Hej,

Jag och min pojkvän har haft en väldigt svajig relation i snart ett års tid. Båda har diagnosen Borderline. Jag har fått behandling i form av BDT (gått där i ungefär två år), men han är fortfarande på startlinjen. Han har fått en psykologkontakt men har inte rätt till DBT då han röker på dagligen.

Vi försöker så gott vi kan att få det att fungera, i form av kommunikation. "När du sa såhär så kände jag såhär", ungefär. Jag älskar honom mer än allt och vill verkligen inte vara utan honom. Som sagt går det upp och ner, men det känns som att det blir bättre för varje dag som går.

Varför jag skriver här idag är för att det brast lite för mig tidigare. Vi hade gått till mataffären som ligger en bit bort, då den som ligger i närheten tar hutlöst betalt. Väl inne i affären försvinner han. Jag reflekterar inte så mycket kring det utan kollar lite på bröd och sådant som han tidigare nämnt att han hade velat ha hemma. En stund senare får jag för mig att kolla mobilen. Han har då skickat ett sms: "Jag fick jättemycket ångest så jag har börjat gå hem. Puss". Inget fel i det smset. Jag förstår hur det är att få ångest när där är för mycket folk. Men jag blev nästan vansinnig. Jag blev arg för att jag inte hittar hem igen och att han bara lämnar mig där i butiken. Han vet hur lätt jag har för att gå vilse och jag var så besviken och arg samtidigt som jag visste att han inte menade någonting illa med det hela. Han fick ångest och flydde. Jag gör samma sak.

Men efter att ha gått fel ett par gånger (som förutspått) så kom jag hem till honom och adrenalinet pumpade pga ilska, men även rädsla för hur han skulle reagera på kommande sak som jag hade planerat. Jag tänkte DBT och att jag nog borde vara lite själv en stund för att lugna ner mig så jag inte slänger ur mig saker jag inte menar. Sagt och gjort. Jag packade upp varorna och gick därefter och satte mig på balkongen med en cigarett och ett glas vin. Efter ett par minuter kom han ut och frågade varför jag var så kall. Jag svarade så neutralt jag kunde att jag inte klarade av att prata just nu då jag var för arg och att jag skulle komma in om en stund. Han stängde in sig i vardagsrummet och jag kommer dit 20minuter senare. Vi sa inte ett ord till varandra på 15minuter innan han stängde in sig i sovrummet istället. Jag gick efter och satte mig på sängkanten och sa att jag blev onödigt arg och att det var därför jag ville vara lite själv så att det inte skulle bli gräl. Han kläcker då ur sig: "Du är en rakt igenom elak människa".

Jag vet att hans hjärna sätter in "splitting" som en försvarsmekanism. Det vill säga att när han blir väldigt arg på sig själv så lägger han över ilskan på den som står honom närmast, i det här fallet mig. Han skyller helt enkelt på mig om någonting går fel. Vi har pratat om detta tidigare och jag tar det med en nypa salt. Han menar ingenting illa. Men efter att han sagt detta och det varit jobbig tystnad mellan oss i ungefär en timme så kände jag att jag fick nog. Jag gick.

Det jag inte vet är om jag gjorde rätt eller fel med att gå därifrån. Han tryckte ner mig så totalt men jag vet ju att han inte menar det. Han är bara arg på sig själv. Men jag har för mycket skit själv för att kunna bära hans också.

Jag vill helst inte se svar som "Du borde lämna honom" och dylikt. Vi har som sagt båda våra svårigheter och jag är själv inte världens lättaste person att leva med. Men vi kämpar.

Jag vet uppriktigt sagt inte varför jag nu gör det här inlägget. Jag hade nog så snart som möjligt behövt råd kring hur jag borde göra angående det hela. Jag är hemma mig mig nu och vänta i princip på att han skall höra av sig men jag går sönder mer och mer för varje minut som går. Jag är så rädd att jag har förstört allting på något vänster.