Absolut! Har en alkoholiserad förälder, den andra hör aldrig av sig mer än när det gäller att låna pengar. Mina syskon kräver och begär en massa saker och tjänster utav mig men jag får inget tillbaka. Jag hatar min alkoholiserade far! Min mor och mina syskon hatar jag inte, men jag är otroligt besviken på dom.

Jodå, i tonåren fram till  25-års åldern hatade man. För man var så oönskad och fick känna det varje dag från både mor och far. Och syskon som totalt gjort bort sig. 

Numer hatar jag inte några, jag tycker bara vissa är hemskt tragiska och har för länge sedan plockat bort dem ur mitt liv.

Nej, hat känner jag inte.

Nej. Det har aldrig funnits någon anledning till det.

nej, tvärt om.

Det är väl inte så illa som hat och avsky men jag trivs inte i sällskapet av min familj. Jag saknar dom aldrig, så jag hör aldrig av mig. Behöver vi ses så ser jag till att det blir en så kort stund som möjligt. Pappa och syster är okej men min mamma klarar jag inte av alls.

Jag har trott att jag hatat, men egentligen haft en eller flera andra starka känslor som legat bakom. Mycket besvikelse, frustration och sorg gentemot föräldrar.

Hata är ett väldigt starkt ord. Jag har känt avsky och melankoli för min frånvarande pappa. De senaste 15 åren har vi hörts av mindre än en gång per år och han är inte intresserad av vad som händer i mitt liv, jag ser honom inte som min pappa och mår jättedåligt varje gång han hör av sig för jag inte vet hur jag ska reagera. Han är inte värd mitt hat.

Tycker också att hat är ett starkt ord. Jag var dock väldigt rädd och arg på min far under hela min uppväxt, ända tills jag flyttade hemifrån. Min pappa var våldsam mot mig och min bror som små, och när jag kom upp i tonåren övergick det till en psykiskt destruktiv relation. Nu går vi ganska bra ihop, tillslut. Vi behöver bara lite distans.

Nej.
Även om man kan "hata" sin familj när de inte låtit en göra vissa saker så kan man inte kalla det för att "hata" utan något man bara säger men inte känner.

#10 Iofs så kan man säkert hata sin familj också.

#10 Ja, en del, speciellt i tonåren kastar ur sig att de hatar sina föräldrar om de inte får som de vill.

Men en del hatar verkligen sina föräldrar eftersom föräldrarna inte varit bra föräldrar och gjort sina barn illa.

Ja det min bror gjorde har jag inte förlåtit när jag sett vilka konsekvenser det fått för flera människor

Jag kanske inte HATAR men ogillar skarpt min pappa. Han är lat, ohjälpsam, alkoholist, egoistisk, aggressiv och säger fula saker hela tiden, rasist och har väldigt konstiga dumma åsikter och tankar. Han är även snål och vill aldrig betala för sina barn längre (knappt mat). Får han inte alkohol vill han ta något narkotikaklassat. Han är ingen fadersgestalt.

Jo, kände rätt stor avsky mot min pappa men det var i vuxen ålder, när jag var litne var jag ofta arg och ledsne på honom men det var pga helt andra orsaker. Även om min pappa varit en apa rätt ofta så kan jag inte säga att jag hatat vare sig min mamma eller pappa. Färäldrar som har barn som aldrig varit arg på dem har i mina ögon int evarit bra föräldrar  ;)) (eller haft "turen" att få otorligt skötsamma och lydiga barn).

När jag var tonåring trodde jag säkert att jag hatade pappa och mamma när de förbjöd mig/hindrade mig från att göra dumheter i allmänhet, men det var mest ilska och besvikelse än _hat_. De har inte gjort något som förtjänar mitt hat även om de också gjort en hel del misstag. JAg älskar dem mest.

Hata är ett väldigt starkt ord.

Nej jag har aldrig hatat min familj även om jag sa det när jag var yngre men hata gjorde jag igentligen ute. Utan var bara allmänt arg ibland, över vissa saker osv (naturligt)

Jag hade svårt att komma överens med min mamma när jag var i yngre tonåren. Pappa jobbde utomlands och jag har alltid tytt mig till pappa och brorsan till mamma så när pappa var borta kände jag mig ensam och utsatt. Men det var bara 15åriga känslor som snabbt gick över även om jag och mamma ofta drog varandra mot hårs fram tills jag flyttade hemifrån. Nu har vi nästan en förbra relation, det har jag med båda mina föräldrar nu.

#16 Ja i tonåren rusar hormonerna i kroppen och många blir lite instabila i humöret och då slänger man ur sig sådana saker.

#18 Ja det är ju väldigt vanligt.

Jag tror inte att så många faktiskt känt hat, snarare stark avsky. Få vet vad hat verkligen innebär. Men ja, jag har avskytt delar av min familj. Min pappa ville jag ta livet av (men vi kmr jättebra överrens nu) min mamma va så dum som vägrade skilja sig. och min pappas mamma, kan inte kalla henne för min släkting. hon är för mig bottenskrapet av mänskligheten, vilket säger en hel del med tanke på att jag är väldigt låga tankar om människor  över lag. Men hat, nej, det har jag aldrig känt.

Som Yolle, hat är ett starkt ord som jag använder mig av till människor som plågar djur, mördar, våldtar barn och dylikt. Jag har en fader som jag inte ens pratar om nu, när folk frågar så säger jag att jag inte har någon kontakt längre bara och lämnar det där. Jag avskyr honom, jag kommer aldrig att få en relation till honom likt min äldre bror som inte pratat med honom på över tjugo år. Han var hemsk mot mig under hela min uppväxt, ville man ha något så var man tvungen att gå på knä, för han höll i pengarna. Men att umgås med mig och passa mig, det sket han i totalt. Han ville att mamma skulle uppfostra mig och när det passade honom så skulle han bestämma över mig. Han skrämde bort alla mina vänner, han gjorde att ingen vågade sig hem till mig och jag skämdes för att ta med någon hem. Han ringde till min skola, mina psykologer och försökte luska ut saker. Han psykade mig totalt genom hela min uppväxt, han stod utanför min dörr eller gick fram och tillbaka för att vakta så jag inte pratade med någon eller hade lampan tänd. Jag var tvungen att sitta i mörkret. Mitt hjärta låg alltid på helspänn när han kom hem från jobbet. Han hade ett sådant kontrollbehov att han alltid åkte hem på lunchen för att se vilka som var hemma, var jag inte i skolan blev det ett jäkla liv… och jag hade dessutom panikångest för skolan och ville inte heller vara hemma, men det förstod inte han, noll empati. Vart var min plats, vart var min fristad? Ingenstans! Ja, jag avskyr honom, jag vill aldrig mer se honom igen, jag får kväljningar av att tänka på honom för att han berövade mig mitt lugn.

Ja, för att den här personen alltid verkar tycka att jag gör fel, vad jag än gör. Dessutom är personen väldigt tjatig och dryg.

Fast hatar vet jag inte, har aldrig hatat personen men jag har tyckt illa om den.

Jag tycker väldigt väldigt illa om min storebror. Vår pappa är jag inte heller så speciellt förtjust i. Jag å min bror var bästa vänner när vi var små men sen hände nått och vi tål inte varandra längre…

har avskytt både mamma och pappa… nu har jag och pappa en mycket bättre relation, men den mellan mig och mamma kommer förmodligen aldrig repareras helt… Och det har inget med "vanliga" tonårsproblem/tonårsförbud att göra

Aldrig någonsin. Jag älskar alla i min familj :)