Oj, vilken svår situation du hamnat i! Jag har varit i samma, fast på motsatt sida, d.v.s. den som blivit lämnad och som sedan fått hintar om att den andre ångrat sig. För mig var det ingen tvekan - efter sorgearbetet var allt dött för mig, men inget säger att din f.d. sambo känner så.

Kanske vet han inte ens själv vad han känner. Ni är ju vana vid varandra och det kan vara svårt med gränser ibland, även om ni inte haft någon direkt intimitet den senaste tiden, så finns det ju vissa band kvar emellan er. Vissa självklarheter.

Kanske vet du inte själv heller vad du känner. OM det nu är så att din f.d. vill att ni skall försöka igen måste du ju vara väldigt säker på vad du vill och inte lämna honom en gång till. Men hur kan man vara riktigt säker? Det är ju inte förrän många år efteråt som man har facit i hand.

Det bästa för er båda vore kanske att ni pratar om allt som hänt. Varför det blev som det blev - hur ni båda upplevde relationen i början och hur den förändrades. Om inte annat lär ni er båda mycket av det.

Din f.d. verkar vara lite passiv, så det blir nog du som får ta initiativet till det, men innan dess kanske du skall fundera en gång till på vad du gillar resp. inte gillar hos din f.d. Vad föll du för en gång i tiden? Och vad tror du det var som gjorde att du tappade lusten och spänningen med förhållandet?

Det finns par som brutit upp och som senare hittat tillbaka till varandra. Man kan komma in i tråkiga vanor och rutiner som dödar spänning och lust, men med lite eftertanke om omtanke kan man lära sig att hålla sånt vid liv.

Men det kanske bara är så att ni skall var goda vänner. Vad du gör stressa inte fram något. Låt det ta tid - tänk efter noga och framförallt OM ni bestämmer er för att försöka igen så borde ni båda lova att tala om tydligt för den andre hur ni vill ha det i ert förhållande. Vissa människor har svårt att tyda andra människors hintar och vinkar, men behöver inte vilja mindre för det.

Hur du än gör önskar jag dig lycka till.

Jag håller med föregående talare om att du måste nog ta rodret och dessutom vara tydlig. Han kanske är som jag - fattar noll vad gäller vinkar och signaler utan vill ha allt i en enda mening som är lätt att förstå.  :-)

Tack#1 och #2!  Jo det är sant, att man måste verkligen tänka efter, för det som gjorde att jag nästan också tappade respekten helt var att han aldrig "hävdade" sig och sina behov. Han bara gick med på allt…Det har ju inte ändrats, mer än nu nu när han inte känner likadant för mig och han kan vara lite "kaxig". Han har ju inte ändrat sig tror jag ( ifall han skulle gå in i en relation)  .Jag har åtminstone gått i terapi nu avslutad ( i 11 mån) , då det hände så mkt tråkigheter, att jag hamnade i krissituationer. Jag har aldrig ångrat ett uppbrott, men kanske i o m terapin, har jag blivit extra känslig, samt är jag inte 30 år längre.  På nåt sätt var det lättare förut, eller så har banden ( från min sida ) stärkts, då han stod vid min sida i alla tråkigheterna. Han "adopterade" tom min mors fågel när hon dog, i Maj då jag har kissar…fast att han själv har en katt.

Nej jag är ganska säker på att han inte vill, det känner man bara.  Han har ingen att tala med heller,  jo en vän har han, och honom tog först kontakt med när vi separerade… Saker som jag bad NÄR vi var ihop: gör lite saker, själv, och utan mig,. Han talar med sin mor, tror jag. Hon som sa, det första hon gjorde nästan, när vi kom i "enrum", var snäll mot xxxxx han är snäll. Hon kände inte mig så det var inte baserat på mig…Hans mor vill ha män runt 35. Hon är 72. Annars är de inte virila. Hon sa också en gång till mig, att jag hade dåligt självförtroende, då jag sa att  "man skulle kanske göra en fillers vid kinderna". Skriver detta bara för att det säger en del, kanske, om vad han får höra han ska göra om oss. Vet inte…Vet bara att de pratar om det.

Jag har i alla fall tänkt att jag inte på nåt sätt mer hör av mig, det har ju gått veckor innan med, men nu får det gå månader istället. Han kan leva sitt ensamliv, och undrar han något får han ju fråga. Jag tycker vi hamnat i en konstig situation. Vi har aldrig talat ut, inte ens innan flytten. Visst jag är en ganska bestämd person, men jag skulle aldrig ens drömma om att säga nej till ett "prat" mellan oss, om han bara sagt det. JAG ville ju bara därifrån så jag hade ingen anledning att  prata. Om man säger så.

Jag har blivit lämnad en gång, och har haft fem långa förhållanden. De fyra har varit med män som varit " för snälla". Så jag har såklart ställt mig frågan varför jag fastnar för "dem" eller om felet är mitt. Undfallande, konflikträdda osv. Det märker man inte början då är man blind. Den killen som lämnande mig ( enda gången  annars har jag gått) , blev jag aldrig trött på. Jag var lika kär, nästan hela tiden under dessa fem år. Han stod på sig, hade vänner, gjorde saker för sig själv , hade kompisar och var väldigt rolig. Men det är en annan historia…

Jag är jättetacksam över era inputs, det känns bra bara att få skriva ner vad man tänker och märka att det finns folk "därute" som bryr sig.

/Cera

Du skrev att du dissade han i ert förhållande, mot slutet? Beror det på att du ville se en reaktion hos honom, att han skulle stå upp för sig och säga stopp?

#4. Nej jag tror inte jag ville provocera fram nåt sånt, men jag kan säga att jag många gånger kände en inre ilska, som jag inte riktigt kan beskriva. Det var som han TROTS att han gjorde allt för mig, inte såg mig. Så jag blev också tillknäppt, och tappade den där uppskattningen man ska känna för sinsambo ( enligt mig ). Jag lämnade för att det sakta dog ut, i en situation runt om mig av för mkt stress, frustration med mera. Jag kan inte säga att det var hans fel, det vore inte snällt, men hade han visat intresse för vad jag kände, velat prata, ställt krav, sagt ifrån när jag tog av mig förlovn-ringen…. ( det var ett halvår innan jag flyttade) , hade jag nog tänkt igen och igen. Hade nån gjort så mot mig, hade jag ställt frågan om var ringen var.  Så på sätt och vis Fisken har du rätt, jag vet inte vad jag försökte tvinga fram…Men det var ju väldigt demonstrativt göra så. Återigen, det kan ju vara så att det är mig det är fel på.

Han är MKT snäll. Han är ( var??)  för osäker  när det gällde att diskutera och har vid flera tillfällen sagt att, "det jag ska säga kommer alltid ut fel." Det kan ju också bero på mig då jag om än inte har jättebra självkänsla, har bra självförtroende. Men jag vet att det gått åt samma håll med hans två andra förhållande, även om det första varade i 14 år, fann han sig i väldigt mkt har jag förstått.

Snäll =/= mesig och konflikträdd, anser jag. Snäll är att vilja göra saker för andra för att man VILL, att intressera sig för andra och deras välbefinnande. Att vara feg och undanglidande, inte ta ansvar för relationen, inte vilja anstränga sig för att förbättra en uppenbart dålig relation - det är inte ett dugg snällt.

Intressant det du skriver om hans mor. Vad har han för förhållande till henne? Hur har hon format hans självbild, d.v.s. vad/hur skall en man vara? Hon verkar ha bestämda uppfattningar. Som hennes som aldrig kan leva upp till? Och tror inte att han kan leva upp till någon kvinnas krav?

Han verkar som en man jag aldrig skulle stått ut med. Snäll, javisst. Men en partner som aldrig säger ifrån eller visar egna åsikter gör en ju faktiskt osäker på sin egen roll i relationen.  "Betyder jag så lite att det inte spelar någon roll vad jag säger/gör?" "Vad tycker han egentligen?" En relation är ju ett samspel, en utveckling, ett lärande av vad livet och relationen går ut på. Vare sig det är mellan kärlekspar, föräldrar/barn eller vänner. Man ger och tar. Man positionerar sig. Man växer ihop och tillsammans, inte alltid samtidigt och åt samma håll.

Att alltid gå med på allting är inte  att "vara snäll". Det är att inte visa tillit till den andra människan, d.v.s. man litar inte på att den andra älskar en så pass mycket att man får lite svängrum. Om man inte känner sig "litad på" blir man såklart osäker i sin relation. Jag kan mycket väl förstå att du kände dig provocerad och tog av dig förlovningsringen etc.

Av det du skriver tänker jag att det nog inte är säkert att det är rätt man för dig. Just nu mår du bra och känner att ni trots allt haft mycket bra ihop och ni har en rätt nära och kamratlig relation. Det behöver inte vara fel att bygga ett förhållande på det - för vissa människor räcker det så och är äkta lycka. Men du verkar inte vara den sortens människa.
Nu visar han lite intresse för dig och då blir du uppmuntrad, men om ni blir tillsammans igen kanske det skulle gå tillbaka till det ljumma förhållandet ni hade innan. Men du skriver ingenting om pirr, hjärtklappning, fladder i magen och annat som brukar hänga ihop med starka känslor. Finns det?

Har du funderat på att du kanske vill ha honom tillbaka eftersom han numera inte visar stort intresse för att vilja ha dig?

Jag tänker också som #8. Jag försöker läsa mig till vad DU vill….kan inte se det någonstans tydligt skrivet. (Det var då jag tog upp detta med tydlighet och rak kommunikation)

Nu ser jag att du är supertydlig i rubriken till ditt inlägg. Eller?

#7. Tack för kloka reflektioner/frågor. Nej jag mår inte så bra just nu, men jag tror det fattades ett INTE? Det enda intresset han visade var i s f  sist när han satte upp lampan. Och det kanske för att jag  telesamtal före nån dag innan talade om sex, att min lust kommit tillbaka ( jag åt Cipralex i 1,5 år slutade för tre mån sen) och att VI hade ett bra sådant etc…Också ett sätt/knep att försöka få honom "komma ihåg  bra saker".  Men att lägga sig rak lång i soffan, (gjorde han ju förr,)  kanske var ett test hur jag skulle göra ( långsökt i o f sig för att vara honom att testa det är inte alls "han"…) , efter som jag sagt i telefon  ang att det inte kändes rätt känslor som han sa, varpå jag svarade"då vet jag det och behövde höra dig säga det, då det är utagerat"! Eller så tänkte han inget alls han var bara trött(?) i soffan. Kan dock inget annat än att tolka hans andra "skojande" med skruvmejsel, snärta mig rumpan som nåt han aldrig gjort under dessa månader, som "intresse"???  Och visst var det lite dumt av honom, att efter alla dessa "nya flirtsaker" Kommentera när han skulle gå att jag tog hans hand och pussade ovansidan och sa "vänner?" Så gör inte vänner, var svaret. Nu blev jag nog tjatig…har nämnt det ju. Men jag tycker i a f det var ett dumt uttal, då vänner faktiskt inte slår nån i rumpan, ( ja som första inlägget säger) Eller hur?

Jo han kan säga ifrån till sin mor, det vet jag. Nu pratar de nog oftare än när vi bodde ihop, och träffas oftare…Hon har gjort några taskiga saker som han aldrig glömmer. Tex vägrat låna ut pengar när han var i riktig kris vid skilsmässan år 2000,  trots att hon både har pengar och kunde. Och xxxx är en mkt pålitlig man…Hm. En gång i april, och han nyss fått lägenheten och han visat den för mig, satt han här hemma, han körde mig hem ( ja det var innan jag började "vakna" ang känslor).och sa " Min mor sa att hon redan skrivit i sin dagbok att  "jag/cera" skulle få se lägenheten , för att xxxx ( hennes son då) fortfarande tycker om "henne"". Ja det kan ju tyckas gulligt av honom säga, men ungefär så uttrycker han sig.  Jag förstår, är man inte verbal, så var det väl ett bra sätt.  Och det skvallrar ju om att de pratar?!

Pirr i magen: nej inte nu och det är ju sånt som går över efter förälskelsen som varade i ett år. Och nu i den här situationen är det inte så jag känner, det hade man kanske känt om man haft sex och börjat kramas mer "intimt". Vi har ju inte varit nära varann på väldigt länge…mer än tröstkramar, då jag gick igenom ganska mkt tråkigt under ett helt år, sen jag flyttat OCH inte var intresserad…. Och när jag bara ville därifrån, ja då hade jag ju inga känslor alls, minst 6 mån före flytten.

Du har rätt också i att om man inte känner att man duger ( han) så vågar man heller inte "sticka ut" och riskera saker. För han tyckte väldigt mkt om mig. Du slog huvudet på spiken. Har inte tänkt så direkt, utan mer att det är fel på mig som agerar som jag gör, mot en så snäll kille…

#8 #9. Ja jag ångrar mig. Och jag är helt 100% säker på att han tycker det är bra som han lever nu. Jag skulle inte ens fråga.  Jag vet svaret. Men tänkte kanske att om man umgås lite och utan alla tragiker, att han får se mig igen, inte den ledsna/ sura .Och det är sant, till viss del, att hans ointresse väckt mitt intresse. Det i sig är ju inte "friskt"…Men det är nog så också att när jag väl fick lugn och ro från allt tragiskt som hände,  lugn de senaste två månaderna och levt ensam snart i ett ( vi har haft kontakt hela tiden ju) fick jag tid tänka. Men # 7 jag tänker på det du sa och det är nog så att HAN inte kommer ändra sig, han är så som han är. Om det skulle bli vi igen. Du har rätt.

Förhållandet före mig, det var som att han gick upp hennes intressen. Hon körde motorcykel så han skaffade det och kort( men de körde ihop en enda  gång….Hon höll på med  healing, och han tog kurser i det. Och tydligen fick inte han bestämma när de renoverade ett hus de köpt, vilket jag påpekade för honom, då sa han att det var inte lönt argumentera, det var hennes två vuxna söner  som hjälpte till, och hon, mot mig, så de fick som de ville…Han sa också att han inte kunde vara sig själv i det förhållandet och bara ville därifrån.  Jag tänker att det ju det som hände med oss . För jag var inte snäll och hackade på saker man inte får hacka om… och han rättade sig.

Jag är så tacksam att jag får uttrycka mig och ventilera, det låter kanske konstigt att inte ha nån att göra det med. Men jag har ältat detta i mitt huvud, om och om igen. Varenda sms, träff osv..Senaste månaderna. Nu har jag tom fått/får infallsvinklar som ger mig "tröst" och verkligen får mig tänka efter, på vad det är jag vill eg.  Och hjälp med att "tolka" honom.

Blir lite bitter när jag hör dej berätta om "din" kille som tydligen älskar dej överallt annat ,  att vara för snäll, liktydigt att vara en sopa, en mes utan ryggrad som aldrig vågar säga ifrån,  som aldrig   kommer att göra dej lycklig.

Tycker att du ska ta dej till lite halvkriminella äckel med en djävligt taskig kvinnosyn, så får du förmodligen känslor o krav på "män" som står upp.

#11: Att vara snäll är inte samma sak som att vara viljelös, undfallande och konflikträdd. Att inte vilja ha en relation med någon som är det senare är inte samma sak som att vilja ha det med något halvkriminellt äckel med taskig kvinnosyn.

#6. Jo han ansträngde väl sig, om man menar att han gjorde allt för mig. Det är ju därför jag bl a  fastnat i tanken att det är mig det är fel på, som inte kunde uppskatta det. Och det i sin tur får mig att känna mig "dålig".  Men det är väl för att jag har svårt sortera vad som är snäll kontra mesig. Och när tankarna yr kring en, då är det väldigt bra att få "utifrånperspektiv". Och det är så lätt glömma det dåliga, när man inte mår jättebra/bra…

En gång sa min dotter som är 25, när hon var ganska otrevlig mot mig, (så jag tittade på xxxxx och tyckte han skulle fylla i och säga ifrån han också som skådade det hela), det gick ju inte så bra, och min dotter sa " försök inte vara något som du inte är" ( hon menade att han inte kunde stå upp för sig/mig…).

Det är inte jag som efterlyser lite mera "stake" i killen.

"Snälla pojkar får inte kyssa vackra flickor" verkar vara relevant i den tråden

#14 Att aldrig ha en åsikt har ingenting med att vara snäll att göra. Det är oattraktivt för många. Det betyder inte att man vill ha en halkriminell med taskig kvinnosyn.

#11 av: Vildsvin
Det har du nog missuppfattat. TS tror ju nu att han tappat intresset. Huruvida han har älskat henne över allt annat är ju svårt att veta så han sällan uttryckt känslor. Och att så motståndslöst acceptera att det är slut är kanske inte heller så övertygande.

TS. Nu, när han inte är så känslomässigt beroende av dig, törs han kanske vara med kaxig. Vet inte - bara spekulerar. Nu när det inte finns nån "risk" att ni skall ha sex, eller att du skall svara på hans "inviter", så törs han leka med det också.

Uttrycket "Vänner" behöver inte betyda att ni bara är vänner. Det kan också betyda att ni är vänner - han kan ju haft en jobbig tid som han inte velat dela med dig eftersom du antagligen haft det värre.

Du har två val nu

1) Du konfronterar honom med dina känslor och frågor. Förklarar att du var missnöjd förut delas för att du tyckte att du aldrig fick respons, du var inte säker på vad han tyckte eftersom han alltid sa ja till allting. Etc, etc.

2) Du låter det vara, ser tiden an, umgås som en god vän, visar dina bra sidor, försöker locka fram hans och ser vart det leder. Ha ingen tidspress!

Det är jättebra att du skriver av dig. Det är oftast lättare att "få syn på" sig själv och sina känslor när man skriver ner dem, eller pratar om dem. När du efteråt läser igenom vad du skrivit kanske du ser saker och ting annorlunda.

#16.

Jag har sagt i ett lååångt sms, efter att jag var hemma hos honom ( ibland är sms bra för personen kan läsa i lugn och ro och jag inte jättebra själv på att få ut det som ska ut, på rätt sätt…) Jag skrev att jag förändrats, att jag nu med alla sorger en bit bort, och drastisk nerdragning av mitt ideela arbete och jobb, fick tid att i lugn och ro reflektera. Att jag blev rörd över rosorna. Att jag uppskattade vår senaste träff. Att det var skönt hålla hans hand. Och det var i samma sms som jag också bad om lamphjälpen. Han svarade bara: det var det längsta smset jag fått nångång. Visst jag kan hjälpa dig med lampan men det dröjer.

Jag fick DESSUTOM ringa 1.5 v senare och fråga om lampan. han hade glömt den sa han. Det säger rätt mkt, för det är några saker till han "glömt". Det var då vi pratade, och han "inte har de känslorna"  i samband hålla handen, m en saknade min kropp ( hm…). Jag ska inte bli tjatig, men att han är mer kaxig det stämmer, han är ju inte känslomässigt involverad längre (?). Men att han testa nu när det inte finns några sexuella krav genom alla hans "konstiga" handlingar i samband med lampan, tror jag nog inte. Man gör inte så med "vänner", och det är ju det han på sin höjd vill… Ah, jag vet inte! Men jag vill ändå också inflika att "alla" de sakerna som småretas med bråkknuffar, etc ( se ovan), och sen säga BARA  för att jag pussade på hans handrygg, när han gick och sa "vänner ok", säga "så gör inte vänner". Nähä, men de slår en i rumpan, sträcker ut sig i soffan, och tramsar sig med skruvmejseln. Han kanske övar sin manlighet? Men hursom, så var det onödigt säga det han sa när han skulle gå, jämfört med vad han själva gjorde!

Och  jag väljer  "val 2". Och kommer inte höra av mig mer till honom. Jag tror det är kört. Och jag har visat att jag förändrats. Försent kanske. Hör han av sig så ok…Han kanske undrar när en månad gått eller nåt, det vet jag inte. Klart jag hoppas det, men under tiden får jag bearbeta vad jag själv ställt med och varför jag gjorde det.

Jag skriver i takt med vad som kommer upp i tankarna och är glad att det finns människor som är beredda ta emot dem.  Mycket tacksam!

Du tror att det är kört om du kör alt. 2, håller med dej, det verkar lite som att han har fått en slags "frihetskänsla" när hans känslor har minskat för dej .

Tycker att du fortfarande håller kontakten med honom, lite av  en optimist som tror att ni har möjlighet att kunna fortsätta tillsammans.

Lite "kaxig" kan vara att han känner att han har lite kontroll över situationen, ni har dock varit ihop i flera år,  han minns säkert dom fina minnen ni har tillsammans.

Alltså… Jag personligen tycker inte att det är något intimt alls med att snärta någon på rumpan när kläderna är på. Den har man gjort med många av sina vänner av blandade kön bara för att det är kul att retas så. Däremot en puss oavsett vart den är är en helt annan grej tycker jag. Lika så att ta någons hand i sin. Och att han sträcker ut sig på soffan är väl inga konstigheter i sig. Tror att du läser in för mycket för att du VILL läsa in de sakerna.

Angående din dotters ord till honom så tror jag snarare att hon menade att han inte är hennes pappa. För visst är han inte det? "försök inte vara något som du inte är" tolkar jag definitivt som att hon tyckte att han inte skulle tro att han var hennes farsa och därför inte skulle bete sig där efter.

Å ena sidan så verkar du vilja ha honom tillbaka, men å andra sidan så sitter du bara och klagar över att han inte visar intresse. Fråga honom helt enkelt hur det ligger till så får du svar och vet om du ska gå vidare eller lägga mer energi på honom. :) Problemet löst.

#10 av: cera
nä, pirr i magen hör inte bara till förälskelsen. I så fall har jag varit förälskad i över 30 år……….

 Är inte så bra på funktionerna här märker jag, jag har inte ens fått in bilden här "sidan om" som jag trodde jag fått. Men det är inte det viktigaste..

#19. Nej det är dessvärre fel. Jag känner ju honom väl. Däremot vet jag inte VARFÖR han gjorde så. Nej jag tog int min hand i hans jg tog ovansidan av hande. .Ang min dotter ska jag kanske tillägga, att jag känner henne också väl, och han  har ALDRIG haft nån papparoll för henne. Hon är 25!!! Och har en egen pappa….Hon har dessutom sagt förut vad hon tycker om honom ang just att "stå upp" och inte vara undfallande. Att jag inte gjorde stora utlägg om det, är för att det jag skrev förhoppningsvis räckte. Det finns också nyanser på saker, som måste övervägas mot hela situationen. Psykologi :-) Jag förstår att när man ger sig in ett forum också får ta del av tips som kanske eg inte "hör hit" för att antingen JAG inte förklarat mig väl eller för att den som läser kanske skriver något utan att ta allt i beaktande. Jag förstår det. Och jag förstår också att livserfarenhet har betydelse. Är man 20 så kanske det  låter som OK att snärta till någon i rumpan, om så än bara som  kompisar. Det beror ju på situationen också, men i detta fallet var det inte nåt som hade men vänner att göra.  Jag hade inte tagit upp det OM jag inte såg det som viktigt, i sammanhanget…Hans agerande var helt irrationellt, tycker jag. Han har inte gjort så sen vi var ihop, som par för ETT år sen ( som ett par…) Och jag måste svara på ditt uttalande om att klaga på honom: förstå att jag behöver feedback, att "att klaga" innebär att jag skriver om sådant som är viktigt, för att kunna återge en  helhet.  Att det betyder mkt för mig att få andra inkännande personer att ge feedback. JA det fanns saker som inte var bra! Och det är ju sorgligt att han nu är mer attraktiv, i o m han visar andra sidor som säkert beror på att han, som tagits upp i tråden,  blivit mer kaxig. Jag har spenderat ETT år i terapi för andra orsaker, jag hamnade i en krissituation. Givetvis kommer andra saker upp då också. Man blir mer skör. Och det är inte läge JUST nu fråga hur det ligger till xxxx , #19.

Och så har jag nog aldrig varit med om att nån sätter skruvmejseln framför gylfen, men OM så möjligen om man är rikitigt nära vänner. Och ett par i a f inte vi som nyss "avslutat" . Så jag tolkar inte in alls. Ja är inte född igår och inte förrgårheller :-))

Jag får kanske starta en ny tråd och ställa raka frågor, för jag har några frågor till men inser att  dessa långa inlägg, kanske blir FÖR långa.

Jag avundas dig på ett positivt sätt Sindri! Vilken fin  relation ni verkar ha.:-))

Min första tanke är väl att även om du ångrar dig och även om han skulle vilja försöka igen. Vad är det som har förändrats så pass att det skulle fungera den här gången?

Men fortsätt hellre i samma tråd så har den som läser hela historien. Den som tycker det blir för långt slipper läsa. :)

#22 Jag tror att alla hemska saker som hände mig efter jag f lyttat,och hans stöd i allt, band mig närmre honom. När sen  terapin var slut och det värsta hade lagt sig, samt att han nu INTE är så känslomässigt engagerad och därmed kan vara laid back, blir det mer intresse fr mig.

Men ni har ju säkert rätt, HAN har inte förändrats. När han blir känslomässigt engagerad i någon igen, blir han säkert likadan, det är ju hur han lärt sig vara utifrån sitt  bagage, från barndomen. Jag däremot vet hans sidor, och kunde få oss jobba med det. Kanske….

Jag tänker och undrar om det  är sannolikt så, att  nu har jag i a f visat vad jag tycker. Jag har sagt jag saknar honom, tog i honom och det blev en kyss ( som jag sen fick höra inte kändes rätt, det gjorde det inte för mig heller för det var helt fel situation, och kom från ingenstans, hade det skett i rätt situation, och inte att jag mer eller mindre gick rakt fram och gjorde det…)  och att mitt sexintresse vaknat, att jag fått tid tänka på oss NU  när allt lagt sig och att jag dragit ner på jobb, att jag känner mig lugnare gladare etc etc. t Att jag "missade honom" med tre månader" som jag uttryckte det  i telefon April kanske är månaden han inte ville mer (??)( bortsett från rosorna i Juni som kanske bara var en gest för att han glömde vi skulle städa hos min mor (sista städet) och kom tre tim försent (??), och veckan efter städet, på min födelsedag (rosor och present)?=) Bortsett från att han odlat skägg som jag tjatade om när var ihop, o gjorde det, i maj… och kom hit  (vet inte vad vi skulle göra) men vi hade väl bestämt nåt ärende: och sa, jag ville du skulle se det innan jag rakade av det.  Bortsett från att han verkligen tittade med en sån där "likeyoublick" i maj, då jag hade en tajt tröja, och bortsett fr att han sa i april att  han INTE skulle bli svartsjuk om jag träffade nån annan (!!) och en vecka senare får veta det bor en ensam man i min ålder, snett ner, som satt på sin balkong, då stod han där flera minuter och glodde rakt ner, tills mannen vände huvudet så xxxx kunde se honom. ( tolkar jag in saker nu igen??)…Ja det finns en massa "bortsett från".

Så: sist han var hos mig skojade han ju rätt friskt med både skruvmejsel, snärt, och små kiv och vilade sig raklång. Jag antar att detta var för att jag sagt när han sa att känslan inte den ar den rätta att kyssas/eller att det fanns inga såna känslor ( men han saknar din kropp..)  Mitt svar: Okey, bra du sa så!! Nu vet jag. Då är det utagerat! Och kanske ett försök  om vi kunde få ihop nåt ( sexaktigt), jag menar jag kunde ju gått fram t honom i soffan!!

Jag kommer aldrig till poängen här ser jag. Hoppas nån hänger med. Jo att nu har han  fått "lite positivt" från mig, sen Juni. Så jag tänker om jag drar mig undan nu, låter HONOM ringa, vi har trots allt hållt kontakten hela året sen jag flyttade. det kanske han inte gör ( ringer) …men då vet jag det…För om nån månad  bör ha väl i a f undra för sig själv, varför jag inte ens hör av mig?

Verkar han HA känslor eller inbillar jag mig och tolkar in?

Eller har jag gjort för lite och om jag låter honom vara helt, glider han ännu längre bort från mig? Jag tycker ju mig se at hans senaste agerade, ändå var nåt, som jag inte sett på länge.

Åter ett långt inlägg, men den som vill hjälpa mig med inputs, är väldigt varmt välkommen göra det.

Och så verkar det som att när jag, blir "svår" ja snälla säg nu inte detta är ett spel, så , agerar han på det och blir "intresserad"??

Jo, men visst är allt ett spel, men det behöver inte betyda att det är medvetet från vare sig din eller hans sida.. Det är ju så det uppstår spänningar, intresse, försök, man testar sig fram. Som jag sade tidigare, om det är så att ditt ex alltid känner sig underlägsen i ett förhållande, och är mån om att vara till lags, kanske han också njuter nu av friheten att ha en ganska nära relation till dig, och känner att han kan och vågar göra saker han inte förr trodde var möjligt. Han kanske tycker det är spännande att se hur du reagerar. "Kan man göra såhär och ändå bli accepterad?"

Nu när allt i ditt liv lugnat ner sig, känner du antagligen att du återigen är mottaglig för inviter och intresse från en man. Ditt ex. känns tryggt och bra, kanske är du ännu inte mogen att "se" någon främmande. Men det kan komma.

Jag tycker nog att det bästa du kan göra nu är att bara ta det lugnt, vila i dig själv. Ta för dig av livet och försök njut av det du har. Jag skulle verkligen råda dig att försöka vila från alla tankar på honom och vad du ev. gått miste om.

Om ett par veckor kommer du antagligen att se på allt med andra ögon. Låt det vila och mogna. Kanske du då bestämmer dig för att ta kontakt, kanske du inte vill.

Förstår att det är svårt att släppa, men det bästa du kan göra mot dig själv är nog att släppa det ett tag. Försök engagera dig i något annat som kan få dig engagerad.

# 26.  Jag tycker det är fruktansvärt att älta detta, men det gör jag.

Tack för dina kloka ord Sindri!

Jag tror dessvärre att terapin som gick ut på KBT, men såklart revs andra saker upp och jag nånstans fastnat i det… För det var INTE så att det var nån form av svåråtkomlighet, som väckte mitt intresse, från början, i Juni. Det bara kom! Jag känner mig faktiskt ganska värdelös just nu och funderar på vad denna KBT terapeut, eg åstadkom mer än att förrvirra mig. När jag flyttade var jag och dessutom ett halvår före HELT säker på att jag absolut inte kände något för honom, likaså efter ( men då hände det ju fasansfulla saker samtidigt) flytten. Så jag blir ju väldigt konfunderad varför jag sedan börja backa. Och att jag absolut INTE kan se det negativa som fick mig att flytta, allt "negativt" som jag sagt han stod för. Det skrämmer mig.  Kanske inser jag att attraktionen som inte fanns, beror på min ryggsäck, att jag inte är "normal" utan har nån personlighetsstörning? Jag vet terapueten, undrade varför jag FYRA gånger fastnat för undfallande män, och gjort samma sak , tröttnat. Visserligen sa hon att är man så "som dom" så blir man som jag och "tappar respekten". Ett enda förhållande har jag haft, där det som du säger  att det pirra i magen "hela tiden" och var kär hela tiden och där jag kände mig som en kvinna. Det var bara det att det slutade med att han bedrog mig, så efter fem år gav jag upp. ( då hade flirtat och varit otrogen några gånger, med tillfälliga "damer"). Han var rolig, hade kompisar, höll på sitt och gick inte med på allt, jag fick ibland längta efter honom. Men han gjorde mig illa med detta opålitliga som hände sista året av våra fem…

Och när det blir som det blev i detta förhållande, och tre till, så blir det som att jag blir "mannen" och tar över….Kanske jag tycker att åldern är emot mig, och att jag hade lättare innnan att bara gå vidarde utifrån vad jag faktiskt kände när jag bröt upp. Så ja #22 jag borde försöka ta fram VARFÖR jag gick från början…Men förstår inte varför det är så svårt "plösligt". Han är förmodligen samma person och kommer göra likadant i nästa förhållande. Det är ju skillnad på att vara som han är NU när han har mindre känslor eller inga alls mot att träffa nån. Människor ändrar sig inte så lätt, de är oftast en "produkt av  barndomen". OM man inte tar itu med det. Ja??

Just nu är jag inne i ett "mörker" och ser allt negativt…. Jag hopas bara att det försvinner. Ovanpå det så trivs jag inte där jag bor. "Nån där uppe" måste tycka väldigt illa om mig…som prövar mig så om och om igen.

#16. Sindri. HUr menar du här?

Nu, när han inte är så känslomässigt beroende av dig, törs han kanske vara med kaxig. Vet inte - bara spekulerar. Nu när det inte finns nån "risk" att ni skall ha sex, eller att du skall svara på hans "inviter", så törs han leka med det också.

Varför leka med det? Skulle han öva sig och dra nytta av mina reaktioner? Jag tolkade mer som att han försökte göra sig till för att jag lagt in lite inviter i vårt telefonsamtal. Med  alla de ovanliga ( ovan i inläg) beteenden och sedan för att jag pússade han s handrygg och han säger "så gör inte vänner" när han går, det får jag inte ihop! Det hade visst funnits en risk om jag kanske lagt mig i soffan ( det frågade han givet vis inte om men…) Jag hade dagarna innan sagt ang telesamtalet se ovan, sagt i ett sms, två dar eft samtalet och innan han skulle komma om lampan, "att det var bra du sa som du gjorde det behövde jag höra, så nu är ämnet utagerat." Därför tror jag han fick lite panik samtidigt som han ville visa sig manlig?

#28 av: cera
Jag menar precis som jag skriver. Han kanske anar att du är intresserad, men vet inte säkert och testar en massa saker. Nu kanske han inte är så beroende av dig som han var förut. Det värsta har redan hänt - han har mist dig. Nu kan han testa ett beteende som han kanske aldrig vågat ha förut. Han är kaxig och utmanande - gör det dig intresserad?

Eller - om du var intresserad - stöter det beteendet bort dig? Eller kan man bete sig så mot någon man själv är lite intresserad av?
Jag vet ju inte - bara spekulerar. Men alla förhållanden börjar ju med något sorts spel. Det känns som om ni båda driver det spelet, men tänk efter hur du egentligen vill ha det.
Av vad/hur du skrivit om ert förhållande så känns det inte riktigt som om det är din drömpartner. Det är inte bara så att du börjar känna dig ensam eftersom du känner dig redo för ett förhållande, och tycker att han duger i brist på annat?

Du känner ju honom så det är tryggt och bra, och du behöver inte spela det hårda spelet.

Och hur kommer du TS, reagera och känna om ni blir tillsammans igen och ni om ett år är inne i samma relation och sätt att vara med varandra som innan du flyttade?

Spontant tycker jag det låter som att du blivit intresserad igen för att han inte lyder minsta vink för dig längre = plötsligt känns det som att han har en egen åsikt.

Men om det inte är hans egentliga personlighet, att diskutera och har åsikter som skiljer sig från den han lever med.. då är ni snart tillbaka där igen.

Hur länge kommer ditt intresse och dina känslor hålla sig vid liv då?

Jag tror du gör bäst i att släppa honom helt för bådas skull! Har svårt att tro att ni kommer göra varandra lyckliga och kommer kunna skapa en annorlunda relation om ni börjar om igen. Han vill ju inte prata om saker, han är inte en person som vill stöta sig och ha skilda åsikter.

Antingen uppskattar med det hos en person eller så gör man det inte. Du gör det uppenbarligen inte. Släpp och gå vidare! Hitta någon som har lite mer egna åsikter och idéer istället och går att diskutera och byta tankar och ideer och åsikter med på mer samma plan som du själv är.

#29 #30

Tack för svar och inputs.

Det låter ju enkelt om det skulle vara så att jag fattar tycke just för det som du Sindri skriver. Det var så konstigt, för att det BÖRJADE inte med att mitt intresse väcktes pga hans ointresse eller "kaxighet". Det kom tre v efter jag fick rosor på födelsedan och , när allt elände fått sin tid och sjunkit in och jag fick lite "lugn" . Vi har följts åt hela året, pga alla olyckor som drabbade mig ( förutom de sista måndaderna juli-sept då vi inte haft lika bra kontakt ) och jag tror att jag kanske omvärderat lite efter flera dödsfall, min egen sjukhusvistelse , präglar ju en lite också. Och att jag verkligen uppskattade hans hjälp. Sen är det väl kanske så också att han har blivit lite förändrad. Var jättetrevlig/ rolig  vid rosbesöket, så som han var I BÖRJAN…. MEN jag vet varför han var så, det var för att jag blev sur då han missade an bestämd tid med tre timmar då vi skulle städa hos min avlidne mor, veckan före. Så jag bad honom bli borta och att JAG skulle höra av mig OM jag ville nåt. På tal om spel Sindri. Ju mer jag skriver ju mer ser jag spelet. Ett steg fram ett steg bak…

Men som sagt har vi ju kommunikationsproblem, så vad som hände långsamt kan jag inte riktigt förklara. Bara att jag gled längre och längre ifrån honom, och han accepterade det..

.Ibland funderar jag på vad 11 mån terapi eg gett mig mer än mer förvirring.

Jag håller med om att om han inte lärt sig något och inte jag heller så är det lönlöst. Och jag tror nog det är som du säger Sindri i förhållandet, så blir det samma agerande som förut, och det gäller kanske mig med. Jag är 55 plus, om än hyfsat bra utseende för åldern, men kanske det också spelar roll. Man känner inte precis att jättemånga  tåg går. Och det är nu jag inte vill höra JA men det kunde väl tänkt påinnnan. Jag får väl fundera på varför jag till varje pris ville bort. Jag stod inte ut med tystanden, stod inte ut med den jag blev, kände mig elak Jag är jätteglad över era feedbacks, jag tar till mig det.  Att spela spel är INTE likt honom dock, jag tror inte ens han vet vad ett spel är och menar att det finns inte i hans värld.

Här kommer i a f ett tips, ni ska veta att jag lagt väldigt mkt tid på att förstå mig själv, och "oss".  Om än inte att jag kunnat reda ut de senaste händelserna för DET kan jag inte…. Det har jag fått lite hjälp med här. Tack för det.

http://understandingrelationships.com/i-realized-i-could-do-better/23509

Ps för att göra det lite mer nyanserat, så sa han i "förbifarten " precis när han flyttat i Mars ( jo det var innan, förstås, han sa vid ett tillfälle att "då får du sova över" NI som läst resten)  att vi skulle bara vara vänner, inte särbo inget annat när jag "i förbifarten undrade" , och jag sa ja till det . Då skulle jag väl jagat benen av mig om det var en fix ide redan då …. Han sa också i april att han inte skulle bli svartsjuk om jag träffa nån annan. Men DETTA var kanske spel? Om man beaktar att han en mån senare håller på ramla ut från balkongen för att se den grannen, man i min ålder… Så det är inte så att jag började ändra mig endast för att jag fick motstånd. Märkligt värre….

#32 Jag tror det är dags för dig att sluta överanalysera allt han gör och säger.

Det var du som valde att göra slut och nu får du stå ditt kast. Jag personligen känner att han förtjänar inte att bli förvirrad av dig just nu. Du tycks gå igenom en knepig period där du ifrågasätter och ångrar dina beslut. Dra inte in honom i allt det där. Försök inse att du kommer att stöta på sådan här förvirrning, det är endast normalt. Nu får du kämpa med att komma på fötter igen och sen då du är i skick, då kanske du kan ta kontakt med honom om du känner likadant, men just nu kan jag tycka att du är lite instabil och kanske  inte riktigt redo för ett förhållande. Du måste bara försöka släppa det här och acceptera att han har gått vidare och göra samma sak, men var snäll mot dig själv och inse att det här kan ta tid.

Det här är nu mina personliga åsikter om det du har skrivit. Det är ju aldrig lätt då det kommer till känslor.

# 33. Jag f örstår det är dina personliga åsikter.

Ibland behöver man lite hjälp närman inte har någon att ventilera med, det var därför jag sökte mig hit.  Jag förstår om jag blivit tjatig. Ber alla om ursäkt för det

#34 Absolut kan man behöva ventilera! Inget fel med det. Blev bara orolig över att du skulle ta det ett steg längre och involvera honom i din förvirrelse och det kan gå väldigt illa.

Jag förstår vad du går igenom och jag kan relatera riktigt väl. :)

#35 Men jag är inte i samma situation som du, du är du och jag är jag…

Jag är ingen hemsk människa som vill någon illa.  Och NEJ (!!) för mig är det inte normalt, jag har inte ångrat något förut i nåt förhållande.  Och jag tror jag förmågan känna vad som är vad. Att komma hit här och anspela på "sex" lägga sig i soffan mm, DET vet jag vad det står för och det  var ingen "kan jag göraså här" det har för gudars skymning gjort när vi var ett par!! Det var ett intresse från hans sida, och en panik fr honom då jag s agt OKEY då vet jag hur det ligger till, och det är utagerat. Klart han drar  en tråd då!! Jag tror jag mår dåligt a v dubbla budskap, från honom och att jag själv inte ar talat tydligt!! End of story!!

#36 Jag försöker inte heller säga att vi är i samma situation, bara att jag kan relatera ganska bra. Har jag ens sagt att vi är i samma situation? Nej, jag sa bara att jag kan mycket väl relatera och då mena jag just ånger och överanalysering. 

Ingen mår bra av att hålla på som du gör just nu. Du behöver fokusera dig på att må bra först och främst och inte på någon kille eller förhållande. Mår du bra och får ordning på ditt liv så kan du även inleda sunda förhållanden.

Jag vet inte om resten av ditt inlägg var riktat till mig eller inte. Jag har dock aldrig menat att du skulle vara en hemsk människa, däremot låter du onekligen väldigt förvirrad och förvirrade människor har en tendens att göra dåliga beslut och misstag. Det är viktigt att ventilera i sådana fall.

Av det sista att döma så tycker jag att du fortfarande ältar samma gamla sak och tycks inte kunna släppa taget. Det spelar ju ingen roll om han sänder dig dubbla budskap eller ej. Du kan ju inte börja springa omkring och överanalysera allt han säger och gör, du gör ju bara så att du blir sjuk då. Det som spelar roll är att du slutar vara självdestruktiv och slutar springa efter en kille som du redan har dumpat. Försök må bra först och få ordning på ditt liv innan du drar in någon annan i det. Det kan vara en sund regel att ha, något som jag personligen borde följa oftare.