Det där är så himla svårt!

Känner människor som helt enkelt "gjort slut" med alla personer i omgivningen som de upplever som just energitjuvar, som helt enkelt rensat ut dem ur bekantskapskretsen. Men hur lätt är det?

Man vill inte såra människor, man vill inte lämna "vänner" som kanske är hjälpsökande och deppiga samtidigt som man känner hur de formligen drar ner en i deras mörker…

Själv skulle jag inte klara att säga till någon; Du, jag orkar inte umgås med dig för du suger musten ur mig. Ring någon annan.

Nä, jag kör nog den fega varianten - har inte tid, drar mig undan, svarar inte i telefonen o s v och hoppas relationen skall rinna ut i sanden…  Gör den det så brottas jag sedan med dåligt samvete istället.

Förmodligen är det rätta svaret att man skall vara ärlig och uppriktig och med visst mått av diplomati försöka förklara för vederbörande hur man upplever det…?

Jag skulle helt klart kunna säga: "Va´inte så deprimerad, nu gör vi nått kul!" Men det beror nog på hur nära man står varandra också..

Jag har haft tusentals kompisar som mår dåligt och gör inget annat än att sitta och snacka om sinna problem hela tiden när man träffade dom. Säg åt dom att gå ut och gör något åt saken iställe för att bara sitta och klaga, då bygger dom bara sitt eget bo i "tycka-synd-om-mig-själv" träsket. Det är oerhört jobbigt med sådanna kompisar. Dom mår bättre utav att du talar om för dom hur det igentligen är istället för att bara hålla med dom. Det kan göra ont för dom i början men dom inser snart att det är som du säger. Detta har hjälpt på nästan alla minna kompisar.

Sen hade jag en kompis som var väldigt låg. Försökte med det ett tag men det fungerade inte. Det slutade med att jag inte orkade och sa åt henne att när hon hade slutat tycka synd om sig själv och börja tagit tag i sinna problem så kunde hon höra av sig igen. Ja, hon var väldigt arg ett tag, men efter ett halvår hörde hon av sig och sa att hon hade saknat mig och att hon insett att allt inte var så illa som hon först trodde att det var och i princip allt hade ordnat upp sig. Hon hade iaf tagit tag i sinna problem.

Jag brukar strunta i att svara. i telefonen…eller så gör jag det när jag stryker eller diskar så det känns som att man inte slösar bort tiden på inget…. Det hade varit annat om det inte låtit som en monolog hela tiden där vartannat ord är "jag"… Som tur är så har jag egentligen bara en kompis som är så. Men min svärmor är 5 gånger värre…

Jag håller med Sajberlena.

Du har ju två alternativ och det ena är att du drar dig undan, och låter er vänskapsrelation ebba ut i intet. För att skydda dig själv så hon inte tar all din energi.

Det andra är att du på ett lugnt och väl genomtänkt sätt pratar med henne om hur du känner det. Bäst är att inte lägga fram det som en anklagelse utan bara prata om hur du mår utav det här.

Att be någon rycka upp sig eller att säga åt någon att sluta gnälla, bara så där rakt upp i ansiktet är inget jag skulle klara av att göra. Att någon stjäl energi av mig, ger mig inte rätten att sätta mig till doms över henne. Så länge jag inte vandrat hundra mil i hennes skor, så länge kan jag inte avgöra hur "lätt" eller svårt det är för henne, i hennes situation, att "rycka upp sig".

Jag tror på ödmjukhet inför mina medmänniskor. Man behöver inte lägga sten på börda. Sen vad jag tycker inuti mig själv kan jag ju behålla för mig själv. Det ger mig inte rätten att såra någon.

Men - det är som jag ser på det, en högst personlig åsikt.

Att bara stå ut är inte att vara snäll. Om man verkligen vill att personen ska få ett bättre liv, så kan det vara så att man måste sätta upp en gräns. Kanske genom att i alla fall tillfälligt lägga relationen på is.

Det är viktigt att förklara att det är beteendet och inte personen som man ogillar.

Det är också viktigt att inse att man inte KAN lösa allas problem. De måste vilja själva. Om man ska orka vara medmänniska till dem som faktiskt påbörjar ett eget förändringsarbete så måste man ha energi. Därför tycker jag att man inte ska skämmas eller känna skuld om man sätter ner foten och säger Stopp.

Jag har också en sådan kompis. Hon klagade över att hon mådde dåligt i sin relation med sin man, de hade varit gifta i 12 år och har en dotter ihop. Sen flyttade hon ifrån honom, då klagade hon över att hon var så ensam och inget brydde sig om henne. Sen klagade hon över att de killar som hon träffat på kamrat.com inte ville prata med henne och att hon var värdelös och så vidare. Då skulle jag "trösta" henne och tala om för henne att hon var okej, ja mjäka med henne.

Droppen var att hon inte kunde se mig lycklig för att jag fått en brorson och var glad över det. Nu har jag inte pratat med henne på över en månad. Jag känner ingen ånger eller tycker synd om henne längre. Det är hennes liv, inte mitt …

#7 Ja, vissa blir tyvärr aldrig nöjda.

Jag hade men har inte nu. När jag efter flera år insåg att jag fick ångest varje gång hon ringde så fick det vara nog.

Du har fått många bra reflektioner om det här.

Det är skitjobbigt när ens vän suger musten ur en för man tycker ju om sin vän och vill vara ett stöd men man orkar ju inte hur mycket som helst. Det säger ju sig självt. När jag var i en liknande sits så brukade jag dra mig undan och undvika vännen tillslut. Visste inget annat. Visste inte hur jag skulle göra liksom.

Sen började tänka om … uppriktighet och rakhet kändes bäst så jag pratade med henne om det hela. Rakt upp och ner. Sen om nu vännen blir sur/besviken på en är nåt man får vara beredd på.

Jag kan ställa upp på att lyssna och finnas där men när jag själv inte orkar/har fullt upp med mitt så måste jag se över mitt hus först. Och att det inte beror på henne utan på mig och min ork. Det måste ju vännen acceptera och gör hon/han inte det är det ingen särskilt förstående vän. Vi människor orkar ju inte ta in alla andra människors problem i det långa loppet. Det måste ju finnas någon slags balans där.  

Håller med #6; gränser är viktigt. Med en vän så ska man ju kunna ha den kommunikationen att man kan vara rak, tydlig och uppriktig och är det nu så att det uppstår en konflikt pga att man säger ifrån så är ju inte problemet ens eget utan den andras; som inte kan förstå eller att hon/han är missunsam. Man ska absolut inte ta på sig nån skuld över det inträffade bara för att man sagt ifrån. Det är ju inte du som ska ordna upp någon annans liv; alla tar vi ansvar över våra egna liv. Att sen finnas där som en vän som lyssnar och stöttar är mer sunt men inte att man ger hela sig själv till 200 %; det orkar ingen.

Man har ju nog med sitt också .. eller?

Men.. tänk efter innan ni lämnar vännerna. Berätta att ni inte vet vad ni ska göra och inte riktigt orkar höra allt tjat om hur dåligt dom mår.. men,  tänk på att dom faktiskt kan må riktigt riktigt dåligt.. hjälp dom kanske att få kontakt med vården och en kurator eller liknande, gör något konstruktivt ni också, för det är fruktansvärt svårt när man är riktigt sjukligt nere att "rycka upp sig" som deprimerad är det nästan det värsta man kan höra. Men tycker ni om personen, försök finnas kvar på något sätt för den.. kanske mailkontakt, då kan du välja vad du orkar ta in.. eller ses mer sällan, bestämma en tid i månaden eller vad som passar… för den som mår dåligt behöver också sina vänner, otroligt mycket. Jag mår skit och har nu inga vänner kvar. I och med att jag inte orkar höra av mig hela tiden så droppar dom av… och så dåligt man mår då.. usch!!

Munkhammar: Väl och bra det där, men jag skal inte gå och må dårligt för att en kompis av mig mår dårligt själv och drar mig ned i skiten. Jag tycker värkligen man skal säga till innan man bara droppar kontakten, så folk vet varför man slutar höra av sig, men jag behåller inte vännër som gjör mig sjuka.

#11 För min del handlar det inte om en vän som har haft depression utan snarare hur en person ÄR i grunden.

Har man sen, som jag själv, stora problem med depression så är det knappast en relation som leder till något bra vare sig för mig eller för henne.

Annars håller jag med dig. Är man deprimerad så KAN man inte rycka upp sig. Det är som att säga till nån som brutit benet, "ja men så farligt ont gör det väl inte, gå lite ändå." Jag har ingen enkel lösning på det heller. När jag var deprimerad så gled jag ifrån många. Det är varken deras fel eller mitt. Det är bara så det bli ibland. Jag kan inte lägga nån skuld på dom, för en vän KAN inte hjälpa heller. Inte i mitt fall iallafall. Jag behövde professionell hjälp och medicin. Inget annat. En vän kan inte ge det, det blir för tungt att bära på.

Därför, alla som har svåra problem: gå och sök HJÄLP hos  kurator eller terapeut! Det är inte meningen att man ska gå genom livet och må dåligt. :)

jag förtjänar alltså att bli utan vänner för att jag mår dåligt… överger ni människor som har cancer också? bara för att dom har det jobbigt??, visst människor som är gnälliga och gnäller över allt och aldrig är nöjda är skitjobbiga, dom orkar jag inte med heller.. men resonerar ni likadant om vännen är sjuk? känns det bättre om vännen inte berättar hur han eller hon mår. spikar upp fasaden och ler och trallar glatt när ni träffas.. jag menar inte att någon som är sjuk har rätt att konstant berätta det och sitta och deppa ner folk men ibland så måste man som riktig vän ställa upp och orka med.. inte varje dag, inte dygnet runt, men ibland, vill inte du ha möjlighet att få stöd hos en vän när det är tungt? vad är det för värld där vänner inte ställer upp? en proffesionell hjälp är självklart när man mår riktigt dåligt, och vänner ska inte behöva vara samtalsterapeuter men allvarligt, att finnas där och lyssna då och då är väl inte för mycket begärt? ni bryr er väl om era vänner?? jag mår inte bra men ställer upp och lyssnar och pratar en stund när folk behöver, jag vet hur mycket det är värt…

som sammanfattning, folk som bara är snälliga och griniga av naturen är skitjobbiga och behöver få veta att man inte orkar med det.. folk som mår dåligt, är sjuka… behöver vänner..

Nej vet du vad! JAG har inte sagt att DU inte förtjäner vänner bara för att du mår dårligt. Jag sa att JAG skulle inte behöva bli sjuk själv och må dårligt för att en kompis behandlar MIG illa. Inget nämt om DIG.
Jag har inga aning hur DU beter dig mot dina kompisar, men jag anser du knappast daggar dom i ryggen som ajg har upplevt från den kompis jag slängde ut. Jag slängde inte ut min kompis för att hon mådde dårligt, utan att hon forstörde mig fullkomligt med att bete sig skit och gömma sig bak att hon hadde all rätt att bete sig så för hon mådde dårligt. Ta reda på all fakta innan du slänger ut antagelser på det viset, för nu sårade du mig rejält här.

det var inte meningen som ett påhopp på dig, jag blev bara ledsen när jag ser hur människor resonerar.. och gissar dessutom att jag inte tolkat allt som det är skrivet nu nhär jag läser det en gång till. jag läste det och såg det som att flera här tycker att man bara ska säga åt folk att ta tag i det och rycka upp sig eller hänvisa dom till professionell hjälp..

men det är ju som vi alla sagt skillnad på dom som tjatar ihjäl någon och dom som ibland behöver prata ut eller prata av sig.

sen tycker jag att du har feltolkat mig också, läs mitt inlägg en gång till och utgå från att jag är en snäll och vänlig människa som blev ledsen när jag tolkade det som att vänner inte ska ställa upp..

Jag va nog kanske lite taggig, jag ber om ursäkt för det, men jag är lite trött på at samhället tycker man skall gjöra allt för alla, även lida. Jag tycker inte det är rätt.
Jag håller helt med dig i det är inte en god vänn som vänder ryggen till en annan som mår dårligt, depretioner och andra problem är nåt man skal hjälpa sina vänner med. Det tycker jag så absolut. Men när man då hjälper dessa vänner och får skit, tar upp skiten med dom och får besked om att det får man faktisk acceptera för dom mår dårligt och har lov att bete sig skit så tycker jag det faktisk där går en gräns för vad man tar imot från såkallade vänner.

Jag har själv varit där, jag har mått illa, jag har varit djupt deperimerad i många år, och skadat mig själv när jag mådde som värst. Jag kom upp tack vare min envishet och goda vänner. En god vänn hjälper sina vänner, men en god vänn daggar inte den hjälpande i väggen, det va det jag ville ha fram men som kom ut så agressivt och klantigt..

fint, då menar vi samma sak..

#14 Ja, men du säger ju samma sak: att du inte orkar med folk som bara gnäller. Och sen påstår du att andra som gör det är taskiga? Ser du inte dubbelmoralen i det du säger? :)

Citat: "visst människor som är gnälliga och gnäller över allt och aldrig är nöjda är skitjobbiga, dom orkar jag inte med heller.. "

Vem kan avgöra vad man orkar? Orkar man inte så orkar man inte. Jag anser att jag är en bra vän som ställer upp på mina vänner men orkar jag inte så orkar jag inte.

Man kan inte begära allt av sina vänner heller. Jag begär inte att mina vänner ska orka med mig när jag har mått som sämst.

#19 Det jag menar är att folk som bara gnäller och och håler på och som aldrig blir nöjda, dom som gnäller hela tiden när man ses, dom är jobbiga och det kan man ta upp. Däremot tycker jag att någon som mår riktigt dåligt och behöver prata nån gång då och då men som man kan umgås med utan att höra det också är någon man ska kunna ställa upp för dom tillfällena det behövs.

Något oklart nu?

#20 Du svarade inte på mina frågor: Vem kan avgöra vad man orkar? Orkar man inte så orkar man inte. Jag anser att jag är en bra vän som ställer upp på mina vänner men orkar jag inte så orkar jag inte.

Jag kan förstå vad du menar, men tycker att din kommentar var onödigt dömande.

Du skriver bland annat: "jag förtjänar alltså att bli utan vänner för att jag mår dåligt… överger ni människor som har cancer också? bara för att dom har det jobbigt??, "

Tycker du inte att du låter lite dömande?

Man orkar det man orkar. Jag tycker inte att nån ska bli dömd som en dålig människa för att man inte orkar ta på sig nån annans sjukdom.

Du avgör vad du orkar. Att jag skrev som jag gjorde beror på att jag läste alla inlägg och bara såg inlägg efter inlägg där det stor dumpa vännen och har själv varit med om det så jag blev ledsen av att läsa det. Och det jag menar med att ställa upp är inte att ta terapeutens roll det ska man inte behöva göra om man inte själv vill det.

Det är skillnad på att orka och att orka. Alla har vi dessutom olika toleransnivåer.

Självklart så finns man där för sin vän, stöttar och lyssnar men samtidigt får man inte glömma att det finns nåt som kallas för gränser. Är det så att man lyssnar och stöttar och att det sen i långa loppet suger musten ur en så innebär det inte att man varit en dålig vän; man orkar helt enkelt inte ta in den andras problem längre .. nånstans tar det stopp. Helt mänskligt.

Då är det ju läge att personen söker proffessionell hjälp. Det är ju inte i en väns ansvar att försöka fixa till en annan människas liv.

Det är också stor skillnad på hur länge det pågår. Jag menar; om någon ältar ett problem i månader .. fine, det kan man ju som vän ta. Jag har exempelvis lyssnat på en vän om samma problem i över ett år. Hon behöver den tiden på sig att kunna bearbeta det som hänt. Hon blev lämnad.

Men när jag lyssnade på en vän som hade problem med sig själv, nattsvarthet, depressioner och ångest så blev det liksom för mycket efter ett par år. Jag kände att jag inte längre orkade. Jag tyckte t.ex att hon borde uppsöka proffessionell hjälp vilket hon vägrade lyssna på. Hur ska jag kunna hjälpa bättre än en proffessionell? Jag är inte utbildad psykolog. Så det finns gränser för vad man orkar med och hur länge det kan pågå.

Man är inte en dålig vän bara för att man tillslut inte orkar. Jag tolkade inlägget här som att det handlade just om att det gått för långt. Inte en person som behövde prata ibland utan att det hela tiden är så. Vänskap handlar om att ge och att ta och det är ingen ursäkt att bara för att man mår dåligt så ska ens vänner finnas där hela tiden. Det blir ju orimliga krav.

Jag har mått ruskigt dåligt under många år men aldrig att jag skulle belasta mina vänner om de sakerna. Jag kräver inte att mina vänner ska orka. Men det är just det .. en del verkar liksom se det som en självklarhet att andra hela tiden ska orka och att de själv inte behöver göra några större ansträgningar efterrsom de må dåligt. Inte ens en människa med brutet ben beklagar sig år ut och år in om samma problem utan att göra nåt åt saken. 

I vissa situationer får man helt enkelt nog och oftast är det väl när den andra inte gör nåt åt sin situation. Och det är egentligen inga konstigheter.

Det må låta hårt och jag menar nu inte att man ska dumpa sin vän bara för att den mår dåligt; det handlar inte om det och det hoppas jag ni kan läsa i mitt inlägg.