Fast man behöver ju inte vara speciellt seriös även om man förlovar sig. Det är ganska lätt att bryta något sådant.

Jag tycker du ska göra slut redan nu, är det sådana problem i förhållandet är det ingen idé.

att "tvinga" honom att förlova sig kommer tyvärr inte bli någon säkerhet för dig :( du kommer tvivla ändå, tro mig. Ni måste vilja samma saker för att det ska fungera, eller iallafall vilja kompromissa vad ni vill. låter som att han måste ta reda på vad han vill så att ni kan komma överens :)

Helt klart är ni inte på samma våglängd, du vill nog mer än han

Att tvinga nån till förlovning är ingen bra idé, det är nått som båda ska vilja o känna att det känns rätt, en förlovning är ju samtidigt en bekräftelse på att man vill gifta sig o dela resten av livet med sin partner. Ni är 20 år o träffades som 13 åringar o det är tidigt, för att få ett livslångt förhållande, visst det kan funka, men väldigt ovanligt. Personligen tycker jag att du bör lämna honom, du kommer att hitta en kille som vill ha dig 365 dagar om året.

Nej, ni är inte på samma våglängd! Har ni hållt på till och från i sex år, vad får er till att tro att det skulle funka denna gången? Ni verkar bara tära på varandra och ni vill inte samma sak. Ni måste vara ifrån varandra på riktigt och gå vidare med era liv.

Är kraven dessutom redan ett problem för honom så lär inte förlovningskravet bli bra heller. 

Passa på och bo själv! 🙂Tror det är en bra erfarenhet.

Ni har som många redan påekat, varit tillsammans väldigt tidigt och länge, och som du själv säger: man växer kanske isär. Alla 20åringar är inte redo att förlova sig, gifta sig och flytta ihop även om man råade hitta "den rätte" redan när man är 13. Tänk över om du verligen får det du vill av den här killen eller om du stannar för det är tryggt och skönt för det har alltid varit ni.

Och jag skule slå ur skallen att Joel Kinnaman skulle va en snygg och enkelare kille. Tror 20åringar som är så pass mogna att de vill slå ina påsar samman och skaffa fmailj  oh hela konkarånge och alltid är på exakt samma sida som sin sambo/partner är rätt ovanliga.

Flytta hemifrån, men själv? m du älskar honom och vill fortsätta så kan du inte bara tinga igneom din vilja, du får snällt vänta ikapp honom också. Vill du inte det så lämnar du honom. Jag skulle vänta ikapp, efterosm du bara är 20 och inte borde ha brottom någonstans.

Att jag tvingade honom ville jag ju såklart inte att han ska uppfatta det som. Jag menade mer som "hallå vakna för fan. Sluta krångla och bestäm dig för något någongång". 

Vi hade ett jättebra förhållande och pratade om att flytta ihop men sen när han började "krångla" igen och hålla på så tappade jag lusten och orkade inte hela tiden vara en "klippa" som är förstående och gör allt för honom. Det suger. Om jag får uttrycka det så men nu är det slut med det. 

Känner att jag lika gärna kan vara själv då jag får höra "Ja, men du är ju BARA 20 år. Du kommer få hjärtat krossat MÅNGA gånger till blabla." Ja joo. Men jag är klar på fjortis-förhållande fronten. Är det inte på riktigt kan det F-N vara.

Det blir tvång oavsett vad du egentligen menar- du lägger ett ultimatum. Det blir ett tvång. "gör detta eller det är slut"- ser du några valmöjligheter där utom ja eller nej? Lyssnar du och förstår du inte hans ståndpnkt? Vad som får mig att känna; Men gör slut då! " är att du känner att du behöver ett bevis, vad som helst- förlovning, något. Som andra redan sagt- bevis är inga garantier. En relation är något man hela tiden arbetar med för att få det att fungera, det är inget man kan få en garanti och sen luta sig bakåt och tro att nu är allt fixat. :D Menar inte att låta hård men det känns som att problemet är din egen osäkerhet, att han känner som han gör (eftersom han bara är 20) förstår jag.

Var inte en klippa då, och varför är det att krångla när man ifrågasätter något i relationen? Han krånglar inte i mina ögon, han rusar inte in i något, ser inte att du har rätt att bli arg på det, varöfr skulle du inte vara förstående, det är så han känner och vill du ha annat så gör slut.  Så tycker jag.

Vad är "allt" som du gör för honom?

Du ska såklart inte behöva uthärda att ni är på och off hela tiden, det får han sluta upp med. Däremot om du är den som hela tidne pressar på om saker han inte känner för/Är redo för ännu så kan jag förstå att _han_ tappar lusten. Du ogillar krånglande och han ogillar uppenbart att du försöker manipulera honom till saker han inte vill/pressar. Om detta varit omvänt- en kille som hotar att dumpa tjejen om de inte flyttar ihop eller förlovar sig etc så skulle det blivit ett jädrans liv.

Jag förstår ditt resonemang och såklart att det inte är någon "garanti". Det förstår jag också. Det finns inga garantier. Men jag är så trött på att han hela tiden vill ha pauser hit och dit. Av och på och av och på. 

Jag begär inget av honom annars. Han tycker det är jobbigt med det sociala. Jag skyddar honom mot min familj så han slipper min "gå-på-iga" far och hans nya och han behöver inte träffa mina kompisar eller följa med mig någonstans. Jag frågar ju såklart, men säger han nej så accepterar jag det fast jag ibland kan bli lite sänkt av det. 
Då tänkte jag liksom "Han är inte redo. Låt det ta tid så får han komma på det själv". 

Då för någon månad sen hade jag och min killkompis varit i ett naturreservat då vi båda fotar ganska mycket och då när jag berättade det så utbrast då exet som han nu är "Men vad roligt, jag ville ju också följa med!" Då blir man så glad! 
Sen när man frågar gången efter så blir svaret alltid nej. 

Samma sak att han tidigare pratat om att flytta ihop och velar mellan det. 
Ena dagen älskar han mig mer än sig själv och gör vad som hellst och andra så vill jag för mycket, är för otålig, pressar för mycket och ja. 

Jag är en sån tyvärr. Jag har bara tålamod till ett visst. 

Sen var det ju på tapeten innan att vi skulle göra slut innan jag kom med det ultimatum jag nämner här. 
Jag är inte fulländad och jag är inte alltid rättvis och gör allt rätt. 

Han är inte redo för det. Och jag orkar inte det här fram och tillbaka så jag gjorde slut.

'när jag sedan frågade "Vad hade du själv föreslagit?" 

varpå han svarar "inte fan vet jag" så skrev jag bara att han kunde slänga mina saker och att jag inte vill att han hör av sig mer. 

När han sedan skriver "Ditt val" så kände jag att. 

Adios, asshole. 

Jag är skapt i den formen att om det ska vara på det viset kan jag lika gärna vara själv. 
Men som sagt. Jag hade såklart önskat att jag vore mer normal när det gäller förhållanden och uppbrott.

För att vara helt ärlig: du låter inte alls mogen att gå in i den typ av förhållande som du önskar. Jag har hittat honom som jag vill leva med resten av mitt liv. Efter några månaders förhållande åkte vi på ett rejält gupp som gjorde att det tog slut (tillfälligt).
Han hade sedan svårt att göra vårt förhhållande officiellt, eftersom han var rädd att allt skulle bli som innan det tog slut, något jag visste att det inte skulle bli, eftersom förutsättningarna var annorlunda. Där satte jag press på honom.
Jag vill ha barn, så otroligt gärna, men min pojkvän vill absolut inte ha barn nu, han känner sig inte mogen och så känner han att vi inte har varit tillsammans tillräckligt länge för att fundera på saken. Där tar jag ett steg tillbaka och väntar på honom.
Han tycker att det känns läskigt att flytta ihop igen och är rädd att känna sig instängd. Där väntar jag på honom. Just nu är kanske inte en ultimat tid att flytta ihop (jag kommer förmodligen att behöva flytta igen till hösten, sedan igen om ett och ett halvt år och sedan igen om ytterligare ett och ett halvt år).

Innebär det att han inte går all in i vårt förhållande? Nej. Det innebär att vissa saker som jag vill göra är han inte redo för, dom känns stora och läskiga och han håller sig gärna kvar i tryggheten det bekanta ger.
Jag är för rädd om vår kärlek för att pressa honom till saker han inte är mogen för (barn, flytta ihop), samtidigt som jag kan sätta press på honom att göra saker han egentligen är mogen för (bli officiella).
Ett förhållande är ingenting statiskt, det är inte något som man går in i, satsar allt och sedan stannar man där man hamnar. Det är något som måste få växa och förändras allt eftersom tiden går, att när man är 20 vilja bo på olika håll och inte vara mer än ett par innebär inte att man inte satsar på sitt förhållande.
Man kan inte ge mer i ett förhållande än vad som är bekvämt, vad man vill, orkar och kan ge.

Att veta att någon besvarar ens känslor är för mig något helt annat än en förlovning, ett hus eller ett barn. Att min pojkvän delar mina känslor vet jag på hur han omfamnar mig, hur jag kommer på honom med att smeka min kropp (inte sexuellt, eller ens sensuellt, bara en närhet) när han tror att jag sover på morgonen, hur han kan se en för honom dålig film för att han vet att jag tycker om den och på hur han håller mig i handen när vi är ute och går, fast att han tycker att det är pinsamt.

Fast det är ju inte det som sagt som gjorde att det tog slut. Det var ju det här att han gör slut och kommer krypandes tillbaka hela tiden och då blev jag trött känslomässigt. 

Sen det andra som har gjort mig nere har jag ju kunnat kontrollera tex. om han inte ville förlova sig hade väl inte vart hela världen om han nu kunde visa mig innan jag tog beslutet att han menade allvar och tror på förhållandet. 

Jag förstår att ni alla menar väl, och jag tackar för alla era svar.
Några tuffa sanningar skrivna av personer jag inte alls känner. 
Men det visste jag när jag skrev tråden. :)
Men just nu känner jag lite att det faktiskt inte spelar någon roll om jag är mogen för det eller det. 

Det spelar ingen roll längre vad folk än må tycka om mitt agerande då jag endast försöker att gå hel ur detta utan att hänga upp mig på någon som velar och bollar runt med mina känslor för att denne inte är mogen eller vill ha ett förhållande med mig. Onödigt. 

Han fick så många chanser och senare även tillfälle att förklara hur han känner varpå han bara snäser av mig. Då "pallar" man inte.

#13 alltså ingen utgår från att du är perfekt så känn inte att du måste försvara dig, folk säger ju som du säger "tuffa sanningar" från främlingar. Vi vet inte _alla detaljer_. Hans reaktion när ni gjorde slut…well, ja han låter lika less som du och det här, att du går vidare med livet på annat håll, tror jag att du kommer att upptäcka hur bra det är. :)

Jag känner igen känslan, allt jag kan säga är att var glad att det tog slut nu…det är början på sommaren. Ta tillfället i akt och ha skoj, njut av sommaren.

Lycka till!

Bra att det tog slut! Sen vet jag inte om sms (?) var det vettiga sättet men se nu till att inte ha mer med honom att göra. Du är starkare på egen hand!

det är skönt att se en tråd där man i första inlägget bara känner "lämna honom!!!!" och sedan ser att det blir så också. känslan jag får av första inlägget är att ni är som ett kugghjul som har fastnat och bara står och tuggar. ni bråkar, gör slut, kommer krypande tillbaks och så börjar ni om på nytt igen. ingen mår antagligen bra av det, men man är blind och kär, och kanske även lite beroende eftersom ni levt så stor del av ert liv ihop. man fastnar liksom och har svårt att se sig själv utan den andra.

jag kom ur ett liknande förhållande precis innan jag träffade min sambo. den kilen och jag träffades på mellanstadiet och gjorde vårt sista halvdana försök sista året på gymnasiet när jag kände precis som du skriver ovan "f**k this sh*t" och lämnade det. det var destruktivt och vi drevs liksom in i varandras armar hela tiden. ena stunden pratade vi om hur mycket vi älskade varandra och skulle leva hela livet ihop och nästa gick han till min kompis och ville va med henne.

när jag ÄNTLIGEN tröttnat på skiten och slagit mig fri insåg jag att relationer är så mycket mer än att alltid må lite dåligt. jag träffade min sambo när jag va 19, vi flyttade ihop när jag var 21 och firar 7 år tillsammans i år. hade jag inte pillat bort den där stenen i maskineriet som fick mit livs kugghjul att haka upp sig hade jag aldrig fått ha det jag har idag. du har gjort helt rätt, se bara till att du har pillat bort din sten i för gott ;)