Jag känner igen mig i henne. Jag är exakt likadan. Eller var, kanske. Och är fortfarande till å från. Började må dåligt som 5åring och har haft självmordstankar sen jag var 8 och försökt ta livet av mig ett antal gånger.

Vet inte vad jag kan säga mer än att om hon verkligen vill vara död, så hade hon varit det för längesen. Innerst inne vill hon leva, men antagligen inte som hon gör nu.. Men den där lilla delen av henne som vill, det är ett hopp, och det, med hjälp av ditt stöd, kommer förhoppningsvis att göra att hon stannar och tillslut mår bättre.

Om du vill så kanske jag kan försöka prata med henne.

Hur ser det ut i hennes familj?

Har hon haft en kille?

Har hon varit kär?

Har hon hobbys?

#1 Känner själv igen mig till viss del, har haft några destruktiva perioder i mitt liv och känt att jag inte riktigt hör hemma här, och velat försvinna. Men mitt hopp har alltid fått mig att fortsätta så jag vet hur stor betydelse hoppet har… 

Nej jag vet, har sagt det åt henne också att jag vet att det finns en gnutta hopp i alla människor, för hoppet är det allra sista som överger en människa. Och jag tror att du har rätt i att hon vill leva, men på ett annat sätt. Har sagt det till henne också, men hon håller inte med. Hon säger att hon inte vill söka hjälp och inte vill försöka må bra, för hon vill inte leva det här livet. Hon tycker inte att hon hör hemma här. 

Och jag tror inte att det kommer att hjälpa att bara vänta. För mig känns det som att vänta på ingenting, för hon har redan mått dåligt såpass länge utan någon speciell anledning (även om det finns en del saker som bidrar rejält till hennes mående) om du förstår hur jag menar. Känns som att jag bara sitter och ser på medan hon försvinner mer och mer framför mina ögon. 

Tror dock inte att det är någon bra idé eftersom hon inte skulle bli överförtjust i faktumet att jag sökt hjälp på ett forum (dock har jag ju en anonym användare). Hon är väldigt privat av sig, vill inte att andra ska veta hur hon mår.

#2 Hon har en helt "normal" familj, tror att hon har en bra kontakt med sina föräldrar, dock pratar de inte mycket om privata saker. Hon är väldigt bestämd med att de absolut inte ska få veta hur hon mår. Finns inga större akuta problem i familjen vad jag vet, hon har inte nämnt något om det. 

Och jo, hon har varit kär och haft pojkvänner. Hon har en partner nu sen två år tillbaks. Tror dock inte hon har någon speciell hobby, inte vad jag märkt. Har däremot försökt uppmuntra henne att hitta någon, och göra saker.

#3 Min bästa vän gjorde såhär att han fanns där för mig 24/7.. Men hur mycket han än gjorde så hjälpte det inte mig. Jag mådde fortfarande lika dåligt. Sen skaffa han tjej och började fixa sitt liv, och bad mig då att fixa mitt tillsammans med honom. Så vi gick till VC båda två och fick antidepp och jag även samtalskontakt. Tyvärr blev det ju så att hans förhållande sabbade våran vänskap, och utan honom så är det väldigt svårt för mig att ta mig upp. Men om jag hade haft hans stöd som jag hade förut så hade jag troligtvis mått mycket bättre nu.

Så var hennes vän och stötta henne. Men du kan inte få henne må bättre osv för hon behöver professionell hjälp från någon utomstående, samtidigt som hon har ditt och andras stöd.

#5 Förstår hur du menar, stöttar henne alltid. Och har även sagt åt henne att även om jag ibland blir frustrerad över hennes situation så betyder det inte att jag slutar stötta henne, snarare tvärtom - jag lämnar henne inte. Önskar bara att jag fick henne att inse att hon behöver professionell hjälp… Och ingen kan hjälpa någon som inte vill bli hjälpt.

#6 Det är ju tyvärr så.. Man kan inte hjälpa nån som inte vill bli hjälpt och i slutändan är det bara en själv som kan hjälpa en.. När min bästa vän kom in i mitt liv och jag berättade för honom om min situation osv, så sa jag att jag inte ville bli räddad eller få hjälp. Nästa dag skickade han ett sms till mig och bara "dags för dig att du vänjer dig vid tanken för jag ska rädda dig".

Men som sagt, hon måste vilja ha hjälp. Hon måste vilja räddas. Livet suger ibland ja men det kan vara så sjukt underbart att leva ibland också.. Det måste hon ju veta eftersom ja, hon är kvar här.

Får man fråga hur gammal hon är?

Har du testat ta uppehåll från er relation? Att vara nära någon som mår dåligt tar på krafterna, och i vissa fall kan man stirra sig blind eftersom man vill att de ska börja må bra någon gång. Ibland händer det att man nästan bränner ut sig.

Jag har tre exempel på folk som försökt ta livet av sig. (Om det kan vara till hjälp)

Exempel 1; Min brors ex var självmordsbenägen hon med. Utåt sett var saker finfint, hon hade ett underbart dekorerat hem och verkade ha bra relation med sina föräldrar och syskon. Det kröp fram senare att - fast hon själv ville tro det - inte alls kände sig nära sin familj och att något hänt henne när hon var jätteliten. Hon sa aldrig vad, men det hade gjort att hela världen i stort var jobbig för henne, och för varje negativ händelse sedan dess hade det jobbiga bara byggts på. Min bror försökte hjälpa henne, men kände att han inte klarade av det och dom gjorde slut efter mycket bråk. Jag vet inte exakt vad som hände efteråt, men jag tror hon kom i kontakt med psyk.

Exempel 2; Min väninna har mått dåligt till och från under hela sitt liv. Hon försökte ta livet av sig i tonåren men hittades av sin mamma, som trodde hon gjort det för att bli tagen på allvar, men min väninna hade ledsnat på att ständigt bli mobbad, aldrig bli lyssnad på eller bli tagen på allvar av någon. När jag ville hjälpa kunde hon rakt av vägra eller säga "jojo" och sen skita i det eftersom hon ville göra allt på eget initiativ. Kritik eller "uppmuntrande" var ibland ovälkommet och ibland precis vad hon velat höra, det svängde. Ibland hörde jag inte av henne på månader när hon mådde dåligt. Hon började i terapi i vuxen ålder och har såvitt jag förstått börjat må betydligt bättre.

Exempel 3; Min syster är bipolär och har haft en trasslig barndom. De som försökt hjälpa henne har ofta antingen klappat henne på huvudet eller sett ner på henne, om någon som jag kom och ville hjälpa fick man höra att hon inte behövde hjälp och var då den som blev nedvärderad av henne.

Jag vet inge tom sånt här…bara att det är större än "känna hopp ch bli kär" och detta är även värre än en depression. Detta kanske kräver medicinering, det kan handla om en påverkbar obalans i "kemin" i hjärnan, eller vad som helst. Så uppmuntrahenne att söka hjälp igen. Nu jobbar ju fler innom vården än just den där kontaktpersonen hon inte gillade. Bra att hon har en vän som bryr sig och finns där, bränn bara inte ut dig själv i processen. :) Alla borde få ha en vän som dig. 

Min bästa vän försökte begå självmord och jag visste ingenting, jag blev såklart väldigt rädd men också lite sårad- att jag inte räckte till och att hon ville lämna mig och alla andra som bryr sig om henne. Att hitta nya vinklar är bra men ingen lösning. Hon behöver, som andra redan sagt, riktig hjälp och där kanske du måste vara beredd att berätta för hennes familj för att hon ska få den. Hur gamla är ni?

Be henne skriva av sig, kanske ta med det till psykologen så kanske de kan prata lite om det hon skrivit. Tycker inte hon ska bara gå till psykologen en gång bara för att det är en man. Försök förklara för henne att det kanske tar ca 10 samtal att lära känna varandra och känna tillit till personen samt att det känns stretigt i början att gå dit, men det blir lättare eftersom! :-)

#10 Fast det finns kanske en anledning till varför hon inte klarar av att gå till en man. Då borde man få träffa en kvinna, men man måste också öppna munnen och be om det.

#11 Absolut. :-)