är har hon en kille som förstår att hon inte är den typen som vill prata om hur hon känner sig. Han låter henne få vara i fred och pressar inte henne. Så länge hon stannar hos honom så vet han att hon vill ha honom. Konstiga saker men så kan det vara då. Inte alla är bra på att uttrycka sig själv.:)

Jag tror det är en fråga om ålder, nu vet jag inte hur gammla ni är, men killar som är lite yngre kanske inte vet hur de skall göra för att vara "romantiska", sånt lär man sig antingen hemmifrån (hur ens föräldrar gör mot varandra) eller i förhållanden. Har man inte haft så många så har man inte erfarenheten.

Sen tror jag tyvärr att yngre tjejer (teoretiserar som fan här nu) ofta har stirrat sig blinda på "tv-förhållanden", dvs man ser hur det "skall" vara på tv och film. Verkliga livet är sällan likadant. Jag kan ha fel, men jag tror faktiskt det ligger en uns av sanning i detta.

Och, även om han inte strör blommor i din säng eller bjuder på romantiska picknickar varje söndag, så kan han ha romantiska kvaliteter på andra områden, bara det att du inte har upptäckt dem ännu.

#13, 14    "Han säger som sagt "aldrig" fina saker till mig. Det är bara att jag är snäll och söt. Jag behöver nog lite mer bekräftelse, vad gör man åt det?"

Man värderar om   Handlingar är MYCKET MER värt än ord. Du skriver ju själv att du har fått ord drån skitkillar = Värdelöst.

"Jag är så osäker på hans känslor."

Varför det? Han har ju sagt att han vill ha dig i sitt liv också i framtiden och han visar ju att han bryr sig mycket om dig.

"Om jag skulle göra valet idag mellan orten han bor på och en annan så vet jag inte vad jag hade valt. Jag är väldigt karriärsorienterad av mig och tror nog att jag skulle välja det jobb jag gillar mest även om det innebär att jag flyttar 40 mil ifrån honom. Samtidigt är jag en hopplös romantiker så om vi hade haft världens bästa relation så hade han gått före det mesta."

!!! Inte konstigt att han inte säger något då, om han hört/känt det på sig…

Enligt din beskrivning så HAR ni ju ett bra förhållande  :)   det är DU, som värderär ord för högt jämfört med handling…

"Jag kanske bara är van vid killar som känner att de måste luras. Att det är därför jag vill ha så mycket."

Varför vill du ha det så? Det var ju lögner…

"Men varför är det så svårt att bara säga vad man känner även när man är en bra kille då?"

Vet inte hur det är med din kille, men för egen del påverkar skitkillarnas missbruk av orden att jag säger saker sånt mindre och senare, just för att det nästan bara är skitkillar som säger det tidigt och mycket.

Som sagt - handlingar är mycket viktigare än ord…

Tycker som flera andra att ni verkar ha en bra relation, men att du söker mycket bekräftelse. Visst vill man höra de orden och man vill känna sig älskad, inte bara tro att man är det. Men samtidigt är relationer som bäst när man slappnar av och slutar att aktivt söka bekräftelsen. Då känner man lugn.

Min kille är inte alls romantisk i den klassiska bemärkelsen, men han finns alltid där för mig. Han ställer upp i alla situationer. Han pratar ogärna om känslor, men efter vårat uppbrott för 3 år sedan har vi båda ändrats mycket och vi kan prata mer och jag är mer harmonisk så att jag inte söker bekräftelse och drama. Han säger visserligen ofta att han älskar mig, men i början var det inte så. Jag sa ngn gång att det var länge sedan jag fick höra det så jag kände mig lite orolig att han inte kände lika starkt längre. Hans svar var, jag har ju sagt att jag älskar dig, det gäller tills jag säger ngt annat :) Nu accepterar vi varandra som vi är och relationen är bättre än någonsin.

Efter att ha läst (nästan) alla inlägg kan jag bara hålla med om att det låter som en relativt sund relation där det är bekräftelsebehov som spökar. Alla har dem på ett eller annat sätt och era verkar helt enkelt inte matcha. Eftersom ni båda är så pass unga tycker jag du ska fundera igenom om det verkligen är så bråttom att planera framtiden. 1½ år är inte alls mycket i det långa loppet.

Jag får snarare känslan av att din kille är så lycklig nu så han vill njuta av det ett tag till :)

Får nästan tårar i ögonen för det är väl i sådana lägen man lämnar varandra eller stannar.Min tidigare flickvän hade samma problem.Hon hade massor med känslor som aldrig kunde komma på tals. Självklart älskar jag henne över allt fortfarande men vissa KAN MAN INTE vara med och det är väl bara att acceptera.

Arbete är viktigt så var man bor har mycket mer att göra med pengar och intresse än vem man vill bo med. Fem mil är inte långt, så varför flytta längre om du vet allt detta?!

Jag tror det hänger på mer än orden det är väl på vad man vet och märker och omständigheter prioriteringar.Blir sällan arg för saker som inte kan ändras längre. Bara stanna där du är och kanske ta de tillfällen som kommer att göra saker bättre om det inte nu är så bra det kan bli om bara orden saknas

Det ser lite delat ut att vara karriärspersonen OCH vara den som bryr sig fruktansvärt om kärleken. Tyvärr går de sällan ihop. Hur ofta har man jobb på samma ort som båda är ens drömarbete?

Men jag tror att dui är mer känslomässigt mogen än din kille och då är det lätt att strunta i honom för en småsak. Ni har ju träffats en gång varför kan det inte ske igen? man skapar sin verklighet…

Hej igen. Tack för alla svar.

Vill bara klargöra att jag absolut inte vill flytta långt bort från honom. Vill ha honom nära. Men i tidigare förhållande har jag varit kär och dum, gett upp mycket och flyttat långt bort från allt jag haft för att sedan bli djupt sårad och flyttat hem till det som funnits kvar.

Det har kostat mig så mycket. Relationer med vänner och tid framförallt.

Det är därför detta är så viktigt för mig, jag vill inte låta en kille "beröva" mig på mina möjligheter igen. Jag behöver verkligen veta var han står innan jag kan ta några sådana beslut som involverar honom.

Jag trivs inte så bra i orten där han bor. Och han har ett kanonjobb där så jag har förståelse för att han förmodligen inte kommer flytta på sig på ett tag. Där jag bor har jag inte så stora karriärsmöjligheter.

Skulle kunna placera mig på hans ort rent jobbmässigt. Men som sagt, det är ett stort beslut då jag rent miljömässigt inte trivs där.

Därför jag har en hangup på alla dessa känslogrejer just nu. Och när jag ska försöka lirka ur honom något och föra detta på tal får jag inte så vettiga svar.

Tack för alla svar iallafall, det har verkligen skänkt nytt ljus på hela situationen. Jag vet att han är toppen och jag vet att jag har en del saker att tänka om på. Lite mer bekräftelse genom denna processen hade dock gjort mig väldigt gott.

#21 "Jag trivs inte så bra i orten där han bor. Och han har ett kanonjobb där så jag har förståelse för att han förmodligen inte kommer flytta på sig på ett tag. Där jag bor har jag inte så stora karriärsmöjligheter."

Vet inte var du bor eller vad du jobbar med, MEN:

/Ni behöver ju inte bo på hans jobbort, många pendlar. Även 5 mil är ingenting ur arbetstidsresesynpunkt. Om det är landsväg så tar det MINDRE tid än det tog för mig att åka till jobbet då jag både bodde och jobbade i Stockholm.

/Vet inte om du gör sådant som kan jobbas med via Internet. Då spelar det ju ingen större roll var man bor, bara det finns fungerande Internet

(Utöver olika distansjobb åt olika svsnska företag, har jag bl a suttit i skogen i Sverige och gjort jobb åt ett företag i Spanien (psykologi), och gjort hjälporganisations utvecklingsjobb gällande Estland och Filipinerna. Förrut ledde jag t o m en dataprogramsproduktion härifrån Sverige, medan de flesta satt i Ryssland, men inblandade fanns även i bl a Pakistan, USA…)

#21 Som föregående kanske menar är det säkert huvudsaken att ni inte förlorar kontakten och då är ju internet ett måste kan tyckas. Utöver det är ju såklart närmre bättre i ett förhållande. Vissa flyttar ofta innan de hittar rätt andra kanske flyttar en gång eller fler.Svårt att veta var man hamnar till slut. ;)

kram.

"23  Gällande Internet så pratade jag bara om hennes karriärmöjligheter, men ändå kunna leva nära honom. TS sa själv att distansföthållande inte skulle fungera för henne.

Tror inte alls hans agerande beror på åldern men att han kan bli lite bättre om han vill, men då måste du hjälpa honom. Han kommer aldrig bli helt som du vill i fråga om romantik men lite mer kan han definitivt bli om han vill.

Han har antagligen hamnat i den där klassiska bekvämlighetszonen, jag hade ställt honom mot väggen lite. Berättat hur hans brist på agerande påverkar dig, fråga hur han egentligen känner för att komma över den där tröskeln och få höra just de orden du längtat efter att höra (alt. bövat inför).

Sen får du överväga om du tycker det är värt all möda att vara med någon som inte blickar framåt eller tänker på hur den kan förgylla vardagen lite mer.
Han verkar vara en klippa, frågan är om ni är bra för varandra eller ej. Det verkar inte så i dagsläget iom att du inte känner dig så uppskattad. Oavsett om ni väljer att gå skilda vägar eller hålla ihop verkar ni behöva bearbeta er själva.

Har varit i ett liknande förhållande med skillnaden att vi bådde riktigt långt ifrån varandra, jag skulle vara den som gav upp jobb, bostadsort, närhet till vänner och hobbies(fanns ingen möjlighet att göra det jag brinner för där han bor), han ville inte ens flytta en halvtimme längre från arbetet. Så jag tyckte inte det var värt att stanna hos någon som inte är villig att ge upp något eller kan vara öppen och romantisk men kraäver att sin partner ger upp nästan allt i sitt liv.
Vart jag vill komma med mitt svammliga inlägg är att du måste värdera om din situation och komma fram till vad som är bäst för dig. Visst är det jobbigt både att stanna/lämna en partner man älskar men kan man inte leva med/utan personen så kan man inte.

Fundera och pressa sedan lite är mitt råd, gör inga beslut utan att ha diskuterat med honom(går det inte att få honom att disskutera är det ett svar med eller hur).

Lycka till!

Inser nu att det var ett lite onödigt inlägg, det är ju det du försöker göra. Ber om ursäkt.

Visst blir det så om man kan jobba via internet men det hade väl inte nämts i tråden att personen jobbar med internet och Jobba hemmifrån gör väl få som ert är nu. Hm.

Vissa tar längre tid på sig att utrycka sig. Han kanske inte vill säga dem tre orden för tidigt för att det verkligen ska vara speciellt! Han är ju sund i sin tanke när han säger att han inte vill ha barn förrän han har slutat känns sig som ett själv. Man säger att killar mognar senare, han kanske bara är lite "seg" och inte har kommit lika långt i fremtidstänkandet som dig? Lycka till, jag tycker att han verkar bra även om jag med skulle tycka att det är jobbigt. Det är du som bestämmer över dig och ditt liv, ta lärdom av det du lärt dig i tidigare relationer som du beskrivit här.

Jag tänker att det är viktigt hur du formulerar dig när ni pratar om detta. Om du säger: Kan du inte vara mer romantisk, säg vad du känner osv kommer han kanske känna att orden känns krystade och framtvingade. Fokusera på hur du känner dig istället t.ex . JAG känner mig så osäker, det betyder väldigt mycket för MIG när du visar med gester eller ord vad jag betyder för dig.

Sen ett helt annat knep angående dom där jobbiga Jag älskar dig-orden. Smyg ofta in ordet älska i meningar, jag älskar när du gör si eller så, jag älskar att du luktar då gott när du dushat t.ex. Då blir ordet inte lika stort och främmande ;)

Jag förstår verkligen hur du känner TS. Jag hade inte fixat att leva i en sån relation. Det handlar inte om bekräftelsebehov utan om att visa den man älskar uppskattning. Det låter som att du lever ihop med en bra killkompis.

Usch, det är med vemod jag återupplivar denna tråden.

Inget har förändrats sedan jag skrev sist. Jag har haft allt ni svarat i bakhuvudet hela tiden. Jag har försökt prata med honom ett par gånger om allt. Jag vet egentligen inte ens vad jag fick för svar, om jag nu fått något. Det jag vet med säkerhet är att allt är som vanligt..

Vi har umgåtts väldigt mycket den senaste tiden. Känns som att allt bara är vardag. Jag älskar honom ändå men har fortfarande inte hört något om att han skulle ha sådana känslor för mig.

Känns nästan som att mitt hjärta är krossat. Jag känner mig dum för att jag tänker såhär. Men det är så att han i princip är det enda jag har, men ändå räcker han inte till för mig. Mår illa av att jag känner på detta viset men jag tror att vi inte är menade för varandra.

Under hösten så har jag ändrat inställningen till hans stad. Till och med fått lite företagskontakter. Men jag vet inte om jag vågar satsa och bosätta mig på "hans territorium" om det nu visar sig att det inte fungerar. Har ingenting annat där.

Hösten har varit väldigt jobbig för mig av många olika anledningar. Jag sökte samtalsstöd via landstinget men de prioriterade mig inte efter att jag samtalat med en läkare. Nu ligger det bara på is. Jag känner mig så fruktansvärt besviken.

Jag behöver verkligen hans stöd nu, han vet vad jag går igenom och att han är min bästa medicin mot allt. Men vi vadar ändå runt i samma gamla vanliga. Jag vet inte om jag orkar mer, jag behöver känna mig älskad.

Har frågat om vi inte kan åka iväg någonstans, bara vi, men han verkar inte så sugen på det. Får bara svar som "det kan vi VÄL, då", känns inte så upplyftande.

Jag behöver alla råd och perspektiv som jag kan få.

Min kille är inte heller särskilt romantisk… han bjuder aldrig mig på mat, frukost i säng, tänder ljus, massage eller bad osv. Kommer aldrig på något fint att göra, ex. på årsdagen osv. Inte nå för bio osv. Jag är för allt det där. Jag får komma på allt och ibland tjata :/ jag har bjudit han på finmiddag osv, gör matlådor för att vara snäll, skriver söta lappar, ja you name it.

Han är sådan som person. Där emot kan jag få fina sms av han när vi är ifrån varandra :) han säger att han älskar mig och sånt.

Där emot vill jag åka på weekendsresor eller spa eller en hel veckas semester BARA VI TVÅ utomlands, men det vägrar han :/ (vi har varit tsm 2.5 år)

Jag har inte läst alla kommentarer. Men killen verkar vara ett riktigt klipp och sådana är svåra att hitta.

Du måste nog inse att problemet inte finns hos din kille, problemet finns hos dig.

Den första tiden är alltid en massa "gulli gulli" sedan kommer vardagen, det får man helt enkelt räkna med.

Gör inte misstaget med att gå ifrån honom. Sök hjälp istället hos en psykolog och få pratat av dig, alternativ att ni söker parhjälp. Dock ser jag fortfarande dig som problemet och inte honom, tyvärr.

Lycka till..

Jag måste själv hålla med föregående talare. Det är förstås svårt att säga hur det egentligen ligger till men om du har problem med att känna dig älskad och behöver den där bekräftelsen i form av olika romantiska gester, så kanske det är dags att söka någon som du kan prata med.

Det kan ju vara så att problemet ligger hos dig och inte honom,men på andra sidan kanske det inte alls är så.

Jag får dock en känsla av att du både överanalyserar och överreagerar i och med att du skrev att han sa:"det kan vi VÄL, då" Vad hade du liksom väntat dig? Att han skulle hoppa upp och ner av glädje och säga vilken fantastisk idé? Ursäkta om jag låter hård men det låter som du har falska föreställningar om hur ett parförhållande borde vara.

Jag tror jag skyller på alla idiotiska romantiska filmer i det här fallet. De förstör en hel del för människor då de sätter griller i huvudet på folk.

Om min sambo skulle tänka samma sak som dig så skulle jag bli så förbannad och besviken att jag vet inte vart jag skulle ta vägen. =/

Men kanske du faktiskt borde göra slut om du är så pass osäker och inte litar på att han älskar dig. Han förtjänar någon som litar på honom och du behöver tydligen en kille som visar mera av den romantiska sidan. Men va försiktig, bara för att någon verkar vara romantisk betyder inte att han älskar dig.

Oberoende så mår du ju tydligen inte bra i ditt förhållande och det ska man ju förstås inte förringa eller ignorera. Så sök antingen hjälp eller så gör du slut. Du kommer inte att kunna förändra en annan människa, den enda du kan förändra är dig själv.

Lycka till!

Man får ta folk som de är, en del är smarta utan att vara direkt intellektuella ;) kulturella etc. En del älskar att diskutera, andra inte. Att vara "djup" är väldigt subjektivt om du frågar mig, även vad romantiskt är.

Jag har en väldigt go, rar, snygg, het,  älskvärd pojkvän. Men han är otroooooooooligt fantasilös när det kommer till romantiska saker. Men efter något år, då jag (likt dig, var less på att ruva på alla "ideér" jag hade) så tog vi ett snack. Det kom fram att för honom är Pizza en freedagskväll- romantik, för HAN har köpt pizzan till mig, eller den där disken han diskade etc (låter som en mansgris men han är mil från det).

JAg kom till en insikt: Verkligheten är ingen film. Min väns romantiska pojkvän (som hon förvisso dumpade pga otrohet ändå, efter nån månad eller så) är inte MIN romantiska pojkvän. Antingen sänker jag mina krav (egentligen förväntningar och synen) på hur romantik ska gå till- eller vad min pojkvän ger mig- och ger det till mig själv på andra sätt, eller så går jag vidare utan honom. Den dagen började jag jobba med att helt enkelt acceptera hur han är som person.

Han får själv ta ansvar för sina känslor för mig- jag vet att "du är söt, jag tycker om dig" betyder massor, det är hur han uttrycker sig. I TS låter det som att du helt enkelt har en bra, fin men lite tråkig (feg?) pojkvän.

I mitt fall vet jag att det är feghet och dålig uppfostran ;) (han rä faktikst otroligt ävluppfostrad snarare, otorlgit rädd att göra eller säga fel och har däröfr ett naturligt "neutralt läge")Så jag litar helt enkelt på att han vet vad han vill och menar det han säger- sen låter jag bli att försöka tolka det åt honom. Jag ör övertygad om att han älskar mig trots att hans syn på en romantisk handling är milsvida skild från min syn (läs: önskan):P .

Ni har varit ett par 1.5 år, jag har haft min pärla i snart 5 år. Jag har haft romantiska killar men INGEN klippa som denna karl. Ingen man har lyckats bevara min attraktion på det här sättet, samtidigt är han min bästa vän, min familj. Vill du skapa en fmailj, ta komandot. Vill du snacka "älskar dig", ta komandot.

Jag är så glad att jag kom till vissa insiikter och helt enkelt accepterade _hela_ honom, precis som han faktiskt accepterar hela mig, med fel och brister (och gudarna ska veta att jag har många!).

Å andra sidan ahr jag en väninna som aldrig skulle dejta en kille som inte gick all out- Hollywood- romantic style" För henne. Saker hon ebrättat som killar gjort för henne fylle rmig snarare av avsky och pinsamma känslor än avund. Så jag tror att _jag_ har hamnat rätt ändå, med denna kille :) Den dagen, om den någonsin kommer, då han kommer med en blomma till mig så kommer den betyda llika mycket som tio röda rosor och en resa till Spanien (eller var nu romantiska killar tar en).

Acceptera din kille och fokusera på det som är bra, eller för er bådas skull, gör slut? Väljer du att försöka acceptera och stanna:  Prata med honom om det, snoka lite i hur hans syn på romantik ser ut, förklara din, kanske kan ni mötas halvvägs, hitta en kompromiss :) Kanske han berättar sin sn och du får en annan förståelse.

Vem vet, han kanske fattar galoppen om du fortsätter med ditt sätt att uttrycka känslor men jag skulle inte "sweat it". Kör du ditt race för att du vill det? Man ger väl saker för att man älskar/uppskattar personen- inte för att gå exakt samma sak tillbaka? "här en ros- här får du en ros" Han upplever kanske att han ger dig saker på andra sätt`?

Tack för alla svar.

Jag vill ju prata med någon, men det händer ju ingenting på den fronten. Har gjort min del sen att landstinget inte bedömer att jag behöver prata med någon kan jag inte göra så mycket åt…

Känner inte till någon privat terapeut heller här jag bor. Har alltid varit bra på att "överanalysera" och grubbla, när det väl händer jobbiga saker så tar jag det väldigt hårt.

Ska även poängtera att vi aldrig var "gulli gulli" i början heller. Vi var aldrig nykära. Det var som att vi bara klev in i någon sorts funktionalitet direkt.

Jag vet inte. Jag trivs ju med honom, han är så varm och stabil på något vis - min motsats nästan. Jag är bara så rädd att tiden ska gå och en dag kommer han kanske på att han inte alls vill vara med mig.

Det blir även jobbigt när man alltid måste ha 20 förslag på saker man ska göra, och han alltid måste övertalas för att ens gå ut på en promenad. Han har aldrig egna förslag och det känns som att han alltid "följer med" för att han inte orkar argumentera mot. Blir så tråkig stämning då.

Ja, man ger saker för att visa uppskattning. Problemet är bara att han knappt blir glad över det. Ibland säger han ingenting om små överraskningar och sådär. Det känns som att jag anstränger mig helt i onödan för han uppfattar det inte på det sätt som jag skulle ha gjort. Det förändrar ingenting mellan oss, inte stämningen och han blir inte gladare. Och jag känner mig bara dum på morgonen när jag ligger och tittar på honom "Vad fin du är" "Du med" "Jag tycker om dig" "Jag tycker om dig med". Det är som att prata med en spegel.

Om jag försöker vara jättemysig någon dag med små lappar och säga fina saker så får jag reaktionen "Vad är det med dig idag egentligen?". Det känns nästan som att han inte vill att jag ska vara någon gullig tjej.

Det hade bara gjort mig så lycklig om han en dag hade ett förslag på något vi kunde göra tillsammans, eller om vi gick ut och åt någongång för att han ville det. Vad som helst. Eller om han bara sa en spontan sak om mig, eller sa något nytt. Något som jag vet han har "tänkt ut själv". Jag har ju pratat med honom om detta och han säger att han förstår och ska tänka på det. Att försöka säga det han tänker. Men jag har inte hört det än..

Jag är medveten om att jag behöver lite extra uppmärksamhet, det har sina förklaringar och jag vill få bukt med det. Men jag kan inte hjälpa att detta känns så jobbigt som det gör.. Det krävs inte många sekunders ansträngning från hans sida för att hela min dag ska vara gjord. Det vet han om men ändå så blir det aldrig av.

Enda (och kanske egentligen ganska stora) problemet jag ser är väl att det verkar vara brist på kommunikation, tycker att det borde räcka med ett grundligt samtal där båda verkligen "förklarar" sina känslor och handlingar.

Kanske diskutera olika frågor lite som båda sen får tänka igenom och att man avsätter en tid för att riktigt nöta igenom det hela, själv känner jag mej lätt trängd där man oftast är så att ta diskussionen på en annan plats kanske kan vara bra.

G¨å till en årovat psykiatri. :) Finns iaf i lite större städer och ska kosta lika mycket som landstingets besök. Är inte de soma vgör om en människa behöver gå eller inte. Folk kan behöva prata för att deras hund dött eller för att få diangos…eller för att de råkat ut för jättehemska saker. Kostar lika mycket oavsett.

Och även om problemet är litet och du är medvetne om det så är det…ditt problem. MEN ni har en relation- han ger dig inte det du ebhöver. Han är kanske inte rätt för dig. Eller acceptera att just denna bit kan han inte ge dig. Du får gå de där promenaderna själv och sluta frustreras över det.

Men prata med honom, lyssnar han eller kommunicerar han inte alls så är det bara att acceptera läget eller lämna. Han ger dig inte det du vill ha eller så gör han det. Man kan sällan förändra andra, ens genom attmotivera dem- det brukar bli under korta stunder isf- om inte de själva kommit till dne insikten och VILL förändra sig. Du ska inte ta det så perosnligt: "han vet att bara lite lite…räcker…varför GÖR HAN DET INTE BARA?!"*gråt" :) För att han…inte fungerar så. Han ser uppenbarligne på saker och hanterar dem, hlt annorlunda än vad du gör.

Du måste börja lite på hans ord, inte analysera dem. Du förringar hans ord när du kallar honom för en spegel- för att han säger orden efter dig, inte före dig. Detta rä vad du har. Såhär är han byggd.

Ni kanske skulle testa parterapi? :) Om du upplever att du inte blir tagen på allvar (att han skrattar/ksämtar bort). Din pojkvän verkar försiktig, initiativlös och osäker (trygg i sig själv men innesluten). Han verkar int eheller veta hur man hanterar en konflikt (skönt med en kille som ogärna bråkar men det rä frustrerande när man faktiskt har saker man måste kuna diskutera).

Parterapi och stöd är kommunalt och ska finnas gratis eller för en billig peng. Eller om jag blandarihop det med äktenskapsråddgivning. MEn det ska finnas motsvarande för ogifta.

#37 Ja vi har ju pratat om detta flertalet gånger. Men det börjar väl bli dags att försöka igen. Ska testa det där med en annan plats. Tack för tipset.

#38 Ja det får väl bli det. Hela denna resan har varit så sjukt jobbig dock. Fick prata med en massa vårdcentraler innan jag fick en läkartid för utvärdering eller vad man ska säga. Samt att jag var tvungen att skriva om mig. Jag håller dock på att dalta med vårdcentralen nu att jag verkligen behöver prata med någon, får se vad det ger. Men om det blir bakslag igen får jag testa en privat.

JA gud ja, jag var deprimerad och gick med sjävlmordstankar en period efter en hemsk händelse. Vårdcentralen på min ort hanterade det heeeeelt åt helvete när jag sökte hjälp där. Sedan hanterad epsykologen mitt fall märkligt också, trots att jag uttryckte vissa önskemål. Jag blev less och kontaktade privat klinik och fått all hjälp och stöd jag behövt där för samma penning. De är mer samarbetsvilliga, är min upplevelse. Kvalitén på vårdcentraler varierar stort. Man ska ju vara reod för akuten, självdiagnostiserad med halva foten i graven för att få tid hos vissa vårdcentraler.

#39 Tack, ditt inlägg var verkligen mitt i prick. Det är sådan han är.
Jag vet inte om han någonsin skulle gå med på parterapi, men om jag ändå ska gå i terapi själv hade det ju varit kul om han kunde följt med någon gång. Och förmodligen hade det varit väldigt bra för vår relation. Han förstår nog inte alla känslor jag känner just nu, jag har försökt förklara men det är ju svårt att förstå om man inte har varit i situationen själv.

#42 är kanske en märklig fråga men har han många relationer….före dig?

Han låter lik min partner nämligen. Men jag har lärt mig tyda saker "där emellan" (5 år snart) och i början var han totalt ointresserad av fmailj-prat etc, idag har han haft tid att tänka på det och jag märker att även han börjat tänka frammåt. Jag har accepterat att jag är mer impulsiv och inte lika tålmodig, mer öppen och frispråkig. Ibland när en man är tyst mot dne han älskar mest är det just av rädlsan att "råka såra" den de har just närmast- även om jag själv fungerar HELT tvärt om.- den jag älskar är den som alltid får höra sanningen och den jag är 100% ärlig mot. :)

Vi är varandras totala motparter men jag har aldrig haft ett bättre och så normalt. skönt, välfungerande förhållande….förutom dne där kommunikationsbiten (konflikträdslan). Det viktiga är att han iallafall inte flyr konflitker med att istället göra olika tokigheter- som en del gör :>

Han håller bara väldigt mycket för sig själv och är nöjd så. JAg har accepterat det. Men ja, jag skulle bli otroligt sårad om han började öppna sig för en annan kvinna- samtidigt vore det nog lättare för honom som person, att öppna sig mot just en främling.

Så parterapi eller att ni i lugn och ro öppnar er för varandra, ge honom vekrligne tid att uttrycka sig, men låt honom samtidigt inte komma undan :P Var tydlig emd att du vill veta. Att det inte är någon skuldbeläggande eller krav. Men vissa saker måste man som par, prata om. Ge honom tid att formulera sig.

#43 Han har haft ett långt förhållande innan mig som varade i några år. Vad jag har förstått så var hon en riktig drama queen. Vet inte om det påverkar någonting.

Min pojkvän delar allt om sig själv med en i hans familj. Det var väldigt jobbigt i början av vårt förhållande, han sökte jobb över hela Sverige och han berättade inte för mig var han hade sökt och om intervjuer. Sånt fick man höra när man var på middag hos hans familj. De pratade hejvilt om en massa saker jag aldrig hade hört ett ljud om men som påverkade mig i allra högsta grad. Och då hade de vetat om det länge och diskuterat det med honom. Jag däremot visste aldrig någonting.

Jag sa åt honom att jag aldrig skulle orka med ett distansförhållande. Turligt nog fick han ett jobberbjudande där han är ifrån så nu har han stannat på hemmaplan..

#44 Du får ursäkta men han låter som en totalt respektlös kille(inte rätt uttryckt men han verkar ha ut något helt annat än du av ett förhållande), för mig är en partner någon man ska kunna prata med och dela det mesta i livet, inte någon att ha hemma och mysa med. Hade aldrig klarat att stanna någon längre tid med en sådan man.

Han verkar vara typen som behöver agerande och inte bara ord för att kunna förstå att du menar allvar med detta och att det sårar dig.. Men alla söker olika av en partner och bara du kan avgöra om du tycker det är värt det.
Som du beskriver honom så VISAR han inte ens att han vill ha dig i sitt liv(vilket han säkert vill), enligt mig behandlar man varken familj, vänner eller sin partner så. Inte om man bryr sig tillräckligt för att vilja ha kvar personen i sitt liv, relationer kräver tid och engagemang(du är ingen möbel som kan flyttas runt och användas som han vill, båda måste ge och ta). Nu verkar han mest ta dig för givet, vilket aldrig är en bra känsla.
Nu är det fullt möjligt att han kan lära sig vilja visa vad han känner men, ja kommer du fram till att du inte vill vara i en sådan här relation tycker jag du ska visa dig själv respekten att lämna den, även om det känns som det är det enda bra du har i livet nu. Det blir bättre bara man vill.
*Lite sen Styrkekram*

Åååh, jag känner så precis igen mig i din kille.. Och jag tycker att det är skitjobbigt att vara så, men kan bara inte ändra mig hur mycket jag än försöker.

Min pojkvän vill också har fler kärleksbetygelser, men varje gång han tar upp det så känner jag mig tvingad och det blir "fel" när jag väl säger det. Sen glömmer jag bort att jag måste "påminna" honom att jag älskar honom och vad jag tycker om i honom. För mig så är det så självklart att det jag sagt är vad som gäller - såvida jag inte säger något annat.

Försöker göra romantiska saker ibland, men de är sällan lyckade för jag blir för stressad av dem så de faller platt.

Är också en sån som pratar med en kompis först, eller håller saker för migsjälv i långa perioder, just för att jag inte vill säga en sak som sedan inte gäller. När jag delar med mig av något så är det något som är definitivt. Så om jag funderar på om jag ska söka nytt jobb t.ex. så delar jag oftast inte det förrens jag bestämt mig för vad jag ska göra.

Menar aldrig något illa med hur jag är, men jag vet att jag borde jobba på det..

Mitt ex, min f.d fästman t.om, var oromantisk. Sa aldrig komplimanger eller vad jag betydde för han. Jag vill höra sånt, känna mig speciell. Inte ofta jag vill ha bekräftelse från människor men i förhållanden vill jag liksom veta varför han valt mig och varför han stannar kvar hos mig.. inte alltid, inte varje dag eller varje sekund men då och då. En gång om året hade gjort mig nöjd.
Vi passade riktigt bra tillsammans trots allt.. som handen i handsken. Men efter nästan 3 år stod jag inte ut längre. Det kändes mer som en kompis relation än en kärleks relation så jag gav faktiskt upp. Jag pratade med han om detta, att jag behövde det. Han bad mig ge han tid, jag gav han tre år innan jag verkligen gav upp.

IGÅR frågade jag varför han höll kontakten med mig än, ett år efter jag lämnade han, och för första gången sen den dagen jag träffade han sa han sina känslor. Jag vart snopen och bara ''wow''. 

Det jag ville komma till är: du vet vad du behöver i en relation. Kan du acceptera att han är den typen som inte säger känslor och tankar eller vill du mer än allt annat ha en romantisk person?
Ibland kan en person passa himla bra för en men det är det där lilla extra som inte går ihop som man är i behov av. Så kolla på vad du behöver för att själv trivas, vad du kan acceptera och inte. Du kan inte tvinga han att ändra sig, absolut inte. Så frågan är om du kan acceptera denna lilla negativa sak med han eller om du helt enkelt behöver ha den biten i en relation för att må bra?

#0

Låt mig få presentera mig på det sättet att jag känner igen mig 100% i din pojkvän. Och låt mig säga att jag är väldigt rädd för att visa känslor. Men jag vet verkligen när jag älskar någon, även om jag är sämst på att visa det.

Min sambo har på så sett samma problem som dig och jag brukar tänka på det väldigt mycket och jag är rädd för att förlora henne och hela tiden göra henne besviken, men jag tycker det är så sjukt svårt att visa mina riktiga känslor.

Mitt illa och oromantiska beteende har dock med en bokstavskombination att göra. Jag har ADD och Aspergers och det är en form av autism som slår undan viktiga funktioner i huvudet. Och varför jag nämner detta är för att olika beteenden kan bero på olika saker rent mentalt.

Nu behöver det inte betyda att din pojkvän har detta, men jag skrev detta så att du kan få någon form av uppfattning på vad det KAN vara.

Eller så kanske det är så vi killar helt enkelt är?

#48 Härligt med råd från någon som förstår sig på pojkvännen lite 🙂

Bokstavskombinationer ser jag inte som ett bra försvar för att vara ärlig men ja, folk med låg självkänsla tenderar att ha svårare att "bjuda" på sig själva- och folk med bokstavskombinatione rhar ju rätt ofta blivit åsidosatta/utsatta på något vis under uppväxten. Önskar bara att man kunde lägga det där på alla som "skiter" i sina partners känslor, mer eller mindre fast de "är så medvetna" om sina problem. Om man vet om problemet, varför arbetar man inte med att rätta till dem? Jag hör alltid bara en massa undanflykter, löften om förändring. Jag känner många med AS t.ex och vet hur stor tid och mycke energi de lägger ner på att kunan bli mer socialt fungerande osv. Så det BORDE inte vara svårt att följa instruktionerna frånr adom sida om hur man blir bara 1% mer romantisk mot "den man älskar så himla mycket". Det där är mina bittra tankar för ikväll…

Over and out.

#50
Jag tycker själv att AS är en mycket dålig undanflykt och skyller väldigt sällan på mina diagnoser när det kommer till handlingar. Men ja, min självkänsla är helt åt helvete och jag är förtillfället inne i en djup depression som jag försöker att ta mig ur. Men när det gäller att ta tag i saker och ting så räcker inte motivationen till och det är väl ytterligare ett problem. Får för tillfället ingen hjälp, så jag arbetar med det på en mycket långsam nivå!

#52 ja det var inte menat som ett påhopp på dig, men det var ditt och någon annans inlägg som jag läste och de väckte dessa tankar hos mig. JAg är själv bokstavsbarn så jag vet hur det är, även om jag inte lider av AS (ellerseciellt låg självkänsla). Men jag misstänker t.ex att min pojkvän har något…"fel" som gör det så himla svårt att "släppa till".

Jag blev mobbad och utfryst och utmålad som ett svart får, både i skolan och släkten under hela min uppväxt men jag bjuder på mig själv enormt mycket för det. Han har inte blivit mobbad, växte upp i en trygg familj, är otroligt intelligent, han kan ändå komma med EXAKT samma ord som du kom med, minus det där med att du har en diagnos. Motivationsmässigt har du iallafall ADD som en förklaring om än ingen ursäkt. Vad är förklaringen för en man som inte har ADD (Vad vi vet om?). "hee's just not that into you". *Sighs*

JAg vill ju inte tro att kärleken är det som brister. Olika syner på romantik möjligen men varför inte kunna kommunicera om det. >_< och…bjuda till lite. JAg har sänkt min ribba otroligt, och då var den inte hög till att börja med. Har det bra på alla andra sätt, det är enda orsaken till att jag "accepterar" det.

#52 Kan hålla med om att det inte borde vara så svårt att säga vad man känner för nån. Är det så svårt vissa tycker så skriv? Sms, mejl, papper.. vad som. Det är i alla fall bättre än ingenting liksom.

#52
Ja, det är definitivt en svår frågeställare du kommer med, som jag tyvärr inte har något vettigt svar på. Men det ligger nog i erfarenheter där, du har (utifrån vad jag kan läsa) haft ett tufft liv i jämförelse med honom som bara ha kunnat slingra sig förbi allt. Detta gör ju att han inte kan tänka sig in i din situation och på så sätt  saknas den uppfattningsförmågan hos honom. Ni kommer från två helt olika världar och det kanske vore något att ta lärdom ifrån. Diskuterar ni ofta om era förflutna med varandra t.ex? Och hur mycket pratar ni rent allmänt med varandra? Finns det några känslor med i spelet och som han faktiskt kan bekräfta?