Det är en svår fråga. Vänskap kan vara knepigt.

Hur ska jag veta vad som är bäst för mig, för henne eller för oss båda?

På den frågan, tycker jag du har svart själv, vad som är bäst för dig. Du verkar må bättre utan henne, men det är skildkänslorna som är jobbiga.  Jag vet inte riktigt vad jag själv skulle göra. Men det är som med dåliga förhållanden som med dåliga vänskapsförhållanden, de suger musten ur en, laddar en med negativ energi.

Kan man inte säga nåt som att "Det känns som om vi har utvecklats åt olika håll, har inte lika mycket gemensamt längre,"

Vill man säga nån liten vit lögn för att inte såra alltför mycket så tycker jag det är ok. Träffar du henne på stan så var artig, men inte för inbljudande. Säg att du inte har tid att satsa på er vänskap, och att det inte är rätt att lova att man ska träffas när man inte kommer att ha tid! eller nåt sånt!

Det är ju aldrig snällt att ljuga, men ibland kan det göra en "övergång" mindre smärtfri. Jag vet inte jag bara babblar, men det var det första som dök upp i huvudet. Som sagt det är en svår sits.

Tja… jag hade gjort som du redan gjort, zeretki. Låtit vänskapen rinna ut i sanden, slutat höra av mig.

Däremot hade jag inte haft lika dåligt samvete som du. Jag anser att jag inte har rätt att såra henne genom att trycka upp sanningen i ansiktet på henne, utan hellre låta henne tro att jag har såå mycket att göra att det helt enkelt inte funnits tid.

Ja, jag hade ljugit. Kalla det hellre "undanhållit sanningen" för att det hade varit bekvämast både för henne och mig. Är det så att hon hör av sig och kräver ett svar, varför jag dragit mig undan, så hade jag…. ljugit lite till. Eller, nåja, faktiskt precis så som Trazzel skriver ovan - att man känner att man utvecklats åt olika håll och inte har så mycket gemensamt - fast problemet kan då bli att om hon vill ha ett exempel på detta måste man vara beredd att kunna ge det.

Nä, dåligt samvete är inget jag umgås med. Jag har inte tid med sånt, min tid på den här planeten är tillräckligt kort ändå, jag tänker inte sabba den med att gå omkring och må dåligt.

Du har ingen som helst anledning att ha dåligt samvete!

Du har inte gjort henne illa, du har inte varit dum mot henne, du har inte sårat henne - vilket du förmodligen hade gjort om du hade sagt vad du tycker och tänker!

Att man underlåter att höra av sig och på det viset försöker få en vän/kompis att förstå brukar vara det smidigaste. Jag tycker du har gjort rätt - låtit relationen dö av sig själv.

Om hon skulle fråga dig så kan du enkelt svara men på ett smidigt sätt - du kände att er relation förändrades och att ni inte hade speciellt mycket gemensamt. Personkemin hamnade i obalans.

Ärlighet är jättebra, men man ska använda den försiktigt ibland…

Åh, nu ser jag att vi svarat i princip samma sak alla tre! Men då måste det ju absolut ligga nånting i det!

OK, fler frågor:

Är det inte att såra henne att sticka utan att förklara varför?

Om hon frågar mig direkt, ska jag

1. komma med en undanflykt som iofs är sann: Det funkar inte mellan oss.

2. Berätta lite om vad som inte funkar.

3. Berätta allt.

#4 Att man inte ska ungås med någon som det inte känns bra med känns självklart. Hur mans edan ska göra för att bryta relationen är ju svårare.

Själv hade jag nog försökt att låta det rinna ut i sanden som flera nämnt innan. Jag skulle inte höra av mig om inte hon gjorde det. Skulle hon däremot höra av sig skulle jag kanske de första gångerna dra en vit lögn och hoppas på att hon slutade höra av sig senare. Säga jag hade annat planerat osv. 

Hade hon ändå fortsatt hade jag nog velat förklara för henne hur jag kände. Handlar det bara om att du vill bli "av" med henne så kan man ju faktiskt säga sanningen. Visst, i sådana här situationer kan det vara bra att vara sparsam med den, men hon kanske behöver få höra hur hon är. Hon kanske vinner på det i längden? Skulle hon fråga mig rakt ut varför jag aldrig hörde av mig eller kunde träffas längre skulle jag nog vara ärlig.

Min fråga blir - upplever du, i de två mail du fått, att hon känner sig sårad nu? Om du läser mellan raderna lite…?

OM hon känner sig sårad, hade det inte varit naturligt att hon redan nu slängt ur sig frågan - Vad är det med dig, är du sur på mig eller nåt i den stilen?

Alla reagerar vi så olika på såna här saker, om jag varit hon hade jag frågat med en gång, andra kanske inte vågar ställa frågan och en del skiter i vilket.

Om hon frågar dig rent ut ska du nog svara utefter hur frågorna ställs. Undrar hon t ex "Undviker du mig, är du sur på mig" eller "Du gillar inte mig något vidare va?" så blir svaren helt olika också. Märker du att hon är sur och grinig mot dig utan att säga något alls så kommer ditt samvete säga att det beror på att du behandlat henne illa, och då måste du avgöra om du ska ta upp saken och då ligger bollen hos dig.

Ett annat alternativ är ju att du helt enkelt ringer upp henne, frågar om hon undrar varför du dragit dig undan och rakt upp och ner förklarar hur du känner det. Det går det också, utan både att vara elak eller taskig, men det kan bli en jobbig dialog varför man nog bör vara väl förberedd.

Sist som syvenes måste du själv känna inåt och göra vad som känns rätt för dig, så du slipper att gå och fundera mer.

Skickar lite stärkande beslutsamhetsengergi genom etern *feel the force*!

#6 Jag tror problemet är att jag känner henne så väl och vet hur svårt hon har det med relationer och känslor överhuvudtaget. Anledningen till att jag inte vill umgås är ju för att hon inte kan ha en riktig vänskapsrelation med mig, hon vill bara ha det godaste i kakan hela tiden och kommer aldrig att ställa upp när det blir jobbigt. Om hon inte vet att det ligger nåt i det för henne.

Hon undviker konflikter som elden och jag tror hon är sårad men tänker inte fråga ändå för jag tror hon "vet" svaret…eller åtminstone vet att det inte är nåt hon vill höra. ;)

Problemet med henne är att hon är så känslig för all kritik och allt egentligen. Hon har ett hårt skal men innanför där är allt som ett nytt sår som gör ont. Även den minsta lilla kommentar kommer att såra henne.

Men jaja, jag tror jag har fått bekräftelse på att jag trots allt gör rätt. Men vi får se vad som händer. Plötsligt kanske hon hör av sig iallafall.

Vi har ju känt varandra i så många år och trots att det har varit en dålig relation, rent utav katastrofal i vissa perioder, så finns det ändå ett band där som måste brytas. Jag ska nog göra det.

Och som sagt var, det känns hårt att acceptera att det som är bäst för mig kommer att såra någon annan. Jag har förstått genom andra och efter eget huvud att hon faktiskt gillar mig jättemycket, men hon kan inte visa det för hon förstår inte hur en vänskap ska vara. Jag tycker så jävla synd om henne…men jag vet också att detta aldrig varit bra för mig och det är inte bra för mig nu heller, kommer aldrig att bli det. Jag måste umgås med folk som är BRA för mig. :P

Men ni vet, det där med skuld… Fy fan. :P

Tack för alla tankar! :)

Jag skulle säga som så, att hon har ju haft sin chans att va din vänn. Inte tycker jag du skall ha dårligt samvete över att du undanhåller dig helt från henne och låter alt rinna ut i sanden.

Detta är en sak som jag tycker samhället gjör fel med. Varför SKAL man på död och liv renska upp i alt med att trycka sanningen i ansiktet på gud och varannan? Jag tycker det kan va onödigt brutal! Kanske hon är en underbar vänn för nån annan? âr det då sanning at hon är en dårlig människa för att hon beter sig illa mot just dig? Det är sanning mellan er två kanske, men är det värkligen sanningen i det stora och det hela? Nej, inte skall du ha dårligt samvete för att du INTE uppsökt henne för att trycka på henne varför du drar dig undan. Jag tycker faktisk inte det skulle va snällt. Om hon vill veta varför tycker jag hon kan fråga dig. Och OM hon frågar dig så kan hon få sanningen tycker jag. Om hon då blir sårat och krossat och lädsen är det ju inte ditt fel, du svarade på det hon frågade. Och låter hon bli att fråga.. ja då kan du låta bli berätta. Nej, må bra utan henne som kompis, och va artig ved dom fall som behövs. det är vad jag tycker!

Tack Rita! Du gav mig en fundering och jag håller med dig om att "tala sanning" eller att vara uppriktig inte alltid är det rätta, för man kan såra mer än vad som är nödvändigt.

#9 Presis det jag forsökte få fram :) Nej, tycker du skall må bra som det är och vurdera att berätta sanningen om hon kräver få den, men inte för! :)

Tack för alla tankar, dom uppskattas verkligen. :)

Jag har också en tjejkompis som ringer/messar/mailar ibland. Jag har alltid kommit i  skymundan när hon haft andra kompisar med -ungefär som att jag inte fanns. Skitjobbigt. Nu för tiden så svarar jag henne när hon hör av sig, men tar inte steget vidare till att träffas så ofta. Om hon frågar någon gång - så visst kan jag vara ärlig och tala om varför jag inte vill träffa henne. Vi har helt enkelt glidit isär och har inte något gemensamt kvar. Hon är taskig mot alla sina vänner, men tror att hon gör folk en tjänst genom att vara med dem. Det låter lite ytligt i mina öron - hon är inte så perfekt som hon tror att hon är …

Du behöver inte träffa den här tjejen för att hon vill. Tänk på dig själv och strunta i henne.