Jag har själv, precis som du varit väldigt osäker. Detta pga flera svek av ex och lite annat.

Så när jag träffade min nuvarande, kändes allt underbart ena stunden, nästa stund var det precis som jag försökte intala mig att jag inte tyckte om honom, för att slippa bli sårad. För inte kunde väl han gilla mig och verkligen vara intresserad av en så tråkig person som jag?

Men var gång vi träffades var jag på rosa moln. Det var endast i min ensamhet alla dåliga känslor kom fram.

Och jag ville också vara "perfekt" när vi träffades för att han inte skulle tröttna och se vilken tråkig person jag "egentligen" var.

Men nu har vi varit tillsammans i över ett år, och jag är så fruktansvärt glad att jag struntade i tankarna som min osäkerhet tog fram. Att jag vågade testa trots rädslan för vad som skulle kunna hända.

Jag berättade också om detta för honom, det hjälpte mig. Så du kanske skulle berätta lite om hur du känner för honom.

Kan berätta att detta är det mest seriösa förhållande jag har haft, och känslorna är de starkaste jag har känt. Så, man måste våga för att vinna :)

Utöver det Hera just sa(tummen upp) kan det kanske hjälpa om du har någon vän du kan anförtro dig till.

Sådana här upplevelser sätter sig rätt hårt och kan ta lång tid att reda ut(fast det beror förstås på personen också). Det kan hända att det tar nåt år innan osäkerheten ger vika, och det är helt okej.

De absolut flesta jag känner(mig själv inkluderad) blev lätt traumatiserad av första förhållandet och något man antingen förbannar sig för eller skrattar åt efter några år.

Men med din förre kille, känner du dig på något sätt skyldig till det som hände?

Me dmin nuvarande berättade jag om min osäkerhet. Nu är jag förvisso 32 år och dejtar en "jämnårig" och vet inte om man kan applicera mina "råd" om hantering rakt på en ungdom som du själv verkar vara, men ärlighet och öppenhet och vänskap är bra saker att basera en relation på. Så prata med honom.

Man kan prata om en sak på olika sätt. Jag berättar saker för att få förstålse och tolerans och kanske döda hjärnspöket lite. Men jag förväntar mig inte att kunna bete mig på vissa sätt pga det jag berättat, så att säga. Men ibland lättar det att man pratar om det. Annars är att prata med någon utomsstående en bra idé. Utomstående som i…ingen gemensam vän, skulle jag säga.

Jag brukar fokusera på tankar som att min nuvarande faktiskt inte är mitt ex. Han förtjänar inte att bli behandlad som det.

Hoppas du finner ro så småningom, inser att du förtjänar att må bra och att även om skit händer så händer även bra saker!

Mjo. Det är svårt att repa sig när man upplever svek och förlust. Är ingen som helst tvivel om det.

Förstår dig också när du säger att du svävar på moln ena sekunden, och nästa så är du orolig för att han ska lämna dig.

Men nu har ni väl hållit ihop ett tag, ändå? Jag antar du talat med honom om dessa förtroendeproblem du fått i och med tidigare relationer?

Varit i liknande situationer, vid upprepade tillfällen. Och idag, trots att man mött någon man har det fint med, som är fin emot en, så dyker vissa tankar upp i tid och otid. Trots att det var över fem år sedan man lämnade en väldigt dålig relation.

Skulle tro att det alltid är bra att försöka finna hjälp och städ, reparera sig, må bra i sig själv, och med sig själv, först och främst. Skulle man sedan möta någon ny, då är det så. Då kan det ju vara bra att vara tydlig med vad man varit med om, och att man är orolig.

I min nuvarande relation så ser jag till att tänka mig för, till att börja med. Att inte misstro allt han säger och gör - när han inte gjort sig förtjänt av det. Påstår dock inte att du gör så.

Ärlighet är ju viktigt. Så han förstår när du är på ett visst humör, eller mående, och ej tror att det är han som gjort något fel.

Och till dig, har du tänkt på att gå och tala med någon? Där du kan få lite råd och tips om hur du skall bearbeta dessa känslor. Otrohet är svårt. Kan inte ens tänka mig hur svårt det är att sedan också förlora någon - helt.

Upplever personligen, att ingen annan kan reparera/få mig att tänka om. Även om man nu har en fantastisk pojkvän. Svek är ofta för djupt rotat.

Om du känner orken, tala med någon så som psykolog, eller boka tid för terapi? Om du känner att det är mycket att bita i, så får man alltid ta med sig någon. Antingen dit, eller in i själva samtalet. Om man då känner att man kan tala ut i sällskap av någon annan. För vissa är det ju ett stöd, men för vissa så kanske man ej kan säga allt man tänker.

Hoppas det löser sig.

Jag har varit i en liknande situation, det har inte gått så långt att nån har tagit sitt liv men jag har i hela mitt liv blivit utnyttjad och lurad konstant av killar. Det känns så hårt, och jag vet hur det är när man helst av allt vill ge upp och aldrig nånsin våga lita på nån igen.

Men jag insåg att man måste vara lite hård mot sig själv. Jag valde att börja fokusera på glädjen i livet, för när man lever i positivitet så utstrålar man också det, och får det tillbaka.

Så en dag träffade jag en kille, efter att ha blivit så jävla sårad så många gånger. Jag hade svårt att lita på honom med tanke på alla tidigare händelser, men jag valde att INTE fokusera på det, jag tänkte bara gott om honom, och såg bara till hans goda sidor och undvek att lägga ner tid på hans sämre.

I början var det väldigt knackigt och han ville inte ha ett förhållande, vilket jag ville. Men vi hade det så bra tillsammans ändå, så jag valde att stanna. Och under hela tiden som jag var med honom och han inte vågade binda sig till mig, så önskade jag att han skulle ändra sig en dag, oavsett om han sagt att han ALDRIG skulle ge sig in i ett förhållande. Men med min positiva anda och syn på honom och relationen, samt en önskan, envishet och innerlig tro så fortsatte jag att vara med honom.

Och efter en lång tid, så är vi nu ett par sen en tid tillbaka, och det är värt varenda sekund av en tid av osäkerhet. Jag kan idag lita på honom, och det trodde jag att jag aldrig nånsin skulle kunna åstadkomma med en man igen.

Och det beror bara på det arbete som jag lagt ner på mig själv! Du kan inte förvänta dig att någon annan ska helt plötsligt kunna få dig att kunna känna tillit, utan det är bara du själv som besitter kraften över dig själv och dina känslor. Så är du osäker och inte vill vara det, well, det kanske verkar hårt men då måste du göra nånting åt det själv.

Fokusera på glädje och positivitet, tro på något mycket nog så kommer det till dig till slut.

Ett annat jävligt bra tips för såna här negativa situationer är att läsa boken "The Secret" eller att titta på dvd:n. Den tar upp hur man kan åstadkomma saker med rätt tanketeknik.

Lycka till! : >