Hur? Tja man är tvungen helt enkelt. Det är fruktansvärt och beroende på ålder och personlighet så handskas man med det och livet olika. Det viktigaste för mig är att just att ta vara på livet. Det är det bästa sättet som jag kan handskas med det, tror jag. Jag förlorade min far när jag var sju, det gör att man ser annorlunda på livet och värderar sina nära på ett annat sätt tror jag.

Ja det är fruktansvärt. Pappa och jag hade så mycket gemensamt och kunde snacka om precis allt. Det fanns så mycket jag hade velat säga till honom men man tror att man har hela livet på sig att göra det när allt är som vanligt, och att han gick bort före sin pension känns ofattbart. Att inte ens hinna ta farväl för han var redan medvetslös när jag kom till sjukhuset-

Första tiden gick jag som i en bubbla. Orkade absolut inte arbeta eller träffa folk.  Det är ju olika hur man hanterar sånt. Jag ville vara ifred ganska lång tid, andra mår bäst av att vara "som vanligt"

Än idag kan jag tänka att jag måste berätta det och det för pappa… nej visst ja.. det går ju inte..

Mamma och jag stod varandra nära och hon dog 2005 när jag var 43 år. Hon blev 78 år. Vi bodde nära och pratade i telefonen varje dag. Hon dog på Hospice och det gick bättre än jag trodde.

Kanske är det lättare när man själv är lite äldre och har egna stora barn. Det blir mer naturligt. Jag hade visserligen önskat henne några fler år men hon hann t.om få barnbarnsbarn.

Min pappa var 10 då jag dog… Det kändes hela tiden som att något fattades, att något är fel och att jag inte ska vara glad egentligen under 2 år kanske. Hur jag klarade det? Hat. 

Min mamma fick mig att ogilla allt det han hade gjort (alkoholist) och hur dum i huvudet han var och att han sällan träffade oss utan söp istället. Så det hjälpte faktiskt mot sorgen, att det var lika bra att han dog för hans och vårat bästa. Jag fick ju knappt gråta på hans begravning för mamma skämdes, hon trodde vi var över honom eller nått.

Jag stängde in mig helt enkelt, låtsades må bra och vara oberörd men grät ensam om nätterna istället.

Jag har levande föräldrar men aldrig närvarande sådana, det är också en sorg. Min far var aldrig där, medans min mor gav mig tak över huvudet och mat på bordet (eller mat att laga själv), men hon var aldrig där känslomässigt. Aldrig en kram eller uppmuntran. Nu har jag inga föräldrar alls, för jag tagit avstånd från dem båda - för ett bättre liv. Så jag sörjer de föräldrar jag aldrig hade och kan ibland fortfarande dagdrömma om att ha en förälder att ta en fika med, eller som ringer och frågar hur man mår. Eller hur min son (deras enda barnbarn) har det.

Till frågan får jag ta min mormor. Jag har haft turen att ha min mormor boendes väldigt nära nästan hela mitt liv, har t o m bott hos henne. Hon är den jag ser upp till, och hon är den som alltid frågar hur man har det och vad man gör om dagarna. Hon är tyvärr väldigt dålig, och jag är hemskt ledsen varje gång jag varit hos henne för hon tynar bort framför mig. Och den dag hon inte finns, så kommer jag bli förkrossad. Då har jag verkligen ingen (förutom mitt barn och vänner) som bryr sig i hur jag lever och mår. Vill nog helst inte ens tänka på den dagen…

#4 "Min pappa var 10 då jag dog" Så fel det kan bli ibland.

TS: Har funderat på samma sak, men oroar mig mest över et faktum att tiden då jag lär mista min mormor börjar närma sig med stormsteg och jag har inte haft någon annan än henne. ingen farmor, farfar eller morfar, bara mormor- som ställt upp för sina barnbarn i vått och torrt.

Har jag problem eller frågor så är det min mormor jag vänder mig till och de där kramarna och uppmuntrandet, stoltheten över vad jag gör ch gjort- så är det min mormor som står för det. Jag älskar mina föräldrar men de har aldrig varit speciellt närvarande. Jag skulle sörja allt man aldrig fick höra eller säga till dem, inte nått fram till dem. MEn ingenting kommer att vara så hemskt som när jag mister min mormor :(

JAg tror bara att man lär sig leva med det, smärtan klingar av med tiden för att man "glömmer bort" men det gör ont när man mins att de är borta, sen när man vant sig vid smärtan kan man kanske börja minnas och le och glädjas åt minnen utan att gå under av saknad, längtan och sorg.

#6 Tja, känslomässigt så dog jag också ett tag

#7 men jag tror inte din papa var tio, och du dog uppenbart inte, men jag påpekade det bara, inte någon egentlige kritik eller så. Jag tyckte mest att det blev lite kul bland allt det hemska att jag läste det utan att först reagera på meningen 🤐Beklagar.

Jag fick rätt nyligt veta att min pappa dött. Vi stod varandra så nära man kunde under omständigheterna. När jag först fick veta det var jag lite i chockillstånd. Allt kändes overkligt, och jag visste inte hur jag skulle känna, för inget var ju annorlunda. Jag har bara gråtit över honom en gång, men jag misstänker att när jag får besöka hans grav och verkligen fatta att han är borta att det kommer slå med full kraft.