hehe.. "ett kvarts sekel" låter onekligen väldigt länge..  Men det är klart du ska gå, det hade jag också gjort. Och tänker göra i framtiden om det skulle bli nått sånt av.. vilket jag iofs har svårt att tro, att någon av mina gamla klasskamrater skulle ha ork eller intresse att ordna med. Finns det sprit på festen kan man ju fråga sig också? Är svaret ja, blir det säkert en lyckad fest för din egen del i alla fall! Ha så trevligt!

Enligt lappen står det att "Narrbaren" har öppet hela natten! Men å andra sidan ljuger de ju om en kvarts sekel, så det kanske bara är bluff det med!

Fick själv en inbjudan om klassträff 20 år efter 9:an men vill inte gå. Vi träffades för 10 år sedan och det vá kul (folk blev fulla och hånglade i hörnen…) Många förföll till sina gamla roller. Mest kul var att träffa läraren!

Men det räcker för mig.

Nu var det iofs ordnat av klassfest.com eller något sådant, om en gammal klasskompis ordnat något bara för oss hade jag inte haft hjärta att tacka nej.

Men, resa 20 mil bara för att träffa dem igen det har jag ingen lust med!

Vi hade 10års jubbi i år vilket jag gick på. Det var jättekul… och rätt tankeväckande. jag tror inte ångesten handlar om hur det var då utan var man är nu. har jag lyckasts med något i mitt liv, hur framgångsrik är jag, vem har familj och barn, villa och vovve och vem tjänar bäst.

Själv blev jag chockad över hur långt jag hade tagit mig i livet mot många andra. De klassade sin framgång i att gifta sig med sin dåvarande granne och de bodde nu i samma byhåla och hade 2 barn och jobbade på det lokala industrin eller på Ica. (intet ont om den livsstilen, men den är så långt ifrån barndomsdrömmen) Tråkigt att säga det men jag tyckte det var tragiskt när man vet vad de en gång i tiden hade för mål. Och det mest komiska var att de som var mest inne DÅ var mest ute NU. Så för mig var det en själv-boost i allt jag faktiskt lyckas med. Har trott att jag haft samma "förutsättningar" som resten av lantisarna. men som sagt, det visade sig nu att alla var helnöjda med att bo kvar i hålan och vara gift med grannen. prioriteringarna ändras tydligen.

Själv sågs jag som en udda fågel som hade universitetsutbildning, tjänade bra, hade karriär (som de inte ens kunde uttala) och en nybyggd villa. Men det mest udda av allt är att jag inte skaffat barn än. (är 27år). Nästan som om det var något fel på mig, hehehe. Medans andra nästan var otrevlig mot en i nån sorts avundsjuka. När jag sa sanningen så lät det näåstan som om jag skröt (fast jag var vädigt försiktig i mina uttalanden om vad jag verklgien gjorde och bara berättade en liten del av det hela)

Hmmm, nä, jag kunde inte riktigt släppa den där konstiga känslan efteråt. Just vad folk klassar som framgång och lycka i livet. Intressant! :-)

#4 det var precis min upplevelse av 10-årsträffen. Vi var 2 i hela klassen som läst på universitet och det var lika många som var sjukpensionärer!

Och klassens mest beundrade kille satt med snuset rinnande och välte ölflaskor över bordet…

Själv har jag alltid haft ett "driv" och blir lika förvånad varje gång jag upptäcker att andra inte har det (men tur är väl det).

#4 Jag tycker det är oerhört BRA att det finns människor som har det "driv" som didis refererar till. Synd och skam att du ska behöva vara så försiktig, tänk att man alltid ska upplevas som skrytsam om man så bara vill berätta om något man gjort eller lyckats med, som man är både glad och stolt över!

Jag vill bara säga till dig, stort GRATTIS över att du vågat och haft förmågan att förverkliga dina framtidsplaner/drömmar! Och precis som du säger; inget ont i att inte gjort något större än att gifta sig med grannen, men att det är lite sorgligt att det aldrig "blev mer än så".

Way to go, girl! Och barnen kommer säkert tids nog! Du har ju tiden framför dig.

Det som är så faschinerande med klassträffar är att alla ser ju så gamla ut!!!! Utom jag då vill säga som nyss passerat…öh….20???

Måste få berätta en anekdot från vår klassfest efter 20 år då!

En kille/man/gubbe kom fram till mig och slängde sig om halsen på mig och sa HEEEEEEJ, va ROLIGT att se dig!!! Han var kort, tjock och flintskallig.

Jag backade, mycket förvirrad och konfunderad, och sa jaaaa, dig också, men jag måste erkänna att jag inte RIKTIGT kan placera dig?

Han drog iväg med mig till en vägg där de hade hängt upp massor av foton på avgångsklasserna och pekade; där, det är jag.

Men JÖSSES, skrek jag, är DET DU!!! DU som va så SNYGG!!!

Det bara kom .

Han tog det inte speciellt hårt, han nickade bara glatt och höll med…

#8 - *ASG*

Jag är registrerad på StayFriends men måste medge att jag inte har kontaktat alla gamla kända ansikten som finns därinne. Jag vet inte riktigt om jag känner för att träffa dem…

Mvh, Cecilia

Det är faktiskt riktigt otäckt ibland….. Har lite kontakt med en del via msn och så men man växer ifrån varann. Flyttar, byter jobb, skaffar familj… Mycket som påverkar…

ja tänker ochså gå den dagen det blir 10års jubileum men frågan är ju hur många klasskamrater som är kvar då.. det her ju redan gått 5år och 2 har dött… va faan känns nästan meningslöst me 10års jubileum när alla inte her en chans att komma…..

*Förlåt för att ja ä så ngativ men fick veta idag om den andra som dött och han va en av få som inte mobbade mig!*

Jag tror också att ångest och oro över att gå på en klassträff kan bero på de där faktorerna om vad man gör idag, att livet kanske inte blev som man tänkt sig och att man känner sig skamsen som inga ambitioner har etc. Att livet inte blev som man tänkt sig och att man på nåt sätt känner en slags prestationsångest över det.

Precis som om framgång bara kan mätas i om man är gift, har barn eller en shjysst utbildning, karriär .. livet är ju så mycket mer. Att vara lycklig är helt klart mer värt än nåt annat och sen kan man definera sin egen lycka på så olika sätt. Alla värderar vi olika i livet och en hel del kan helt enklelt inte förstå hur man kan ha gjort vissa val.

Tänk själv vad det är för ord som sägs när man träffar på nån klasskompis/skolkamrat hastigt och lustigt nånstans .. Vilka ord brukar utväxlas under de få minuter man samtalar?

Har du gift dig? Har du barn? Har du träffat nån från förr? vad gör du idag?

Jag har inte varit på nån klassträff. Det blev aldrig någon och ingen har väl orkat ta tag i det heller. Men skulle det varit en hade jag lätt gått. Kul att se vad det blivit av alla och se hur folk mår idag.

En träff för att ha kul ihop och inte för att värdera i vad man gör, karriär, vem som har flest barn, om man är gift eller inte eller att värdera efter hur man ser ut. Tyvätt verkar folk värdera en hel del av vad jag förstått och det är ju så trist.

Finns inte en chans att jag går på klassträff. Jo, om min gymnasieklass ska träffas. Men inte den från låg/mellan/högstadiet. Dom har jag inget gemensamt med, inte det förflutna iallafall. Dom kanske är bra människor idag men jag kan inte komma över det förflutna.

Så, ja, jag är en av dom som ser på klassträffs-filmer och vet att det alltid finns ett mobboffer eller någon som är utanför. ;)

När jag fick inbjudan till 20-årsträffen så valde jag att gå även om jag var ett av mobbingoffren. Har "växt" sen dess och vet att jag inte skulle ta så mycket skit idag men ändå så var det tufft att komma dit. Visst fanns det de som var trevliga och visst uppförde sig väl mobbarna men ändå så faller man på något vis tillbaks lite i rollerna trots allt. Vad som kändes speciellt tråkigt var att höra sådär lite bakom ryggen att klassen hade träffats nån gång innan också men då verkade det bara vara speciellt utvalda som blev bjudna. Men nåt som var kul var att jag under middagen satt och snackade med en av de där jättepopulära killarna, något som jag absolut inte hade vågat på den tiden.

Men det är som någon här skrev, många av de där som var så populära då har inte kommit nånstans alls utan gift sig med grannen. Tror det är som någon sa till mig en gång: "De som är populära har inget att vinna på att flytta, jag som inte var det och som inte "passade in" har allt att vinna!"

Däremot så gick jag inte på 25-årsträffen, svarade på inbjudan att jag tyckte att det var för snart och att jag inte kände att jag hade så mycket gemensamt med dem att jag kände att jag ville åka 35 mil bara för det.