Jag brukar nog föredra att dra ut på det och ta det lugnt är väl inget fel lära känna varann först

Jag är för det mesta någon som gillar att få tid på mig, gillar inte att skynda, gillar att tänka 😃. Sedan blir det ju inte alltid så när känslor kommer in i bilden men jag föredrar ändå att få tid på mig att lära känna en person innan jag dyker med huvudet före. 

Det mest framgångsrika förhållandet jag varit i började med att vi pratade och chattade i 5 månader innan vi träffades (eftersom jag bodde på Gotland och han på fastlandet). Vi pratade om allt och jag vi berättade båda saker för varandra som vi inte hade pratat med någon annan om och jag kan ärligt säga att han fortfarande är en av de personer som känner mig bäst. När vi sedan äntligen träffades så klickade det lika bra (om inte bättre) irl.

Jag har inga problem att dra ut på dejtande innan man går in i en relation, men jag skulle dra mig undan om det inte var minsta fysiskt ganska snabbt.

Det finns absolut inga regler! Själv tar jag det nog hellre lugnt än att skynda på, varför stressa fram nånting? Jag tror det kan förstöra mycket. Skynda långsamt :)

Det beror kanske på varför det går snabbt. Om båda är helt och hållet med på det, varför inte? Mitt nuvarande förhållande kom igång snabbt och det var för att båda kände att det var helt rätt så vi inte ville vänta.

När jag träffade min sambo tog det ett tag innan jag vågade erkänna att jag älskade honom. Tror det tog kanske 1 månad innan jag verkligen öppnade mina känslor. Då hade vi träffats varje dag iallafall en stund. Minns inte hur länge det var men när jag väl släppte efter gick det undan. Vi skulle ta det lugnt men sen ringde han mig och sa att han hittat en lägenhet. Jag frågade om jag skulle ringa och visst fick vi den trots att det var typ 100 pers som ringt. Han sa att han inte ville bo här utan mig även om jag inte kunde betala. Så 3 månader från det vi träffades bodde vi tillsammans. Det var inte meningen att det skulle gå så fort. Det bara blev så. Det var helt enkelt rätt. Fast jag vet inte om jag skulle rekommendera samma hastighet för någon annan. Tror också på att man ska ta sig tid. Även om jag inte själv gjorde det. Kan tillägga att jag har psykiska problem som jag kommer få leva med hela livet. Men han ville leva med mig ändå. Några veckor efter vi flyttat gick jag in i en depression. Tog mer än 6 månader att ta oss igenom det. Trots de ville han ändå leva med mig. Nu har vi varit tillsammans i 3år i juni. Allt är lika bra som det alltid varit och vi gör oss mentalt förbereda för att försöka bli med barn. Förlåt mitt babblande. Poängen är att för mig handlade det aldrig om långsamt eller snabbt. Det bara föll på plats. Men jag rekommenderar alltid folk att ta tid på sig.

Jag vet flera som aldrig 'dejtade'. Dom var intresserade av varandra, dom tyckte dom passade bra ihop, och det var det. Flera av dem är fortfarande ihop flera år efteråt.

Jag har olika erfarenheter- tror det handlar om kemin och att man är ärlig mot sig själv och den andre- då är det skit samma hur snabbt det går- bara båda hänger med lika snabbt :) Hur ofta har man inte fått höra efter nån månad/veckor av "upp över öronen-förälskelse" att "Det går för fort"- eller ännu värre, känt det själv.

Med min nuvarande tog det rätt långsamt…speciellt med anke på att vi efter 5 år vare sig är förlovade eller sambosar. Men vi har börjat fundera king att slå samman våra bon så småningom. Vi vet att det finns där ute i framtiden någonstans, vi har bara inte så jätteborttom dit för vi har det så bra där vi är nu.

Problemet med mina ex är att vi flyttat ihop alldeles för tidigt och ignorerat de problem som uppstått när man lever så nära inpå och lär känna andra sidor hos varandra.

Jag dejtade någon och det gick för fort fram. Fy tusan säger jag bara.. hade jag väntat hade jag nog sluppit all skit jag var med om :)

Så jag föredrar långsamma dejter, hehe.

Halvt om halvt skulle jag säga. Jag har haft relationer som gått väldigt snabbt framåt och det har jag gillat.  

Ibland träffar man någon som det bara klickar med och då är det ju inte konstigt att man är ivrig och det går fort framåt. Är det meningen att man ska vara tillsammans så fungerar det oavsett. Jag tror att samma problem dyker upp förr eller senare oberoende av om det går fort eller långsamt. 

Nu är det en jag är intresserad av men det går oerhört långsamt, alldeles för trögt för min smak.. Är så att jag tröttnar istället.

Tror jag instämmer med #3.

Beror lite på vart i livet man är också osv. Men jag vill inte gå och vänta på killen helt utan fysisk kontakt om jag redan vet att jag är intresserad.

Vill iaf. hinna lära känna personen och veta vart vi båda står innan jag vill komma ut med att vi har en relation och det kan ju ta tid, under den tiden kan man ju bara dejta lugnt.

Intressant att ta del av era åsikter :) 

#11 tycker inte heller det e nån ide att dra ut på det om man är säker vad man känner. 

Men kanske är det så att det är väldigt individuellt och vilken personkemi som uppstår. Senaste förhållandet gick det oerhört snabbt allting. Jag fick förklaringen att det gick för snabbt, och nån vecka senare blev jag dumpad. Men tror också det kan ha att göra med "vem" man är tillsammans med, om de är osäkra på sig själv eller inte är beredda för förhållande eller vad det kan vara.

Jag flyttade ihop med min sambo efter ca 4 månader och vi hade väl två-tre dejter innan vi bestämde att nu är vi ihop. Dessutom träffade han min familj bara någon dag efter vi blivit tillsammans. Så jag tycker nog inte nödvändigtvis att långsamt är en fördel.

Men till saken hör väl att jag var 25 och han 34 och vi är båda mycket kräsna typer som inte dejtar mycket utan väntar med att satsa tills vi är säkra på att det finns en stor chans att vi passar ihop med den andre.

jag och min sambo skippade dejtandet helt och hoppade direkt i säng med varandra :P vi har varit tillsammans i 7 år nu. tror inte det finns några generella regler alls. ibland tar det tid och ibland går det fort,så är det bara :)

Jag tycker man ska låta det ta sin tid. Jag och min sambo gjorde lite blandat. Vi träffades en vecka i april 2011 och bestämde oss efter den veckan för att vi var intresserade av varandra och inte skulle träffa andra. Vi kysstes inte eller något under veckan, utan det var endast "lära känna varandra"-tid. 

Vi träffades en vecka i juni samma år och hade vår första kyss efter ungefär halva veckan. Vi bestämde sedan att vi skulle bli ett par.

Sommaren gick och vi träffades inte mer (kan ju säga att jag bodde i Västerås och han i Köpenhamn), men så blev det augusti och vi beslutade oss för att flytta ihop. 😂

Det var inte förrän vi redan  bodde ihop som vi sa till varandra att vi älskar varandra. Så det blev en riktigt konstig ordning på det hela.

Kan tillägga att vi har vår 2-årsdag om en månad :)