Jag tycker definitivt att ni ska sitta ner och prata om det. Hans matvanor låter ohälsosamma inte bara för ekonomin. Frukost, lunch, middag och kanske 1-2 mindre mellanmål bör vara tillräckligt ffa med tanke på att han har ett ganska inaktivt liv. Dessutom bör du verkligen lägga vikt på att han äter så mycket att du inte får tillräkligt för att täcka ett normalt dagsbehov. Det är inte ok!

1# Nej. Det är väl lite så man tänkte med. Att det är viktigare att han får möjlighet att ge efter dessa impulser, att han blir sugen. Och att han blir upprörd och fastslår att det är hunger. Jag tror inte riktigt att det är så, just. Att han är superhungrig - d.v.s.

Antar man tyckte det var ett lite annorlunda problem och ville höra just det - att man kanske inte alls överdriver! Lättare att handskas med om man hör lite åsikter från andra ibland. :)

Jag tycker inte heller att hans inställning till varken mat eller ekonomi är särskillt hälsosamt. Visst äter min man mer mat än vad jag gör, men inte flera mål om dagen, bara större portioner men det är väl helt naturligt. Jag funderar på om han kanske skulle uppsöka en dietist för att få hjälp med det. Man behöver inte vara över- eller underviktig för att söka sådan hjälp :)

JAg tycker inte att du är knasig---eller jo lite. Du verkar vara väldigt rädd att stöta dig med honom. Jag tycker det är knas när du int everkar värdera dig själv på samma sätt som honom för då hade detta svar avrit självklart. Du skriver först att man inte kanske kan säga åt folk att de ska äta mindre, du vill att _alla_ i relationen ska vara glada och nöjda.

Sen beskriver du en situation där din sambo beteende orsakar att DU tydligen måste planera dina mål och äta  mycket mindre, samt att ni sällan har pengar över efter månadsslutet. Det låter som att allt sker på hans premisser då. Han kan väl inte vara speciellt nöjd under detta?  Får jag fråga varför han inte tillför något till hushållskassan? Gör han något annat istället- förutom att äta upp era pengar (Dina- faktiskt).

Så jo, prata med honom. Ni är sambosar men det är dina pengar som blir uppätna och du verkar oroa dig en del över detta.

Om det är hunger han känner så är det jus vårt att säga emot det, men man kan känna hunger utan att det betyder att man måste äta just då. Hunger är dock, under dessa omständigheter- oftast "sug" eller att han kanske druckit för lite vatten. När han blir sådär riktigt hungrig, be honom dricka ett glas vatten först. Ibland kan törst uttrycka sig lite som hungerkänslor.

Om ni lever på lite och du är den som kommer hem med pengarna- så ska du iallafall kunna kräva en lösning som inebär att du får äta utan att oroa dig för månadssluten.

Låter helt galet! Här måste han ändra sig ordentligt! 

Hur mycket har ni att lägga på mat i månaden?

Jag kan känna igen mig i hans ''beteende'' men ändå inte. Jag äter ofta, för jag behöver rejält med energi för att inte somna på dagarna, men jag har också hund och är ute mellan 1-4 timmar/dag och traskar på.
Men om han bara sitter inne hela dagarna så verkar det skumt, kan man verkligen vara så hungrig och behov av så mycket näring när man inte gör något?
Så att han ''är'' hungrig kan jag förstå, jag själv behöver äta var tredje/var fjärde timme för att orka och han kanske funkar likadant som mig, men jag kan för kung och fosterland inte förstå att han behöver äta så mycket när han inte rör på sig? Hoppas ni hänger med hur jag tänker.

Och sen tycker jag ni ska diskutera det hela. Svårt om han blir förbannad men som det låter är det ju du som är i behov av mat om det är du som rör på dig dagligen och utför sysslor osv.

I tajta situationer får man liksom anpassa sig efter plånboken, efter det man har att röra sig på.

Varför har han inte jobb? Eller varför söker han inte jobb?

Jag skulle nog sätta mig med honom i ett gemensamt allvarligt samtal kring eran ekonomi och kräva att han skulle delta aktivt, ta sin del av ansvaret och komma med förslag till hur ni kan lägga upp en gemensam mat- och måltidplan för nästa månad inklusive budget.

Man kan helt klart ha behov av olika mycket mat. Min man äter nog ungefär dubbelt så mycket som jag på ett dygn, men då har han nog också dubbelt så mycket muskelmassa och arbetar mycket fysiskt. Självklart kan inte jag kräva att han ska äta mindre än det han behöver, men däremot behöver mer mat inte vara mycket dyrare om man planerar lite och väjer vad det är man äter mer av.. T.ex. om vi äter pannbiff och potatis och mannen äter et halvt kilo potatis mer än mig, (½ kilo potatis kostar kanske 3-4 kronor kronor).

Om din sambo är mycket smal kanske han har problem med för hög ämnesomsätning? (kolla upp med läkare?). Om han istället är överviktig kanske han inte på riktigt är hungrig utan sugen och är nån sorts matmissbrukare?  För mig låter det mycket märkligt att äta så mycket om man är stillasittande, har han alltid haft dessa matvanor?

Jag skulle bli tokig om jag var dig, inte mest pga hans mycket ätande utan pga att han inte verkar ta ansvar för situationen, det är väl inte ditt ansvar ensam att göra något åt eran situatione eller att planera bättre!

Ja. Lite demokrati i ett förhållande borde knappast skada.

Varför äter han frukost 8 och lägger sig sen igen?! Då kan han väl lika gärna sova till 10 och äta frukost då, sen lunch 2 och kvällsmaten vid 6 och ett mellanmål innan läggdags om han är så hungrig…

han låter som en jätte bebis som ska äta så ofta och tätt inpå.

Jobbar han inte?
Mitt ex/förra sambo jobbade och var VÄLDIGT aktiv, så han åt mycket men dock stora portioner och sällan.

Jag tycker man borde tänka på vad och hur ofta/mkt man äter när man inte har en ekonomi som klarar av sin livsstil?

Min pappa äter också mycket och ofta, rör sig aldrig, pensionär. Han äter frukost vid 8, sover IGEN (som din sambo) och äter sedan lunch, ibland äter han något igen 2-3 timmar efter och sedan ännu en gång innan han lägger sig och under natten har han mackor, godis, chips och ibland rester av mat. Han äter kanske lika mkt som resten av familjen TILLSAMMANS (mamma, tre barn, dock är vi små i maten).

Det är fan problem med jämställdheten den dagen Kvinnor frågar om de är själviska för att de inte svälter sig lite extra för sin mäns skull…

Drar killen in några pengar alls?

Alltså om han nu är hungrig så borde han ju få äta även om jag håller med om att det låter väldigt konstigt. Själv är jag också hemma och ganska inaktiv men då äter jag kanske bara en eller två gånger om dagen. Lite drastiskt åt andra hållet men ja. Jag undrar också som någon ovanstående ungefär hur mycket ni lägger på mat i månaden. Kanske är det bara så att han kan äta billigare? Jag vet ju inte alls vad han äter med att till exempel äta kött, sås och potatis 4-5 gånger om dagen blir ju dyrt. Ni kanske kan försöka göra lite större kok och blanda ner mycket grönsaker och sånt? Jag skulle se över vad som äts och hur man kan äta billigare. Jag hoppas verkligen han lagar mat till dig med? Att du ska svälta är inte rätt alls! Mitt tips är att se över hur ni kan äta billigare och inte mindre. Han kanske kan baka eget bröd om det går åt mycket bröd?

#12 ja det var dit jag ville komma. Jag kan lätt leva på under 1000 kr per månad på mat och då leva gott. Är man två har man ju stordriftsfördelar och kan leva ännu billigare per person. Bygger man maten på baljväxter som man kokar själv blir det billigare och nyttigare än mycket annat.

#13 När jag bodde ensam, iof åt på skolan lunch ibland, så lade jag inte ner mer än 1000 kr i månaden och då levde jag gott :) åt inte studentmat som nudlar och sånt jämt. Det mesta hemgjort (aldrig pulvermpos ex.) och sådant. Det jag tycker går åt och är lite dyrare är bröd (det är svårt att bli mätt på också, iaf. för stora karlar).

Om det inte går att ändra på situationen genom att prata med honom, så sluta ha gemensam ekonomi, i alla fall angående mat. När hyran är betald, behåll resten av dina pengar själv och köp den mat du behöver, så får han köpa den mat han vill ha. Som #10 skriver, det är inte själviskt att inte svälta sig för att en karl ska kunna vräka i sig mer än han behöver.

Förklara för honom att det inte fungerar som det är och att det bara finns två alternativ: Antingen drar han ned på sitt ätande så att du får tillräckligt, eller så slutar du betala för den gemensamma maten.

Oj. Så många som engagerat sig. Fint av er. Jag har haft lite strul med min dator, därför har man inte kunnat trilla in förrän nu.

Försöker summera lite istället för att ta inlägg efter inlägg.

1. Han har jobb. Dock så arbetar han hemifrån. Vid sin dator. Utöver det gör han ingenting. Han rör sig inte. Smal är han, men det säger ju inte allt. Undra hur insidan av kroppen mår? Speciellt om man inte äter frukt och grönt, utan mycket dåligt och mycket kolhydrater. (OK - nu var det inte VAD han åt som var noga, kanske).

2. Och som någon sade, tokigt om man känner att man behöver fråga om det är ok att tänka såhär, haha. Jag är egentligen inte rädd att stöta mig med honom. Även om det låter så. Storhandlar och planerar maten för att det ska gå runt. Men inte bara därför, tycker om att vara väl förberedd. Och så får man ett hum om vad man kan spendera på annat.

3. Och som någon annan nämnde : ekonomin har han ingen större koll på, nej. Har varierat vem som haft inkomst, men jag är den som haft fast inkomst och agerat mest ekonomiskt utefter de förutsättningarna man haft.

Jag sade slutligen helt enkelt att han handlar hem sin mat, och jag min. För det blev en ond cirkel där jag handlade hem allt, han åt av det, när det tog slut handlade han inte hem nytt, av det han ätit, eller ens något man gillar, utan det han äter.

Visst, må hända att det låter som att man blir utnyttjad. Men kan väl också nämna att självklarheter och vardagsarrangerande/planera inte är hans starka sida. (Diagnoser). Medan jag tycker om att ha full koll och skulle aldrig tänka på att vara allt för impulsiv så det resulterar i att man inte kan äta mat.

4. Nej, han äter mer än mig, ändå. Så är det. Brukar väl också ofta vara så. Men hans småätande driver mig till vansinne. Och att han blir upprörd att man inte förstår att han är så hungrig. Kanske en timme efter brakmåltid. Förstår inte alls, haha. 

Ni kanske kan tänka er, ändå. Blir ju irritation ibland om man bor så nära inpå. Och just detta är vårt förhållandes problem.

Men nä, har talat med honom ordentligt nu. (Inte första gången, i och för sig)

Oavsett, man får se till att "dela lika", eller vad man ska säga. Speciellt om en är aktiv och tycker om att vara ute, och sällan sitter stilla - och så det emot någon som föredrar att hålla sig inomhus och läsa, sitta vid en dator, eller något i den andan.

Visst, många har problem med det där. Att kontrollera "nu är jag sugen på något". Och jag som alltid ser till att ha skåpen fyllda (åtminstone i början av månaden) förser väl min sambo med ett himmelrike, i ett par dagar. Men sedan är maten slut. Mindre roligt.

Detta är väl i grund och botten ett ekonomi/pengarbråk. Jag som planerar, storhandlar och så han som alltid dragit till affären och handlat det han velat ha. (Och ni vet ju - är man hungrig, slinker gärna en hel del annat med).

Uppskattar att medmänniskor som ni finns. Som tar er tid för andra och ger er infallsvinkel.

Hur som helst, eftersom ekonomin är tight någon månad till, så kan han knappast välja att äta av det jag ser till att finns, tills det är slut, sedan gå och småhandla åt sig själv.

Fungerar det inte nu så får det faktiskt bli så att trots hans invändningar, så får var och en handla sin egen mat. (Fast lätt för honom att ha invändningar. För det innebär ju att han måste lära sig att ta ansvar för sin ekonomi, och inte kan förlita sig på mig).

Men nä - nu är det slut på tomma förpackningar, matvaror man trodde man hade hemma som "försvunnit".

Jag vill också passa på att tacka er för ert stöd, och engagemang. Jag tänkte aldrig att det är han som gör rätt på något vis. Men samtidigt känner man sig fånig när man står där och gormar över att ditten och datten är slut. Men det är ju verkligen något dagligen. Kan hända att man glömmer att köpa nytt ibland, visst. Men vore skönt om sambon kunde säga till åtminstone för att man en dag öppnar en tom frys när man var helt säker på att det både fanns det ena och det andra.

Ja - skulle faktiskt våga påstå man likaväl kunde vara den som fick mer käk. Stor och stark karl, bah. Sova och stiga upp, sedan bli stillasittande - det räknas då inte. Jag som är aktiv, ränner hit och dit, studerar på heltid får äta mig mätt.

Men ja, typiskt att en "liten" tjej ska ta ett steg tillbaka, mannen få mer. Eller ska och ska. Ja - han äter mer än mig. Men för att han är hungrig, eller behöver, eller är större? Större, ja. Behöver allt han hinner äta upp under dagen? Nej_.
_

(Borde jävlas och sätta hänglås på allt. Tänk vad snopen han skulle bli när man smög upp på natten för att äta, haha! Skämt åsido).

(Och på ämnet att småätande inte är något nytt. Hade inte kunnat sitta och trycka i mig käk, tills det tog slut, sedan veta - ah, ska iväg ett tag nu på jobb och lämnar kylen tom till tjejen. Kan man verkligen ha så dålig självbehärskning!? Så pass att det är "värt" det. Kanske i stunden, just då. Men efteråt blir det ju inte särskilt kul för någon av oss.)

Jag är dessutom inte så att man ringer släkt eller vänner för ett lån. Jag hade 7000 i månaden förut, nu inget, men snart mer, i alla fall, planerade, och fick det att går runt, trots hyra på fyratusen, djurens välmående, mat samt annat som kostar - ni vet. Inte så man kan hitta på massor. Men man överlever. Så fattar inte hur han lyckas äta så två inkomster trollas bort. Och nu har vi bara hans ett litet tag framöver. Det är då det verkligen varit tufft och tomt på mat.

Var väl dock irriterad innan dess. Eftersom vi hade två inkomster, men han skulle ta sin att köpa onödigheter och missköta det. För det är ju hans inkomst - köp hästkort för alla om du det vill, haha. MEN - du kan inte förvänta dig att jag ska hjälpa dig eller låta dig ta av mig när man har en budget, och han haft pengar, men klantat sig - om och om igen!

Dags att ta tjuren vid hornen, verkligen. Spårade väl ur lite här från mat, till pengar. Men tyckte att ämnena berörde varandra.

Han får skärpa sig. Och se till att lära sig det där med ekonomi i allmänhet, möjligen snacka med någon om det.

Att ta hela ansvaret och ha koll på ekonomin kan jag gå med på, faktiskt. För det går på vana och rutin. Men lika bra han är involverad så han fattar vad som kostar. Inte sant?

Nu har jag ventilerat till vansinne här, haha.

Drygt bara när vissa inte fattar att allt kostar, allt ska betalas. Just denne blir och blev daltad med hemma. Och blir. Klantar han, öppnar de plånboken. Och sagt att man vill ta avstånd och inte ha deras hjälp. För vi kan klara oss, när båda har inkomst, mer än väl.

Sista fråga, vore det övertramp att tala med hans föräldrar? Det gör mer skada än nytta. Om han spenderar på mycket, men inte mycket på det han borde spendera. Så hjälper de honom med pengar, köper vad de nu tilldelas för ursäkt. Men de pengarna han får går inte heller till något vettig! Dumheter. Ja, i alla fall, inte kritisera deras barnuppfostran. Men deras son är faktiskt inte tonåring mer, inte ens tjugoåring. Så kanske dags att strypa det flödet… Annars blir det ju aldrig ordning eller att lära sig av konsekvenser!

Oj, oj. Om någon nu ens orkar läsa. Jag blev så varm av ert stöd och era svar så kände att man vågade sig på att vara lite mer djupgående.

Han är dock underbar och fantastisk. Men detta är ju ett stort problem, som involverar fler områden. Skulle hellre spara pengar, resa eller hitta på något för egen, eller vår del. Snarare än detta.

Och ja, min titel kanske var missvisande, "Är man självisk?". Jag kände väl snarare "Överdriver man?". För man hör sig själv tjata och gnata och tänker, fy fan, vad tråkigt, detta sade man ju dessutom igår, och dagen före det… och så vidare

Bra att ni tar tag på med och löser detta Angående att tala med hans föräldrar… allså jag är bortskämd på alla sätt tror jag man kan säga. Jag skulle kunna ringa pappa och han skulle ge mig pengar direkt. Trots detta och diagnoser jag med så går jag aldrig till mamma och pappa. Ibland råkar jag typ beklaga mig över att jag ska köpa nya däck till bilen och plötsligt så har pappa köpt nya däck till mig. Jag säger ifrån och att jag vill klara mig själv, trots det, handlar jag på Ica med pappa sticker han fram kortet och betalar maten. Så jag vet inte om dom skulle lyssna på dig. Det är ju deras pengar och om han vill spendera dom på vadduvitycker är onödigt är det en sak mellan dom. Däremot tycker jag du kanske kan prata med dom och be dom om råd då han inte respekterar dina pengar. Eller jag vet inte. Jag tror problemet ligger hos honom och att det är något han måste ta tag i. Ok om han slösar bort hela sin lön och säger 'shit nu kan jag inte köpa mat' är det en sak men han verkar inte ha den tanken? Eller har jag missförstått saken?

Vet inte om det hjälper, men såhär löser jag och killen det. Jag lever på CSN och han arbetar då och då så vi har ganska smal ekonomi.

Vi lägger 2000:- var per månad till mat. Då är det mat som gäller, vill man ha nå godis/läsk osv frågar man den andra eller så tar man det av sina privata pengar. De pengarna ska räcka hela månaden och det får gärna bli över. 
Att vi lägger så mkt pengar per person är för att vi båda styrketränar hårt så då äter vi därefter också. Men är man stillasittande skulle vi med lätthet nästan kapa ner till 1500:- per person.

Hoppas det blir ordning på det där och att han förstår att han måste ändra sina vanor!

#17 Du skulle kunna prata med hans föräldrar, men då finns risken att han blir sårad att du gått över hans huvud eller på defensiven. Kan funka, kanske inte. Men då kanske han skulle fatta allvaret.

När du sa diagnoser.. vad kan det vara för diagnoser? Vissa sådana skulle kunna förklara hans beteende lite bättre.

Blir det inte bättre kanske han ska kolla upp om det finns mask i magen…

#22 Eller att han kanske är glutenintolerant? Många med glutenintolerans visar negativt på glutentester men vägrar gå upp i vikt oavsett hur mycket de än äter.. Tills de slutar äta produkter med gluten. Då går de inte bara går upp(ev. går ner) till dräglig vikt, de känner att de överlag mår bättre.

Problemet är väl att han känner sig hungrig, rastlös eller något annat. Tror han kanske kan behöva hjälp med sina diagnoser. Det är super viktigt. Hade aldrig klarat mig utan det. Tycker inte att diagnoser ska vara en ursäkt till beteendet ovan. Visst kan det varaen förklaring men ändå någon som ts och killen behöver lösa.

19# Nej, nej. Självklart. Vill de spendera pengar på sin son. Så får de göra det.

Och påstår inte att alla blir helt förvirrad och inte klarar sig på egen hand, bara för de fått en hel del.

Men vissa påverkas av det. Inte sant? Det kan du inte säga emot? :) Och vad man lär sig som liten, är ju vanligen grunden.

Sedan får ju vissa möjligheten att utvecklas åt andra håll. Alla gör inte det.

(Och jo, förstår det du skriver med föräldrar som envisas att betala ändå. Fast man inte hade det i åtanke. Det är nog ett ganska så vanligt fenomen).

Hade som förälder gärna velat stötta mitt barn i livet. Säger ingenting om det. Men om det i sin tur gör att mitt barn får en orealistisk uppfattning av pengar och vad som behövs skötas, då kanske man skall låta bli.

Är väl mer att min sambo ursäktar sig med att oj, har en räkning på si och så. Så får han pengar av dem. Så betalar han inte räkningen. Utan köper detta man sade var "onödigt". (Beror väl på hur man tänker, men snabbmat och godis är ju för mig inte nödvändigt om man lyckas komma över 200 kronor, när man inte har pengar, och inte kommer få på två veckor - samt inte har mat hemma).

Har inte för intresse att lägga mig i vad han gör. Han gör vad han vill. Men alla räkningar skall delas i betalningen, och vi båda ska bidra med mat. Att få det att bli exakt, kanske inte går, och det bryr jag mig inte i heller. Men detta är ju inte "oj, jag betalar lite mer och får lite mindre" - utan värre.

Mjo. Så är det ju. Min sambos vänner uppmuntrade mig till det. Att tala med dem. Eftersom de tydligen reagerat på det under hela deras uppväxt tillsammans. Visst, när de var små kanske hans vänner blev avundsjuka. Men nu, när de är vuxna, och säger de oroar sig för att han har så orealistisk syn på allt, då är det en annan sak.

Ja, vet inte vad du har för diagnos/diagnoser - men det gäller ju att hitta viset som passar bäst, och ändå fungerar. Men så är det ju för alla. Om det så är att se till att ha ett schema över vardagssysslor för att de ska bli gjorda, eller om man inte har något problem med att "göra det man ska" och man har inget problem att genomföra det, och slutföra. Alla får hitta sitt vis att få vardagen att gå ihop, och det kan man ju tala sig fram till så det passar båda.

Nu blev det kanske lite off topic, jo. Många tankar som snurrar!

20# Precis. Det är som du berättar som man helst skulle vilja ha det. Sedan kan det väl variera, beroende vad man har för intressen. Men ni hade tur och hittade varandra som båda var träningstokiga? :)

Jag hade budget och koll innan vi flyttade ihop. Nu har man det, ett tag. Sedan rasar det, haha. Svårt när man är två, och bara en följer!

Och det är också sant, med 1500. När man var student från början klarade jag mig på det. OK, blev mycket pasta och annat som blir rätt trist. Men ändå, det går om man tänker efter lite.

Personligen lägger jag gärna lite extra på mat. En hummer tilll frukost t.ex. (Nej, nu hittade jag på, haha. Önsketänkande. Nejdå). Nä, men fräsch sallad, gärna lite skaldjur ibland (inget tjusigt! räkor eller liknande), fisk och så. Om man får ihop en budget och får äta gott och fräsch på så vis, varför inte? Mat är ett intresse. Så - mina matkostnader blir egentligen "mer". Dock är det inget som påverkat honom, alltid planerat så man har (ok, borde haft, tills han tog det) kvar hela månaden, behöver aldrig be honom köpa något åt mig, för fixat det.

Så, vi har som sagt mestadels haft, var och en sköter sig själv. Men kände att det blev till att tröttna just för man planerar, och spenderar lite mer på att få lite kött eller fisk då och då.

Men nja, kändes si sådär. Han tog av mig - köpte inte nytt, och det han hade hemma och köpte hem var.. pasta, pasta och pasta. Billigt för han, javisst. (Kan inte äta pasta mer. Tjatade ut i min första egna lägenhet…)

Men man känner sig ju lite snål med, nej, rör inte det där, ta inte det där, det där är mitt. För när vi haft att vi köpt separat har ju verkligen allt här hemma varit mitt. :D För han gjort annat för pengarna sina.

Nåja, kanske är en idé att antingen säga att han får storhandla sitt, mer. Eller ge mig en sudd så man kan handla hem åt oss båda med både mina och hans pengar. Eller ja, bättre om han följer med.

.. Sedan var det väl dock småätandet. Svårt att säga åt någon "Du är bara sugen nu, säkert" när personen är helt övertygad om att de är vrålhungriga, haha. Jag-vill-ha-det-och-jag-vill-ha-det-nu-mentalitet.

Uppskattar era historier och goda råd. Vi har gemensamt försökt med matlistor och så. Men han vet inte ens vad som borde finnas hemma, fattas. Mycket sådana problem. Antar man har en hel del att stå i. >.<

(Och så kan man ju hoppas att han tar sitt förnuft till fånga och engagerar sig! För ska det alltid vara såhär så blir det faktiskt så att vi får bo på varsitt håll.)

Så det är okej med dig att han spenderar pengar på sina intressen? Ni verkar vara lite på olika nivåer i livet. Han är kvar i sin ungkarlsmentalitet medans du har gått vidare från student till ansvarfull vuxen. Ofta om killen i fråga inte är redo att släppa sina gamla beteenden kommer det bara fortsätta, och när du inte vill leva på ungkarlsvis längre blir det tjat och tanda-gnissel. Eventuellt att du får acceptera att han inte är redo att ändra sig eller att -som du säger- ni flyttar isär.

Vad hade han för diagnoser? Aspergers? Autism? Bipolär?

26# Sjävklart är det helt ok. Och det är inte heller min ensak. Men det blir min ensak när man är sambos, och någon väljer att inte bidra så som den borde, men bejaka sina intressen. För att sedan få vända sig till mig. Trots att han har mer pengar i månaden. Dubbelt, gissningsvis.

Det må så vara. Eller det ÄR så. Men man kämpar ju emot samma mål - att ha hyran betald, givet, och mat på bordet. Man kan tycka det borde vara prioritet nummer ett för honom med, förstås. Sköter han det har jag inga invändningar om vad han spenderar på.

Exempel : (Detta just har inte hänt, men liknande scenarion). Vi har det dåligt ställt och kanske knappt mat. Han får en idé att nu är det lämpligt att handla ny valfri elektronisk pryl. Sedan är vi strax utan mat igen.

DET tycker jag faktiskt är dumt. Om man handlar så man påverkar båda.

Vet inte hur mycket man ska outa på det viset. Han är ju datornörd. Kanske inte så troligt att han sitter just här och kollar runt i och för sig. Så där var man kanske överdrivet nojig. :) Aspergers.

Självklart påverkar diagnoser! Själv kan jag inte göra typ något vissa gånger. Jag tycker det mest störande är just hur han saknar respekt för ditt. Det är det jag personligen hade blivit tokig på. Det handlar ju om respekt att inte äta upp all mat och lämna sin partner helt utan. Samtidigt är samma sak. Man betalar gemensamma saker före sina egna nöjen. Jag tror att det är det som stör dig (det hade iallafall varit där skon klämde på mig i detta fallet). Jag vet faktiskt inte vad du borde göra. Prova med att prata med hans föräldrar eller iallafall be dom om råd. Dom kanske kan hjälpa till med vad han faktiskt gör med pengarna. Att det går till en viss räkning eller så. Att, i stället för att han för pengarna, att dom betalar räkningen för honom. Jag vet faktiskt inte

Jag menade inte att han inte fick lägga pengar på sina intressen alls, jag borde formulerat mig bättre.

Men ja, som du nu beskriver ville jag veta om han lägger pengarna som borde gå till mat på nörderi.

Min kille nördar också som bara den, men sen vi flyttade ihop lägger han hellre pengar på saker som gynnar oss båda istället på att köpa fler samlarsaker. Han är den som drar in mest pengar, men eftersom jag är den som har minst jobb är det jag som handlar och tvättar. Dvs hushållskassan är helt i mina händer.

Kanske att ni kommer överens om en sak; att ni har en gemensam matkassa med 5000 på. Han betalar tre och du två. På så sätt är det garanterat att iaf en tredjedel av betalat mat är sånt som du faktiskt hinner äta innan det är borta.

Ah, jag misstänkte det. Det kan mycket väl vara så att du måste prata med honom på ett sätt han kan förstå och sätta sig in i. Att du tar exempel med honom i huvudrollen eller liknande. Risken är stor att han inte kommer vilja ändra sig om han inte verkligen, verkligen, verkligen måste, eller är bra motiverad.

Och jo, fungerar det inte ihop. Så får man bo isär. Det är väl inte svårare än så.

Låter kanske som allt är sämst och värdelöst. På det viset är det inte.

Känns bara trist att flytta isär, för vi har varit vi två i så många år. Och målet är ju att bo ihop, förstås. (Men har inga problem med att bo ensam heller).

Ja, alltså, eftersom det är lite vardagsting som han har väldigt svårt med, och svårt att lära sig av sina misstag, så är det ju inte troligt att han får någon form av insikt ändå, av sig själv, och sedan ändras till att  kunna hålla ihop vardagen.

Har erfarenhet av detta sedan förr. Ex, bland annat, manliga familjemedlemmar. Som fortfarande lever lite "tokigt" och antagligen aldrig kommer sluta med det.

Sedan får man ju hoppas att man som ett par kan anstränga sig för varandra.

Jag började ju att skriva om maten. Var frustrerad just då. Och är väl. Men ja, så nu började man även tala om pengar och annat. Virrade väl lite och svävade ut. I brist på bättre ordval, de vardagssjälvklarheter, som för många är just detta - självklarheter. Är inte alls det för honom. Det kan jag acceptera. Till den gräns att det påverkar mig/oss/han. Stöttar och hjälper honom på den fronten.

Men något säger mig att gammal vana, i sin tur, säger honom att "Här är min chans att smita undan ansvaret". Så står man där och gör det man skulle visa honom hur man skulle göra. Det skulle man ju hållit fan på så allt inte blir som "tomma ord" (Hot lät inte lika passande i detta sammanhang).

Tala ordentligt ska vi absolut. Men ibland är det svårt att man ska förväntas ha tålamod med någon eftersom de kanske inte finner samma saker uppenbara. Nej, så kan det vara, har överseende. Men det kan ju inte gå för mycket åt andra hållet heller. Att en persons vis att vara skall anpassa hela vardagen, för att det som är eller de som tänker "annorlunda" behöver mer plats? Är ju bara nonsens. Gäller att hitta ett vis, tillsammans, som båda trivs med.

Yllhilda, missade det angående gluten. Jag tror detta rotar sig i rastlöshet. Men egentligen, vem vet? Speciellt i och med att han inte går upp särskilt mycket i vikt, trots ingen motion och mycket kolhydrater. 

Om du är villig att prova (även om det kostar mer) kan du börja köpa glutenfria produkter. Finns ju massa sådant. Eventuellt mer potatis och ris eftersom pastan kan bli lite dyr i längden. Sen ser du om det blir som med min kille, att han inte längre får ilska utbrott, är lugnare, äter mindre och gick upp till normalvikt.

De behöver ofta mer egentid och plats, det är därför det kan vara prövande att bo med dem. Men en enda person ska inte få bestämma hur båda ska ha vardagen. Om det inte går att mötas halvvägs brukar det sluta med att båda går skiljda vägar.

31#
Ja, det är värt att prova. Får tacka dig för tipset. :)

Det stämmer. Men så är jag med, ändå så. Av naturen. Just det är inget problem för min del. Jag är nog den av oss två som behöver ensamtid mest, nästan. Fast skiljer sig, ändå. Jag går inte upp i något totalt på samma vis.

Det är ju så. Men det blir lätt att det glider över på hans vis, så att säga. För han kan skita i saker och ting, gå upp sig helt i annat.

Trots allt, ska vi finna en lösning som passar just honom med, och mig. Så behövs ju hans tänkande, eftersom en annan gjort saker utan att "tänka". Ja, att man inte har det jobbigt med att få ihop vardagen. Utan att man gör det bara, alltid gjort.

Du verkar ha erfarenhet på området? Lever du med/eller med någon som har diagnos(er)? (Om det är för privat så behöver du självklart inte svara!)

#32 Så lite så.

Viktigt att poängtera att han inte käkar saker med vete eller gluten i, för vissa är så känsliga för glutenet att de kan reagera på att ha smörat sin glutenfria macka med samma smör som använts till vanligt bröd. Lyckligtvis ger det resultat redan efter en till två veckor. Så pinan blir inte onödligt lång om det visar sig att det inte var gluten. 🙂

Jag har flera i min omkrets som har aspergers, samt ett ex. Dom har varit väldigt olika. Sammanfattat kan man säga att; ja, man får flexa sig själv för att kunna leva med dem. I flera fall mer än vid fall av ekonomi och hushåll, vilket man kan få göra i alla relationer, men i dessa handlar det ofta om att man antingen är den som bestämmer allt nästan som en förälder eller att man får ge upp mycket av sin frihet för att de vill ha det på ett visst sätt.. Ofta växlar det mellan de två.

Tänkte säga tack för ert engagerande!!

Men eftersom vi prioriterar så olika så bor vi nu på varsitt håll. Och det känns som det bästa.

Visst är det så att det känns som ett mål eller belöning att tids nog bo ihop. Men om inte det fungerar, så är det inte hela världen om man fortsätter fast man bor isär!

Bättre att då jobba på dessa olikheter och se om det kan fungera att leva ihop framöver. Det kan bli för intensivt när man lever mitt i det, har jag upplevt!

Men nu fick man lite distans till situationen eller vad man ska säga. Och väljer att se det positivt!

Låter som ni hittat ett sätt att fungera på :) Kul att läsa, lycka till! :)

Jag tror också det är den bästa lösningen för er just nu :) skönt att det löste sig och lycka till i framtiden