Man gör väl som man vill. Mår man bäst av att bara ha 1 barn så kanske inte fler barn skulle må bra av att ha föräldrar som egentligen inte orkar med fler än 1 barn..

Nej jag tycker inte det är egoistiskt. Dock tycker jag att man inte ska behandla ensambarn annorlunda, än om de haft syskon.
Men jag personligen skulle ha minst 2 barn, vet inte varför, men känns mest bra för mig :)

Nej, egoistiskt är det inte. Men jag tycker nog att om man kan så ska man skaffa ett syskon. Min mamma är ensambarn och hon avskyr det nu när mormor blivit så gammal. Morfar dog när jag var två så han finns inte till hands. Mamma känner sig ensam om att "ta hand" om mormor. Under uppväxten tror jag inte att hon led av det. Själv har jag två bröder och visst har vi haft massa glädje av varandra, men det har rentav varit krig hemma också :P

Det kan ju hända saker under graviditeten och förlossningen som gör att man inte kan skaffa fler barn och man ska inte känna sig tvingad till att skaffa ett barn till. Det är ens eget val och samhället tycker så mycket skit ändå om både det ena och det andra.

Jag är ensambarn. Har aldrig saknat syskon, men jag inser ju att det kommer bli tufft när morsan bli gammal. Illa redan nu, när morfar o mormor är borta och mor helt ensam. Man vill ju gärna klyva sig och vara med både henne o med makens familj. Fast det är inte säkert att jag känt annorlunda om jag haft syskon, då hade jag bara haft nån mer att irritera mig på…

Det är väl inte egoistiskt att skaffa bara ett barn, det är väl inget man tjänar på på nåt vis? Eller? Det finns många som önskat sig ett helt fotbollslag men bara får en, är de egoister då? Näe, det är bara elakt att påstå nåt sådant.

Tycker inte att det är egoistiskt, inte mer egoistiskt än att överhuvudtaget skaffa barn.
Jag är ensambarn och har faktiskt aldrig känt att jag saknat syskon, vet ju dessutom inte hur det är att ha syskon. Jag har inga barn själv men jag förstår dem som tycker att det räcker med ett

Det är egoistiskt att enbart skaffa barn, vilket är som det ska vara.

Jag tycker dock att det är mer obehagligt med de som skaffar väldigt många barn.

#6 hur menar du att det är obehagligt med de som skaffar väldigt många barn? Hur många syftar du på då och varför?

Blir bara lätt undrande då jag inte förstår hur du menar. :)

#6 Undrar samma som #7 och varför skulle det vara egoistiskt att skaffa barn? Det är liksom naturligt? Precis som att det är naturligt att vissa inte vill skaffa barn :)

Jag har "bara" ett barn och har tillsammans med min man varit väldigt nöjda med att ha det så.

Vi kan (kunde) ju inte skaffa fler barn bara för att han skulle få syskon. Det är ju i första hand vi som ska vilja bli föräldrar till fler barn.

Sonen är vuxen och vi har pratat om det flera gånger och jag vet att han inte har några större synpunkter på att han inga syskon har.

Man skaffar barn för sin egen skull, det är egoistiskt. Det är inget fel med att vara egoistisk.

Jag personligen tycker det är lite obehagligt med de som skaffar många barn, runt en 8 stycken finns det en del som har. Det tycker jag är konstigt.

#10 Fast allt man gör för sin egen skull är ju inte egoistiskt. Man äter, reser, sover och lever i största allmänhet som man själv önskar.

Jag ser inget egoistiskt i det.

När man däremot sätter sig själv före i alla sammanhang utan att tänka på andra då börjar det lukta egoism.

#10 Du svarade inte på någon av våra frågor, bara skrivit det du redan skrivit innan :)

Nej, absolut inte. Jag har ett barn. Skulle aldrig någonsin vilja gå igenom en graviditet igen. Och sedan vill jag absolut inte gå igenom småbarns-tiden igen med blöjbyten och trots.  Tycker det är alldeles för skönt med ett barn som är självgående.

Min son har aldrig varit ensam, har haft mig, sin morbror, dagis, vänner, tremänningar osv. Han får all fokus och har all tid i världen med sin mamma att lära sig saker.

Nej, sånt nonsens. Var föresten själv ett ensam-barn tills jag var 7år, då fick jag en lillebror. Som jag aldrig "kunnat" leka med, utan enbart skött om av olika skäl. Vi har fortfarande inte växt ikapp.

Min sambo är ensambarn.

När han växte upp saknade han inte syskon då han hade många kompisar. Idag saknar han syskon desto mer. Hans mamma är gammal, ensam och behöver en del hjälp + skjuts på olika ställen (hon har inte körkort)

Han har mer än en gång sagt "om jag ändå hade syskon så vi kunde dela upp allt runt mamma" Och jag förstår honom. För han har ju ett jobb och ett eget hem nu. Ofta tackar vi nej till att träffa vänner och annat pga att  hans mamma behöver hjälp och känner sig ensam.

Men egoistiskt är det väl inte att skaffa ett barn. Jag förstår ju att alla inte vill/orkar/kan få fler barn.

Själv skaffar jag inga alls.

Jag svarade på frågan.

Det är egoistiskt att skaffa barn, man gör det för sin egen skull, för att man själv mår bra av det. Det är naturligtvis så det ska vara, man ska inte skaffa barn för någon annans skull. Det vore enbart dumt.

Jag tycker det är obehagligt ja, det är min personliga åsikt. Varför får jag inte ha en sådan åsikt?

#15 Du får absolut ha din åsikt, det jag är undrar är på vilket sätt det är obehagligt?

#16 För att jag tror inte att man kan ha tillräckligt med tid för alla barn, och att de äldre barnen automatiskt får ta på sig en del föräldraansvar på grund av det.

#17 Okej då förstår jag hur du tänker, dock delar jag inte samma åsikt när jag aldrig upplevde det så i min barndom. Alla vi syskon fick lika mycket egentid med våra föräldra och mina äldre syskon tyckte det bara var roligt att vara barnvakt lite då och då till mig. :)

Inte för att jag vill ifrågasätta din åsikt men för att ge ett annat perspektiv på saken. :)

#15 Skriv vilken du pratar med är du snäll, underlättar massor :)
Jag fick inte direkt svar på det, då du skrev samma som innan? :)
Och jag har inte påstått att du inte får ha den åsikten heller, så vet inte vart du fått det ifrån….

Saken är väl det att jag inte ser något problem med att vara egoistisk, vilket flera här verkar göra.

Så ni kommer inte förstå vad jag menar vad jag än skriver.

Man gör som man vill och har möjlighet till, är man hemma mycket och kan vara med barnet går det bra med ett. Men är man borta mycket har man mkt glädje av varandra! Jag skulle inte kunna tänka mig ett liv utan min bror, vi har haft mkt kul ihop.:-)

Inget är fel.

Syskon eller andra barn omkring sig i uppväxten är mycket värdefulla. Om man bara skaffar étt barn är det viktigare att tänka på att träffa andra ofta, kanske bo så till att det finns nära lekkompisar.

Ser inte att något skulle vara mer eller mindre egoistiskt.

Jag tycker inte det är egoistiskt, men jag vill ha minst 2 i framtiden. Jag hade inte velat vara ensambarn utan är väldigt glad över att alltid (sedan jag var ett år) kunnat ha sällskap om jag har velat.

Däremot ska man ju inte ha fler barn än man har tid att ta hand om och ge uppmärksamhet.

Jag själv vill bara ha ett barn, iallafall nu, (jag gillar inte barn haha) men en spådam har sagt att jag kommer få en större familj.. Hoppas inte det.

Jag vill bara ha 1 barn då det är billigare+jag kan skämma bort det mer ;) (no comments please :P)

Dessutom så vill jag bara ha 1 barn då jag inte skulle orka hålla koll på flera.. Min mamma och pappa får nöja sig med att bara få ett barnbarn av mig ;) + hundramiljoner djur att passa.

Det tycker jag absolut inte det är, varför skulle det vara det? Det är bättre att kanske inse sina begränsningar och skaffa ett barn som man tar hand om än att skafa fler "bara för att" och sedan känna att amn inte orkar.

Jag är uppväxt som ensambarn och lider inte alls av det. När jag var liten så tyckte jag det var skönt att inte ha syskon för när jag var hemma hos vänner som hade syskon så var det alltid sådant liv och bråk. Nu har jag en mamma som är gammal och som behöver hjälp men jag tycker inte det är jobbigt. Tvärt om så är jag väldigt tacksam över den relationen jag har med min mamma.

Sedan ser jag på min bästa vän som under hela sin uppväxt och en bit in i vuxenåren har haft en väldigt jobbig relation til lsin syster vilket har "spillt över" till deras föräldrar. Mycket avundsjuka och missförstånd från alla håll. Det är inte för än de senaste åren när de båda syskonen är över 30 år som de kan umgås utan att bråka.

Jag som har syskon skulle aldrig kunna tänka mig att bara skaffa ett barn. Relationen mellan syskon är en helt annan till någon annan vän eller släkt och vill inte att mina barn ska vara utan det. 

Men tycker inte det är egoistiskt att bara ha ett barn, även om jag själv aldrig skulle vilja ha det.

Ser inget fel med att folk enbart skaffar ett barn, finns för och nackdelar med det precis som när man skaffar flera. Man får själv utgå från vilka för och nackdelar som passar ens eget liv och livsstil bäst.

Själv är jag inne på att inte ha barn, och redan där finns det massor med för och nackdelar. Visst, man är fri att göra som man vill och kan ändra på sitt liv hur drastiskt man än vill fram och tillbaka, men man får även leva med folks oartiga kommentarer och att man ofta blir nedverderad.

Som sagt, allt har för och nackdelar och man får själv komma fram till vad man är villig att betala för att få de positiva delarna.

Edit: Kan även tillägga att jag är mellanbarn och har två bröder, men tror inte jag skulle lidit spec ifall jag hade varit ensam. Tror det är väldigt mycket så att man anpassas till det livet man hamnar i.

Tror barnet mår bäst av det som föräldrarna klarar av bäst, själv skulle jag inte ens kunna tänka mig ett liv utan min syster- samtidigt om man aldrig HAFT ett syskon? Men jag tror att det mer är trygghet att skaffa syskon åt sina barn. Som förälder finns man ju inte alltid där. Tycker nästan det är mer egoistiskt att skaffa _flera_ barn. Att skaffa barn är egoistiskt, osv. Vme bryr sig om det är egoistiskt ^_^

Så länge föräldrarna klarar av de barn de skaffar så gynnar det barnen, jag tror att syskon är en bra grej. Men jg hade aldrig en farfar eller farmor- jag har aldrig direkt saknat det, bara vetat att "jahapp, andra har sådana, men inte jag. ok". Tror det kan vara så för de utan syskon, en del önskar att de haft, andra ser nog fördelar i att de itne haft det (mer upppmärksamhet, kanske bättre saker, int ebehöva ärva/dela prylar).

Så nej. Ingen är mer egoistisk än den andre.

Självklart är det inte egoistiskt, däremot tror jag att det är roligare för barnet med syskon (fast kompisar kan ju också bli bästa lekkamraten). Min kusin är ensambarn och han har inga problem med det, blir snarare lite mer bortskämd än vad jag och mina syskon har blivit. 

Kan inte tänka mig att vara utan mina två underbara syskon! Vill gärna själv ha tre barn i framtiden, medan sambon, som bara har en lillasyster, vill ha två barn. :)

Nej men då ska man kunna lära barnet att ändå dela med sig och kunna leka med andra barn. Alltså ex min mamma har 9 syskon (2 lever inte längre) och hon är väldigt givmild, HJÄLPSAM och delar gärna med sig. Inte egoistiskt på något sätt. Hon är van vi att ta hand om sina småsyskon osv. Medan min pappa är ensambarn. Han kan inte dela med sig, han är egoistisk och hjälper bara till när det passar. Han har svårt att låta andra låna hans saker och kan inte umgås med folk på amma sätt som andra. Han är inte van vid familjeliv på det sättet. Jag och min syster är tvillingar och har delat på mkt även om vi också har haft mkt egna saker (två st saker av varje). Vi hjälper varandra och gör mkt saker tillsammans. Min lillebror är yngst och har alltid haft sina egna saker, aldrig behövt dela med sig och i så fall har han börjat bråka. Han leker mkt själv, har svårt för sig att dela med sig med sina kompisar. När mamma köper chips då får de en varsin påse, osv. För jag och min syster har inte varit i behov av att dela leksaker eller annat med han så han har nästan varit som "ensambarn" och alltid fått det han velat. När han åker bil är det han som sitter fram, ingen annan. Han har aldrig delat rum med någon som jag och syrran, han har haft en hel övervåning för sig själv.

#30 Där ser man att man kan få ett barn som både är bortskämt och bråkigt som dessutom har två syskom

Jag som har 4 syskon skulle kunna tänka mig att bara skaffa ett barn faktiskt  Gud så skönt att lägga all sin fokus på bara ett barn! Jag som har växt upp med en storebror som är ett år äldre. Jag har alltid fått mindre pengar vid jul, han har alltid varit gullegrisen då han är enda killen i syskonskaran. Mamma hade mer krav på mig och jag fick städa en hel del efter honom för annars fick jag skit…

Mina systrar är typ 15 år äldre så jag har inte växt upp med dem på samma sätt då dom snabbt flyttade hemifrån. Men utan bror min hade jag klarat då han endast har betett sig illa mot mig under alla år…

#32 men sånt är ju bara så fel :(
Själv är min syster 4 år yngre men mamma var otorligt rättvis med oss. Enda skillnadne var möjligen att reglerna lättade lite tidigare för syrran iomed att jag var första barnet och "satte ribban" men även var ett experiment ;) och visade sig att man kan chilla runt saker ;)

Min bror blev däremot familjens gullegris men så var han också ett decennium yngre än oss andra, så det kan jag tåla ;D

-Men att särskilja på barn som är jämnåriga eller nära i ålder…pga kön eller favorisering, sådant är vidrigt :( Lider med dig och förstår att ud känner som du gör Sweelin. Men tänk att du kan bli en bättre förälder osm är uppmärksam på just sånt beteende? :D

#33 Haha tack ^^ jag ska göra allt för att inte bli lika känslolös och aggressiv som min mamma är 

Det som dock är skönt med syskon är att man är i samma familjesituation och kan prata med varandra om det. Min bror och jag när vi var yngre både skyddade varandra från mamma men ibland också gjorde det värre för motpartnen också.

Så om man ska vara ensambarn så ska man nog helst ha en bra mamma för att inte må skit 

#31 helt klart det handlar om uppfostran tror jag för han har inte behandlats lika som min syster och jag för än nu i 15 års ålder. Han har behandlats som ett "ensamt barn" tycker jag. Kanske för att han är yngst och enda sonen.

Har ett barn och är supernöjd med det :-) Sambon vill ha fler men jag har satt stopp, möjligtvis skulle jag kunna tänka mig att adoptera senare i livet. Men efter min graviditet och depressionen som följde skulle jag aldrig utsätta mig för något sånt igen. Självklart är det upp till var och en hur många barn man vill ha. Båda mina systrar har tre var och vill ha fler så :P

Det där med att kunna dela upp skötseln av gamla föräldrar ifall man är flera syskon funkar ju ändå inte i dagens samhälle. De flesta brukar INTE stanna kvar i sin hembyggd utan kanske flyttar 50mil bort eller kanske till ett helt annat land så ofta blir det ju då den som bor närmast som får ta största ansvaret för att hjälpa sina gamla föräldrar så att skaffa flera barn för att de inte ska behöva ta  så mycket ansvar för sina föräldrar ifall de är ensambarn är nog en utopi.

#37
Ptja 'även om en förälder bor långt bort från något av sina barn så upplever jag att de äldre runt mig har delat mellan avrandra att ta hand om sina föräldrar. Den som bor närmast tar kanske hand om mer under vardagen men det andra syskonet kan avlasta genom att hämta eller åka dit under det andra syskonets semester och liknande. Krävs inte milimeterrättvisa utan mest att man avlastar. Man hade ålderdomshem förr också…idag om någonsin skulle jag inte vilja läna min mor där helt ensam :( mer än nödvändigt. Men nej, det är inte en orsak att tvinga ut en knodd till om man faktiskt inte vill ha mer än en unge 🦸‍♂️

Jag misstänker att min generation är lite för "individualistiska" och (egoistiska) för upptagna av karriären och sina egna intressen och familjeliv för att ta in sin gamla mormor eller mamma eller pappa och vårda dem en längre tid eller kort tid som nog var vanligare förr. FÖRR i tiden så skaffa mn många barn för att ha nån som passade korna och nån som inte giftes bort utan tog över att ta hans om de äldre på deras gamla dar- dessa Kvinnor blev ofta gamla nuckor själva, ogifta och ensamma, vem tog hand om dem på ålderns höst :(

Jag är sjutton år, och ensambarn - och det är något jag trivs väldigt bra med. Varken nu eller som liten har jag saknat ett syskon, i och med att jag som liten lekte mycket med mina vänner, och hela tiden blivit sedd och fått mycket uppmärksamhet av mina föräldrar. Jag upplever mig inte heller ha blivit behandlad annorlunda - jag har gått på dagis, skola, haft lekkompisar, föräldrar som skjutsat till kvällsaktiviteter och ätit fredagsmys i framför tv:n. Den enda skillnaden är väl att jag inte haft en lekkompis eller jämnårig i hemmet, men det har aldrig varit till problem eftersom jag kunnat leka själv, också.

Med andra ord tycker jag absolut inte det är egoistiskt att bara skaffa ett barn. Jag själv vill inte ha så mycket mer än ett, då jag ser de positiva effekterna av att vara ensam. Det gäller väl bara som förälder att ha tid med sitt barn - så man inte får allt för mycket ensamtid som liten. 

Jag har en väldigt god relation till båda mina föräldrar, och hoppas därmed att jag kommer kunna hålla en bra dialog med dem när de är äldre och troligtvis även kommer behöva min hjälp. När det är dags för det, tror och hoppas jag att jag även kommer få hjälp av andra i min närhet. 

Jag vet hur min mamma slitit för att hjälpa sin egen pappa på ålderns höst, och det har inte varit guld och gröna skogar fastän hon har två syskon. Likväl en syskonrelation kan vara ovärderlig finns det de exempel som inte alls varit lika bra. Det finns väl alltid två sidor av myntet, tänker jag.

Det verkar som om slutsatsen man kan dra av den här disskusionen är att antalet syskon inte spelar någon roll men att det viktiga är föräldrar som ser varje barn och älskar dem.

Det är klart att det inte är FEL att skaffa bara ett barn. Var och en har ju rätt att skaffa så många barn de vill ha eller att avstå från att skaffa barn. Min kille är ensambarn och han saknade aldrig syskon när han var barn, men dock NU som 40+are tycker han att det är jättejobbigt med en ensam gammal sjuk mamma och han önskar många gånger att han hade syskon NU så de kunde dela upp lite alla sysslor och besök till mamma som vill ha hjälp med än det ena och än det andra

Jag trodde alltid att jag skulle ha massor av barn, men jag har bara ett. Längtan kom inte tillbaka och jag ville inte skaffa fler för att man "ska". Min son är idag 14 år och visst kan han ibland sakna syskon, men oftast är han mycket nöjd som det är. Det finns nog fördelar och nackdelar med båda valen - ett eller fler barn.

Under åren har jag fått många kommentarer av typen "stackars din son" och att jag är elak som inte har givit honom syskon. Just i mitt fall är jag övertygad om att jag har valt rätt.

Ja det är fel att skaffa bara ett barn om man sen ska beklaga sig över om ens enda barn är homosexuellt och inte kan ge en ett barnbarn. Skaffa 5 ungar då så är det större chans att nån av dom duger.

#43 Mycket konstigt resonemang enligt min mening!
Och föräldrar som ej accepterar sitt barns sexuella läggning borde verkligen tänka om flera gånger!
Och homosexuella kan skaffa barn, på olika vis.

# 43

Ja, det låter dumt. Min son (14) vägrar barn och han är vad han tror straight. Så läggningen har inget med saken att göra. Dessutom är det många som kan få biologiska barn genom ett annat gaypar t ex. Om det är viktigt med biologin.

Heh jag har vägrat barn hela mitt liv, speciellt när jag var tonåring :P IDag vill jag gärna ha barn. #45 förstår jag rätt, att du menar att du inte kommer få barnbarn för att din nu, 14 år grabb, "vägrar barn"? :D Är det ens något en 14åring går runt och funderar speciellt mycket på idag?

homosexuella får inte banr tillsammans men de är ju inte direkt sterila. Så det är inte omöjligt att få barnbarn, både biologiskt och adopterade, synd bara att vi har regler som försvårar sådant och att omvärlden inte är lika toleranta. /De som ägrar adoptera till homosexuella, t.ex.

# 46

Ja, min son tycker inte alls om barn. Jag har sagt att om 6 år och han kanske har sitt första seriösa förhållande, så kanske han tänker om. Men det tror han inte. Jag kan bara hoppas. 🙂 Annars har jag en bror (ja, fler syskon eg) som inte ynglat av sig ännu - så jag får väl hoppas att det blir bäbisar att lukta på där.

#44 #45 nu var nog kanske inte barnbarn eller ej det största problemet utan mer att mina föräldrar  anser att homosexualitet är en sjukdom och inte följer bibelns regler. Vi har inte haft någon kontakt på flera år nu sen jag flyttade ihop med min flickvän men jag skrev om det där i en annan tråd för längesen om att bryta med sina barn

# 48.

Det var väldigt tråkigt att höra, den tråden har jag missat. 

Själv är jag inte kristen, men har läst bibeln. Och tror inte alls på den. Homosexualitet har funnits i alla tider. På romartiden t ex, så tog man pojkar runt 8-9 års ålder för att tränas till gladiatorer och deras första sexuella möte var med äldre män. Ända tills dess de giftes bort. Nu betyder inte det att de var gay, men sex med samkönade har funnits förevigt. Så det är löjligt (enligt mig) att förbjuda det i dagens samhälle. Vi har ju dessutom homosexuella präster (min konfirmations-präst bl a). 

Jag hoppas att Ni kan få kontakt igen senare i livet, eller att det löser sig på bästa sätt.

#48 beklagar. Så tråkigt att folk gömmer sig bakom religion för att känna så mot sina egna barn :´(

Angående Rom så visar det ju på hur rådande sociala normer styr, i mina ögon låter rom som pedofilernas paradis. Är nog ganska glad att småpojkar får slippa sexuell kontakt med äldre män idag…och annat som kanske inte var så bra i Romariket :>

Till dig #49 vill jag bara ge ett tips; Nämn aldrig barn och säg inte "om 10 år så…" ;D Med tiden upptäcker han det själv, vilket som. Min pappa och mormor var väldigt på om sånt där "vuxet" när jag var ung och det hade vekrligen motsatt effekt, dåjag inte var så speciellt förtjust i barn till att börja med. Var först när jag var runt 25-26 och flera relationer senare som jag började känna att barn är kanske ingen jättedum idé…och nu känner jag mig rätt redo, är 32. Så jag är ju otroligt "sen" jämfört med många jämnåriga som skaffad ebarn när de var 20-26. Men då avskydde jag andras barn som pesten! ;D Men ja, nämn aldrig…pika aldrig, skoja inte ens om det! ;D Så ska du se att det blir nog barnbarn även där…kanske :> Nu utgår jag från mig själv men jag kan verkligen relatera till sin son om han är så ung och redan känner så när ni pratar om det (ATT ni ens pratar om det ;).

det är upp till de som planerar att skaffa barn.. jag tänker inte ha fler än ett barn, det kommer jag aldrig klara av.

man måste tänka, har man råd med fler än ett barn? har man tiden, lusten, orken?