Kan inte känna igen mig i dendär känslan av att ha träffat "den rätta" en massa gångar så som du beskriver. Men jag har nog heller alldrig sökt eller längtat efter "den rätta". Har alltid känt att jag har det rätt bra själv, skulle utan vidare kunna bo själv och trivas o må bra utan en man. Det jag behövt och sökt är en älskare/käreste och förstås en bra pappa för mina barn.

Jag träffade min första stora kärlek när jag var 18, det "höll" i 5 år men jag hade alldrig nån känsla av att "dethär är den rätta", men massor av passion o kärlek och definitivt mycket bergodalbanor. Träffade mina döttrars pappa när jag var 23 och han var rätt pappa för mina döttrar. Träffade en man när jag var 30, han var rätt som min älskare men han ville mer, det ville inte jag. Träffade mannen jag är gift med när jag var 32. Han var helt rätt som både min käreste och som pappa för min son och - efter några år ihop… då kom känslan av att "han är den rätta som jag vill leva ihop med tills vi blir gamla o dör" och efter ytterligare några år så gifte vi oss.

Tror det finns flera rätta, beroende på vart man befinner sig i livet och vilken utgångspunkt man har.

När man ändras som person, ändras även den man anser är rätt. 

Men kul att höra att ni hittat era rätt!

Ja att det finns flera rätta är just poängen :) Men även att man inte ser klart många stunder under sitt liv.

#3 Eller kanske kan man dra slutsatsen att det man är mitt i det kan man inte se "utifrån". Och då kanske man ska bli så ödmjuk att man förstår att det man är mitt i just nu kanske man också ser anorlunda på om 20 år?

Jag började träffa killar mer intimt i 15-års åldern och hade en del förhållanden.

När jag var 18 så träffade jag "den rätte" Jag bara visste det. Det slog fullkomligt gnistor. Han var 24 och jag kunde varken äta eller sova. Lilla smala jag gick ner 5 kilo i ett nafs.

Detta är 32 år sedan och fortfarande så känns han bara sååå rätt.

Min 24-årige snygging är numera en charmig man med grå tinningar och 56 år. Fast när jag ser på honom så ser jag fortfarande den unge pojken.

Här hade jag inte mycket att bidra med..

Första pojkvännen hade jag bara för att det hörde till att ha pojkvän, visste att han aldrig var den rätta så han räknas nog inte ;) Tror vi hängde ihop i ca 2 veckor (jag var 16 o han var 14).

Senare samma år hittade jag Den Rätta, hänger ihop med samma gubbe ännu idag 7+ år senare :)

Pyromanen, jag tror att du missförstår hela poängen. Jag försöker inte trycka ner ngn.

Handlar väl snarare om att visa för alla som skriver och är olyckliga i sina relationer, men inte vill gå vidare eftersom de älskar sin partner trots att saker inte funkar, att det finns nya och nya…

#5 :)

# jag tolkade det inte alls som att du försökte trycka ner nån!  Du skrev det med att man vissa stunder inte ser klart. Jag försökte förklara det på ett annat sätt som stämmer bättre på mig i alla fall. att jag visst tycker jag har sett klart även alla dom andra stunderna, Jag har snarare upplevt det som att när man är i nåt kan känna och vara övertygad om én sak, men när man får det på afstånd i tid kan se på situationen, känslorna (och sig själv) med nya ögon. Och när det hänt många gångar kanske man kan börja tänka att det kan hända igen…  En rent filosofisk fundering.   (hänger du med? )

Jag har aldrig letat efter den rätta och har aldrig kunnat se mig med en person för resten av livet. För mig har det alltid handlat om den som är rätt just nu, vilket ibland inte är någon och andra gånger är flera samtidigt.

Har förut gått in i förhållanden medveten om att det haft ett bäst före-datum, dock har det då tagit slut långt innan jag trodde att det skulle göra det. Men jag är av åsikten att det som känns rätt är rätt och när det inte känns rätt längre så får man helt enkelt göra förändringar så det känns rätt igen, vilket ibland handlar om att gå från en romantisk/sexuell relation till en ren vänskapsrelation och ibland även att man går helt skilda vägar. Bara för att man inte är rätt för varandra hela livet ut så betyder det inte att man slösat tid på någon för ibland behöver man andra för att kunna ta sig dit man är på väg.

Jag har varit med om så starka känslor att jag inte visste vad jag skulle göra av dom, blev besatt av människan när det tog slut mellan oss och det tog alldeles för lång tid för mig att se hur han påverkat mig psykiskt. Hade jag vetat bättre hade jag övergett det hela långt mycket tidigare men är fullt medveten om att jag inte hade klarat av det som jag var då.

Då föredrar jag känslan av att inte vilja vara utan någon. Ingen förälskelse utan bara en lugn känsla som gör att jag fortfarande kan tänka logiskt och får mig att kämpa för att få det att fungera samtidigt som jag har full koll på att inte låta någon köra över mig eller trycka ner mitt humör. Det är väl den känslan som jag skulle föredra att ha om jag skulle spendera hela livet med någon, men nu är jag glad att jag slipper tänka i dom banorna och följer min egen väg.

Min första kille träffade jag när jag var 16 år, han var 21.
Vi hann förlova oss och höll ihop i 5 år. Allt kändes jättebra till en början, han bodde fortfarande hemma då vi träffades, men när han flyttade till en egen lägenhet och inte ville jag skulle flytta ihop med honom direkt, för han ville prova bo ensam först började det knaka i fogarna.
Speciellt när det alltid var kompisar där hemma och han ofta gick ut med dem istället för mig, då jag inte alltid hade åldern inne för vissa ställen.

Vi grät båda två när jga valde att göra ett års uppehåll ( han ville inte), men när han sedan ett år framåt bjöd på middag hemma hos sig kände jag att jag inte ville fortsätta. Kommer så väl ihåg att han ville ha sex med mig en sista gång!
Undrar om han trodde jag skulle ändra mig då?! ( det fick han inte)

Hade inget förhållande på tre år efter det då jag varken hade tid/lust eller hittat den rätta.
Men vid 24 år sa det bara PANG när jag såg den 8 år äldre muraren i bar överkropp på mammas tak när han murade om skorstenen.
Jag vart kär innan jag visste någonting om honom.
Fick veta genom mammas karl som pratat lite med honom att han hade agerat flyttkille helgen innan då hans tjej lämnat honom.
Vågade inte ringa, men lillsyrran hotade att ringa åt mig om inte jag gjorde det!
Smsade honom på natten då jag inte ville riskera att han var vaken och frågade om han ville gå ut med mig kommande helg.
Det tog två minuter så ringde han upp! Han hade nyss kommit hem från en brandutryckning då det visade sig att han även var deltidsbrandman.
Vi gick ut kommande helg, förlovade oss på 1 årsdagen, gifte oss året därpå och fick två barn de kommande två åren.
Han är fortfarande min min drömkille och "den rätta" nu 10 år senare.

#8 ah. Men, skulle säga att många inte ser klart. Självklart ändras man, men man blundar även för uppenbara saker som åldern förhoppningsvis lär en att se.

#11 Man kanske lär sig ett o annat så man inte gör samma dumheter igen.. man gör nya dumheter istället

Man får väl hoppas att det finns en viss grad av självkännedom och styrka som kommer med tid… :)

Jag känner igen mig så väl i det du skriver Sarah. Speciellt det där med att man nu känner ett lugn även när man är ifrån varandra :)

Jag har haftaft en hel del känslor. Första pojkvännen jag så var jag 14 när vi träffades han var 17 skulle fylla 18. Visst var jag kär men han kvävde mig totalt. Flyttade hem till mig och mina föräldrar. När jag började gymnasiet började jag även prova annat. Jag gjorde slut, då va jag runt 17 tror jag. Han ville fria till mig när jag fyllde 18 som tur va hade jag en ny kille då. Minns inte ens vem. Slutet på gymnasiet träffade jag en kille som verkade passa bra. Tyvärr använde han mig som och jag citerar 'något att slappna av med' det höll inte länge alls. Jag blev så eftersom jag inte mådde bra innan gick jag in i väggen. Han var obetydlig och bara droppen som rann över. Ett tag senare när jag mådde bättre (fast långt från bra) träffade jag en värmlänning som inte gick att hålla fingrarna ifrån. Jag skulle träffa en annan kille men han hade med sig två kompisar på våran 'dejt'. Slutade med att jag hånglade upp hans ena kompis :). Det var roligt. Tyvärr inte länge. Han var allt jag ville ha, manlig, nära sina föräldrar, eget hus och villig att bygga ett stall till mig. Vad mer kan en tjej önska? Jo det ska jag tala om. En pojkvän som är trogen och vill vara med henne också. Vi bråkade hela tiden. Han ville inte komma ner hit och träffa mig. Så 8 månader eller något var han här 1 gång. Jag var där uppe betydligt oftare. När jag skulle fylla år frågade han vad jag önskade mig. Jag önskade hans fulla uppmärksamhet i 2 dagar. Det gick inte för sig. När jag ringde honom samma helg, hade han en annan tjej i sängen och tydligen hade det varit så ett tag Jag fick nog och sa upp allt med killar som va. Skaffade en snäll kille me snuskig fantasi som kk och det räckte. 3 månader efter jag slutade leta kom han. Min kk frågade om jag ville köra till en cruising och det ville jag. Han blev något fruktansvärt full och på vägen hem pratade jag med en av killarna i bilen. Vi körde hem min kk och han hoppade fram i framsätet, nästan drog undan en kille som försökte sätta sig bredvid mig :p. Vi körde hem den andra killen trots protester och sedan körde jag hem honom. Vi stod utanför och pratade hela natten. Kom inte hem förens 10 på morgonen. Vi bestämde oss för att åka på cruising helgen efter. Denna gången skulle jag också vara med och dricka. Visst åkte vi. Jag var fortfarande sårad och eftersom jag blivit utnyttjad tidigare antog jag att han skulle sluta visa intresse efter vi haft sex. Jag har mitt väldigt berusade tillstånd drog med honom och ja ni förstår ;). På vägen hem låg jag och sov i hans famn. Vi hördes av efter helgen och då var jag helt övertygad om att han ville ha mer sex. Men eftersom jag lagt av med killar tänkte jag inte ge honom mer i nyktert tillstånd. Vi träffades helgen efter hemma hos mig och han hade några kompisar med mig. Såg på någon film, tror det var rosa pantern. När dom skulle gå kysste han mig. Efter det träffades vi varje dag. Jag åkte till honom han till mig. Tog ett tag innan vi låg med varandra trots att vi delade säng. Han sa att han älskade mig innan vi haft sex igen. Jag försökte knuffa bort honom men han försvann inte. Han pressade mig inte till sex och ville träffa mig ändå. Jag sa att jag ville inte fjanta runt mer utan skulle jag ha ett förhållande var det fullt ut. Han försvann inte ändå. Jag talade om min sjukdom, han stannade. Till sist blev vi tillsammans, jag råkade referera honom som pojkvän på praktiken och insåg att jag kunde släppa efter. Han berättade om en lägenhet han hittade och 3 månader efter andra cruisingen bodde vi ihop. 3 månader efter det förlovade vi oss. Nu är vi inne på vårat 3de år tillsammans och planerar att skaffa barn inom en viss framtid. Jag vet att han är den rätta. Det visste jag när jag låg i hans famn på vägen hem. Jag var bara rädd att bli sårad eller utnyttjad igen. Han är den rätta. Jag vet det. Vi kommer leva ihop. Han är trygg, manlig, kärleksfull, ömsint, beskyddande och enormt envis full med åsikter om gardiner osv. Han kommer bli far till mina barn och en underbar sådan. Kan tillägga att efter den där kvällen då jag körde till cruisingen slutadee jag träffa min kk. Vem vet. Kanske kände jag på mig det redan då?

Min första pojkvän hade jag för att jag trodde aldrig jag skulle hitta någon annan, klart han var den "rätte" tyckte jag då och det var asjobbigt att göra slut, vi var förlovade och bodde i hans lägenhet när jag fick jobb 12 mil från hemstaden. Jag veckopendlade och växte enormt som person av att bo själv och fick upp ögonen för hur dåligt vi hade det. Efter ett halvår gjorde jag slut och flyttade till hemstaden igen, till egen lägenhet.

Andra träffade jag strax efter jag gjort slut med första. Han var grymt snygg och vi började som friends with benefits, sen ville han plötsligt inte att vi skulle träffa andra så vi blev tillsammans officiellt. Det bästa med honom var sexet, det var nog därför jag höll mig kvar. När han efter drygt två år ville ta en paus visste jag att det var slut.

Halvåret senare träffade jag den rätte och hade redan bestämt mig för att inte ha så bråttom, inte ställa så höga krav varken på mig eller på honom. Vi bråkar aldrig, diskussioner utbryter självklart men det har alltid varit lugnt mellan oss. Vi är gifta sedan två månader, får första barnet om två månader och i augusti har vi varit tillsammans fem år. Jag kan inte ens jämföra det här förhållandet med mina tidigare. Det här är helt harmoniskt och vi är på samma våglängd på något vis.

Jag träffade min första 'rätta' då jag var 13 år. Och vi hade en relation tills jag var 16-17 år. Läste faktiskt en gammal dagbok igår som startade innan jag upptäckte honom för egen del och 1 år in i förhållandet. Jag älskade honom enormt, vi skulle gifta oss, få barn och hela köret. Då han gjorde slut, så gick världen under. 

Nästa 'rätta' träffade jag nästan 10 år senare. Vi hade ett varsitt barn redan, bodde särbo och ev fler barn var inte planerat. Så det var en stor skillnad i mognad och livserfarenhet. Man ville ha ut andra saker av ett förhållande helt enkelt. 

Med åren har man gått på en hel del törnar och är väldigt aktsam och tror inte första bästa är den rätta längre. Utan man är realist och vet att med största sannorlighet så kommer vi inte vara ett par för evigt. Man får passa på att njuta av varje dag.

Jag har alltid varit förälskad och kär i de killar jag inlett relationer med, och det blev bättre för varje gång. EN relation handlade mer om bekräftelsebehov än om kärlek, det visste jag redan inne i relationen. En väldigt sjuk relation.

Men även med dagens relation som jag har nu, där jag är väldigt kär i min partner (även om det går i vågor), så har ajg aldrig känt så som jag gjorde för mitt ex. Det var en helt sjuk känsla, helt varmt och fluffigt och första halvåret var helt magiskt jämfört med någon relation jag någonsin haft. Aldrig känt mig så bekräftad, sedd och åtrådd som när jag var med honom. Tyvärr var han inte den trogna typen.

Min relation jag har idagär på alla sätt bättre än den jag hade med honom. Men den första tidne var inte som med mitt ex, även om den var väldigt bra den med, men på ett annat sätt. Mina behov är annorlunda idag än då jag var yngre. Förr var det mer "Bättre brinna ut än att falna bort". Idag avskyr jag drama och tjaffs, även om jag gillar att man kan diskutera och prata om saker och problem. JAg tror inte på "den rätte" eller "En rätte" jag tror mer på att olika personer passar oss olika bra gneom olika perioder. Har man en partner från gymnasietiden som kan hänga med genom hela livet och dess skeden- så har man haft stor tur, tycker jag.

Ja det här känner jag igen.

Min första "rätta" hittade jag när jag var 16, men han slutade höra av sig efter en månad. Den andra "rätta" var en cool kille i skolan men han gjorde slut ett par månader senare. Sen hade jag ett längre distansförhållande men han var aldrig rätt, bara mysig att ha på sidan om.

Sen kom den "rätte" på en fest precis efter att jag börjat plugga, som i nån dag efter. Jag var ny i stan, han hade bott där ett tag. Jag kunde inte hålla händerna borta och var som berusad. En kompis sa också att han ju såg ut som en grekisk gud så det var inte så konstigt kanske. Ett år var allt bra tills han lämnade mig. Blev tillsammans en vecka senare, han gjorde slut igen efter nån månad. Vi hade ett uppehåll på ett halvår då jag bestämde mig för att åka utomlands, sen blev vi ihop över sommaren. Det var trots allt läskigt att vara ensam.

Sen flyttade jag utomlands och råkade bo ihop med en ny "rätte" som jag dumpade den tidigare "rätte" för. Jösses vad mycket känslor här, såna som kan flytta berg. Men kärlek låg nära hat och vi kunde slåss och ha oss. Flyttade ihop, sen isär, sen gjorde han slut. Ojojoj vad jag grät, han var ju min kärlekssaga!

Men det svalnade så jag träffade en ny "rätte". Denna hade jag inga känslor för, skönt! Ingen saga, inga gnistor, bara lugn och trygghet, en lägenhet tillsammans och stabilt jobb. Äntligen skulle jag få vara vuxen. Men fasen vad tråkigt det var att vara vuxen, så tråkigt att jag blev deprimerad. Det rörde inte honom i ryggen, för han hade inte känslor för sånt. När jag försökte göra slut däremot blev det liv i tårkanalerna och han grät och bad och grät. Ett halvår fick han gråta, sen packade jag ihop mina saker och stack.

Nu tänkte jag inte alls hitta nån rätta mer, för det var mycket roligare att vara ensam. Jag fixade upp min egen lägenhet och blev lycklig. Nuså nu skulle det bli ordning på det hela. Bara det att jag tackade ja till en fest (jag tackade ja till alla fester, jag var roligast i stan!). Jahaja, där stod han. Den Rätte.

Det fattade jag ju inte på en gång så jag knuffade bort honom när han kysste mig. Fast fem minuter senare var det bara vi i hela världen och så fortsatte det. Nu finns både känslor och lugn. Jag saknar honom så det gör ont om han är borta, men det är ett bra ont, som när man blir masserad. Lite ont men sen efteråt är det fantastiskt. Samma sak om vi bråkar, det är liksom träningsvärksont, inte pilgenommagenont. Varje dag saknar jag honom när han är på jobbet och blir nyförälskad när han kommer hem, och livet är inte tråkigt så länge jag får hålla honom i handen medans jag lever det.

#19 dom har en tendens att dyka upp när man bestämt sig för att det räcker.

För mig har "den rätte" varit den som man bara klickar tillsammans med, och det finns fler än en sån i varje liv. Som vänner, älskare och tillfälliga personer man har "the moment" med. Så det är lite svårt att svara på för mig.

min första "den rätta" träffade jag när jag var 14 ungefär. det var ett stormigt förhållande . jag mådde inte bra, och han mådde inte bra för att jag inte mådde bra. han var elak och jag var elak, och däremellan älskade vi varandra hänsynslöst. vi skulle gifta oss och ha barn. efter ungefär 1,5 år tog det slut, men vi återkom till varandra gång på gång. jag gick in i nya relationer, men den härkillen förföljde mig. sista åter på gymnasiet åkte jag hem till en kille i parallellklassen och låg med honom. berättade för den första killen, som jag fortfarande inte kunde släppa. han insisterade på att vi skulle träffas en sista gång. vi träffades, hade sex i bilen och jag kände bara att "nej, det här vill jag inte vara med om längre.".

jag och mitt nya kk fortsatte träffas. jag insåg att jag kände mer. drog på det, och strax innan studenten fann jag modet att erkänna att jag hade känslor. han kände detsamma. då skrev jag i min dagbok att han var den rätta. liksom tidigare var det passionerat, vilt, galet. mycket sex och svallande känslor och jag älskade honom. han var svartsjuk och gav sig på min tidigare kille som fortfarande vägrade släppa mig.

vi gick igenom en ordentlig kris vid ett år som höll på att ta kol på oss, men på något vis tog vi oss igenom det. vi flyttade ihop och kom in i en ny kris, och det klarade vi det också. ju mer tid vi gav det, desto stabilare blev det och vi landade liksom i våra roller. idag har vi varit tillsammans i 7 år, förlovade sedan 3. vi har levt i princip hela vårt vuxna, egna liv ihop och har liksom "växt ihop". idag är vi helt trygga med varandra. jag älskar honom fortfarande mer än allt, jag vill leva mitt liv med honom, men den galna brinnande passionen och svallande känslorna har ändrats till ett djupare muller. det är honom jag längtar efter på jobbet, det är honom jag tänker på när jag ser någonting som jag bara måste få dela med någon. vår galna vilda passion förändrades till det här lugnet som andra talar om, och jag är helt övertygad om att jag kommer spendera mycket mer tid med min sambo.

Min första kille tror jag faktiskt jag kände redan då att han inte var den rätta. Jag var 15 och han var 17, han var världens gulligaste men på något sätt för mesig för mig. Vi var ihop 4-5 månader och han tog vårt uppbrott mycket allvarligare än vad jag gjorde.

Nästa pojkvän var min "rätte", men under en väldigt kort period. Jag var himlastormande kär och när han gjorde slut helt plötsligt och utan förvarning bröt jag ihop helt. Grät tills jag kräktes och var ledsen hur länge som helst. Han hörde av sig ett år senare och ville börja träffas igen, och berätta samtidigt att anledningen till att han gjorde slut var att han varit otrogen dagen innan. Vi träffades inget mer.

Min nuvarande kille hoppas jag verkligen är min för evigt. Vi har haft extremt mycket drama tidigare i förhållandet, mest på grund av missförstånd och osäkerhet. Men nu har vi bevisat både för oss själva och varandra, att det verkligen är varandra vi vill vara med. När vi träffades var jag 17 och han 19 och båda ganska vuxna av oss, men på något sätt var vi nog bara inte redo för varandra. Allt detta drama har (tro det eller ej) varit bra för förhållandet, vi är mycket mer öppna med varandra nu och, som sagt, vet att det är varandra vi vill vara med. Jag tror inte jag har varit lika kär som jag var i den tidigare killen, men jag älskar honom av hela mitt hjärta och förhoppningsvis flyttar vi ihop i höst ❤️

Tror flera kan vara den "rätta" beroende på när i sitt liv man möts. Den rätta, jag 16 han 18, en kille jag älskar och verkligen trivdes med de två första åren. Vi bråkade aldrig. Bodde i princip ihop. Inga tjafs svartsjuka eller problem. Älskade varandra jätte mkt. Händig duktig på det mesta inom det praktiska, snickeri, mekaniker, svets osv. Han köpte hus efter 2.5 år, renoverade. hade djur ihop. men jag ville inte bo kvar på den här orten hela mitt liv som han. Jag "växte ifrån han"/gled ifrån han. Sista fyra månaderna bestod av mycket bråk och sura miner. Gick inte att kommunicera med han och få en förbättring. Så unga och jag vill lite annat i livet. Höll 3 år innan jag tog steget att flytta ut och göra slut. Fortsatte umgås ett tag. Är fortfarande vänner. Men det senaste halvåret var bara dåligt, umgicks knappt mer än att sova ihop, inga intressen ihop, inga aktiviteter utanför hemmet, vännerna prioriterades från hans sida. Han ville knappt vara med mig kändes det som. Upptagen hela tiden med jobb och verkstad. Han blev grinig på mig på grund av att jag inte gjorde något om dagarna (arbetslös) och inte kunde hjälpa till ekonomiskt mer än mat. Jag trivdes inte med han på samma sätt längre. Han kunde vara glad ena stunden och sur andra - för ingenting utan anledning. Insåg att jag ville ha en förändring, något nytt mer passande lik mig. Som uppskattar att umgås med mig. Nu väntar jag på en ny "den rätta" som passar mig bättre :)

Jag träffade den rätta när jag var 16. Mitt allra första förhållande. Detsamma för honom. Det är nu nio år sedan, vi är fortfarande tillsammans och allt känns så jäkla rätt det bara kan bli. Förhoppningsvis gifter vi oss nästa sommar. :)

#25 åh va roligt med bröllop! Grattis