Jag hade inte gjort någonting!

Om en kille gör slut för att ni "tjafsar lite" så vill han förmodligen testa dig, jag tycker mig kunna skönja det mellan raderna lite. Slutklämmen säger en hel del - Jag gör slut men jag älskar dig… Vad vill han uppnå med det - kryp lite för mig så kommer jag tillbaka?

Nä, jag hade låtit honom vara! Älskar han dig så kommer han att höra av sig i sinom tid.

Jag hade helt enkelt upplyst honom om att om relationen är så skör att han kan göra slut efter lite tjafs så finns det nog inte mycket att bygga vidare på. Skall man etablera en allvarlig relation så får det inte vara så enkelt att bara göra slut. Ställ krav - du har rätt till det.

Om ni hittar tillbaka igen - vad händer nästa gång ni tjafsar lite? SKa han bryta då också? Hur ska du kunna lita på att han stannar när ni blir ovänner?

Nä, låt honom vänta… Du gör förmodligen precis det han förväntar sig att du skall göra, han stänger av för att göra dig orolig.

Upp med hakan, rak i ryggen - visa lite stolthet!

Vi har pratat ut lite nu, och det visade sig att han kände för stor press på sig, så han orkade inte längre..
Vi hade ju tänkt flytta ihop efter sommaren, men han behövde jobba innan för att få ihop pengar till en lägenhet, men han har inte direkt haft tur med jobbet han hade.. Och när jag blev frustrerad över att allting bara stod stilla hela tiden så kände han att jag pressade honom för mycket.

Vi har ju tjaffsat förr, och då har vi alltid löst det, det är bara just nu som han bara ger upp. Han kan fortfarande inte svara på om det är helt slut eller om vi kommer att fortsätta vara tillsammans. Han behövde tid för sig själv..

Jag hadde så visst inte gett honom någon glädja av att veta du vill ha honom tillbaks när han vevar fram och tillbaks på det viset. Nej om jag vore du skulle jag bara hux flux slutat skicka sms, kanske inte ens svarat på hans alla sms om han hadde sms'at tillbaks och låtit honom jaga MIG. Sen är det ju en annan fråga om jag skulle tagit honom tilbaks om han plötsligen bestämte sig prova igjen, jag är inte du, och du skall inte nödvändigvis gjöra som jag skulle gjort själv ;)
Men spring inte desperat äfter honom på det viset, du kommer bara bli mer förvirrad av det. Jag tycker, vill han nåt får han säga det. Och sen kan du säga vad DU vill när han väl får harklat ur sig vad han vill.

Det känns så jobbigt nu.. Jag är en sån som verkligen hatar att vara singel. Älskar den där tryggheten av att ha någon. Någon som alltid finns där och som kommer med kramar och kyssar.
Jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare…

Hitta tryggheten hos dig själv istället så kan jag lova att livet som singel kan vara skitkul!

Våga leva livet!!!

Mjo jag försöker tänka positivt och att det faktiskt finns många killar därute och jag är ju ung så livet är ju inte kört, men det slutar alltid med att jag bara vill vara med den här killen. :/

Jag är inte så social av mig heller så jag förstår inte hur jag ska kunna hitta någon annan senare när jag kommit över detta förhållande. Har faktiskt inga nära vänner och gillar inte att festa. Så det känns rätt kört ändå. Känns som att jag kommer leva ensam jättelänge, och det vill inte jag.

Vad är det för fel? på att vara ensam? Jag har inte heller så många nära vänner och jag avskyr att festa. Jag trivs att vara ensam, att gå min egen väg och inte hänga upp mitt liv på en annan person som ska stötta mig i allt jag gör. Tack vare min ensamhet, har jag vuxit som människa och vågar stå på egna ben och jag är stolt över det!

Jag tror att det har med min uppväxt att göra. Har haft det riktigt svårt tidigare i mitt liv, och jag känner bara att jag behöver någon att älska och bli älskad av, det är bara då jag fungerar normalt. :/
(och jag har gått till terapeuter och liknande, men det har inte hjälpt alls.)

Men det är just det behovet som är boven i dramat tror jag.

Du kommer ständigt vara beroende av att andra visar dig sin kärlek för att fungera normalt. Det är ett behov du måste försöka ändra på! Du måste inse att det är inte en garanti - den enda person du ständigt kommer att leva med är dig själv.

Om terapi och annan hjälp inte gjort någon nytta har det förmodligen varit fel terapi. Sök andra vägar, lär dig att du klarar dig utmärkt på egen hand, låt sedan kärleken till och från en annan människa bli en bonus!

De flesta av oss har vår uppväxt i bagaget, men många (inte alla) kommer till en punkt där man gör bokslut helt enkelt. Min bakgrund kunde jag inte regissera själv, men min framtid styr jag över helt och fullt! Bli ditt eget livs regissör! Det finns ingen annan som kommer ta den rollen, varken pojkvänner eller vänner. Det ansvaret ligger på dig. Tänk inte bakåt, historien kan du inte påverka. Tänk framåt - den påverkar bara du!

Jag vet att jag måste lära mig att klara mig på egen hand också, men det ändrar ju ändå inte mina känslor för den här killen. Älskar ju honom över allt annat.

Allting skulle kännas bättre om jag hade en egen lägenhet och fick vara för mig själv och klara mig helt själv, men jag tvingas bo med mina föräldrar nu tills jag tagit studenten och skaffat jobb. Jag mår inte alls bra av att bo här (därför jag flyttade när jag var 16) så det känns som att jag inte kommer klara av skolan eller något annat. Jag har bott här i 1½ månad, och det har redan knäckt mig totalt. Och att jag dessutom blivit dumpad gör inte saken bättre..

#10 du låter precis som mig, läskigt värre…

min kille och jag strular vi med, eller ja vet aldrig vart jag har han… vet inte om vi är ihop eller ej… men just nu bryr jag mig inte alls.. jag har mina älskade djur kvad dem sviker mig aldrig.. jag gillat att vara ensam har varit äldigt mobbad så ja föredrar att mina vänner är djur istälet :)

(Kan tilägga att jag är väldigt deprimerad just nu oxå)

#11 jag var sån jag också, att mina "vänner" var mina djur, men jag har haft otur där också.. Hade en hund som jag älskade, men en dag ringde pappa och var panikslagen.. Rambo, som vår hund hette, hade ramlat och knäckt ryggen, så vi var tvugna att avliva honom… Och jag har nu en katt tillsammans med den här killen, och jag verkligen älskar den katten mest av allt, men den kan inte jag ha eftersom båda mina föräldrar är allergiska.. Så när jag blev dumpad så förlorade jag inte bara mannen jag älskar mest i hela världen, utan även min älskade katt..

uch… jag lider med dig.. jag vet lixon alla andra att jag kan inte leva utan mina djur, då dör ja häldre… finna det inget annat djurdu kan ha köp en alergi vänlig hun då??

Vi har skaffat en ny hund nu, men han och jag kommer inte så bra överrens så jag gillar honom inte så mkt :P
Kan vara för att jag inte har kommit över Rambos död också som jag inte gillar den nya hunden, vet inte riktigt.. Jag får inte ha fler djur nu iaf förrän jag flyttar hemifrån.

uch va trist, jo det kan ju vara så, eller så stämmer bara inte kemin bara.. ä.. köp en sköld padda eller en orm eller en ödla då kan dom inte skylla på alergin ialla fall :)

hehe, får inte ha några djur alls längre. Måste vänta tills jag flyttar, vilket jag skulle göra i slutet av sommaren med den här killen och våran katt.. Vi får se hur det blir..

Hade inte ni en iller också?

#17 jo, det hade vi, men vi kunde inte ha kvar henne eftersom vi skulle flytta. Mina föräldrar är allergiska och det fanns inga andra som kunde ta hand om henne :(
Att lämna ifrån mig henne var jättesvårt för mig. Grät konstant i flera dagar, hon var ju min lilla bäbis..