Tycker din pojvän tänker sunt faktist

Själv var jag knappa 17 när jag träffade mitt ex (dvs barnens far), förlovade oss på 2 årsdagen, fick vårt första barn när jag var knappt 21 fyllda o han 4 år äldre, när jag inte ens fyllt 28 hade vi 3 barn, jag hade dålig utbildning o han jobbade 3 skift, ekonomin var ur usel. Vi kom att leva ihop i 24 år, men hade vi inte haft barn hade vi separerat låååååångt innan, vi gled isär, växte ifrån varandra, han hade sina intressen o jag mina

Det är väldigt ovanligt att ett förhållande håller i längden när man träffas så unga, ingen har hunnt leka av sig om kan kalla det så. Stressa inte in i något, ta det lugnt med allt så ni hinner utbilda er, skaffa bra jobb o fin bostad. Är det så att ni är ämnade för varandra så kommer ni klara den prövningen oxå

Håller med ovan, det finns ingen anledning att stressa. Själv kan jag tycka att det är så himla dumt att göra upp en "livsplan" och hela tiden bara sträva efter det och hur det borde vara osv. Man glömmer att njuta av nuet. Tycker att han har en bra inställning. Vill ni dessutom plugga gör det först (dessutom känner jag inget par som överlevt att ngn av dem börjar plugga då man redan är inne i förhållandet, även om det såklart inte behöver gälla er).

Nu är jag och killen båda 31 och vi har varit tillsammans i 7 år. Under de här 7 åren har jag skaffat mig en hög utbildning medan han funderar fortfarande på vad han vill bli. Vi är förlovade men fortfarande bara på diskussionsstadiet då det kommer till giftemål och ihopflyttning och barnskaffande. Vi vet att vi båda vill samma sak i framtiden, men varför stressa dit?

Att förlova sig för inte relationen framåt i sig, det är en bekräftelse på att den har gått framåt. Likadant med att gifta sig, det gör man inte för att ta sig till "nästa nivå", utan förändringen kommer först, i hur man känner för varann, hur man tänker på framtiden osv, och sen tydliggör man den känslan med ett giftermål. Eller inte - det är precis lika "moget" att formulera sin relation på ett annat sätt om det är vad man gemensamt kommer fram till. Om ni båda vet redan nu att ni kommer att vara tillsammans resten av livet har ni ju gott om tid på er, eller hur?

Jag tycker det låter som en jättebra att ta lite hjälp för att reda ut din förvirring kring vem du är, att plugga och bygga upp era liv, och se vad som händer med er när ni blir ännu mer vuxna än ni är nu. Jag menar inte alls att klappa dig på huvudet och säga att "det här kommer du att förstå när du blir så gammal som jag", men ni är trots allt rätt unga, och man hinner utvecklas och förändras ganska mycket mellan 20 och 30.

Samtidigt kan ni ju jobba på att utveckla er relation. Fokusera mindre på de yttre tecknen och mer på dynamiken er emellan, fortsätta lära känna nya sidor hos varandra, våga bli allt mer öppna kring era tankar och funderingar om olika saker osv. Man är aldrig färdig med att lära känna en annan människa, och dessutom fortsätter man att förändras hela tiden, så den man trodde man kände kanske inte är exakt densamme längre.

De här olika uppfattningarna om förlovning, äktenskap och barn är ett av områdena där ni säkert har mycket intressant att hämta. Varför tänker du si, varför tänker han så? Hur föreställer ni er att det kommer att vara att göra de sakerna, vad har ni för farhågor och förhoppningar? Jag tror ni kan lära er jättemycket om er själva och om varandra av såna diskussioner om ni går in i dem med öppenhet och nyfikenhet på varann och inte för att så snabbt som möjligt få den andre att gå med på ett beslut åt ena eller andra hållet!

jag känner igen mig lite i det du skriver ts. har också haft den där ångesten (och har det fortfarande till viss del) över att man känner att man "förlorar" dyrbar tid. jag och sambon firar 7 år nu den 20/6. vi flyttade ihop efter 1,5 år och då började jag göra en "livsplan". ville ha barn inom si och så många år, gifta mig, skaffa hus. well, det enda jag lärt mig av det är att det sällan blir som man tänkt sig. i vårt fall började vi titta lite på hus och förlovade oss, sedan kom min sambo in på skola i en helt annan stad och vi var tvungna att tänka om. nånstans på vägen insåg man att relationen var viktigare än att ha barn vid en viss ålder eller gifta sig. på vägen fick man jobba mycket på sin förmåga att kompromissa :P två år har vi bott i annan stad nu och har många kvar, vi är båda 26 och träffades när vi var 18.

jag kan känna mig mycket stressad av att min pojkvän är egen företagare medans jag bara står och stampar på samma ställe som sjukskriven, utan mål och framtidsplaner.

det stressar mig dessutom att jag vet att han vill ha barn och jag vill definitivt inte ha några. jag är rädd att han kommer lämna mig pga det. jag kan väl inte skaffa barn för någon annans skull? hm.

åter till dig ts, jag är också 22 år och min karl är 27. vi förlovade oss rätt tidigt och vill väl gifta oss. men det får liksom ta den tid det tar. jag vet inte när han hade tänkt sig att det skulle bli några barn, men nu får han inga alls istället, trots att han gärna vill.. så nej, det blir väl sällan som man tänkt sig.

att gå till psykolog låter klokt tycker jag. det är en bra grej!

Vi är ganska lika faktiskt. Vi vill båda gifta oss om några år när man har pengar för det och känner sig helt redo. Sen vill vi ha barn någon gång när vi är klara med våra utbildningar (börjar min utbildning i höst och den tar 3 år). 🙂 Vi ska flytta i hus i höst, så vi är båda redo att tillbringa lååååång tid ihop! 😂

Jag är 21, fyller 22 i augusti och han är 23. :)

När jag var i den åldern som ts skulle jag känna mig kvävd och obekväm med att ens prata om den sortens "tidsplaner". Det fanns så mycket jag ville i livet innan jag kanske kunde känna för att "slå mig ner". Resa, leva studentfestliv mm. Då hade jag ju nyss äntligen frigjort mig från föräldrarna och att sätta sig i något nytt "stabilt" relativt snabbt efter fanns helt enkelt inte på tapeten utan jag ville känna mig fri. Min dåvarande pojkvän föreslog vid något tillfälle att vi skulle flytta ihop, men det blev tvärnej från min sida.

Vi är väldigt lika med sånt. Vi blir 29 och 31 i år, firar fem år tillsammans, förlovade oss på alla hjärtans dag förra året, gifte oss i år och har precis fått första barnet. Hade jag fått bestämma hade jag varit gift och haft minst ett barn vid 25, men det var ju för väl att det inte blev så för då hade jag aldrig träffat min nuvarande och fått uppleva riktig kärlek :)

Men till frågan, ja, vi har liknande planer för framtiden, huset, familjen, uppfostran mm.