Har själv varit där. 

Jag och min pojkvän hade det väldigt jobbigt 2011, vi gjorde slut gång på gång, folk började tycka att det var väldigt drygt när vi ändrade förhållande-status på facebook med några veckors mellanrum och jag var helt förstörd. Men sedan höll det igen, och vi är fortfarande tillsammans. Dock har det väl varit lite jobbigt på senare tid igen, men vill man så går det att fixa! :)

vill man däremot inte vara tillsammans med personen så bör man inte vara det heller, "bara för att ha någon". Du kan få en ny om ni gör slut, det lovar jag. Det finns fler där ute för dig, så ge inte upp! 

Ge inte upp om killen du har nu om du älskar honom heller, få honom att känna att förhållandet är vid liv, eller vad man ska säga.

Har han gjort några försök att sparka igång förhållande igen? Verkar han villig att satsa på er två? Är du det? Vad är du villig att göra för att det ska funka? Känner du att du vill satsa? Vad tänker du om om ni skulle vara ihop om - säg - 5 år?

Jag tror att när du vet vad du vill göra kommer det bli lättare att hantera.

Tack för de snabba svaren. I somras så gav vi ju förhållandet en andra chans men nu så är vi nere på samma nivå igen och han tycker att det inte har förbättrats sen i somras. Jag vet inte om han är villig att satsa på oss igen, det känns som att han mest är trött på vårt förhållande och är rädd för att om vi ger det en chans till så kommer det ändå att gå åt skogen till slut. Ärligt talat vet jag inte om jag är villig heller…eller jo, till viss del. Vi har varit med om massa kul tillsammans och hade planerat att göra massa grejer nu till sommaren, och jag tycker att han har liknande värderingar som jag osv, så jag tycker verkligen jättemycket om honom och vill vara med honom. Så jag vill liksom inte gå miste om honom…än. Och det känns väldigt egoistiskt av mig, jag vet. För jag vet inte om jag kan se mig med honom om exempelvis 5 år, det skulle kunna vara möjligt, men då tror jag att vi nog skulle ha grälat en hel del på vägen och vara ganska trötta på varandra. Men jag vet inte…känns helt enkelt jobbigt att mista honom när vi har gått igenom så mycket tillsammans.

Jag är också av den åsikten att så länge det finns liv finns det hopp, eller i vart fall ge det så mycket tid som jag känner att det är värt utan att dunka huvudet i väggen. 

Jag förstår att du känner att du inte vill 'kasta det vi hade i sjön', men även om du skulle gå idag så skulle inte en minut vara bortkastad eftersom ni haft det bra och ni har lärt er mycket av varandra.

Varför grälar ni- eller mer, varför glider ni ner i diket om och om igen trots att ni sagt att ni ska flrändra när ni uttryckt för varandra vad som är fel? :) Ni behöver kanske mer proffsig hjälp om ni inte redan gått på parterapi. Kanske rannsaka er själva. Jag tror alla längre relationer (okej för er som läser rakt upp och ned så menar jag såklart inte ALLA) någon gång går igenom en kris, eller flera. "ne aldrig jag!" säger någon då, men då har det väl inte skett ännu eller så är de ett par av få som lyckas med det ;) I Duno.

Men du säger att du inte vill släppa honom och du uttrycker rädslan hos er båda om att kämpa för något som ändå kommer gå åt skogen. Med den attityden så kan man lika gärna låta bli så ni får försöka komma bort från det tänket. Man måste kämpa för att ta sig upp ur gropar men själva relationen i sig ska nog inte behva vara en kamp till vardags. Man kan älska någon otroligt men bli "uttröttad" av sin partner, så att göra slut känns till slut som en bra lösning. Jag är inte en psykolog, jag talar bara utifrån min lilla erfarenhet.

Vad bråkar ni om, vad är galet. Vad är det som sliter på er. Fix it.

Vad tycker ni om med varandra, hur kan ni stärka det och er? Do it.

Finns det någon äkta vilja att fortsätta så kan ni lösa detta.'

En gammal gubbe svarade när han fick frågan hur han behållit sin ungdomskärlek hela livet. "Jag förälskade mig i henne…om och om igen". En annan äldre kvinnas "lösning" var "Vi släppte aldrig taget om varandra samtidigt". DVs när den ena tvivlade så fick den andre kämpa lite mer för at hålla kvar.

#5  Ah! Jag älskar att höra om sådana äldre par :) Det värmer i själen och ger hopp om framtiden!

När vi bestämde oss för att ta en paus så berodde det på att han inte tyckte att jag visade min kärlek till honom tillräckligt mycket, att jag inte var så bra på att visa omtanke, att det var jag som bestämde allt vi skulle göra och när vi skulle göra det….och han har rätt i det så jag försökte förbättra mig och i början gick det bra, men allt eftersom vardagen gick så antar jag att det blev som vanligt igen. Och jag vet inte varför det blir så =/

Så jag vet inte om han vill att vi ska försöka igen, trots om jag skulle säga att jag skulle förändra mig. Hur ska man försöka få honom att vilja försöka igen?

Jag hade länge känt att mitt förhållande till mitt ex inte var bra, det var mer kompisrelation är kärleksrelation.. vi var även förlovade. En kväll fick jag nog.. jag ringde mamma och sa att jag kommer hem igen, ändrade adress och packade bilen så jag knappt kunde växla (det vart tydligen punka också pga tyngden).. ett klokt val av mig. Varför ska jag stanna i en relation där uppskattning saknas, kärlek och omtanke saknas? Jag förtjänar att få uppskattning osv osv, det gör alla i denna värld! Jag ville inte, innerst inne, att det skulle bli såhär. Men jag gav det så mycket tid, tre år nästan och ingen större förändring som jag vart lovad. Men är inte bygd av tid, liksom. Såklart man inte vill lämna någon man älskat av hela sitt hjärta och någon man står nära! Det gör ont och man blir himla ledsen, med all rätt.

Jag grät i flera månader, nätterna var värst. Kom ihåg när jag spydde en natt och jag var så nära att ringa han pga vane sak.. då bröt jag ihop ännu mer.

Älskar man någon så djupt men man inser att det inte längre fungerar så sårar det.. så in i norden! Det gör ont och det är det sista man vill. Men realistiskt så fungerar det ju inte, lågan har slocknat osv. Då kan man inte göra så mycket mer än att kanske kliva ur förhållandet och sedan tillåta sig gråta och må dåligt och sedan bygga upp sig igen liksom.

Sen kan du inte med ord få han att ändra sig. Handlingar är mer ett bevis, så att säga. Om du visar att du ändrat dig så litar han mer på det än på ord.

Ja, handling. Du vet alltås problemet- handlingen är att faktiskt förändra. DEt kräver nog mer än att regelrätt "lyda" hans önskningar. Kanske du behöver fundera på varför du inte lyckas uppfylla det han villha av dig (låter som det han begär är ganska rimliga saker att kunna få av någon man älskar). Varför återgår du till gamla mönster, varför har du detta mönster. Är du motiverad att göra detta för honom och dig? Eller kanske önskar du att hitta någon som kan acceptera dig som du är nu, rakt av.

Sånt du får fråga dig själv tror jag.

Jag har pratat med honom nu och tyvärr så sa han att problemen kanske går att lösa, men han är dock inte kär i mig längre =( Och när jag tänker tillbaka så vet jag inte om jag är kär i honom heller på det viset, utan mer som bästa vänner. Och han sa även att han ville vara kompis med mig och att vi kunde ses ibland och göra saker tillsammans som vänner. Så egentligen så är nog det här det rätta, men såklart blir man ju skitledsen ändå :( Hur ska man inte vara så ledsen hela tiden? För det är verkligen skitjobbigt. Det känns även jobbigt att inse att man får träffa någon ny nu när man är så fäst vid sin (ex)kille.

#10 Det är tufft med uppbrott, även om känslorna svalnat. Styrkekramar 🌺

Som typellisch säger, det blir rätt tufft när man investerat så mycket i något. Tillåt dig själv att känna dig lite ledsen, arg, eller vad du känner för känsla; Det är nyttigt för att kunna komma vidare.

#10 :( Men om ni är bra vänner så förlorar du ju honom inte helt men ni bör kanske inte umgås så mycket i början? Försök finna stöd hos vänner, familj, i dina intressen. Tänk inte på att hitta någon ny pojkvän nu, det kommer. Du har hela sommaren framför dig där du kan hitta på saker att göra. Tyvärr finns det inget somhindrar smärtan men det är nog bra att tillåtasig sörja som #11 och #12.